Inte bara papperslösa har det svårt

Det talas mycket om papperslösa, men de är bara en del av problemet. Det vistas många olika slags migrantarbetare i Sverige, de flesta är i landet helt legalt. De kanske kommer från andra EU-länder eller har tagits hit av en arbetsgivare som begärt att de ska få tillstånd inom ramen för lagen om arbetskraftsinvandring. Situationen med låga löner, usla arbetsvillkor och exploatering är gemensam för många som kommer hit för att arbeta.

Jag skrev om detta i Unionens tidning Kollega i oktober 2008:

***

Såhär på hösten äter jag gärna leverpastejsmörgåsar med ättiksgurka till kaffe med mjölk när jag sitter och skriver framför datorn. Jag brukar köpa de gigantiska runda burkarna som tillverkas i Polen eftersom de är billigast och faktiskt riktigt goda. Men jag medger att jag känner ett sting av dåligt samvete när jag passerar förbi de betydligt dyrare burkarna som det står Felix på.  Fast fasen vet.

Nyligen åkte jag runt två dagar i Skåne med Kommunals sektion för Djur och Natur som tidigare var en del av Lantarbetarförbundet. Det som gjorde starkast intryck på mig var något som de kallade ”gurksvävare”.   En slags vita tält på hjul som stod uppställda lite varstans på åkrarna. Ingen var i bruk den där dagen jag var med, men de visade mig bilder.

De som arbetar i en gurksvävare ligger framstupa hängande i gummiband som fästs kring huvudet och bålen. De sträcker armarna ner mot marken och plockar gurkor som läggs på ett löpande band vartefter vidundret förflyttar sig över åkrarna. Jag vet inte hur länge man ligger i en sådan maskin, men säkert är att det knappast går att ta paus när som helst. Gurksvävaren används vad jag förstår även vid ogräsrensning.

- Allt blod rinner ner i huvudet, känns som en medicinboll när du går hem på kvällen, du får en fruktansvärd huvudvärk, berättade Ulf Hansson.

Nästan all gurka skördas på detta sätt i Sverige numera. Annars skördas många grödor fortfarande manuellt, t ex sallad och purjolök. Bilderna jag tar under den här resan visar jag för vänner som stönar ”Cottonfields back home”, Peru eller vad som helst. Men knappast Sverige, eller menar du det? Horder av människor i trasiga kläder, en del med svagt mörktonad hy, står i klungor på fälten och bilderna kunde också vara betydligt äldre för vi talar om ett arbete som inte verkar ha förändras särskilt mycket.

Även i Sverige har lantarbetarna, som i stort sett aldrig är svenskar numera utan gästarbetare, arbetsvillkor som innefattar långa arbetsdagar (kl 6 till minst 20, ibland 22-24, 6 dagar i veckan), arbetsställningar som tär på kroppen, sanitära villkor som lämnar mycket i övrigt att önska (dåligt med toaletter, duschar, lunchrum etc) samt ett boende i anslutning till arbetsplatsen som kan betyda risiga baracker, husvagnar, utrymda skolor etc.

- De kallar den Hilton på skoj, berättade Tommy Nilsson när vi passerade en risig röd länga på slätten utanför Kristianstad.

Vi har tredje världen runt knuten. Men vi ser den inte. Vi tror att rättvisa arbetsvillkor är en kamp som förs i södra Indien eller Pakistan. Vi vet mer om H&M:s och Indiskas underleverantörer än vi vet om NCC:s på svenska byggen. Vi bekymrar oss mer om bananer i Costa Rica än om sallad från Listerlandet. Svenskt är bra, lite nationalister är vi. En förklaring är att kostnaderna måste pressas, det sägs att konsumenterna kräver det och kanske är det så. Ska något framställas i Sverige får det inte kosta orimligt mycket mer.

Nu talas det allt mer om papperslösa. Detta är förvisso ett växande problem. Arbetsmarknaden består av allt fler som kommer hit på turistvisum men stannar över tiden, söker asyl men håller sig undan när de får avslag, är utsatta för jobbtrafficking etc. Dessa personer måste jobba svart, skatt kan man inte betala i Sverige om man inte har ett personnummer, och personnumret är dessutom nyckeln till det mesta av välfärdens förmåner i det svenska samhället.

Länge var papperslösa en helt osynlig grupp i fackliga sammanhang. Fastighetsanställdas förbund är det LO-förbund som varit mest engagerat, förmodligen för att det finns så många papperslösa just i städbranschen. Nyligen kom rapporten RIA, Rättvis Ingång till Arbetet (finns på Fastighets hemsida) där man intervjuat mängder av papperslösa. Det är en skrämmande läsning om ett helt annat Sverige. En parallell tillvaro av människor som känner osäkerhet, rädsla och utsatthet och som utför ett i många fall obegripligt hårt arbete.

Men de papperslösa är bara en del av problemet, de allra flesta migrantarbetare kommer helt legalt. Jag och Mats Wingborg har just kommit ut med boken Migrantarbetare – grundkurs om rörlighet, rättigheter och globalisering (Premiss förlag). Vi försöker att fånga in både den globala och den lokala situationen här i Sverige. Det finns närmare 200 miljoner migrantarbetare i världen och färre än var tionde lämnar sitt hemland för att söka asyl, resten flyttar för bättre villkor. En del har högstatusjobb, andra befinner sig i det absoluta bottenskiktet socialt och ekonomiskt. Men gemensamt är att de oftare än andra utsätts för exploatering och usla arbetsvillkor. Dessutom har de ofta svårare att kräva sina rättigheter på grund av svagare ställning på arbetsmarknaden och ibland också beroende på språkproblem.

Den fria rörligheten gör att människor från de fattigaste delarna av EU kan komma till Sverige och arbeta. Många använder F-skattsedel, andra anställs i bemanningsföretag i sina hemländer där även lönen betalas ut. Vilket är en förklaring till att deras villkor skiljer sig så mycket från dem som regleras av de svenska kollektivavtalen. Nu ska vi öppna upp för mer arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. Redan idag kommer färre från Polen och Baltikum eftersom löner och arbetsvillkor har förbättrats hemmavid. Möjligheten att ta hit gurkplockare från Moldavien och Vitryssland lär säkra de låga lönerna i lantbruket även i fortsättningen.

Migrantarbetarnas problem är våra problem, faller en faller alla. Deras villkor urholkar villkoren i hela branscher. Vi måste börja bry om hur människor har det som kör taxi, tömmer våra papperskorgar och bygger våra hus. Vi måste börja där vi står, och sätta press på arbetsgivarna. Det duger inte att skylla på oseriösa underleverantörer. De som sköter offentlig upphandling av varor och tjänster bör inte bara fundera över priset. Skattemyndigheterna måste bli alertare.

Är något för billigt så är det sannolikt för billigt, en liter jordgubbar för 25 kronor utanför Ica-Kvantum genererar förmodligen inga pengar till stadskassan. Jag vet ingenting om hur de har det som plockar gurka i Polen, men det vore intressant att veta. Betalar jag mer för en svensk produkt vill jag också veta vad jag får.