Klassiker: Wallenbergarnas farliga förbindelser

I Månadsjournalen 7:1999 fanns en artikel där jag gav en ny bild av hur bröderna Marcus och Jacob Wallenberg agerade under andra världskriget. Den skrev jag efter att jag fått kännedom om några upphittade brev som innehöll delvis ny information. Bland annat visade det sig att Jacob Wallenberg stött den konspiration som försökte mörda Adolf Hitler 1944.

***

Gick Wallenbergfamiljen nazisters ärenden under andra världskriget? Den som läst de senaste årens artiklar i ämnet tvekar nog inte att svara ja på den frågan.

En något annan bild får man när man tar del av en rad nyupptäckta dokument. De visar att Wallenbergarna inte alls var nazister, tvärtom samarbetade de med den motståndsrörelse som vid flera tillfällen försökte mörda Adolf Hitler. Kontakter som sannolikt fått en stor betydelse om kuppmakarna lyckats i sina försök att ta livet av Adolf Hitler.

Familjen Wallenbergs valspråk är: Esse non videri. Att verka men inte synas. Det betyder att man överlåtit historieskrivningen åt media och andra. Familjen uttalar sig i princip aldrig om någonting utöver verksamheten i de egna företagen.

Man kan fråga sig om detta har haft avsedd effekt. Det hemliga är alltid mer intressant eftersom det lämnar ett spelrum för fantasin. Dessutom har Wallenbergarna makt och inflytande som få andra.

Något har väl glansen falnat. Klanens nuvarande huvudmän har uppenbarligen inte heller det politiska inflytandet som var så speciellt för tidigare generationer. Kanske har tiden kommit då man känner ett behov av att visa upp ett mer ärofullt förflutet. Åtminstone har familjen på senare år plötsligt släppt in vissa forskare i arkiven. Den nyss avslutade statliga utredningen om nazi-guldet fick rätt att läsa en mängd tidigare hemlighållna dokument. Dessutom har en av SE-bankens egna arkivarier nyligen publicerat en rad intressanta handlingar som visar tydliga ställningstaganden mot nazismen.

Den som är konspiratoriskt lagd kan säkert tolka detta som ett försök att skyla över en smutsig historia. Men det som nu har framkommit är egentligen ingenting nytt, snarare handlar det om att lyfta fram förhållanden som var kända åren efter kriget men som senare föll i glömska.

Jacob, eller ”Jaju” (1898-1980) som han kallades av familjen, och Marcus ”Dodde”  (1899-1982) var söner till häradshövdningen Marcus Sr vars far André Oscar Wallenberg grundade Stockholms Enskilda Bank, Sveriges första moderna affärsbank, 1856. De var äldst och yngst i en syskonskara på sex barn. Två bröder som fick en fundamental betydelse för svenskt finansliv och som följdes åt livet igenom, trots stora olikheter och svårigheter att dra jämt.

Bo Berggren, tidigare styrelseordförande i Stora, ett av få bolag i Wallenbergsfären där både Jacob och Marcus satt med samtidigt, har karaktäriserat dem på följande vis:

”Jacob var mer finansman, Marcus mer industrialist. Jacob var mer försiktig och eftertänksam, Marcus mer riskbenägen och ville chansa – utom när de seglade, då var Jacob den friskare och Marcus egentligen ganska räddhågad. Jacob var väldigt vänlig, medan Marcus var det bara när han hade något att vinna på det.” (Ur en minnesbok över Jacob Wallenberg sammanställd av familjen 1992.)

Jacob var den äldre, inte bara i antalet år utan även i livsstil och värderingar. En gammaldags patriark som fullföljde familjetraditionen när han blev VD för Enskilda banken 1927. En förvaltare som kunde hänvisa till bankkrisen på 1880-talets när han ville mana de anställda till återhållsamhet.

Jacob var den intellektuelle och vetenskaplige som helst tillbringade kvällen med en trave böcker. Han gifte sig aldrig utan bodde hemma hos sin mamma Amalia på Strandvägen 27 i Stockholm (de hade varsin lägenhet men åt alla middagar tillsammans) ända till hennes död vid 95 års ålder. Själv var han då nybliven folkpensionär och vid begravningscermonin – hennes aska skulle strös vid familjens begravningskulle – blev han så rörd och förvirrad att han fick innehållet i urnan över sig.

