Till försvar för Sveriges Författarfond

2007 skrev jag en lång artikel i Författarförbundets tidning ”Författaren” där jag förklarade och försvarade systemet med stipendier via Sveriges Författarfond. Ett system som, ska jag villigt erkänna, gett mig själv möjligheter att skriva och arbeta på ett sätt som annars inte varit möjligt. Att skriva böcker är ideellt för alla utom ett litet fåtal. Vi överlever på sidojobb, möjligen föreläsningar och andra uppdrag.

—-

En fond och dess belackare

En rest från gamla Östeuropa, livstidslön för snobbiga författare som hellre lever på skattemedel än skriver böcker som folk vill läsa… De ersättningar som betalas ut från Sveriges författarfond väcker upprörda känslor i pressen. Här synas argumenten för och emot dagens ersättningssystem och artikeln sticker även hål på de vanligaste myterna.

Alla går vi väl någon gång på ett museum eller ser svensk film på bio. Teatrar, opera, dansföreställningar, kulturtidskrifter. Säg den kulturyttring som inte har statliga eller kommunala bidrag. I det sammanhanget är de summor som staten betalar till författarna relativt blygsamma, i storleksordningen totalt hälften av vad en enda kulturinstitution, Operan, får. Men ont blod väcker de lika fullt.

Dessutom kan man inte säga att det är ett bidragssystem i vanlig mening, som det ibland framställs i debatten. Systemet liknar ju snarare det som finns för musik där den som använder musiken betalar pengar till STIM som sedan arvoderar upphovsmännen. För varje bok som lånas ut på biblioteken betalar staten en summa till författarfonden. Skillnaden är att bara 60 procent går direkt till upphovsmännen bakom den utlånade boken. Resten fördelas via stipendier och andra former av ersättningar till författare, översättare, tecknare och fotografer.

-Lite handlar det väl om kändisjournalistik, det känns väl snaskigt att rota i vad kända personer skriver när de söker pengar, funderar Fredrik Sjöberg  apropå höstens nya kampanjer där flera tidningar på nytt grävt sig igenom fondens arkiv på jakt efter nya avslöjanden och »tiggarbrev«.

Och vad blev resultatet? En samling påståenden som delvis dementerades efteråt. Som att den garanterade författarpenningen är en livstidslön (fast den räcker fram till pensionen). Att Reidar Jönsson får ersättning fast han inte skriver, när han i själva verket haft den vilande. Eller att väletablerade författare som Viveca Lärn premieras, trots att hon hör till de få som faktiskt hamnar över taket för att få någon garanterad författarpeng eftersom hennes individuella ersättning för att hennes böcker lånas ut på biblioteken är så hög.

Jag träffar Fredrik Sjöberg en blåsig förmiddag med kaffe och minimuffins på ett café på Vasagatan i Stockholm, bara några kvarter från där Sveriges författarfond har sina lokaler. Han är avgående ordförande i beredningsutskottet i Sveriges författarfond efter sex år i styrelsen (varav fem som ordförande). Det är beredningsutskottet som sovrar bland ansökningarna och som föreslår styrelsen vilka som skall beviljas stipendier eller garanterad författarpenning.

- Något av det roligaste jag gjort, förklarar han entusiastiskt och berättar om uppdraget som visserligen tagit en del tid från hans skrivande de senaste åren. Men som gett honom möjlighet att läsa mängder av intressanta böcker och författarskap som han sedan diskuterat vid långa och intensiva möten med kollegor (utskottet har 20 heldagsmöten per år). Utan att det som sägs omedelbart måste värderas och sättas på pränt, som till exempel när han recenserar litteratur i Svenska Dagbladet. Det finns ett sökande i processen som tilltalar honom.

- När det rör sig om garantin och långa arbetsstipendier, fem eller tio år, läser vi i stort sett allt de skrivit, vi ska ta ställning till hela författarskap och vi måste ha mycket på fötterna.
Som svar på frågan om varför fonden är kontroversiell, säger han.

- Kanske för att den rent teknisk är knepig till sin karaktär, det är ju ett slags mellanläge mellan kulturpolitik och upphovsrättsligt grundad ersättning.

