Gatans parlament

2006 kom min bok ”Gatans parlament”, en studie i både höger- och vänsterextremism som går igenom både likheter och skillnader i historik, ideologi, brottslighet etc. Dessutom finns ett fylligt avsnitt om lagstiftning och synen på rättsväsendet.

”Gatans parlament” var frukten av en lång process som inleddes redan i samband med att jag skrev en artikel i Ordfront magasin 2001 (efter Göteborgskravallerna) och parallellt med att jag skrev boken ”Tvåfrontskrig” som handlar om arbetarrörelsens kamp mot höger- och vänsterextremism före 1960.

Det här är förmodligen den mest tillgängliga av alla böcker jag skrivit, antagligen den bok jag skrivit som flest faktiskt läst från pärm till pärm. Jag hade föreläst i många år i ämnet innan jag satte mig att skriva, mycket av arbetet med att formulera mig och hitta exempel var redan gjort.

Samtidigt är detta nog den svåraste bok jag skrivit eftersom innehållet är så kontroversiellt, då tänker jag framför allt på de delar som handlar om vänstern. Det finns många som är beredda att försvara även vänsterns våldsamma sidor, och de har tillgång till landets kultursidor. Jag visste på förhand att boken skulle bli mycket kritiserad, oavsett hur jag lyckades med min uppgift.

Några positiva recensioner blev det trots allt, och alla böcker gick så småningom åt. Jag har också fått mycket respons från människor jag träffat som läst den och funnit den användbar och klargörande. ”Gatans parlament” kan fortfarande beställas vid Ordfront förlag (Print on demand), kan köpas exempelvis på Adlibris.

***

Såhär börjar boken:

Vad får en nästan 30-årig lovande akademiker att kravla sig upp ur sängen i ottan en lördagsmorgon för att åka buss i flera timmar med sina kompisar och senare, iförd rånarluva, attackera främmande människor genom att kasta saltsyra och välta bord? Vad var tanken, vad var motivet?

Många år senare möter jag fortfarande honom och dem som var med den där lördagsmorgonen, i olika sammanhang på seminarier, konferenser och liknande. Vi nickar avmätt mot varandra. Han och hans åsiktsfränder fortsatte skriva i anarkistiska tidningar, skala potatis på helgkurser med unga antirasister och diskutera politik med svartklädda tonåringar med drömmar om en total samhällsomvandling. Samtidigt har de gjort karriär inom sina respektive fält. Just den här killen är numera doktorand och får ibland uppdrag från olika myndigheter.

Låt oss återvända till den där marsmorgonen 1995. Sverige-demokraterna (SD) hade samlats i möteslokalen Kolmården på Scandic Hotel i centrala Norrköping för den årliga partistämman. Vid den här tiden hade partiet bara ett fåtal kommunala mandat. Deltagarna lyssnade förstrött på de emellanåt ganska högtravande talen. Det riktades kritik mot valrörelsen 1994, som vissa ansåg hade skötts oprofessionellt, trots en relativt stor kampanjbudget.

Plötsligt närmar sig ett antal svartklädda maskerade personer hotellbyggnaden. De var mellan fem och åtta personer, ska vittnen senare berätta för polisen. Någon ropar: »Nu kommer dom.« Inom några sekunder hörs ljud av krossat glas, varefter saker börjar kastas in genom fönstret. Tunga stenar, soppåsar och flaskor med ett obestämbart innehåll som efterlämnar en stark odör av spyor och ett gråvitt klet på mattorna och många av de närmare sjuttio mötesdeltagarnas kläder.

En ung man från Trollhättan kastar sig brådstörtat ut i korridoren och bort mot entrén, där han gömmer sig på en toalett. Han flyr för livet, utan att egentligen veta från vad eller vem. Bara att någon, helt klart, är ute efter honom och alla andra i lokalen. När han efter en stund vågar sig ut igen möts han av en total förödelse av krossade glasrutor, omkullvälta möbler och den vedervärdiga stank som han känt redan tidigare.

Två andra mötesdeltagare störtar ut genom hotellets huvudentré för att genskjuta attentatsmännen som är på väg mot en parkeringsplats. De berättar senare för polisen att en av dem slogs ner och fick motta sparkar och slag med ett batongliknande föremål när han redan låg ner.

Fem personer, som rest till Norrköping i just en sådan Toyota-buss som attentatsmännen använt sig av, berättade i polisförhör att de lämnat fordonet i ett parkeringshus hela helgen. Polisen kunde inte utesluta att någon annan olovligen »lånat« bilen för en utflykt under lördagen, och ställt tillbaks den på exakt samma plats. Förundersökningen lades därför ner.

