Sekten som sprängdes – om Blekingegadebanden

Blekingegadebanden hade sina rötter i en vänstersekt som bildades i samband med Vietnamkriget. Men den lade inte ner när vänstervågen ebbade ut, som många andra grupper, utan gick in i en mer hemlig och sekteristisk fas.

Så småningom började den ägna sig åt grov brottslighet.  De allt färre medlemmarna började råna banker för att stödja den palestinska befrielserörelsen PFLP och skulle med tiden bidra med åtskilliga miljoner till kampen. Men när Baader Meinhof Ligan väckte uppmärksamhet agerade den danska systerorganisationen utan att den danska polisen hade en aning om vad som pågick. Att sekten till sist sprängdes berodde på rena tillfälligheter och på att de av misstag sköt ihjäl en polis i samband med ett av rånen.

Peter Øvig Knudsens välskrivna böcker blev storsäljare och både en dokumentärfilm och TV-serie i Danmark, de finns översatta och utgivna på svenska (säljs nu för bara 99 kronor styck på Karneval förlag). Jag skrev en artikel i Ordfront magasin 2008:

—————

Den 2 maj 1989 körde en ung dansk vid namn Carsten Nielsen in i en elmast i stadsdelen Birkeröd i Köpenhamn. Denna till synes triviala händelse blev genombrottet för polisen och bidrog till att klara upp en lång rad brott. I den skadade bilen fanns nämligen postgiroblanketter med adressen Blekingegade 2 i Amager. I lägenheten hittades åtskilliga dokument som bevisade att Carsten Nielsen och hans vänner planlagt och genomfört ett mycket uppmärksammat rån mot ett postkontor som slutat med att en polis skjutits ner året innan. Ett rån som inbringat hela 13 miljoner danska kronor.

Till denna grupp kunde man så småningom koppla såväl bank- och postrån, rån mot ett varuhus och penningtransporter samt ett antal stölder av vapen och ammunition i både Norge och Sverige. Särskilt pikant i sammanhanget var att rånarna var politiska aktivister och att merparten av rånbytet på totalt 30 miljoner kronor hade gått till den palestinska befrielserörelsen PFLP. Därtill visade det sig att gruppen, för PFLP:s räkning, lagt upp ett kartotek på över 300 judar eller anställda vid judiska företag och organisationer.
Detta skildras i Peter Øvig Knudsens båda böcker om Blekingegadebanden (Blekingegadebanden band 1 och band 2) som kom ut 2007 i Danmark och som blivit en närmast ofattbar succé.

Blekingegadebanden, som medierna döpte gruppen till, bestod av personer som längtade efter solidaritet och rättvisa i världen, men som drogs in i en politisk sekt som slöt sig allt mer mot omvärlden. De besökte palestinska träningsläger, gick under jorden och utvecklades med åren till kallhamrade kriminella. Det mesta pekar på att de även deltagit i regelrätta terrordåd som flygkapningar, åtminstone på förberedelsestadiet, berättar Peter Øvig Knudsen. Han är självklart glad över framgångarna och har funderat en del över vad de beror på.

– När vi talar om terrorism är det oftast islamistisk terrorism. Vi talar om människor som är beredda att använda våld av etniska och religiösa skäl. Men det är sunt att se att vi också haft politiska grupper i vår egen närhet som varit beredda att gå långt i kriminalitet och våld och som befunnit sig på kanten till terrorism.

Han berättar att flera i den absoluta kärnan av den här kretsen växte upp samtidigt i Gladsaxe, en välordnad förstad till Köpenhamn som Peter Øvig Knudsen beskriver som »en prydnad för det danska välfärdssamhället«.

Ett faktum som förbryllar en svensk är att den dramatiska stegringen av berättelsen äger rum så sent som under 1980-talet, ett årtionde då vänstern seglade i motvind i de flesta länder. Alltså långt efter Baader-Meinhofligan, Röda Brigaderna och andra våldsinriktade vänstergrupper hade sin storhetstid. Visserligen har Peter Øvig Knudsen kunnat visa på att det förekom brottslighet redan under 1970-talet och att det fanns en hög grad av professionalism i brottsutövandet redan då. Något som dittills inte hade varit känt i Danmark. Men många av de mer spektakulära brotten som ligan dömdes för, och som väckte mycket uppmärksamhet i Danmark, skedde långt senare.

