Terrorism – rötter, orsaker och åtgärder

Följande text togs fram som ett underlag till ett seminarium om förhållningssätt till terroristhotet som arrangerades av Olof Palmes Internationella Center den 7 november 2005 i ABF-huset Stockholm. Detta är ett område där det händer mycket hela tiden. Det bör därför påpekas att texten har några år på nacken. Den har dock blivit min absolut mest lästa text på den här hemsidan, så uppenbarligen har människor någon form av nytta av den fortfarande. Det som fortfarande håller är nog främst avsnitten med försök till en definition och tänkbara förklaringar samt för historiken fram till 2005.

Innehåll:

1 – Vad är terrorism?

2 – Bakgrund

3 – Hur ser terroristhotet ut idag?

4 – Metoder som används av terrorister

5 – Orsaker till terrorism

6 – Terrorism och mänskliga rättigheter

7 – Försök till ett förhållningssätt

Källor

Inledning

Terrorismen är vår tids stora fasa, det vi fruktar mest och just därför kanske är beredda att bekämpa med medel som vi kanske annars tycker är diskutabla. Men vilket pris betalar vi om vi exempelvis tillåter att inte rättsäkerhet och likhet inför lagen ska gälla för misstänkta terrorister? Går det att bekämpa terrorism med bibehållen respekt för rättssäkerhet och för mänskliga rättigheter, och hur i så fall?

En annan fråga vi måste ställa oss är om hotbilden är korrekt. Får vi rätt information om hur hotet ser ut?

Efter attacken mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 inledde USA det som kom att kallas ”kriget mot terrorismen”. Under en kort period sågs al-Qaida-nätverket och Usama Bin Ladin som det stora hotet mot säkerhet och fred i världen. Inte bara av den amerikanska Bush-administrationen utan av politiker och experter världen över.

Fyra år senare anser de flesta att nätverket spelat ut sin roll (i den mån det någonsin hade den betydelse som det tillmättes). Nästan alla ledare av någon dignitet är dessutom döda eller fängslade. Studier visar att förtroendet för Bin Ladin minskat drastiskt i hela den muslimska världen. Afghanistan har genomfört ett någorlunda demokratiskt val, och landet har tagit sina första stapplande steg mot en demokratisk utveckling. I Irak har medborgarna också gått till valurnorna för första gången sedan Saddam Hussein störtades, även om läget är allt annat än stabilt.

För USA är kriget uppenbarligen ändå inte över. Ett tecken på detta är att CIA fortfarande har ett okänt antal hemliga specialfängelser för terroristmisstänkta runtom i världen. Det har tidigare rapporterats om sådana fängelser i utomeuropeiska länder som Afghanistan, Thailand och Kuba (en del av Guantánamobasen). Dessa fängelser omfattas inte av vanliga rättsregler, som rätt till advokat och förbud mot tortyr. Förhållandena i fängelserna har beskrivits som sällsynt människovidriga, vissa fångar hålls t ex totalt isolerade i bunkrar under jord. I den s k Black Pit–anläggningen i Afghanistan frös en fånge ihjäl efter att ha suttit fastkedjad naken på ett betonggolv.

Nu kommer rapporter om fler liknande fängelser i länder på betydligt närmare håll, i demokratiska länder i Europa. Uppgifterna, som publicerades under den första veckan av november i Washington Post, pekar inte ut några speciella länder. Men enligt organisationen Human Rights Watch finns observationer som pekar mot Polen och Rumänien. (Tjeckien uppger att landet fick en förfrågan från USA med avböjde).

Men terrorhotet gäller inte bara USA. Flera länder i vår närhet som Storbritannien och Spanien har utsatts för attacker som kan kopplas till den senaste vågen av terroristattentat med åtminstone vaga kopplingar till al-Qaida-nätverket. Det är lätt att ryckas med i oron för sådana attentat, och svårt att inte sympatisera med tanken att det behövs kraftfulla insatser för att till varje pris undvika fler liknande dåd.

Under hösten 2005 har det kommit ut en antologi ut i USA med titeln ”Al Qaeda Now” där en grupp ansedda amerikanska experter varnar för något som de döpt till ”al-Qaida-mentaliteten”. De ser unga människor i många länder som betraktar Usama Bin Ladin som en stor idol som de gärna har porträtt av på väggen. De ser hur denna mentalitet motiverar till nya terrordåd världen över, spontana dåd som inte initieras av någon övergripande organisation.

Men kampen mot en sådan mentalitet kan inte föras med vapen och krig, anser bokens författare. Den kan endast föras genom att stärka demokrati och mänskliga rättigheter. Författarna pekar framför allt ut hur bristen på yttrandefrihet, en fri press och en öppen debatt gör att människor inte får den information som de behöver om läget i världen. Detta gör att de drar felaktiga slutsatser och motiveras till handlingar som får förödande konsekvenser.

Det finns ett förmodat om än inte bevisat samband mellan fattigdom och terrorism, som diskuteras mer ingående längre fram i texten. De flesta terrorister är inte fattiga och outbildade, men identifierar sig ofta ändå med länderna i Syd.

Kan brist på välfärd, likhet inför lagen och känslan av maktlöshet vara en grogrund för terrordåd? Detta är i så fall ingenting som är unikt för länder som styrs av diktaturregimer. Diskriminering och stora sociala klyftor är en realitet även i västvärldens demokratier. Inte minst stora invandrargrupper kan idag finna skäl att dras med i det som av vissa nu beskrivs som ”al-Qaida-mentaliteten”.

Attacken på World Trade Center innebar för första gången på 500 år att representanter från länder i Syd lyckades utdela ett betydande slag mot en dominerande stad och stat i den dominerande delen av världen, anser irländsk/brittiske Mellanösternexperten Fred Halliday i sin bok om 11 september-attentatet:

”Att det skedde på ett sätt som var kriminellt och destruktivt bådar inte väl för majoriteten av världens befolkning.”

Halliday pekar på hur arvet från kolonialismen och kalla kriget skapat en ovilja mot Västerlandet i allmänhet och USA i synnerhet.

Det är hög tid att fundera över vilket förhållningssätt som är rimligt att ha till terroristhotet. Hur ska exempelvis svensk arbetarrörelse ställa sig till nya lagförslag och åtgärder som vidtas av rättsväsendet i vårt eget och andra länder? Hur vill vi att våra politiker ska agera, inte minst i det europeiska och internationella samarbetet? Hur påverkar terroristhotet vårt arbete med andra viktiga frågor som utvecklingssamarbete, flyktingfrågor, fattigdomsbekämpning etc?

Det finns inga enkla förklaringar kring varför terrorism uppstår och vilka former terrorismen tar sig. Däremot finns det anledning att diskutera vad som görs för att hantera terrorismen och vilka konsekvenser dessa åtgärder har. Inte bara på terrorismen utan på samhället i sin helhet.

1) Vad är terrorism?

Ordet terrorism har sitt ursprung från den franska revolutionen, det kommer från det franska ordet terreur som betyder att skrämmas. Men fenomenet terrorism är långt äldre än så, vilket vi återkommer till. Hur begreppet ska användas är inte helt enkelt, det finns inte någon enhetlig strikt vetenskaplig definition.

Detta kan vara värt att beakta mot bakgrund av att det blir allt vanligare att terrorism omfattas av särskilda lagar. Gärningarna som sådana finns självklart även i den vanliga brottsbalken. Sprängattentat, flygkapningar, tagande av gisslan etc är brott oavsett motivet och vem som ligger bakom.

Att det inte finns en godtagbar allmän definition är ett problem som skapar godtycklighet i rättsskipningen. Kritiker har väckt frågan om det ens är meningsfullt att ha särskilda lagar om terrorism så länge det inte är fullständigt glasklart vad vi innefattar i begreppet.

Nationalencyklopedin tar i sin definition främst fasta på terrorismens politiska dimension: ”Våldshandlingar som är politiskt betingade eller syftar att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas. Definitionsmässigt brukar man skilja mellan statsterrorism, nationell terrorism och internationell terrorism.

Definitionen är inte helt lyckad av flera skäl. Dels förekommer fler motiv än att uppnå politiska mål. Det talas exempelvis allt oftare om den religiöst motiverade terrorismen. Dåden kan också ha interna bevekelsegrunder, huvudsyftet kan vara att manifestera rörelsens kraft inåt. Hämnd och vrede är en viktig drivkraft vars betydelse inte ska underskattas, och vanlig kriminalitet ett inte ovanligt inslag (om än kanske inte huvudsyftet, då talar vi snarare om t ex ”maffiaverksamhet”).

Numera är det vanligt att det inte alls framställs några politiska krav. Dåden förmodas ha en symbolisk betydelse. Men säkra kan vi inte vara så länge inga gärningsmän framträder.