Marcus var sportmannen med fyra svenska tennismästerskap under 20-talet, 1925-26 deltog han i Sveriges Davis Cup-lag och på 30-talet var han rorsman och vann flera större segeltävlingar. Han beskrivs som en utåtriktad men rastlös sällskapsmänniska som deltog med liv och lust i utklädningslekar och levande charader hemma hos Prins Bertil och Prinsessan Lilian i Villa Solbacken på Djurgården. En modern, expansiv företagsledare som vid sidan av sitt engagemang i banken var han med och byggde upp svensk flygindustri (Saab) och tog initiativet till SAS.

Informationen om brödernas förehavanden under andra världskriget är fortfarande knapphändig. Men de nyupptäckta dokumenten ger trots allt intressanta glimtar ur två förvånansvärt okända liv.

Bland Marcus Wallenbergs privata tillhörigheter har man funnit ett 25 sidor långt handskrivet dokument med blyerts på rutigt skrivblockspapper. Det rör ett besök hos Hermann Göring på Karinhall före krigsutbrottet i januari 1938. Orsaken var att Wallenberg ville reda ut affärsproblem kring ett kakaoplantage i Ecuador där olika svenska familjer hade betydande ägarandelar, trots att det formellt ägdes av tyskarna.

Karinhall är byggd i en stil som närmast kan beskrivas som ”förlyxad bondsgårdsarkiektur”, konstaterar Marcus Wallenberg. Värden kallar han genomgående för ”Wotan” (tyska för Oden) och han beskrivs på följande sätt:  ”Med sin feta händer prydda av en smaragdring på babordshanden och en rubinring på styrbordshanden utlade han den tjeckoslovakiska delen som skulle införlivas med Tyskland”.

Texten är sakligt refererande men mellan raderna anar man en ironisk distans. När Göring visar ett lyxexemplar av  Mein Kampf i vitt pergament som han kallar ”vår Bibel” frågar Wallenberg med spelad förvåning: ”Läser ni den?”

Han kommenterar vidare: ”Men vilken annan tankevärld av maktpolitik och raspolitik, utan spår av gammal liberal ekonomisk betoning. Den rena tyska intressepolitiken lyste fram, baserad på militärisk makt.”

Göring visar också en plan över hur Berlin ska byggas. Mitt på vägen står en jättelik triumfbåge som Wallenberg anser vara minst sagt överdimensionerad, han funderar i sina anteckningar över vid vilket tillfälle man tänkt att använda den.

Ett drygt år senare sammanträffar Marcus Wallenberg på nytt med Hermann Göring, noteringarna finns i den dagbok som han börjat föra ett halvår tidigare. Denna gång nämner Göring judeförföljelserna, möjligen mot bakgrund av Kristallnatten den 9 november 1938.

”Vi vidtogo en aktion som kanske inte genomfördes på ett sådant sätt, som det borde ha gjorts. Det blev hårt och många dogo. Om vi vilja ha dem är det väl vår ensak.”

Marcus Wallenberg höll uppenbarligen inte med, han kommenterar i sin dagbok: ”Nej, inte när de utblottade komma till andra länder, ty då blir det deras sak”.

Göring föreslår sedan att judarna ska förflyttas till Australien eller Kalifornien, där det enligt hans mening borde finnas gott om plats.

”Amerikanarna kunna väl hjälpa dem, Roosevelt är ju direkt judevän, omgiven av judar. Lower California vore väl också bra.”

Wallenberg berör även Görings reaktioner på hans förslag om en likvidation av plantaget i Ecuador:

”Vi ha inga valutor. Vi få inga valutor med alla dessa barriärer mot vår handel utomlands och dessa verdammten Juden. De ha stängt den amerikanska marknaden för mig.”

Samtalet gick inte att fullfölja, Göring ville bara diskutera utrikespolitik och hade ingenting konkret att komma med i sakfrågan. Likvidationen kom aldrig till stånd och bolaget levde kvar till efter kriget.