Anledningen, tror Peter Øvig Knudsen, är att gruppen utvecklades allt mer till en sekt som inte kommunicerade med omvärlden. Medlemmarna byggde upp en egen värld som inte hade något att göra med tidens politiska strömningar.

Den som skolade dessa aktivister ideologiskt var Gotfred Appel, en dansk marxist och socialistisk teoretiker med rötter i det danska kommunistpartiet DKP, som uteslutit honom för hans allt för entusiastiska och distanslösa förhållande till det kommunistiska Kina. Appel grundade Kommunistisk Arbejdskreds, KAK, som var Danmarks första renodlat maoistiska organisation.
Under slutet av 1960-talet utarbetade Appel den så kallade snyltarstatsteorin som går ut på att arbetarklassen i Västeuropa och USA aldrig kan vara förtrupper i revolutionen eftersom den är mutad med de vinster som kapitalisterna skapat genom kolonialismen och rovdriften i tredje världen, och därmed själva är en del av imperialismen.

1969 fick Appel för första gången kontakt med den palestinska befrielserörelsen PFLF (Popular Front for the Liberation of Palestine) som året innan uppmärksammats genom en flygkapning i Jordanien. De följande åren kom flera av KAK:s medlemmar att besöka palestinska träningsläger och 1970 började KAK ge ekonomiska bidrag till PFLP.
Danskarna tycks ha funnit sig rätt väl tillrätta på träningslägret, till skillnad från delar av Baader-Meinhofligan som reste ner i samma ärende 1970. Enligt palestinierna tog tyskarna det hela närmast som en turistutflykt, de var mer intresserade av fri sex och haschrökning än att träna sig till att bli goda soldater.
Men de båda grupperna liknade också varandra. Kort efter att tyskarna återvänt hem genomförde de tre bankrån i Västberlin och inledde den period av våld och kriminalitet som de mest kommit att förknippas med. Även danskarna gav sig så småningom på liknande brott.

I och med den ökade inriktningen på brottslighet blev det viktigt att inte i onödan tilldra sig polisens uppmärksamhet genom gatuaktioner. Gottfred Appel organiserade därför om verksamheten så att KAK och dess ungdomsförbund KUF skulle försvinna ur offentligheten och i stället mobilisera sig inåt.

Appels makt var oinskränkt och som hans högra hand fungerade den unge Holger Jensen som kommit med några år tidigare i samband med våldsamma protester mot Världsbanken. Det var Holger Jensen som fostrade medlemmarna i gruppens hårda kultur. Många kom från hans eget kompisgäng i Gladsaxe. Men vissa rekryterades även via täckorganisationen Tøj till Afrika (Kläder till Afrika) som samlade in begagnade kläder.

1977 utredde polisen anklagelser mot Holger Jensen som handlade om att han skulle varit med och förberett ett uppmärksammat terrordåd. I oktober 1977 kapade en grupp irakier ett Boeing 737-plan som just lyft från Palma på Mallorca och det framställdes krav på några kända RAF-aktivisters frigivning. Men det plan som antogs föra de tyska terroristerna till Mogadishu i Somalia innehöll i stället tyska kommandosoldater som sköt och dödade tre av kaparna.

Ungefär vid samma tid fick den danska polisen förfrågningar från den franska underrättelsetjänsten som utredde ett trippelmord i Paris som kopplades till den beryktade terroristen Carlos. Inte heller nu hittades några säkra bevis för att KAK-medlemmar skulle ha varit inblandade. Holger Jensen och de andra reste med flera pass och det visade sig svårt att följa deras rörelser, de kunde besöka Mellanöstern flera gånger per år utan att den danska polisen kände till det.