Att våldet slår urskillningslöst är inte heller någon absolut sanning. Många terroristgrupper väljer sina offer väl, åtminstone tidigare i historien har attentaten ofta handlat om att störta den politiska ledningen i ett land. Att helt bortse från antalet civila offer är nog knappast någon regel, utan snarare det som skiljer en del av dagens terroristgrupper från flertalet som agerat tidigare i historien.

En äldre definition tar fasta på ordets etymologiska betydelse: skräckvälde. Avsikten med terrordåd är ofta att skapa skräck och oro för att därigenom driva igenom samhällsförändringar. Det kan handla om konkreta och uttalade mål. Eller så är tanken att genom ett ökat våld visa på samhällets bräcklighet och ofullkomlighet och därigenom bana vägen för en revolution. Sådana tankegångar finns inom extrema politiska grupper så väl på höger- som vänstersidan.

Allt fler vill även peka på att terrorister slår ur underläge, att det handlar om de svagas krig. Å andra sidan tenderar vi ofta att beskriva terrorhandlingar på andra sätt när det handlar om en starkare aktör. Vi använder normalt inte termen terrorism när vi talar om folkmord som begås av ett lands regim mot delar av den egna befolkningen, och inte heller för handlingar som är en del av ett krigstillstånd. I synnerhet inte om den agerande parten är ett lands armé. Det utesluter inte att terrordåd kan vara sanktionerade, mer eller mindre öppet, av ett lands regering.

Ett vanligt påstående, som till och med framförts av FN:s generalsekreterare Kofi Annan, är att den enes terrorist är den andres frihetskämpe. När segern är vunnen är det lätt att glömma de våldshandlingar som var en del av kampen. Vem talar idag om den terror som exempelvis FNL stod för? Vem minns de terrorhandlingar som begåtts av medlemmar i eller sympatisörer till ANC? Å andra sida var våldet aldrig någon dominerande del av ANC:s verksamhet, och knappast heller det som lade grunden för den positiva utvecklingen i Sydafrika.

Det finns många rörelser som bytt plats i historien från den goda till den onda sidan och tillbaks igen. Inte minst har USA:s inställning till olika grupper och regimer ändrats radikalt, ofta även i det korta perspektivet. Särskilt omdiskuterat är hur Usama bin Ladin och talibanerna fick stöd av USA under en period där det ansågs viktigt att bekämpa kommunismen i Afghanistan.

I Mellanöstern har ledande aktörer på så väl den palestinska som den israeliska sidan uppfattats som terrorister i något skede. Under 1970- och 80-talen betraktades den Palestinska Befrielserörelsen PLO av många som terrorister, men senare blev Yassir Arafat och PLO en legitim förhandlingspartner i fredsprocessen.  Åtminstone två senare ministrar i staten Israel har någon gång varit efterlysta som terrorister: Menachem Begin och Yitzhak Shamir. 1944 mördade Stern-ligan, som då leddes av Begin, Storbritanniens tidigare kolonialminister lord Moyne. Fyra år senare låg samma organisation bakom mordet på FN:s utsände medlare Folke Bernadotte, för att nämna några av många attentat under den här perioden.

Både stater, enskilda organisationer och motståndsrörelser utnyttjar våld och terror som metod för att uppnå vissa mål. Oftast är det små organisationer som avses när vi numera pratar om terrorism. Men de första gångerna som ordet terrorism användes var det för att beskriva en del av statens politik i de franska och ryska revolutionerna. Det har alltså skett en betydelseförskjutning historiskt.

Statsterrorismen har tveklöst skördat betydligt fler offer än den terrorism som genomförs av enskilda organisationer. Det våld som den israeliska regimen idag riktar mot palestinier helt utanför den normala rättsapparaten borde kunna kallas statsterrorism.

Det förekommer att mindre stater eller nationella organisationer låter sig utnyttjas av en stormakt för att därigenom få stöd av olika slag. Detta var särskilt vanligt under det kalla kriget. Idag finns en enda stormakt att fria till, och många stater vill få USA att acceptera deras inhemska konflikter som en del av kriget mot terrorismen. Mer om detta i avsnittet om kränkningar av mänskliga rättigheter.

2) Bakgrund

Antalet krig och konflikter i världen har minskar med 40 procent sedan 1992. De riktigt blodiga krigen, som kostar mer än 1 000 liv på slagfältet per år, har minskat med hela 80 procent (enligt kanadensiska Human Security Center, 2005). Förklaringen är att kolonialtiden och det kalla kriget nu definitivt är slut, och att internationella ansträngningar att skapa fred till stor del lyckats. En ökad demokratisering anses också ha en betydelse för världsfreden.

Men en form av våld ökar och det är terrordåden. Antalet terrordåd femdubblades under 1900-talets sista fjärdedel. Under 1970-talet genomfördes drygt 8 000 terrordåd som medförde att cirka 4 800 personer dog. Åren 1990-96 genomfördes drygt 27 000 terrordåd som medförde att nästan 52 000 personer fick sätta livet till. Under resten av 1990-talet minskade på nytt antalet terrordåd, men när terrorister agerar är de mer våldsamma vilket gjort att antalet offer stadigt har ökat.

Få terrorister har kallat sig själva terrorister, möjligtvis endast de som låg bakom mordet på tsar Alexander II i Ryssland år 1881. Det är omvärlden som sätter stämpeln terrorism på någon. Den följande sammanställning ska ses som en mycket rapsodisk genomgång, antalet terrordåd i världshistorien är förskräckande stort och går knappast att överblicka på några få sidor.

Skräcken för terrorism har följt mänskligheten sedan urminnes tider, hävdar journalisten Björn Kumm, författare till ”Terrorismens historia”, det svenska standardverket på området. Möjligen kan de judiska seloterna, som kämpade mot det romerska imperiet vid tiden för Kristi födelse, utnämnas till världens första terrorister. Kanske hade de till och med en av Jesus lärjungar bland sina medlemmar: den som vi brukar kalla Simon Ivraren.

När Jesus drev ut månglarna ur templet var det ett angrepp på den romerska kolonialmakten som säkert spelade en roll för att romarna såg honom ett politiskt hot. Det har även spekulerats i om inte Judas förrådde Jesus av andra skäl än pengar, kanske var han till och med i sikarierna, en terroristgrupp som var fristående från seloterna (av förklarliga skäl svårt att bevisa 2 000 år efteråt).

Om vi nöjer oss med terrorismens moderna historia så inleds den kring 1880 i Ryssland. David C. Rapoport, professor i Statsvetenskap vid UCLA-universitetet och en verklig veteran inom terrorismforskningen, talar om fyra vågor av terrorism: Den anarkistiska vågen, den anti-koloniala vågen, den nya vänstervågen och den religiösa vågen.

Var och en av dessa vågor omfattar ungefär en generation, vilket enligt Rapoport är ganska naturligt eftersom barn sällan ärver en övertygelse av sina föräldrar, eller åtminstone omvandlar den till sin egen. Vågorna överlappar delvis varandra, och när en våg klingar av kan den efterlämna vissa spår i form av organisationer eller stater som fortsätter att agera på ungefär samma sätt som tidigare.

Vissa motivbilder förekommer hela tiden, oavsett vilken våg som dominerar. Nationalismen är en sådan drivkraft som existerat hela tiden, och som var grunden för den antikoloniala vågen. Men där var huvudsyftet just att länderna ville bryta banden med sina koloniala herrar. Nationalisterna samverkar också i regel med dem som hör till huvudströmningen i en viss våg.

En våg består av mängder av organisationer, men organisationerna har i regel en betydligt kortare livslängd. Särskilt påtagligt var detta under vänstervågen där organisationerna i genomsnitt endast existerade i två år. Men det finns också enstaka organisationer som har en betydligt längre historia. Irish Republican Army, IRA, uppstod t ex redan 1916, även om organisationen då inte kunde beskrivas som en terroristorganisation. PLO fanns redan 1964, men blev senare en viktig del av den nya vänstern.

Anarkismen var den första globala erfarenheten i historien av internationell terrorism. Att terrorismen bredde ut sig just i det här skedet av historien kan förklaras på olika sätt. Vårt sätt att resa och transportera oss förändrades, likväl som vårt sätt att kommunicera med varandra. Telegrafen, dagliga tidningar och järnvägen är några faktorer som kan nämnas.

Därtill spelade ryska anarkister en viktig roll för att skapa doktriner och en kultur som lade grunden för strategier som sedan kunde användas och förändras. Anarkisterna beskrev utförligt sina handlingar och grunden för dessa, vilket gjorde att de fick ett mycket större genomslag.

Det sena 1800-talets anarkister ville vända upp och ner på det bestående samhället. De angrep kungar, premiärministrar och presidenter, de kastade bomber och drog igång strejker. Tanken var att dessa våldsamma dåd skulle väcka massorna till insikt om hur sårbara statsmakterna är, och om det möjliga i att åstadkomma förändringar av de politiska villkoren.