Att Marcus Wallenberg gjorde affärsresor till Tyskland hörde nog till undantagen. Det fanns en klar uppdelning i familjen: Jacob hade hand om de tyska affärsförbindelserna medan Marcus reste västerut, framför allt till Storbritannien.

Krigsutbrottet accentuerade Wallenbergarnas redan förut starka ställning i så väl politiken som näringslivet. De fick regeringens uppdrag att förhandla fram handelsavtal med båda parter, något som var önskvärt för att undvika den livsmedelsbrist och arbetslöshet som följt i första världskrigets spår.

Största problemet var tveklöst den svenska malmexporten till Tyskland som var starkt ifrågasatt av de allierade. Redan i september 1939 avreste en stor delegation till London bestående av bl a Marcus Wallenberg som efter den första månaden fungerade som ordförande. Gruppen lyckades efter segdragna förhandlingar sy ihop ett handelsavtal som innebar fortsatt malmtransport, så länge man inte överskred 1938 års exportkvot.

Vid samma tid satt Jacob Wallenberg med och skötte parallella förhandlingar med tyskarna, även dessa blev framgångsrika från Sveriges sida sett. All handel avbröts dock redan i april 1940 efter anfallet mot Danmark och Norge då all trafik med Sverige västerut skars av. Wallenberg-bröderna lät sig inte nedslås och 1941 hade man slutit ett sensationellt avtal med både tyskarna och engelsmännen som innebar att fartygen passerade dubbla blockadlinjer på sin väg mot Nord- och Sydamerika.

Att Wallenbergarna också under hela kriget agerade för den tyska motståndsrörelsen var det av förklarliga skäl få som kände till. Avslöjandet kom först i olika forskningsrapporter som presenterades efter kriget och som medförde mycket uppmärksamhet. Minnet av Wallenbergarnas agerande levde fortfarande starkt i något decennium och finns t ex med i Jacob Wallenbergs biografi i Svensk Uppslagsbok 1955. Däremot hittar man ingenting i de nu aktuella Nationalencyclopedin.

En förklaring till vår tids ointresse kan vara frånvaron av handfasta dokument. Det är uppenbart att den tidens forskare haft någon form av skriftliga belägg, men problemet är att ingen kunna finna dessa handlingar. Jacob Wallenberg hävdade alltid själv att alla dokument var förstörda.

”Ingen skulle behöva hängas för min skull”, var hans vanliga kommentar.

I början av 1997 genomfördes en grundlig inventering av lokalerna i Stockholms Enskilda Banks gamla Huvudkontor vid Kungsträdgårdsgatan i Stockholm. I ett valv återfann man då ett förseglat kuvert med ett antal brev, brevutkast och promemorior från perioden maj till oktober 1943.

Dokumenten berättar bland annat om hur en Carl Goerdeler besökt Stockholm i mitten av maj 1943 för att sammanträffa med Jacob Wallenberg och delge honom  detaljerade redogörelser för den tyska oppositionens planer och förhoppningar.

Carl Goerdeler var en framgångsrik ämbetsman, ekonom och före detta borgmästare i Leipzig som vände nazisterna ryggen och blev den mest framträdande motståndsledaren. Goerdeler representerade den borgerliga oppositionen, han var nationell, anhängare av monarkin och omgav sig företrädesvis med äldre män som innehaft höga ämbeten redan vid Weimar-republiken. Många hade liksom honom själv tjänat Hitler i några år innan de blev motståndare.

Genom sitt arbete som ekonomisk rådgivare för elektronikjätten Bosch kunde Goerdeler färdas tämligen obehindrat även utomlands och det utnyttjade han till att föra samtal med mängder av inflytelserika personer. Han kontaktade först Marcus Wallenberg Sr men blev senare nära vän med Jacob Wallenberg som han sammanträffade med minst ett tiotal gånger.

Goerdeler besök i Stockholm i maj 1943 var föranlett av att motståndsrörelsen höll på att samla sig för en nära förestående stadskupp. Det ansågs därför viktigt att etablera kontakt med de allierade, vilket man hoppades att Wallenbergbröderna kunde hjälpa till med. Omedelbart efter besöket formulerade Jacob Wallenberg ett brev till sin bror som för tillfället befann sig i London.