Garanterad författarpenning mest kritiserad

Det som väcker mest kritik är den så kallade garanterade författarpenningen. Kanske för att själva ordet indikerar att här finns en cha ns att få pengar utan att uträtta något. Hur är det då med den saken? Jag ringer upp Jesper Söderström, direktör på författarfonden, som har varit med om att genomföra två enkäter de senaste åren (1999 och 2004) för att ta reda på hur författarna lever som har fått garanterad författarpenning.

Undersökningarna genomfördes delvis mot bakgrund av att det väckts farhågor på Författarförbundets stämmor om pengar som östes över mängder av avsomnade författarskap. Men så är det inte alls, försäkrar Jesper Söderström.

- Alla författarskap framstår kanske inte som lika framgångsrika, men de är mycket aktiva. Knappast någon enda har tystnat. Fondstyrelsen såg inte att det fanns skäl för några drastiska regeländringar.

Inte oväntat var författarna mycket positiva till fonden. Men lite förvånande var det ändå att den hade en så pass stor ekonomisk betydelse för så många, tycker Jesper Söderström.

- Det vi också såg var att de flesta hade väldigt låga inkomster, det såg inte ut som om behovet av stöd minskat efter att de fått garanterad författarpenning.
Allra sämst ekonomi hade de äldre författarna.

- De flesta planerade att skjuta upp den allmänna pensionen. Det är en stor orosfråga bland många författare, hur de ska klara sig när de blir äldre.

I det nya pensionssystemet uppmuntras människor att arbeta så länge de kan för att få ut högre pension. En författare som fördröjer sin pensionering till 70 år kan inneha garantin ändra fram till dess. Förutsättningen är att han eller hon fortsätter att skriva.

Att vara författare är knappast ett yrke någon väljer för att tjäna mycket pengar. Ett fåtal kommer upp i några större inkomster enligt Författarförbundets inkomstundersökningar. Trots att bokbranschen är den enda bransch inom detaljhandeln som haft en stadig ökning år från år under hela 2000-talet.

Även om en garanterad författarpenning är ett välkommet tillskott är det inte heller några stora summor det handlar om. Ola Larsmo har garanterad författarpenning sedan 2001. Han har räknat ut att han får kvar som mest 5 000 kronor i månaden, när skatt och sociala avgifter är betalda. Dessutom ingår det i reglerna att innehavare av garantin inte får ha mer än en halvtidsanställning.

Att bygga upp ett författarskap är en långsam process, påpekar Ola Larsmo som för tillfället tillbringar mycket av sin tid i ett arkiv i Uppsala där han sitter och gör research för sin nästa bok. Han nämner Vilhelm Moberg och Pär Lagerkvist som två exempel på författare vars inkomster och berömmelse kom senare i livet.

- I samma ögonblick som jag blir rik på mina böcker säger jag upp min garanterade författarpenning. Det lovar jag.

En fond för kändisar?

Dagens storsäljare har ofta inlett sitt författarskap med ett antal magra år. Innan genombrottet med Alfons-böckerna hade Gunilla Bergström flera kortare och längre arbetsstipendier. I början av sin karriär skrev Henning Mankell mindre kommersiellt gångbara böcker och fick en garanterad författarpenning som han avsade sig efter succén med Wallander-böckerna.

Det anses pikant i medierna att kända personer som Jan Guillou också sökt och fått flera stipendier. Men i Guillous fall får man leta sig tillbaks till tiden innan han skrev böckerna om Coq Rouge. Jan Guillou har fått sammanlagt tre ettåriga stipendier, två resestipendier och ett tvåårigt stipendium 1982-83. Idag talar han framför allt om de två resorna han fick möjlighet att göra, i synnerhet den som gick till Irak.

- De resorna hade jag aldrig klarat då med mina låga inkomster. 1977 tjänade jag 3 500 kronor, 1978 var årslönen 13 500 kronor.

Idag är han en av fondens flitigaste kritiker. Han tycker sig se en övervikt för förtroendevalda och »författarfonden närstående« bland dem som premieras och talar om att garantin skapar en grupp »godkända« och en grupp »icke godkända« författare där »de godkända« ofta kommer från Bonniersfären och de största och »finaste« förlagen. Listan över dem som har garanterad författarpenning kallar han för en »skrattretande läsning«.