Terroristerna under den här perioden kom främst från Ryssland, Italien och Balkan. Anarkister som Michail Bakunin och Peter Kropotkin (både med rötter i den ryska högadeln) såg ägandet som stöld och ett monopol och privilegium för ett fåtal. En våldsam revolution var därför något oundvikligt.

Narodnikrörelsen (efter narod som betyder folk) såg sig som det ryska folkets sanna företrädare och bestod till stor del av studenter som agiterade på landsbygden. Ur denna rörelse uppstod så småningom andra organisationer varav en, ”Folkviljan” (Narodnaja volja), utfärdade den ryske tsarens dödsdom. Mordet på Alexander II blev det första av en rad terrordåd som präglade det sena 1800-talet.

En nationalistisk terrorist som inspirerats av anarkisterna var Gavrilo Princip, en serbisk student, som utlöste det första världskriget genom mord på den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand i Sarajevo i juni 1914. Våldet drabbade även två av USA:s presidenter, James Garfield  1881 (samma år som tsarmordet) och senare William Mc Kinley 1901 som mördades av en polsk anarkist.

I Sverige 1908 placerade byggnadsarbetaren Anton Nilsson en sprängladdning på fartyget Amalthea som dödade en brittisk strejkbrytare som befann sig ombord. Att han senare har betraktats som en hjälte inom arbetarrörelsen visar så gott som något på att ”den enes frihetshjälte är den andres terrorist”.

Anti-kolonialismen var en mer mångfacetterad våg som riktade sig mot fler olika slags måltavlor och tog sig en mängd lokala uttryck. Frigörelsen från de gamla kolonialmakterna var en utdragen och bitvis mycket blodig historia. Den totala omfattningen av antalet offer kommer säkert aldrig att avslöjas.

De flesta av periodens terrorgrupper växte fram efter andra världskriget. Terroristaktiviteter var en viktig del av att skapa nya självständiga stater i exempelvis Irland, Israel, Cypern och Algeriet.

Kriget mot kolonialismen backades upp av enstaka stater eller grupper i andra länder. Några exempel: De irländska rebellerna fick pengar, vapen och frivilliga från irländare i USA och deras påtryckningar spelade roll för att britterna skulle acceptera en irländsk stat. Arabvärlden gav sitt stöd till FLN i Algeriet och Grekland till cyprioternas motstånd mot britterna och mot Cypern när staten bildats. Detta gjorde att turkcyprioterna vände sig till Turkiet som invaderade ön (och blev kvar där).

Så småningom började kolonisatörerna själva att upplösa sina imperier, men terrorn fortsatte ändå i vissa regioner. Terrorn har blivit en ständig följeslagare till militant nationalism, exempelvis i Rwanda, på Balkan (f d Jugoslavien) och på Sri Lanka (tamilernas självständighetskamp).

Vänsterterrorismen kan ses som en förlängning av den radikala studentrörelsen kring slutet av 1960-talet. Studenterna hade ett tydligt klassperspektiv där folket ställdes mot kapitalismen, ofta maskerad som välfärdsstat. Staten måste demaskeras, och här fick olika terrordåd så småningom en viss betydelse. Det fördes också en antiimperialistisk kamp mot stormakterna, främst mot USA:s inflytande i världen. En nyckelhändelse i den nya vänster-vågen var USA:s inblandning i Vietnam-kriget som bidrog till att radikalisera en hel generation.

Perioden kännetecknades bland annat av ett stort antal spektakulära flygkapningar och kidnappningar. Lite statistik: Kidnappningar förekom i 73 länder, särskilt i Italien, Spanien och Latinamerika. Från 1968 till 1982 förekom 409 internationella kidnappningar och 951 personer togs som gisslan. 1979 kidnappades exempelvis den tidigare italienska premiärministern kristdemokraten Aldo Moro av Röda brigaderna, när regeringen vägrade förhandla mördades Moro och kroppen placerades i baksätet av en bil som parkerades nära kristdemokraternas högkvarter.

Perioden innehåller så vitt skilda grupper som RAF (Röda Armé Fraktionen)/Baader-Meinhof-ligan, vars vänsterintellektuella idéer blandades med drog- och revolutionsromantik, till närmast skugglika gestalter som Abu Nidal och Carlos, även kallad ”Schakalen”. Att mediabevakningen intensifierades och blev mer global under den här perioden medförde en stor exponering av vissa av terrordåden.

På svensk mark: I början av 70-talet sköts den jugoslaviska ambassadören i Stockholm ner av kroater som var medlemmar i nationaliströrelsen Ustasja. 1975 ockuperade personer med anknytning till Baader-Meinhof-ligan den västtyska ambassaden i Stockholm. Två anställda på ambassaden dödades och en av ockupanterna skadades så svårt att han senare avled. Som hämnd för att Sverige skickat den svårt skadade terroristen till Tyskland bestämde sig sympatisörer till ockupanterna att kidnappa stadsrådet Anna-Greta Leijon, den som tagit beslutet om transporten. Men attentatsmännen greps av polisen innan dådet hann genomföras.

Liksom i den första anarkistiska vågen förenades ofta nationalism med terror som t ex kampen som förts i Baskien (ETA), på Irland (IRA), i Armenien, på Korsika samt Kurdernas kamp i Mellanöstern. Skillnaden mot tidigare var att kampen nu fördes mot länder (Spanien, Frankrike, Storbritannien och Turkiet) som inte såg sig som kolonialherrar och som hade svårt att se behovet av en nationalistisk kamp inom landets territorium.

En del av terrordåden handlade om avrättningar av kända personer, precis som i den första vågen. IRA och dess sidoorganisationer mördade exempelvis den brittiska ambassadören Lord Mountbatten på Irland 1976, palestinska Svarta September dödade Jordaniens premiärminister 1971 och baskiska ETA mördade den spanske premiärministern samma år. Men de nya vänster-terroristerna mördade sällan för att en viss person uppehöll ett visst ämbete, utan oftare som ett straff för något som personen i fråga hölls ansvarig för (rätt eller fel).

Vänstervågen försvann långsamt bort och vid millennieskiftet återstod endast ett fåtal aktiva grupper i Nepal, Spanien, Storbritannien, Peru och Columbia. Så småningom skulle kampen mot negativa effekter av globaliseringen och multinationella företag som Shell, McDonalds m fl skaka nytt liv i vänsteraktivismen. Numera står den dock främst för materiell förstörelse, våld mot personer är relativt sällsynt. Några av de mer militanta grupperna finns idag inom den s k djurrättsaktivismen, en rörelse som har viss beröring med vänsteraktivismen. Djurrättsaktivisterna har bl a angripit forskare som använder sig av djurförsök.

Den religiösa vågen inleddes redan kring slutet av 1970-talet med den iranska revolutionen 1979 följt av Sovjetunionens invasion av Afghanistan. Hjärtat av vågen är en utveckling inom den muslimska världen som handlar om en radikalisering av en mindre grupp som ibland kallas islamister. Avgränsningen av denna grupp och hur många som ingår i den är föremål för livliga diskussioner. Samtidigt kan antalet islamister spela mindre roll, det krävs inga massrörelser för att utföra ett terrordåd (snarare är det en förutsättning att inte blanda in för många).

Antalet religiösa terrorgrupper har vuxit från i stort sett inga alls i slutet av 1960-talet till att åtminstone en tredjedel av världens terrorgrupper kunde beskrivas som religiösa i någon mening 1994 (enligt RAND Corporation, ett oberoende researchinstitut med kontor i flera länder främst i USA och Europa). Samma undersökning fann att de religiösa terrorgrupperna genomför våldsdåd som orsakar fler dödsoffer och större materiella skador än andra terrorgrupper.

Attentatet mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 är kanske världens största terrordåd någonsin med cirka 3 000 dödade och åtskilliga skadade. Den grupp som ännu inte dömts, men som med all sannolikhet låg bakom, var kopplad till det muslimska nätverket al-Qaida .  Det var inte första gången som World Trade Center angreps av terrorister, redan 1993 attackerades tvillingskraporna. Den gången med mer begränsade följder, sex personer dog och några hundra skadades.

Bland de religiösa terrorgrupperna hittar man även den japanska sekten Aum Shinrikyo som släppte ut nervgas i Tokyos tunnelbana 1995 vilket dödade 12 personer och skadade ytterligare 3 000. När gruppen avslöjades hade den åtminstone 50 000 medlemmar varav 30 000 i Ryssland samt avsevärda ekonomiska tillgångar (alla dessa var knappast involverade i terrordåden).

Frågan är om inte också många av de senaste årens högerextremistiska attentat också ska klassificeras som uttryck för en religiös ideologi. Flera av de grupper som agerat i USA har exempelvis varit kopplade till den rasistiska och separatistiska kyrkan Christian Identity. Det största terrordådet i USA:s historia före 11 september-attentatet var den s k ”Oklahomabomben” 1995 som tog livet av 168 människor. Gärningsmannen Timothy McVeigh hade läst högerextremisternas favoritbok ”Turner Diaries”, som beskriver hur vita krigare måste ta till vapen mot judar och det mångkulturella samhället. Men han var också starkt berörd av den s k Davidssekten som brändes inne i sitt högkvarter i Waco 1993 efter en lång belägring av FBI, på dagen två år före Oklahoma-attentatet.