Mot slutet av 1970-talet uppstod omfattande stridigheter i gruppen kring maktfördelningen mellan könen. Gottfred Appels sambo Ulla Hauton samlade några av KAK:s kvinnliga medlemmar kring sig och bildade en kommitté där de föresatte sig att rensa ut manschauvinistiska element.
De män som klarade proven förklarades »rena« men förväntades delta i bestraffningarna av andra män. Utrensningarna orsakade splittring och dålig stämning och allt politiskt arbete ersattes av interna uppgörelser. Till sist beslutades att både Gottfred Appel och Ulla Hauton skulle avsättas.

Könsmaktstriderna innebar en dödsstöt för ett KAK som vid den här tidpunkten bestod av cirka 30 personer. Ungefär hälften, samtliga hade ingått i den inre kretsen, formade Kommunistisk Arbejdsgruppe. Här återfinns samtliga som fanns med ända fram till slutet.

Kommunistisk Arbejdsgruppe inriktade sig på inbrott och stölder i vapenförråd och kom över ett flertal vapen varav många senare hittades i lägenheten på Blekingegaden. De fortsatte också övervakningen av den sionistiska miljön i Danmark. Men även nya former av brott prövades, till exempel kidnappning.

En egendomlig omständighet är att gruppen snart förlorade även sin nya ledare, Holger Jensen, som omkom i en trafikolycka senare samma år. Ännu märkligare är att den strikt hierarkiska gruppen bestämmer sig för att inte ersätta honom utan dela på ledarskapet. Kontakterna med PFLP togs över av Niels Jørgensen som 1981 tog med sig större delen av den kvarvarande kretsen på en resa till Jordanien.

Under början av 1980-talet begicks en rad nya rån och inbrott i vapenförråd, bland annat i en militärdepå i Flen 1982.

I mars 1983 rånades en penningtransport på hela 8,3 miljoner kronor. Rånet fick ett intressant efterspel. En månad senare anhölls nämligen två palestinier i Frankrike på väg till Syrien med 6 miljoner danska kronor. Misstankarna riktades mot några i kretsen kring Appels tidigare anhängare, men polisen fick endast bristfällig hjälp av den danska säkerhetspolisen vilket försvårade utredningen. Några poliser reste till och med till Paris för att förhöra de anhållna palestinierna, men det gav inget resultat.

Säkerhetspolisens hemlighetsmakeri gjorde att Niels Jørgensen kunde besöka PFLP:s huvudkvarter i Damaskus inte mindre än fyra gånger under 1983 utan att bli stoppad av polisen. När polisen ville få hjälp med att föra över de danska pengarna till Danmark stötte även detta på patrull. Justitiedepartementet förhalade ärendet och de två polistjänstemän som hållit i den danska utredningen uppmanades att upphöra med alla vidare efterforskningar. Uppenbarligen fanns ett säkerhetspolitiskt spel som pågick bakom kulisserna, och många har krävt att ärendet utreds.

Idag står det helt klart att förfarandet blockerade möjligheterna för polisen att avslöja en avancerad brottsliga som fortsatte att operera i flera år innan ett gripande blev möjligt, och då av en ren slump. Det har spekulerats en del kring orsaken till den danska regeringens agerande, en teori säger att det handlade om att den israeliska underrättelsetjänsten Mossad satte press på danskarna eftersom de inte ville bli störda i sina övervakningar av palestinierna.

Under de närmaste åren ägnade sig gruppen bland annat åt att planlägga en rad kidnappningar som av olika skäl inte blev av.

Mot slutet av 1980-talet återstod bara fyra personer i gruppen. Men inför rånet mot postkontoret på Købmagergade 1988, som skulle bli gruppens sista, togs förstärkning in i form av schweizaren Marc Rudin. Att rånarna också dödat en polis gjorde att polisinsatserna blev omfattande, och för ovanlighetens skull riktades misstankarna den här gången tidigt mot rätt krets. Snart anhölls flera personer, men fortfarande bara för detta enda rån. Det var först efter att Carsten Nielsen, som då fortfarande var på fri fot, krockat med sin bil och polisen genomfört husrannsakan i lägenheten på Blekingegaden som bitarna föll på plats. I lägenheten hittades förutom pansarvärnsraketer, pistoler, sprängämnen, maskingevär, ammunition, teknisk utrustning av olika slag och diverse anteckningsböcker dokumentationer av en rad brott som polisen inte ens misstänkt att gruppen varit inblandad i.

