”Hur ska vi identifiera de ensamma farliga männen?”

Artikeln publicerades i Dagens Nyheter 2011-07-24, bara 2 dagar efter terrordåden i Oslo och på Utöya:

—-

Alla tankar kring Anders Behring Breiviks motiv är än så länge spekulationer. Men om vi vågar oss på några gissningar finns det ett par saker att ta fasta på. Bland annat förefaller ensamma män – inte minst de som är arbetslösa eller lågutbildade – vara extra utsatta i vår tid. En del utvecklar ett hat mot samhället som manifesteras i kriminalitet, missbruk eller olika asociala beteenden. De extrema miljöer där det talas om en vit revolution är i princip utraderade i Norge. Attentatsmannen kan ändå ha inspirerats av samma idéer som låg bakom bomben i Oklahoma, skriver Anna-Lena Lodenius.

Den första och självklara reaktionen efter nyheten om bombattentatet i Oslo och dödsskjutningarna på Utøya var att det handlade om ett islamistiskt dåd. Detta gällde inte bara Sverigedemokraternas internationelle talesperson Kent Ekeroth (som senare tillrättavisats av sin partiledning), även om hans klumpiga uttalanden snabbt hamnade i blickfånget. När det sedan visade sig att den misstänkte gärningsmannen är av norsk härkomst och snarare har högerextremistiska åsikter väckte det viss förvåning.

Man kan fråga sig varför. Terrorister kan agera utifrån många olika grundvärderingar, det har förekommit dåd som utförts av bland andra anarkister, vänster- och högerextremister, nationalister samt islamister, för att nämna de vanligast före­kommande ideologierna. Den svenska regeringen har helt korrekt anlagt ett brett perspektiv i förberedelserna för att ta fram handlingsplaner för bekämpning av politiskt våld.

Hade det varit en islamistisk gärningsman hade vi nog utgått ifrån att han agerade som ombud för någon slags organisation. När det visar sig vara en norskfödd gärningsman tror vi snarare på att han agerat helt ensam. Grunden för dessa antaganden är vag, även islamister borde kunna agera självständigt och än så länge saknar vi kunskap om de nätverk som den norske attentatsmannen kan tänkas ha haft. Alla tankar kring hans motiv blir spekulationer. Men om vi nu trots allt vågar oss på några gissningar finns det några saker som man kan ta fasta på:

Ensamma män som upplever sig på kant med tillvaron, inte minst de som också är arbetslösa och/eller lågutbildade, förefaller extra utsatta i vår globala tid. En del av dessa, självklart inte mer än en minoritet, utvecklar ett hat mot samhället. Detta kan manifesteras på olika sätt. Framför allt unga män toppar brottsstatistiken. De hänfaller oftare till missbruk och utvecklande av olika asociala beteenden.

Ett annat faktum är att de röstar på högerextremistiska partier i högre grad än andra medborgare. Anders Behring Breivik var medlem i Fremskrittspartiet 1999 till 2006, ett parti som i mångt och mycket liknar Sverigedemokraterna men som har stöd av nästan 23 procent av väljarna. Går det att koppla hans agerande till hans politiska uppfattningar?

Högerpopulistiska partier uppfattas, oavsett hur stora de är, inte riktigt som en del av etablissemanget. De ses snarare som det enda alternativet till den rådande makteliten. I dessa partier odlas föreställningar om en förtryckt sanning som inte får framföras utan att budbäraren hånas, förskjuts och i vissa fall straffas.
Det har förekommit undersökningar som visat att ovanligt många av Sverigedemokraternas representanter är dömda för brott. Men det rör sig framför allt om brott med lägre straffskala som bidragsfusk, skattebrott och liknande. Brott som viftas bort som oväsentliga när partiets ledning konfronteras. Detta är ett av många tecken på att personer i de här kretsarna upplever sig i viss mån stå utanför de lagar och regler som fattats av de etablerade partierna.