Fler uppmärksammade terrordåd på senare år: Bali i oktober 2002 då en bomb i en turistort dödade omkring 200 personer, de flesta utländska turister varav sex svenskar. Några av dem som greps var medlemmar i den religiösa gruppen Jemaa Islamiah. Sprängladdningar på tåg i Madrid i mars 2004 förorsakade över 190 människors liv och skadade flera tusen personer. Terroristerna var av allt att döma sympatisörer till al-Qaida. Attentat mot Londons tunnelbana i juli 2005 dödade 52 personer och skadade ytterligare ett stort antal.

Liksom under den första vågen av terrorister under 1800-talets senare del spelar tidens tekniska framsteg en stor roll för utvecklingen. Eller för att citera Marie Bjernevi, förste analytiker vid Säkerhetspolisen, som deltog vid ett av Palmecentret arrangerat seminarium i Jönköping våren 2005:

”Den nya terrorismen har med globaliseringen att göra, som gör det lättare att skapa transnationella nätverk över hela världen med hjälp av IT-teknik och datorer och snabba kommunikationer. Därigenom har icke-statliga aktörer fått större makt på gott och ont. Usama bin Laden och al-Qaida-nätverket utgör skräckexempel på hur ett lösligt gränsöverskridande nätverk kunnat organiseras med bas i en gemensam ideologi.”

Antalet sajter som drivs av terroristgrupper har ökat dramatiskt, från ett hundratal till uppskattningsvis runt 4 000 (enligt SITE, en grupp i Washington DC som arbetar med att spåra terroristaktiviteter). Internet erbjuder anonymitet, samtidigt som informationen blir tillgänglig för stora grupper. Sajterna kan användas för ordergivning, för att planera attacker, för utbildning, distribution av propaganda och för att samla in pengar. Dessutom är rättsväsendet dåligt utformat, och saknar ofta resurser, för att komma åt brottslig verksamhet som bedrivs via Internet.

(För mer information och detaljer kring terrorismens rötter och historia hänvisas till Björn Kumms bok ”Terrorismens historia”.)

3) Hur ser terroristhotet ut idag?

Hur stor är sannolikheten för ett nytt World Trade Center-attentat? Det är omöjligt att göra sådana förutsägelser. Det är sällan känt på förhand att ett terrordåd ska äga rum, eller också är uppgifterna som förekommer för vaga. Det går att skydda sig till en viss gräns mot en mer allmän hotbild, men knappast mot specifika dåd. Extra svårt är det när gärningsmännen inte ens fruktar för sitt eget liv.

I just fallet med World Trade Center var varningarna ovanligt många. Tornen angreps ju redan 1993 av ungefär samma grupper och det fanns många indikationer på att nya dåd var på gång. Den som i efterhand läser Eqbal Ahmads utmärkta föredrag, som på svenska getts ut under titeln ”Terrorism”, märker med tilltagande förvåning hur tydligt han pekar ut den ilska som Usama bin Ladin rimligen måste känna inför det fatala svek som USA:s regering utsatt honom för.

”Till sist, snälla ni, hjälp till med att bygga upp och förstärka folkrätten. Det fanns en internationell domstol i Rom. Varför gick inte USA dit för att försöka få fram en häktningsorder mot Usama bin Laden, om de nu hade bevis mot honom? Stärk FN. Stärk den Internationella krigsdomstolen. Skaffa en häktningsorder och se till att bin Ladin blir gripen och ställd inför domstol.”

Detta sa alltså Ahmad vid sin sista föreläsning i USA vid University of Colorado i oktober 1998, han avled i maj 1999 i sitt hemland Pakistan. Drygt två år före 11 september-attentatet.

Hur ser det då ut med terrorhotet i Sverige. Vi ska nog inte känna oss alltför säkra, anser inte oväntat den svenska Säkerhetspolisen. Säpo-chefen Klas Bergenstrand gick i mitten av oktober ut med en varning till det svenska rättsväsendet. Efter terrordådet i London sommaren 2005, som var första gången som självmordsbombare slog till i Europa, utesluter inte säkerhetspolisen liknande dåd på svensk mark.

Den brittiska säkerhetspolisen hade för övrigt haft de senare terroristerna under uppsikt i ett helt år före attentaten mot Londons tunnelbana. Men till sist avbröts spaningarna eftersom man inte ansåg att personerna överensstämde med de personprofiler som terroristexperter tagit fram. Det visar hur svår det kan vara att göra exakta bedömningar.

5-6 stora terrorattentat i världen per år, är den uppskattning som Säpo och de övriga europeiska säkerhetstjänsterna har gjort. Sverige är knappast något huvudmål, men det finns enligt Säpochefen en ”betydande risk” att ett attentat riktar sig emot andra länders intressen i Sverige. Mest hotade torde amerikanska och israeliska intressen, företag eller diplomater i Sverige, vara.

Det finns personer i Sverige som ger sitt stöd till utländska terrororganisationer och möjligen även utför verksamhet i Sverige som kan kopplas samman med dåd som planeras på annat håll. Det är dock sällan som sådant avslöjas, än mindre leder till rättsprocesser i Sverige. Säkerhetspolisen säger sig ha relativt god kontroll på de personer som anses stödja väl kända organisationer och nätverk som palestinska Hamas och Iranstödda Hizbollah. Problemet är alla de anonyma aktörer som befinner sig utanför dessa nätverk.

Terrordådet i London visade också på att terroristerna inte alls behöver förlägga sina dåd till andra länder, de kan mycket väl utföras på hemmaplan. Hur stor den risken är i Sverige vill knappast någon spekulera i.

4) Metoder som används av terrorister

I terrorismens barndom lade terrorister ut bomber för att ta livet av en hög ledare. Idag placeras de allt oftare i tunnelbanor, på diskotek och i andra offentliga miljöer där de drabbar urskillningslöst. Det finns en tydlig trend mot allt fler offer, och en allt högre andel civila offer. Mot den gamla tidens tydliga mål står dessutom dagens ofta otydliga syften.

Under vänstervågen var flygkapningar och kidnappningar vanliga. Kidnappningar användes i början mest för att uppnå vissa mål, men i takt med att försäkringarna höjdes blev det en lukrativ affär för vissa terrorgrupper. Tjetjenska rebeller torde ha ett inofficiellt världsrekord i just den typen av kriminell verksamhet.

Självmordsattacker förekom knappast före slutet av 1980-talet. Då började de användas av två vitt skilda grupper: De tamilska krigarna som kämpade för en tamilsk stat i Sri Lanka och den shiamuslimska gerillan Hizbollah i Libanon. Senare följde självmordsattentat i Turkiet, Kashmir, Tjetjenien och slutligen al-Qaida -nätverket.

Självmordsattentat är en extrem metod som förutsätter att förövaren blir utsatt för omfattande psykologisk övertalning att sätta de ideologiska målen högre än sitt eget liv. Flera av dem som offrat sitt liv för extremmuslimska Hamas har varit unga, nyrekryterade aktivister från lägre samhällsklasser. En gärningsman som är beredd att ge sitt liv är nästan omöjlig att stoppa, han låter sig inte avskräckas och bryr sig inte om varningar om straff. Han tar risker som ingen annan skulle göra och ser sig som en martyr för kampen.

Följande text ingick i de andliga anvisningar för självmordsattentaten mot World Trade Center som senare hittades i attentatsmannen Mohammed Attas resväska:

”Du kommer att märka att flygplanet stannar – och sedan flyger igen. I denna stund kommer du att möta Gud.”

Kemiska och biologiska stridsmedel kan ge oerhörda effekter, t ex smittsamma bakterier som sprids i dricksvattnet eller i luften där många människor passerar. Nervgasen sarin användes i Tokyos tunnelbana när sekten Aum Shinrikyo slog till 1995. Men det krävs specialkunskaper i kemi och mikrobiologi för att hantera biologiska stridsmedel, en kunskap som relativt få individer besitter. Det gör att den här formen av attentat är relativt ovanliga.

Det går att åstadkomma relativt stor skada även med enkla medel. Vid attentatet i Oklahoma City 1995 användes bomber tillverkade av billiga ingredienser som går att köpa i vanliga butiker: konstgödsel (ammoniumnitrat) och olja.

Det finns lättillgängliga manualer för bombtillverkning typ ”Terroristens handbok” och ”Anarkistens kokbok”, dessa hittar man numera även på Internet. Samtidigt bör sägas att det är svårt att förutsäga effekten av en del av de sprängladdningar som beskrivs i sådana här handledningar. På en videofilm med Kurt Saxon, som skrivit flera storsäljare i genren, visar han upp sina stumpar till fingrar som en varning till tittaren.