”Jag har haft långa intressanta samtal med vår väntade vän, som berört så många saker, att jag ej kan få in allt i ett brev”, skrev Jacob och fortsatte med att förmedla Goerdelers önskan om att Marcus Wallenberg skulle avlägga ett besök hos Winston Churchill. Goerdeler hoppades att han kunde få de allierade att lova att avhålla sig från militära åtgärder, särskilt luftangrepp, medan den planerade befrielseaktionen pågick.

Jacob Wallenberg var medveten om risken för att en sådan här förfrågan skulle missuppfattas: ”Men kan man vägra ur mänsklig synpunkt, då man betänker huru många oskyldiga människor som kunna sparas? /…/ Illvilliga personer kunna utmåla oss som ombud för tyskarna som endast vill rädda dem från en säker undergång. Jag anser icke att detta är riktigt. Den enda som med fog kan förebrå oss att vi handla emot hans intressen är den nuvarande tyska regeringen.”

Brevet officiella karaktär bekräftas av att det sändes via Utrikesdepartementet, man såg även till att vidarebefordra ett svar i form av ett telegram där Marcus ställde vissa frågor till sin bror.

Broderns brev fick Marcus Wallenberg att söka upp sin vän majoren Desmond Norton som var personlig sekreterare till Winston Churchill. I kuvertet som nu återfunnits ligger även Marcus handskrivna noteringar från detta möte. De visar att Churchill inte ansåg sig kunna ge några garantier, men att han höll dörren öppen för fortsatta kontakter.

Nästa gång Jacob Wallenberg träffar Goerdeler är vid ett besök i Berlin den 12 augusti. Han får då  veta att det nu finns generaler i så väl öst som väst som är redo att bryta med regimen och att ett kuppförsök är planerat inom en månad. Denna information vidarebefordras till Marcus Wallenberg som berör det hela i två brev till Desmond Norton. Breven, vars utkast finns bevarade, är formulerade på ett krångligt och omständligt sätt och kan knappast kan förstås av andra än de inblandade. Uppenbarligen tycker ändå de brittiska kontakterna att det finns skäl att vidta ännu större försiktighetsåtgärder.

Nästa meddelande kommer från ett oväntat håll, i privatbrev från vännen och bankmannen Charles Hambro, gift med Marcus Wallenbergs första hustru Dorothy. Mellan sidorna av privat natur finns instuckna ark av samma papper men med en fristående text som på samma omständliga vis hänvisar till Wallenbergs tidigare kontakter med Desmond Norton. Hambro påpekar att planerna bör fullföljas men utan att löften kan ges. All kommunikation ska i fortsättningen ske genom en speciell kurir och Hambro påtalar dessutom att det är klokt att förstöra breven.

I ett följande brev, som i övrigt helt och hållet är av privat natur, påtalar Hambro att det han skriver är känt och sanktionerat av personer på högre nivå och inte någon produkt av hans egen fantasi. Man kan man dra slutsatsen att det verkligen fanns en kanal mellan Wallenbergbröderna och den brittiska regeringen, även om den aldrig kom till användning.

Sista gången Jacob Wallenberg besökte Goerdeler i Berlin var i augusti 1943, han visste då att hans kontakter var kända av regimen och att detta kunde utgöra en fara för hans liv. Goerdeler försäkrade att alla förberedelser var gjorda och att statskuppen skulle äga rum inom en månad. Jacob reste hem och väntade, men ingenting hände. (En anledning till att han inte fick någon information var att den kurir Goerdeler lejt tagits tillfånga, han avrättades senare.)

Jacob Wallenberg hann träffa Carl Goerdeler ytterligare en gång då denne plötsligt dök upp i Sverige i slutet av november 1943. Goerdeler berättade då att man två gånger misslyckats med att mörda Hitler.