En tid senare fick jag kopior på handlingarna av en person som vid den här tiden satt i Sverigedemokraternas ledning (eftersom några av partiets medlemmar var målsägare hade de tillgång till materialet). Vi träffades på en McDonald’s-restaurang på Söder i Stockholm, jag bjöd på en Coca-Cola och bläddrade förstrött i den digra bunten med papper. Ur polisens beslag på platsen: vit bärkasse av standardstorlek full med glassplitter, påsar och flaskor med illaluktande vätska, delar av trottoarplattor på mellan 0,5 och 4,5 kg. En person som träffats, och vars ena arm skadats av en av plattorna, ville absolut inte polisanmäla detta. Inte heller de deltagare som fått kläder förstörda av klet och illaluktande vätska, eller de som fått skador i ansiktet och andningsvägarna, som de oroligt ställde frågor om till polisen. Varför inte? Jo, de var rädda för att bli registrerade av antirasisterna, förklarade de för polisen.

Vad kunde ha hänt, tänker jag, om trottoarplattan på nästan fem kilo träffat någon i huvudet? De uppåt sjuttio personerna fanns i en lokal stor som en ordinär skolsal. Att samtliga lyckades fly måste ses som ren tur.

Ur polisens beslag i Toyotabussen: svart rånarluva, batong-liknande svart kabel tejpad med svart eltejp i ändarna, svarta handskar. Vätskan och den grå massan som spritts i lokalen visade sig bestå av saltsyra och fett. Fettet härsknar snabbt i kontakt med saltsyran och ger, enligt polisens utredare, en otrevlig odör och »otrevliga frätskador vid kontakt med hud«. Stänk i ögon kan ge bestående synskador.

Det förekommer flera namn på personer som jag känner igen från den svenska antirasistiska scenen i den här utredningen. En del finns fortfarande kvar i rörelsen när jag återvänder till fallet tio år senare. Den här attacken var knappast en engångs-företeelse. Det måste ha ägt rum många möten, många resor och många attentat av olika slag. Har de ens upphört nu?

Händelser som denna upprepas nästan varje gång Sverige-demokraterna och liknande partier har offentliga möten. Det är inte svårt att hitta personer som drabbats, och numera är de mer än villiga att berätta. När jag ringt upp SD:s kansli och frågat har jag snabbt blivit överöst med vittnesmål om trakasserier, och på deras hemsida har de lagt ut flera riktigt obehagliga foton av personer som utsatts för fysiska övergrepp.

Även partistämman i mars 2005, som hölls på Scandic Hotel i Helsingborg, attackerades på liknande sätt av en större mobb bestående av 20–30 maskerade personer i 15-årsåldern. Sverigedemokraterna hävdar att dessa styrdes via mobiltelefon av betydligt äldre ledare som höll sig en bit därifrån.
En tid senare hade SD anordnat en demonstration som följdes av en fest i en samlingslokal i Rottne, ett litet samhälle några mil från Växjö. Mitt under festen, ett nationaldagsfirande med sill och öl, överraskades middagsgästerna av en maskerad grupp som störtade in försedda med yxor, järnrör och tårgastuber. Aktivisterna avslutade med att demolera ett tiotal bilar utanför lokalen. I ett senare pressmeddelande tog det anarkistiska nätverket Antifascistisk Aktion, AFA, på sig attentatet och förklarade att syftet varit att visa att SD inte är välkomna i Småland.

»De var otroligt aggressiva, helt svartklädda och uppträdde väldigt militäriskt. Alla rutor till lokalen krossades samtidigt. ’Reträtt!’ ropade en av dem när de drog sig tillbaka«, berättade senare Mattias Karlsson, SD:s politiska sekreterare i Malmö, för Sydsvenska Dagbladet.

Arton av SD:arna bestämde sig denna gång för att göra en gemensam polisanmälan, men redan en och en halv månad senare lades polisutredningen ner.

Det politiska våldet som riktas mot SD och liknande grupper har inte minskat sedan 1995, tvärtom. När jag ringer upp Mattias Karlsson låter han uppgiven. Sedan han gick med i partiet 1999 har det attackerats åtskilliga gånger av aktivister på vänsterkanten. Vad han känner till har inte en enda polisanmälan som partiet lämnat in under den tiden gått till åtal.

Vad får verbala människor med alla tillgångar till ett demokratiskt öppet samhälle att i stället välja våldets väg? Det har hänt förr i historien. Det hände i Tyskland på 60- och 70-talen när intellektuella anslöt sig till Baader-Meinhof-ligan, 2 juni-rörelsen och liknande grupper. Det händer idag när unga människor med rötterna i Mellanöstern går in i al-Qaida-nätverket. I värsta fall kanske de till och med ger sitt liv för kampen.