En populär blandning är aceton och hårblekningsmedel som ger ett oerhört starkt men instabilt sprängmedel. Detta har använts bl a av självmordsbombare men har också orsakat vådasprängningar bland svenska tonåringar.

Tänkbara nya mål för terrorister är telemaster, datanätverk och annan infrastruktur som byggts upp kring informationsteknologi. Detta har vi ännu inte sett så mycket av.

Det kan vara svårare i dag för terrorister att väcka uppmärksamhet för sin sak, och framför allt att åstadkomma förändringar. Under det kalla kriget kunde stater spelas ut mot varandra, nu måste det till mer spektakulära dåd för att påverka. Här är media en viktig del, tydliggjort exempelvis genom al-Qaidas många videofilmer som visats i TV-kanalen Al-Jazira, ofta omnämnd som ”arabvärldens CNN”. Men också genom den enorma spridning av bilderna på de rasande skyskraporna i New York som visades i världens alla TV-kanaler.

Terrordåd antar allt mer formen av en slags offentlig teater där medierna, i synnerhet TV, fyller en viktig funktion. TV-bilderna från själva dådet ger hotet en global spridning och effekt som tidigare inte var möjlig.

5) Orsaker till terrorism

Det finns inte några heltäckande förklaringar till varför terrorism uppstår. Vissa försök att förklara utgår från individens perspektiv, andra utifrån situationen i ett specifikt land eller område, ytterligare andra ser en global och historisk bakgrund. Det har ibland nämnts tre tänkbara motivbilder för ett terrordåd (denna uppställning har jag lånat ur den norske terrorismforskaren Tore Björgos rapporter men modellen förekommer även på andra håll):

  • Att någon/några brinner för en idé och ser våldet som en del av en politisk strategi, t ex för att uppnå ett politiskt mål (ett instrumentellt perspektiv)
  • Ett sätt att manifestera identitet, trots, hämndkänslor eller mod (ett expressivt perspektiv).
  • En kombination av de två tidigare nämnda perspektiven men där dådet mer är ett utslag av intern gruppdynamik (ett organisatoriskt perspektiv).

Utifrån en sådan modell kan man se att vänsterterrorister som kapade flygplan på 1970-talet, och krävde att Andreas Baader och de andra i Baader-Meinhof-ligan skulle friges, agerade instrumentellt. De senaste årens terrorbombningar på Bali, i Madrid och på andra håll får aldrig någon förklaring, men det expressiva budskapet går fram. Ett organisatoriskt perspektiv är förmodligen närvarande i många av de dåd som vi sett, t ex i de högerextremistiska attackerna där gärningsmännen manifesterar sig som vita krigare i ett pågående raskrig som ska skynda på jordens undergång och den efterföljande reningsprocessen.

Många av de terroristgrupper som agerar är slutna politiska eller religiösa sekter där medlemmarna genom psykologisk övertalning så småningom förmås att till och med ge sina liv i kampen. Skillnaden är kanske inte så stor trots allt mellan de undergångsvisioner som målas upp av fundamentalistiska muslimska grupper, religiösa sekter som japanska Aum Shinrikyo och våra egna svartklädda nynazister.

Men då kvarstår frågan vad som över huvud taget får människor att gå med på att bli redskap för olika fanatiska grupper? I vissa fall har det sannolikt handlat om metoder som ibland har beskrivits som hjärntvätt. Det kan handla om ett ledarskap som medvetet utsätter sina anhängare för fysisk och psykisk isolering samt brist på sömn och föda. I fallet med Aum Shinriky finns även uppgifter om att anhängarna fick dagliga injektioner av droger som skulle minska deras motståndsvilja.

Gruppens isolering gör att deltagarna svetsas samman. De kan lockas med drömmar om ett kommande paradis för utvalda, och det talas om en tidsålder som går mot sitt slut då det slutgiltiga kriget kräver sina offer. Man kan jämföra kommunisternas vision om det klasslösa samhället efter kapitalismen.

Många människor har en längtan efter enkla svar på svåra frågor och ett behov av tillhörighet och bekräftelse i en sekulariserad värld. Vad får vissa att låta denna längtan styra hela deras tillvaro? Förmodligen spelar det en viss roll vilket samhälle de lever i och hur möjligheterna ser ut att utforma ett gott liv.

Eqbal Ahmad, vars föreläsning ”Terrorism” utkom postumt i Sverige på Atlas Global, talar mycket om upplevelsen av att slå ur ett underläge, både som individ men också som del av en utsatt grupp. Han anser att en viktig drivkraft hos en terrorist är en önskan om att bli sedd och få sitt lidande uppmärksammat och bekräftat.

Ahmad exemplifierar med palestinierna som fråntogs sitt land och sin mark 1948 och som i 20 års tid försökte fästa världens blickar på detta, bland annat genom otaliga försök att få saken prövad folkrättsligt. Motgångarna i denna process bidrog, enligt Ahmad, till den terror som utbröt framför allt åren 1968 till 1975. Våldet har inte medfört några förbättringar, men definitivt till att fler idag känner till vad palestinierna kämpar för.

Terrordåd kan löna sig även i det korta perspektivet. Några dagar efter sprängattentaten i Madrid förlorade den Bush-vänliga spanska regeringen valet. Den nya regeringen fördömde ockupationen av Irak och kallade hem sina trupper därifrån, vilket säkert åtminstone delvis var en effekt av terrordåden.

Terrorism kan enligt Ahmad förstås även vara uttryck för vrede, känslor av vanmakt, bitterhet, ensamhet och orättvis behandling. Men också grundas i en känsla av att ha blivit sviken och ute efter hämnd. Ahmad exemplifierar här med Usama bin Ladin, som nämndes tidigare i texten.

En terrorist är ofta offer för andras våld, och motvåld leder ofta till mera våld. Den enda period i historien som det funnits organiserade judiska terroristgrupper var under och omedelbart efter Förintelsen då det uppenbarade sig grupper som Irgun, Sternligan och Hagannah.

Det är ett vanligt uttalande att kampen mot terrorismen borde handla främst om att bekämpa fattigdomen. Men sambandet är inte helt enkelt. De flesta terrorister är nämligen inte särskilt fattiga, och terrorism förekommer även i rika länder i Nord. En undersökning från Princeton-universitetet av israeliska och arabiska terrorister i Mellanöstern visar att de allra flesta har en standard över fattigdomsgränsen och en utbildning minst motsvarande svenskt högstadium.

Femton av de misstänka flygplanskaparna vid 11 september-attentatet var från Saudiarabien, ett av jordens rikaste länder. De var välutbildade och hade en trygg medelklassbakgrund som gjorde att de utan problem kunde få anställningar, hyra lägenheter, komma in på högre utbildningar och ta flyglektioner. Även den japanska sekten Aum Shinrikyo hade påtagligt välutbildade medlemmar.

Men tittar man på vilka stater som drabbas av många terrordåd finns ändå ett mönster. Oroligheterna i Mellanöstern och i stora delen av den arabisktalande världen kan också förstås mot bakgrund av hur samhället ser ut i dessa länder. 2002 presenterade FN-organet UNDP en särskild ”Arab Development Report”där man bl a använt en konstruktion av ett slags frihetsindex. Det visade sig att arabvärlden hamnar sist av världens regioner på listan över regioner där det mest saknas mänsklig frihet och chanser till ett gott liv, långt efter exempelvis Afrika söder om Sahara och Sydasien.

Länderna i arabvärlden är auktoritärt styrda, ingen av arabvärldens 22 länder har politiska oppositionspartier som på laglig väg och av egen kraft kan bilda regering. De arabiska samhällena förtrycker kvinnor. Mödradödlighetet är dubbelt så stor som i Latinamerika och fyra gånger så stor som i Östasien.

Det finns en materiell rikedom från oljan, men inte förutsättningar för mänsklig utveckling. Länderna är isolerade från idédebatt i resten av världen. Arabvärlden är den region i världen där nätsurfandet är allra minst utbrett, och Internet används endast i liten utsträckning. Filmindustrin är i avtagande och författare klagar över att färre böcker än någonsin skrivs och översätts. De intellektuella flyr från en omgivning som upplevs som förtryckande, både politiskt och socialt.

Terrorism och fundamentalism har sina rötter i mötespunkten mellan modernitet och tradition, hävdar t ex författarinnan Anita Goldman som själv har sitt ursprung i regionen.

Hon har i sina föreläsningar och krönikor talat om upplevelsen av att se den nya världen och förvägras dess frukter.

”De fundamentalistiska krafterna skapar starka sociala nätverk, de erbjuder människorna ett nytt språk, en ny stolthet och upprättelse. Det ger dem möjlighet att äntligen konfrontera moderniteten som de ser som både lockande men farlig eftersom den kräver ett ställningstagande.”