När det sista avgörande attentatet genomfördes den 20 juli 1944 var motståndsrörelsens ledning starkt decimerad, Goerdeler var strängt övervakad och flera andra centrala personer hade likviderats eller arresterats. Uppdraget att placera en bomb gick till en Claus von Stauffenberg som nyligen befordrats till överste och stabschef och som därför hade möjlighet att vistas i führerns omedelbara närhet. Resten är historia.

Von Stauffenberg kom med flyg på förmiddagen från Berlin bärandes på en dokumentväska som förutom bomben var fylld med rapporter kring den reservarmé som han just blivit stabschef för. Väskan placerades i möteslokalen nära führern varvid Stauffenberg avlägsnade sig och hade hunnit en bra bit bort innan bomben detonerade.

Motståndsgruppen trodde först att kuppen lyckats och började sända ut telegrafiska order till alla inblandade att arrestera nazistiska makthavare, säkra landets kommunikationscenter och etablera kontroll över landet. Detta visade sig dock en smula överilat, efter någon timme talade Hitler själv i radio. Då var aktionen redan i full gång, men slutet kunde ändå bara bli ett: Upprorsmännen hade kastat masken och Gestapo slog till omedelbart och arresterade alla som inte valt att snabbt ta sitt liv. Över 1 000 personer häktades och 200 avrättades.

Dödsdomen mot Carl Goerdeler avkunnades 8 september 1944. Två månader senare skrev han ett brev där han vädjade i ett sista desperat försök till Jacob Wallenberg att resa till Tyskland och förhandla med Himmler om ett frigivande av honom själv och hela hans familj. Av någon anledning blev brevet aldrig ivägskickat.

Det sista brevet från Goerdeler är daterat 24 december 1943 och där ber han Jacob Wallenberg att ta hand om hans familj, ett tecken på vilket förtroende Goerdeler hade för sin svenske vän. Dödsdomen verkställdes i februari 1945.

Att Jacob Wallenberg fortsatte att hålla kontakt med Goerdelers familj framgår bland annat av ett brev från november 1946 där han skriver till änkan Anneliese:

”Som ni kanske vet kom jag från och med hösten 1939 att oftare träffa d:r Goerdeler och jag betraktar honom som en stor patriot, en förutseende man, som klart insåg vilken ohygglig olycka dessa skurkar, som Hitler och hans anhang var, hade dragit över ert fädernesland och miljoner oskyldiga människor.

Jacob Wallenbergs medarbetare har berättat att han under många år betalade pengar till en rad personer som han menade hade drabbats under det andra världskriget. En av de personer som fick ett rundhänt belopp utbetalt varje månad var Irmgard Kersten, änka till SS-generalen Heinrich Himmlers massör Felix Kersten.

Kersten är en mytomspunnen figur som sägs ha skaffat sig en förunderlig makt över Himmler genom sin massage, något som han använde till att befria judar och andra som satt fängslade. Bilden av hans insatser är troligen starkt överdriven, vilket bland beror på den bok han själv lät publicera efter kriget. Detta hindrar inte att han var en värdefull kontakt för många som motarbetade nazistregimen.

Till framgångarna bidrog säkert att Himmler själv inte var helt negativ till motståndsrörelsen, vissa av motståndsmännen betraktade han till och med som sina vänner. Möjligen åtrådde han själv posten som rikets högste ledare.

Felix Kersten hade flyttat till Sverige 1943 och vistades i landet med de svenska myndigheternas goda minne. Att han då fick kontakt med Jacob Wallenberg  är tidigare förhållandevis okänt. Den norske f d motståndsmannen Arvid Brodersen skriver i sin bok ”Mellom frontene” (1980) om hur Jacob Wallenberg satte honom i förbindelse med Felix Kersten när han försökte rädda major Theodor Steltzer, en av de dödsdömda tyska motståndsledarna. Steltzer frigavs i april 1944.

De brev som den statliga utredningen om nazi-guldet fått läsa ger fler exempel på att Jacob Wallenberg var mycket involverad i andra sådana operationer. En brevväxling mellan Kersten och Wallenberg visar att de förde samtal om insatser för att hjälpa fångar i olika arbetsläger. I augusti 1944 skriver den norske ministern John Bull och tackar Wallenberg för hans insatser när det gällde att få en norsk direktör frigiven från Grinifängelset.

