Hatet mot socialdemokraterna

Anders Behring Breivik riktade sina attacker mot de norska socialdemokraterna i sina attentat i Oslo och på Utöya augusti 2011. Efter det skrev jag en artikel  i Ordfront magasin nummer 5/2011 som handlar just om varför extremhögern hatar socialdemokraterna och arbetarrörelsen. Artikeln handlar också om varför socialdemokraterna förlorar så många väljare till högerpopulistiska partier.

NYTT 29 september: Hela artikeln finns nu på OMline. Se dessutom artikel i LO-tidningen på samma tema.

Här är inledningen på artikeln:

”Att högerpopulistiska partier växer i Östeuropa och i länder med hög arbetslöshet och ekonomisk kris är nog lätt att förstå för många, men varför i rika Norge som tack vare oljan har en BNP som är nästan lika stor som Sveriges trots en betydligt mindre befolkning? Arbetslösheten är låg, och åtminstone innan attentaten i Oslo och på Utöya framstod Norge som ett oerhört tryggt och gott land att leva i. Ändå röstar fler väljare än i något annat nordiskt land på ett högerpopulistiskt missnöjesparti.

I Norge har Fremskrittspartiet, där Anders Behring Breivik var medlem några år, tagit väljare från Arbeiderpartiet. Med sina nästan 23 procent av rösterna är partiet väl etablerat i politiken. Efter attentaten framfördes viss självkritik från Fremskrittspartiets ledning, att de kanske måste se över tonläget i debatten. Något sådant yttrades aldrig från Sverigedemokraterna (SD), inte ens när frågan ställdes rakt ut av journalister. Efter en tid backade även Fremskrittspartiet: Det fanns ingenting att lära av attentaten i Oslo och på Utöya och det som skett handlade om något helt annat än det Fremskrittspartiet står för, var slutsatsen. Möjligen, har det hävdats, kan man se att det mångkulturella samhället lagt en grund för ett hat som visade sig i attentaten. Det vore mer rimligt att se att ett mångårigt hat mot arbetarrörelsen från högerhåll är bakgrunden till det som hände.

Ekonomiska orsaker är inte särskilt framträdande när forskare ska försöka förklara varför högerpopulistiska partier växer. Det folkliga missnöjet handlar betydligt mer om en besvikelse över hur partierna och demokratin fungerar. Att partierna blir mer lika, höger låter som vänster och vänster låter som höger, ger ofta upphov till nya populistiska partier som spelar ut sitt starkaste kort: alla andra vill samma sak, det är bara med oss som ni kan få en förändring.

Detta är något som den norske journalisten Magnus Marsdal diskuterar i den uppmärksammade boken Frp-koden (på svenska Högerpopulismen dissekerad, Celanders förlag 2007). Han tar upp frågan varför så många arbetarväljare i Norge föredrar ett högerpopulistiskt parti. (En av partiets medlemmar under några år var för övrigt Anders Behring Breivik, även om det nu påstås att han inte gjorde mycket väsen av sig där.)

Magnus Marsdel menar att orsaken är att arbetarpartierna alltför mycket släppt klassperspektivet. Det har gjort deras tidigare väljare till lätta byten för högerpopulistiska partier. Många arbetarväljare är nämligen betydligt mer konservativa i sin syn på till exempel familj, jämlikhet och sexualitet och om de inte längre tror att arbetarpartierna kämpar för ekonomisk rättvisa ser de inte längre någon större anledning att rösta på dessa partier.

Magnus Marsdal har varit nyhetschef på tidningen Klassekampen och arbetar numera på den vänsterinriktade tankesmedjan Manifest senter for samfunnsanalyse. Han pekar i sin bok på hur Arbejderpartiet har fjärmat sig från sina väljare och blivit mer elitistiskt samtidigt som extremhögern har blivit allt mer populistisk. Väljarna känner inte längre igen sig i partierna och ändrar sitt väljarbeteende, de överger sina gamla lojaliteter. Att klassröstandet minskat är ett välkänt faktum över hela Västeuropa.

Elitismen är särskilt tydlig inom den ekonomiska politiken, menar Magnus Marsdal.
Där har eliterna etablerat en järnhård koncensus som styr åt det håll banker och kapital-ägare vill, utan hänsyn till samhällskonsekvenserna. Under denna koncensus, som etablerats på nationell nivå och inte minst på EU-nivå, förlorar socialdemokratin sin mobiliseringskraft i intressefrågor som pension, fördelning och sysselsättning, den politiska konfrontationen kring dessa saker – som man förr kallade klassfrågor – har nästan försvunnit, säger han på telefon från Oslo.”