Det lockande, menar Anita Goldman, är frånvaron av personligt ansvar och ställningstagande. Dagens komplicerade värld ställs emot en återgång till ett förlorat paradis där alla val är självklara och alla har sina roller och platser. Samtidigt, påpekar hon, har islam historiskt alltid varit mer tolerant mot andra religioner än kristendomen.

Många av de handlingar som idag förknippas med islam går egentligen tvärt emot det budskap som förmedlas i Koranen. Självmordsattacker t ex svär mot tanken på livets okränkbarhet och förbudet mot människooffer. Islamism har inte särskilt mycket med vanlig islam att göra, det är fundamentalism. Den är lika främmande för de flesta muslimer som bibeltroende som bombar abortkliniker i USA är för de flesta kristna.

Terroristaktioner kan syfta till att försvaga och demoralisera demokratiska stater. Många terrorister med vitt skilda politiska uppfattningar har en önskan att visa statens rätta ansikte för att förödmjuka landets regering och visa på dess maktlöshet.  Om staten inte kan skydda sina medborgare uppstår en förtroendeklyfta. Denna klyfta vidgas ytterligare om staten ger efter för terroristernas krav.

Såhär resonerade exempelvis Röda Brigaderna i Italien och Baader-Meinhof-ligan i Tyskland. I förlängningen önskar ofta gruppen att denna förtroendekris ska leda till en kollaps av hela samhället som ska bana väg för en revolution. En inte alltför realistisk förutsägelse. Man kan tycka att t ex Baader-Meinhofligan, som agerade i ett land som endast några decennier tidigare upplevt den totalitära nazistiska regimen, hade en naiv övertro på människors förmåga att resa sig och slå tillbaks. Terrordåd brukar snarare öka människors krav på fler polisen och hårdare straff, vilket även skedde i Tyskland.

Terrorister hävdar ofta att de har ett folkligt mandat, men att den bristande demokratin gör att denna folkvilja inte kan komma till uttryck i parlamentarismen. Brister i det demokratiska systemet är något som alla demokratiska stater brottas med, men det är nog få som tror att just terrordåd är vägen att återupprätta ett genuint folkligt inflytande. Många av de värsta terrordåden sker i demokratier, vilket har förklarats med att i en demokrati väcks förhoppningar som sedan kanske inte infrias.

I relativt modernistiska stater i arabvärlden (Egypten, Turkiet, Algeriet etc) uppstår ofta traditionalistiska rörelser som vill vrida utvecklingen tillbaks igen. I ett fall, Iran, segrade traditionalisterna.

I andra länder finns i stället en svag statsapparat, det handlar ofta om länder som aldrig varit koloniserade och där aldrig någon modern stat har upprättats. Det kan också vara en viktig orsak till krig och terrorverksamhet. Det är typiskt att al-Qaida ofta uppehållit sig i länder som Afghanistan och Jemen.

Terrorismen har som nämnts en förmåga att skapa förändring, men oftast leder dessa förändringar inte till en minskning av våldet. En våldsvåg som inleddes av exempelvis vän䁳tergrupper kan fortsätta i statens namn, ett nationalistiskt uppror kan övergå i ren kriminalitet och våldet syftar då t ex till att ge skydd för droghandel och prostitution.

Stater som utsätts för terrordåd tar ofta till kraftiga motåtgärder som kräver ännu fler dödsoffer. Ryska offensiven i Tjetjenien har krävt betydligt fler dödsoffer än de sprängattentat som tjetjenska rebeller genomfört i ryska städer. I Turkiet räknar man med att ca 30 000 satt livet till i regeringens kamp mot kurdiska separatistorganisationen PKK. (PKK beräknas ha dödat minst 768 civila i politiskt syfte åren 1992-1995. PKK angrep även turkiska byar som ansågs samarbeta med regeringen och utförde mord på avhoppare i andra länder.)

6) Terrorism och mänskliga rättigheter

En misstänkt terrorist har inte andra rättigheter än andra, FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna gäller alla medborgare. Oavsett vad vi anklagas för ska vi ha rätt till en rättslig och opartisk prövning. I realiteten visar det sig att rättigheterna ofta är betydligt sämre för den som anklagas för terrorism. Det gäller inte bara i andra länder utan i högsta grad även i vårt eget land.

Det finns undantag även i FN-deklarationen. FN-stadgans 51:a artikel slår fast att stater har rätt att använda våld i självförsvar. En ockupationsmakt får angripas, även terrorister kan falla in under de här skrivningarna. FN-konventionens regler kan upphävas i speciella fall, med undantag av förbudet mot tortyr. Det betyder ändå att det finns en gråzon.

Många svenskar reagerade när tre svenska medborgare av somaliskt ursprung fick sina bankkonton frysta, eftersom de uppgavs stå på en särskilt lista över personer som påstods stödja terrorister (eftersom de använt sig av det informella banksystemet al-Barakaat). Listan offentliggjordes inte, och det framfördes inte heller några bevis för anklagelserna.

Jan Guillou förklarade vid något tillfälle när situationen började ljusna för de tre somalierna: ”Jag hoppas förstås att ni också är oskyldiga.” Med detta ville han sätta fingret på att hans engagemang inte alls handlade om de tre männens eventuella skuld, utan det rättsvidriga sätt som de behandlats på.

Faktum är att det numera står någorlunda klart att de också var oskyldiga. FBI har nämligen avfärdat att det skulle finnas ett samband mellan al-Barakaat och al-Quiada. Det betyder inte att saken är utagerad. Åtminstone inte för en av de tre misstänkta, Ahmed Yusuf, som fortfarande står kvar på listan över misstänkta terrorister vilket gör att han t ex är förbjuden att söka arbete.

Hans enda möjlighet att överleva och försörja sina 4 barn har varit socialbidrag. Men nu har EU-domstolen slagit fast att den svenska staten begick en olaglig handling som betalat ut socialbidrag till honom.

”En Kafka-liknande situation”, säger hans advokat Leif Silbersky till DN.

Fallet visar hur rättsäkerheten urholkas på grund av den rädsla som föddes efter 11 september –attentatet. Men också på vilka svårigheter som svenska regeringen ställs inför när USA lyckas driva igenom sin linje i en fråga. Listan över misstänkta terrorister accepterades nämligen av såväl EU som FN:s säkerhetsråd. Att säkerhetsrådet gett sitt godkännande har gjort att det inte ens gått att få saken ordentligt prövad i EU-domstolen. Domstolen kan bara ta ställning till om EU gjorde rätt som följde FN:s säkerhetsråd. Detta skedde efter 4 år, och det förbättrade inte Yusufs situation.

En märklig sida av domslutet är att Ahmed Yusuf döms till att betala rättegångskostnaden. Trots att EU redan 2001 förbjöd honom att genomföra några som helst penningtransaktioner.

USA:s sätt att hantera terroristhotet är klandervärt på många punkter. Mycket kritik har riktats mot hela tanken på ett krig mot terrorismen, och hur de förlades till Irak som blev skådeplatsen för en blodig urladdning med många civila offer. (Låt vara att det fanns skäl att försöka få bort diktatorn Saddam Hussein, om än inte på det sätt som skedde).

Kriget mot terrorismen har bedrivits på tre plan: Mot terroristerna, mot de regimer som anses skydda terrorister och mot de stater som med hjälp av vansinne och förintelsevapen kan störta världen i katastrof – ondskans axel. Tanken är att dessa krafter förenas i ett hat mot USA, demokratin och framstegen.

I begreppet krig ligger att fullständigt utplåna terrorismen. USA har inlett något som närmast kan beskrivas som ett heligt korståg. Det finns knappast någon analys av vad terrorism står för, vad den beror på och därmed saknas möjligheter för diskussioner kring hur den bäst bekämpas. Det finns en överväldigande mängd exempel på hur kriget ständigt skapar nya offer, varav de flesta civila.

Den s k patriotlagen (Patriot Act) togs i stort brådska och utan mycket diskussion direkt efter 11 september 2001. Lagen ger FBI och CIA ökade möjligheter att utbyta information, övervaka, genomföra telefonavlyssningar, husrannsakningar och begära in privat information från bibliotek och finansinstitutioner. USA inrättar militärdomstolar utan vanliga beviskrav, de arbetar i hemlighet och kan utdöma dödsstraff utan att det går att överklaga domarna. Tidigare nämndes de hemliga specialfängelserna.

Misstänkta terrorister har som nämnts fängslats på obestämd tid, men även förhandlingar i rättsliga invandringsmål har allt oftare börjat föras bakom lyckta dörrar. Nu vill president Bush ytterligare förlänga och utvidga patriotlagen. Kanske lyckas han inte, trots allt. Kritiken har vuxit i USA och tidningen Financial Times skriver att det pågår en översyn av den amerikanska utrikespolitiken som kan leda till ett mer multilateralt tänkande.         I januari 2003 uppgav USA att man hade 3 000 fångar i sitt krig mot terrorismen. 625 av dessa satt på militärbasen Guantanamo Bay i Kuba, varav bland annat svenske medborgaren Mehdi Ghezali som så småningom frigavs efter en lång kamp. Fångarna sitter på obestämd tid och utan rättegång.