- Är detta de bästa författarna i Sverige? De flesta har man över huvud taget aldrig hört talas om. En del har några få verk bakom sig. Andra är storkändisar som man tycker inte hade behövt söka. Det är ett underligt system.

Som en ren protest ansökte Jan Guillou 1998 om garanterad författarpenning med hänvisning till att han bidragit tre eller möjligen fyra gånger så mycket till författarfondens inkomster som Per Wästberg och bara hade en tredjedel, eller möjligen bara en fjärdedel, av hans förmögenhet. Det blev avslag.

Den typen av kritik tar Fredrik Sjöberg inte oväntat lätt på. Han tycker fonden gör okontroversiella val och att de som får garantin är väl förtjänta. Om de är kändisar eller ej är oväsentligt, menar Fredrik Sjöberg. De som får garantin ska ta sig igenom ett mycket smalt nålsöga där hela ens författarskap läggs under luppen. De få gånger man gett långa arbetsstipendier till författare med en relativt liten produktion har det handlar om unika författarskap av en odiskutabel kvalitet. Men några exempel vill han inte ge, eftersom författarfonden aldrig motiverar sina beslut offentligt.

En kontroll med författarfondens kansli visar att det för närvarande är två personer i styrelsen för Sveriges Författarförbund som har garanterad författarpenning. På den punkten har Jan Guillou uppenbarligen fel.

- Det känns som jag hört allt förut, jag tar inte illa vid mig längre, säger Fredrik Sjöberg. Allt är dessutom fullständigt transparent. Det är bara att gå upp till fonden och läsa, allt finns där.

Kritiken ofta osaklig och fördomsfull

En sak som debattörerna ofta inte håller isär att det förutom den garanterade författarpenningen finns ett system där ett mindre antal författare och konstnärer kan få en livslång statlig inkomstgaranti som betalas ut när de tjänar för dåligt. Detta är en rent kulturpolitisk åtgärd, och har ingenting med biblioteksersättningen att göra (även om det är författarfonden som utser författarna).

Listan över författare med statlig inkomstgaranti består av cirka 30 namn, de flesta är väl kända som Jan Myrdal, Göran Palm och Birgitta Trotzig. Den senaste som utsågs var Stig Claesson, »Slas«. Många av dessa författare tjänar så bra att de inte får ut någon ersättning. Men även kända författare kan ha en låg pension, så på ålderns höst är det fler som får stöd än under sina yrkesverksamma år.

Den underliggande frågan, bakom kritiken, är om kulturen klarar sig själv utan stöd. Det väckte många reaktioner när Linda Skugge i höstas uppmanade den nya kulturministern att skrota den garanterade författarpenningen och alla kulturstipendier efter att ha läst ett reportage från Astrid Trotzigs skrivarlya på Södermalm: »Om inte läsarna vill läsa er och ingen köper era böcker, varför ska staten ge er pengar«, skrev hon i en krönika i Expressen. Samma linje verkar Jan Guillou vara inne på.

- Det är ett underligt system och det är förlegat. Det är en socialdemokratisk tanke som nästan är utdöd idag att man kan motverka de kommersiella krafterna genom att ge stöd till kulturlivet. Jag tror inte att man kan reglera fram en litteratur av det slag som makten vill ha, anser Jan Guillou.

Men vartefter samtalet fortsätter visar det sig att även han trots allt kan tänka sig vissa former av kulturstöd. Att författare får söka stöd för enskilda projekt ser han som positivt, eller att man premierar lovvärda insatser som att översätta litteratur från andra språk än engelska (han nämner särskilt arabiska). Det är just den garanterade författarpenningen som han vänder sig emot.

 Systemet att ge stöd till kultur finns i nästan alla länder i världen. Ola Larsmo tycker det är en absurd tanke att Sverige som enda land skulle gå i en annan riktning.

- Under diskussionen finns en rekordlåg värdering av kulturens plats i samhället. Det vore bättre om man sade det rakt ut.

Han tycker också att man borde diskutera det faktum att kulturens möjligheter krympt av andra skäl, som till exempel skattereformen 1990 där så gott som alla särskilda skatteregler för kultur »glömdes bort«.