I högerpopulistiska kretsar odlas även föreställningen om elitens sammansvärjning och sveket mot det riktiga folket, som lever i verkligheten och konfronteras med de problem som politikerna skapar genom bland annat det som beskrivs som en ansvarslös invandringspolitik.

Även om partier som Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet godkänner parlamentarismen målar de i viss mån upp en världsbild som säkert kan tilltala en viss typ av män som egentligen vill gå betydligt längre. Det finns förstås också extremare miljöer där det talas öppet om en vit revolution och vikten av att föra kampen med vapenmakt, men i realiteten är dessa miljöer på tillbakagång sedan många år. I Norge anses de i princip utraderade sedan några år tillbaka. En liknande tillbakagång, om än mindre tydlig, märks i Sverige.

Anders Behring Breivik kan självklart ändå ha inspirerats av tankegods från dessa extremare miljöer. Han kan precis som de som utförde bombattentatet i Oaklahoma 1995 – det största terrordådet i USA:s historia före World Trade Center-dådet 2001 – ha läst boken ”Turner Diaries” av pseudonymen Andrew McDonald. Den beskriver hur en liten grupp tar till vapen och startar ett krig mot det mångkulturella samhället. Kanske har han studerat ”Hunter” av samme författare som handlar om ett enmanskrig mot främmande raser och som vissa misstänkte kunde ha inspirerat Lasermannen.

En likhet mellan dessa och en del andra fall är att det verkar ha rört sig om just ensamma män som inspirerats av stämningar i tiden. De förefaller att ha agerat på eget bevåg, och rimligen bör den som utför sådana dåd ha någon form av psykopatisk eller annan störning. Det går inte att utesluta att de under andra omständigheter bestämt sig för andra måltavlor.

Lasermannen (och förmodligen den ännu inte dömde man som agerade i Malmö) sköt på människor som såg utländska ut. Oklahomabombarna riktade sig mot staten, deras måltavla var en federal byggnad. Anders Behring Breivik verkar också ha haft ett syfte att angripa maktens centrum och den förmodade framtida makteliten i form av social­demokratiska ungdomar. Olika mål och delvis olika angreppsätt, men det går att se en möjlig gemensam världsbild.
I likhet med hos islamistiska terrorister anar man att det även hos dess gärningsmän kan finnas en närmast religiös föreställning om ett korståg mot det som uppfattas som ont. Detta parat med ett övermänniskoideal, en narcissistisk syn på sin egen kamp som höjd över triviala ting som enstaka människoliv.

Den virtuella miljön, sociala medier, nätforum med mera erbjuder i dag kontaktytor som möjliggör obegränsad informationsspridning för allehanda organisationer med små resurser och få anhängare. Detta gäller även sådana organisationer som framför öppet odemokratiska och våldsförhärligande budskap. En del av dessa är slutna. Deltagare kan i dag, utan att ha fysisk kontakt med andra likasinnade, utbyta tankar och åsikter med andra och uppleva att de är en del av en global rörelse. Nätet ger också möjlighet att exponera sig själv och sina handlingar vilket kan verka jagstärkande.  En ensam terrorist behöver alltså inte känna sig ensam, och kan i realiteten ha både praktiskt och moraliskt stöd.

I Norge känner en del en lättnad över att det visade sig vara en inhemsk gärningsman och inte en islamistisk terrorist. De fasar för vad som hade kunnat hända i form av ökad främlingsfientlighet och rasism om det visat sig att hotet kom utifrån. Den inhemske terroristen ställer andra krav på oss. Hur identifierar vi de ensamma farliga männen? Hur ser vi till att de inte får tag i vapen och vad gör vi när de slår till? Det tog en och en halv timme innan den nationella insatsstyrkan var på plats vid ungdoms­lägret, frågan är om svensk polis klarat det bättre.  Terrorhot, oavsett vem som ligger bakom dåden, reser också frågan om hur mycket vi kan rusta oss mot sådana här ­attacker utan att vi förlorar tron på ett ­öppet demokratiskt samhälle.