”De har tillfångatagits på gatan eller utanför moskén. Inga som helst bevis har presenterats för att de är skyldiga. De amerikanska uppgifterna att de har tillfångatagits i strid är felaktiga. De flesta har inte ens tillfångatagits i Afghanistan utan i Pakistan.”

Det hävdade Dr Najeeb al-Nauimi, advokat från Qatar, som engagerat sig för Guantanamofångarnas frigivande. (Vid ett seminarium i ABF-huset den 17 december 2003)

Än en gång: Det intressanta är inte Ghezalis eventuella inblandning i terroristaktiviteter. Den relevanta diskussionen är att han, liksom alla andra, har rätt att få en rättvis juridisk process där bevisen läggs fram så att han kan försvara sig. Men sådana krav väger lätt när det gäller personer som misstänks för terroristaktiviteter.

En av de återkommande anklagelserna mot Mehdi Ghezali var att han inte var tillräckligt samarbetsvillig. Många av dem som förhörts i Guantanamo-fängelset har ingenting att säga därför att anklagelserna är grundlösa. I protokollen blir det till ”bristande samarbetsvilja” och något som ytterligare försvårar möjligheterna att lämna fängelset.

Några av fångarna på Guantanamo Bay har skickats till säkerhetstjänster i exempelvis Jordanien och Marocko där tortyr används för att CIA ska få den information man vill ha. I en intervju i Washington Post uppgav en anställd på CIA att brott mot mänskliga rättigheter numera ingick i hans jobb.

Inte bara USA kränker mänskliga rättigheter i kampen mot terrorismen. Övergrepp begås i många länder världen. Dessutom försöker en rad länder få omvärlden att acceptera deras övergrepp mot vissa grupper som ett led i jakten på terrorister. Human Rights Watch har visat hur en rad länder anslutit sig till tanken på ett krig mot terrorismen, men hur de använder detta krig som förevändning för att definiera ut andra grupper, i sitt eget land eller i regionen. Dessa utsätts för total rättslöshet och övergrepp och kränkningar i en omfattning som vi endast kan ana oss till:

Ryska trupper fortsätter sina insatser i Tjetjenien, men försöker nu att få det att se ut som en del av den globala jakten på terrorister. Strax efter attentatet mot World Trade Center förklarade president Putin i tyska medier att konflikten i Tjetjenien borde ha varnat västvärlden för hotet från de muslimska extremisterna.

Folket i Tjetjenien (vars yta är jämförbar med Småland) är klämda mellan en reducerad styrka på några hundra rebeller, den ryska armén på 80 000 man och därtill en privat milis som står för mycket av det värsta våldet. Bara under två dagar i oktober dödades omkring 130 människor i strider mellan rebeller och ryska styrkor.

Sedan den 11 september 2001 har i genomsnitt en person per vecka försvunnit efter att ha tagits till förhör av de ryska myndigheterna. De tjetjenska separatisterna har svarat med brutala angrepp på ännu fler ryska civila i form av självmordsbombare, flygplan som sprängts, gisslantaganden etc såväl i Moskva som i närområden till Tjetjenien.

USA:s kritik har varit om inte frånvarande så inte heller särskilt påstridig i försöken att motverka övergreppen som begås i Tjetjenien. I januari 2002 uttryckte USA sin frustration över rapporterna om fortsatta kränkningar av mänskliga rättigheter och ett överdrivet användande våld mot civila mål i Tjetjenien. Svaret från Kreml gjorde klart att Ryssland ser sig som en allierad i terroristjakten: ”Våra erfarenheter i Tjetjenien och USA:s erfarenheter i Afghanistan visar hur svårt det är att ibland komma åt terrorister och samtidigt undvika att skada civila. Trots allt, detta är målet för så väl Ryssland som USA.”

I Vitryssland inskränks pressfriheten och görs husrannsakningar och tillslag mot misstänka terrorister utan att något domstolsbeslut föreligger. I Uzbekistans arresteras systematiskt tusentals fredliga muslimer som en del av kampanjen mot Islamic Movement of Uzbekistan (IMU, en beväpnad grupp som huvudsakligen är baserad i Afghanistan men som gått över gränsen till omkringliggande länder från slutet av 1990-talet). Syrien genomför massarresteringar och har fängslat hundratals medlemmar eller sympatisörer till det Muslimska Brödraskapet likväl som fredliga kritiker av den syriska regeringen.

”Den slags terrorism som vi har sett i vårt land är samma sort, och möjligen rör det sig även om samma personer, som nu bekämpar USA”, har Syriens informationsminister sagt vid ett tillfälle.

Kina söker stöd av USA för sin kamp mot vad man kallar ”Usama bin Ladin-stödda terrorister” i Xinjiang, en region med övervägande muslimsk befolkning som kämpar för autonomi. Human Rights Watch rapporterar om trakasserier av fredliga aktivister och restriktioner för muslimska religiösa aktiviteter. Dessutom förekommer ogrundade arresteringar och summariska rättegångar.

Tortyr och bristande rättsäkerhet är vanligt förekommande i Egypten. Omedelbart efter den 11 september 2001 gjorde Egyptens premiärminister ett uttalande där han kritiserade människorättsorganisationerna för deras försök att kräva mänskliga rättigheter för terrorister. Hundratals terrormisstänkta hålls fängslade, ibland i flera år utan rättegång. Även icke-våldsinriktade kritiker har internerats utan rättegång i de militärdomstolar som upprättats i landet.

I Indien finns en lång historia av våld i Kashmir och ansträngda relationer till Pakistan. Redan tidigare har det förekommit tortyr och godtyckliga arresteringar av minoritetsgrupper, exempelvis muslimer, siker och daliter. Landet har stränga lagar mot terrorism som omarbetats på senare år men som fortfarande möter mycket kritik i media, från minoritetsgrupper, oppositionspartier och människorättsorganisationer. I den nuvarande terroristlagen slås fast att rättsväsendet har rätt att agera emot alla grupper som hotar enigheten och säkerheten i Indien och som tänkas slå till med våld. Kritiker menar att det finns en alltför bred definition som leder till rättsövergrepp.

Många av de länder som kränker mänskliga rättigheter som ett led i jakten på terrorister är kända sedan tidigare för att göra det i andra sammanhang. Men det finns flera fall även från stater som har ett bättre rykte men som rycks med i kriget mot terrorismen. I september 2002  transporterades en kanadensisk medborgare, Maher Arar, under amerikansk inflytande till Syrien där han under tortyr erkände brott.

En särskilt känslig fråga i tider av terroristjakt är hur vi hanterar människor som söker asyl. Det finns många exempel på hur rättssäkerheten tycks ha urholkats på grund av rädsla för terrorism. Flyktingpolitiken kopplas allt mindre till flyktingarnas säkerhet. I stället handlar det allt mer om staternas säkerhet medan flyktingar och invandrare ses som ett hot.

Så här har Anita Klum, generalsekreterare för Fonden för Mänskliga rättigheter, sammanfattat läget:

”Den 11 september förändrades uppfattningen om vad som är rätt och fel. Beredskapen har höjts, antiterrorlagar har stiftats, gripna och misstänka asylsökande får inte individuell prövning. USA inrättar militärdomstolar utan vanliga beviskrav, som arbetar i hemlighet och kan utdöma dödsstraff utan att det går att överklaga.”

I Australien har 100-tals flyktingar från Afghanistan frihetsberövats på oklara grunder.

Spanien likställer kampen mot terrorism med kampen mot illegal invandring. I Spanienprotokollet för flyktingpolitiken föreslås också att medborgare i ett EU-land inte ska kunna få asyl i ett annat EU-land.

Ett särskilt flagrant fall i Sverige är utlämningen av egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed El Zari i december 2001. De utlämnades till Egypten utan rättslig prövning, trots att de tidigare varit fängslade och torterade där.

Enligt Genèvekonventionen kan en asylsökande nekas asyl om hon eller han begått krigsbrott, brott mot mänskligheten och allvarliga icke-politiska brott. Men den misstänkta måste få tillgång till de bevis som ställs emot henne eller honom. Agiza och El Zari fick ingen sådan information. Bara några timmar efter beslut om avvisning tvingades de lämna landet med ett specialchartrat plan. Med planet följde 7-8 amerikanska tjänstemän som av den svenska polisen fått fria händer att ta på sig och sköta avvisningen.

Chefs-JO Mats Melin drog på eget initiativ igång en utredning av den svenska säkerhetspolisens agerande. Utredningen riktar skarp kritik, framför allt på två punkter: Att amerikanska tjänstemän fick sköta avvisningen och att den genomfördes på ett inhumant sätt. JO anser att Säpos arbete präglades av passivitet, ända från det att erbjudandet kom om att få använda ett amerikanskt flygplan till dess att de båda männen överlämnades till de egyptiska myndigheterna.