- Sedan dess finns det inget skatterum för till exempel bokskrivande, något som man i många andra europeiska länder ser som en verksamhet som bedrivs på litet speciella villkor. Men om du i Sverige ska skaffa dig ett upphovsrättskonto får du skaffa ett »skogskonto«. Skog finns, men knappt de böcker man gör av träden.

En av de författare som hängdes ut i de senaste granskningarna av författarfonden var Marcus Birro som påstods ha fått ett antal stipendier som han visserligen sökt men fått avslag på. Sant är däremot att han nyligen fick ett tvåårigt arbetsstipendium. Sin syn på stöd till kulturen ger han bland annat i sitt Kulturmanifest som presenterades i senaste numret av Författaren.

 – Kultur bidrar till andlig, själslig och mental hälsa. Det går inte att sätta ett ekonomiskt värde på det. Men man ska ha väldigt klart för sig att om inte kulturen delvis får vara en fredad zon får vi inte den mångfald vi har idag. Dessutom handlar det om väldigt lite pengar.

- Viss kultur överlever galant utan stöd. Men sedan finns det sådant som lyrik, långa kärleksromaner, fri teater, barnteater och en massa annat som inte gör det. Det vore allt bra tragiskt om Sverige skulle bli det första landet i världen som anser sig klara sig utan allt detta.

Han tror det finns en förlegad myt om hur författare lever, att många inte förstår att det handlar om ett hårt arbete som ofta ger väldigt låg ersättning.

- Det finns många tröttsamma fördomar om arbetsskygga författare som sitter på vegetariska restauranger och dricker rödvin i låga prisklasser hela dagarna.

Anna-Karin Palm har fått flera arbetsstipendier av fonden och i år fick hon garantin. Hon tror att en del av kritiken beror på att människor inte förstår att författarfondens medel kommer från biblioteksersättningen, och vad denna i sin tur är.

- Om man frågar folk om de tycker det är fel med STIM-ersättning också, svarar de nästan alltid nej. Vi författare har ju bara valt att fördela våra pengar på ett annat, och i mina ögon mycket vackert sätt. Astrid Lindgren har i praktiken försörjt en stor del av landets författare.

- Man kan naturligtvis tänka sig en kultur utan offentligt stöd, så har ju kulturen och konsten levt under större delen av mänsklighetens historia, via privata donationer, mecenatskap med mera. Intressantare tycker jag är att fråga sig vad det skulle betyda för offentligheten att inte stödja kulturen? Jag menar att detta är en demokratifråga (tillgänglighet, varierat utbud), och också viktigt att vår offentlighet visar att kultur värderas högt.

Annars försörjer hon sig som frilansande förlagsredaktör.

- Stipendierna från fonden har inneburit att jag kunnat köpa mig tid för mitt eget skrivande. Garantin är ju en stor trygghet, att veta att det finns en grundplåt, inte behöva oroa sig. Möjligen blir man en bättre författare av att inte behöva tänka på pengar hela tiden. Sedan kan man också tycka att förlagen borde betala oss bättre för vårt arbete.

- Mycket av det som skrivs skulle förstås skrivas ändå, utan författarpenningen, säger Fredrik Sjöberg. Men författarna skulle ha ett mycket svårare liv. Vi är ett litet land med ett litet språk. Vi kan inte skriva böcker på engelska. Jag tycker det är bättre att litteraturen får stöd av skattepengar än av mecenater som det var tidigare under århundradena. Författarpenningen gör att fler kan kosta på sig att vara kontroversiella och vi blir inte lika trendkänsliga.

Långt ifrån alla som söker får pengar av fonden, och andelen beviljande ansökningar har sjunkit i takt med att bibliotek läggs ner och får allt mindre pengar att köpa böcker för. Förra året var det 16 procent av ansökningarna som beviljades.

- Men de flesta som söker får pengar någon gång, säger Fredrik Sjöberg.

Det krävs produktivitet för att få stipendier, det verkar vara det enda som är riktigt viktigt. Förutom det där svårförklarliga som kallas kv a l ite t. Samt att man inte tjänar för mycket. Men att vända ut och in på sitt liv i ansökningen är egentligen inte nödvändigt. Det är inte i första hand behoven utan författarskapet som avgör. (Om man nu inte längtar efter att bli stoff i framtida grävande reportage om Sveriges författarfond)