En viktig roll i anklagelserna mot familjen Wallenberg spelar den så kallade ”Boschaffären” som gjorde att familjens goda anseende fick sig en rejäl knäck både i Sverige och utomlands. Även den kan förstås mot bakgrund av kontakterna med motståndsrörelsen.

Enskilda banken hade under andra världskriget hjälpt det tyska elektronikföretaget Bosch att behålla kontrollen över sina dotterbolag i andra länder. Detta gick till så att man köpte aktierna, men med återköpsrätt. Köpet av det amerikanska dotterbolaget utvecklades till en känslig historia eftersom man insåg att det fanns ett bulvanförfarande. Detta var särskilt allvarligt eftersom företaget sågs som en del av rustningsindustrin.

Bröderna tillbringade många månader i USA för att försöka rädda familjens goda rykte, en försvårande omständighet var att av bankens papper delvis var förstörda. Boschaffären kastade också sin skugga på den svenska regeringen som litat helt och fullt på Wallenbergarna. Detta bidrog till att de politiska kontakterna glesnade betänkligt efter kriget.

SE-banken undgick svartlistning med en hårsmån, men det dröjde flera år innan man kunde återuppta normal affärsverksamhet i USA. I ett försök att rädda något av företagets prestige utövade Marcus Wallenberg påtryckningar på sin bror att lämna direktörsstolen på Enskilda banken, vilket också skedde. Det blev början till en livslång konflikt mellan bröderna.

Fortfarande tas Boschaffären ofta som intäkt på att Wallenbergarna stod på nazisternas sida. Så sent som 1989 kom ”Affärer till varje pris: Wallenbergarnas hemliga stöd till nazisterna” av de holländska forskarna Gerard Aalders och Cees Wiebes.  Men även om affären rörde ett tyskt företag var det knappast några nazister som Wallenbergarna gjort affärer med. Stuttgartföretagaren Robert Bosch var en bitter personlig fiende till Hitler som även finansierade en tysk oppositionell tidning. Kontakterna med Bosch förmedlades dessutom av ingen mindre än ovan nämnde Carl Goerdeler vilket sannolikt är förklaringen till att Jacob Wallenberg ställde sig så välvillig.

Krigsslutet firade familjen Marcus Wallenberg hemma hos det brittiska sändebundet Victor Mallets tillsammans med kabinettssekreterare Erik Boheman, båda nära förtrogna under krigsåren och väl införstådda med familjens Wallenbergs känsliga roll. Man firade inträdet i en ny tid som skulle innebära stora framgångar för i synnerhet Marcus, medan Jacob fick en mer undanskymd ställning.

Jacob Wallenbergs förmåga att bygga kapital hade skapat dolda resurser i banken och 1946 fördes dessa över på det nya förvaltningsbolaget Providentia. Jacob satt som styrelseordförande i så väl Providentia som Wallenbergsfärens andra investmentföretag Investor fram till två år före sin död. Med åren blev han allt mer excentrisk, han tvingade styrelsemedlemmarna att hålla möten dagar i sträck och lät dem knappt ta paus för att äta. När Marcus Wallenberg tog över ordförandeskapet i Stora 1976 förkortades mötestiden till en fjärdedel, har Bo Berggren berättat.

Det var lätt att se att Jacobs liv länge befunnit sig i utförsbacke. Men Marcus Wallenberg avled bara två år efter sin bror.

Fotnot: Gert Nylander, arkivarie i SE-banken, har publicerat en rad dokument kring familjen Wallenberg i den historiska tidskriften Scandia 1998: band 64, häfte 2. För mer information kring Boschaffären hänvisas till olika verk av ekonomhistorikern Ulf Olsson, t ex ”Bank, familj och företagande”.

Wallenbergfamiljen har beskrivits av bl a David Bartal i boken ”The empire” (Dagens Industri, 1996).

En kommentar till Klassiker: Wallenbergarnas farliga förbindelser

  1. Ping: Moderatminister på nazistklubb | Anna-Lena Lodenius

Kommentarer inaktiverade.