Den rättsprocess som pågick under hösten 1990 och våren 1991 följdes av ett stort medieuppbåd. Tre av gruppens medlemmar dömdes till tio års fängelse. De övriga fick mellan ett och åtta års fängelse, för rån, planläggning av kidnappning, vapenstölder, spionage och en rad ytterligare brott. Mordet på polisen har förblivit ouppklarat.

Varför fascinerar historien om Blekingegadebanden så många danskar? Först och främst för att det är en spännande historia, och för att Peter Øvig Knudsen förvaltar den så väl. Man kan läsa böckerna som en verklighetsbaserad thriller, det ligger en enorm research bakom och vi får alla detaljer, minutiösa personporträtt och rafflande händelser. Men intresset speglar säkert också att så många danskar någon gång varit en del av en bred vänsterrörelse. Läsarna får anledning att fundera över hur långt den som säger sig vilja göra gott kan gå, och vad som skiljer de unga män som kunde bryta så många tabun och gränser från en själv.

Många hävdar nu att Blekingegadebanden är ett stort undantag som inte har ett dugg med vänstern att göra. Peter Øvig Knudsen tycker tvärtom att det finns klara kopplingar mellan fanatism och sekterism och handlingar av det här slaget. Om det går tillräckligt långt kan människor vara beredda att realisera tankar som tidigare bara har formulerats i ord.

Vad var det då för människor som agerade i gruppen? Peter Øvig Knudsen beskriver dem ingående men det är ändå svårt att få syn på deras personliga motiv. Flera hade civila yrken, äktenskap och barn. Få, om ens någon, anade vad de ägnade sig åt vid sidan av sina vanliga liv. Jan Weimann, den äldste bland dem som härdade ut ändra till slutet, hade en Che Guevara-bild på sitt kontor och stack inte under stol med sina vänstersympatier. Men han var också en högt betrodd medarbetare som gjorde karriär inom datautveckling vid den danska statens viktigaste leverantör av datasystem. En del uppfattade honom som lite sluten och distanserad, men det var allt. I övrigt verkar ingen ha misstänkt något trots att han deltog i kriminella aktiviteter under 15 år.

De före detta medlemmarna talar mycket om Gotfred Appels inflytande och om sektens förmåga att spela på rädslan för att bli utesluten ur gemenskapen. Så här säger en av dessa medlemmar:

»Hotet om att bli utesluten och utstött svävade alltid i luften och var för många starkt ångestskapande. … Alla som vågade ställa frågor eller försökte förhålla sig kritiskt framställdes som idioter inför resten av gruppen.«

Så hur kunde då gruppen göra sig av med Gotfred Appel och efter Holger Jensens död välja att inte ha någon ledare, och ändå agera som den gjorde? Sektteorin säger en del, men förklarar knappast allt om Blekingegadebanden.

En av de omständigheter som också diskuterats efter att böckerna kommit ut är bristen på öppenhet i det danska samhället och samarbetsproblem mellan polisens olika avdelningar. Journalister som bevakade rättgången klagade över de omfattande säkerhetsåtgärderna som försvårade deras arbete och över åklagarmyndighetens hemlighetsmakeri som gjorde att de inte fick ta del av det skriftliga underlaget. Förhållandena i Danmark skiljer sig från Sverige som har färre restriktioner kring rättsliga handlingar och polisens förundersökningar.
Peter Øvig Knudsen fick Cavlingpriset 2007 och i samband med prisutdelningen bad han statsminister Anders Fogh Rasmussen att se till att säkerhetstjänsten ska öppna sina arkiv och bringa klarhet i frågan om varför Justitiedepartementet agerade som de gjorde i samband med gripandena av palestinier i Frankrike. Detta har ännu inte skett, och chansen att det sker är väl inte särskilt stor.

En kommentar till Sekten som sprängdes – om Blekingegadebanden

  1. Pingback: Flygkapare talar för SAC 1 maj | Anna-Lena Lodenius

Kommentarer inaktiverade.