Fallet har väckt skarp kritik och enligt FN:s flyktingorgan UNCHR använts i andra länder som ett exempel på hur en avvisning inte får gå till. Förhoppningsvis leder det till förbättrade rutiner. Samtidigt är det svårt att svära sig fri från funderingar: Vad hade hänt om media (i det här fallet programmet ”Kalla fakta” i TV4) inte grävt upp historien? Hur ofta händer sådana här fall som vi aldrig får reda på?

Enligt FN:s tortyrkommitté kan man inte sätta tilltro till en sådan garanti från länder som är kända för att använda tortyr vid förhör. Det svenska fallet var det första av det här slaget som väckte uppmärksamhet i Europa. Därefter rapporterades två liknande fall i Österrike, där de terroristmisstänka asylsökande dock fick stanna.

Det har blivit svårare att upprätthålla respekten för internationell rätt, konstaterar UNCHR i sina rapporter. Inte minst eftersom det saknas en internationell definition av vad som är terrorism: ”De asylsökande kan bli offer för fördomar, orimligt hårda lagar eller felaktig administrativ hantering”.

Jag har tidigare nämnt att det finns kritik mot att skapa särskilda lagar mot terrorism.  Allt som terrorister anklagas för är ju faktiskt även brott i vanlig mening. Risken finns att de särskilda terroristlagarna leder till rättsosäkerhet och godtycklighet och bäddar för övergrepp mot demokratiska fri- och rättigheter. Det har även framförts varningar för att utforma lagar i en tid av nödläge eftersom en situation av icke-normalitet lätt förvandlas till det normala och naturliga. Det var i ett sådant läge som USA utformade sin nuvarande tillfälliga lagstiftning kring terrorism, en lagstiftning som många menar fått fatala följer för rättssäkerheten.

Den senaste svenska omarbetningen av terroristlagen antogs i juli 2003. Den bygger på den ramlagstiftning som EU lagt fast och som syftar till att alla EU-länder ska ha en gemensam miniminivå för lagstiftning på vissa särskilt prioriterade områden. Den nya lagen har kritiserats bl a just för att vara för vag i definitionen av vad terrorism är.

De flesta länder i vår närhet har synat sin terroristlagstiftning mot bakgrund av 11 september och andra uppmärksammade terrordåd. Ett exempel på hur snett det kan gå när lagtexterna får en alltför vag utformning är Danmark. Där har man infört en terroristlag som gör det möjligt att åtala en organisation för vad enskilda medlemmar gör, alltså tvärtemot svensk praxis att alltid ha ett individuellt straffansvar.

Den första organisationen som dömdes enligt den nya danska terroristlagen visade sig bli Greenpeace som dömdes sommaren 2005 för en aktion som var en protest mot att danska grisar matas med genmodifierad soja. Aktivisterna trängde sig in på ett kontor och hängde upp en banderoll. Något som normalt kan ge maximalt böter. Nu fick organisationen Greenpeace böta 30 000 danska kronor.

Avslutningsvis bör även nämnas något om de kränkningar av den personliga integriteten som också är en följd av kriget mot terrorismen. Bankerna ställde redan 2001 frågor om det inte var möjligt att få se den av FN och EU sanktionerade listan över misstänkta terrorister, eftersom meningen med listan ju bl a var att frysa konton så att inte pengar användes.

Bankerna var rädda för att pengarna skull bli oåtkomliga för så väl mottagaren som avsändaren. Bankföreningen bad att Datainspektionen skulle pröva om detta stred mot personuppgiftslagen, PUL. Såvitt känt tilläts aldrig bankerna att ta del av listan.

I Danmark vill polisens underrättelsetjänst i jakten på terrorister få samma rätt som polisen har i USA och Kanada att få ut flygbolagens passagerarlistor. Nu är det endast möjligt att få ut dessa om det föreligger misstanke om brott. I många länder kommer nu förslag om att det ska vara lättare för myndigheter att utbyta personuppgifter, att det ska bli ökad kameraövervakning av offentliga platser etc. I många fall motiveras förslagen just med rädsla för terrordåd.

Efter terrordåden kom riktlinjer från G7- och EU-länderna att det borde införas möjligheter att kontrollera pengar från enskilda frivilligorganisationer, exempelvis biståndsorganisationer. Tanken är att sådana uppgifter ska lagras i fem år. Den svenska regeringen avvisar förslaget med hänvisning till den grundlagsskyddade föreningsfriheten och, med stöd av flera andra länder, för att undvika en enorm kontrollapparat.

Även svenska hjälp- och biståndsorganisationer har varit kraftfulla i sin kritik. Det finns även en rädsla i de länder som tar emot bistånd att de ska stämplas som terrorister.

En annan diskussion som kommit upp i EU är att telebolagen ska lagra uppgifter om telefon- och Internettrafik i två år för att möjliggöra efterspaning exempelvis av terrorister. Ett förslag som Sverige drivit på om tillsammans med Storbritannien och Frankrike. Kritiken har delvis handlat om kostnader och praktiska svårigheter. Men dessa och andra förslag visar också på hur lätt många är beredda att sälja ut personlig integritet och mänskliga rättigheter av olika slag i tron att det är ett sätt att stävja terrorism.

7) Försök till ett förhållningssätt

Terrorism kan, som tidigare nämndes, översättas med skräckvälde. Att åstadkomma oro och ängslan är ett av terrorismens huvudsyften. Att undvika onödig oro är också viktigt för att bli effektiv i kampen mot terrorismen.

Rädsla gör att vi vidtar åtgärder som går för långt, som kränker människor rättigheter och integritet och skapar andra problem, på vissa sätt kanske allvarligare problem, än terrorismen i sig.

Detta är enkelt att säga men inte helt lätt att göra. I länder som utsatts för terrordåd (vilket lyckligt nog inte inträffat på svensk mark under de senaste åren) finns förstås ett starkt tryck på kraftfulla insatser och ett känslomässigt behov hos befolkningen att brännmärka de som låg bakom. Men terrorister skiljer sig inte från andra brottsutövare annat än möjligen avseende dådens omfattning och konsekvenser. I USA förekommer dödsstraff och där anses det att brottsoffer och anhöriga till mördade ska få vara med och bestämma påföljden. Ett sådant synsätt har vi inte i vårt land, och det finns goda skäl för det.

Rädslan kan manifesteras på många olika sätt. Ett sätt är att vi gör fienden större, mäktigare och mer kapabel än vad som är med sanningen överensstämmande. Vi utmålar gigantiska världsomspännande konspirationer av terrorister som har vapen och obegränsat med pengar. Även när sambanden är betydligt mer tillfälliga och lösa och terrordåden sker med enkla billiga medel, eller som allt oftare, med hjälp av individer som är beredda att offra sitt liv.

Den stora oron för närvarande är islamismen som ses som själva motorn för terroristaktiviteterna. Ett av de första offren i kriget mot terrorismen är världens alla ”vanliga” muslimer som fått se sina heliga platser utmålade som terrornästen och sina religiösa ledare misstänkliggjorda som hemliga understödjare av fruktansvärda nya terrordåd. I jakten på muslimska terrorister görs inga tydliga bodelningar mellan fundamentalistiska islamister och alla andra muslimer.

Dessa antimuslimska stämningar sprider sig som en löpeld i Europa där högerextremistiska grupper på ett skickligt sätt spelar på människors fördomar och rädsla. En undersökning från EU-institutet EUMC i Wien visar hur hatet och våldet mot muslimer växte i hela EU efter den 11 september.

Högerpopulister värvar röster i många länder. Franska nationella fronten under ledning av Jean Marie Le Pen har kritiserats för antisemitiska uttalanden. Men sanningen är att de franska nationalisterna lägger merparten av sin retorik på att smutskasta muslimer, precis som liknande partier i andra länder. Av opportunistiska skäl, om inte annat.

I Spanien ökar intoleransen mot immigranter från Marocko, I Grekland har gammal fientlighet mot turkar, bosnier, albaner och makedonier ökat igen. Exemplen kan mångfaldigas. I vårt eget land märks också liknande tendenser, inte minst i form av diskriminering och fientliga och fördomsfulla attityder.

Hur skulle svensk arbetarrörelse kunna förhålla sig till terrorismen? Jag vill försöka skissa några frågeställningar som jag anser nödvändiga i ett sådant samtal.

En grundhållning måste vara att vi inte slår tillbaka, inte möter våldet med samma medel. Då spelar vi terroristerna i händerna.

Det krig mot terrorismen som USA utropat bör inte få vårt stöd, åtminstone inte på det sätt som det bedrivs. Faktum är att opinionen mot kriget mot terrorismen även börjar vackla i USA. Kritiken, både den inhemska och den internationella, har fått Bush och USA att börja överväga att angripa problemen på ett något annorlunda sätt (återstår att se hur det ska gå till i praktiken).

Det finns ett internationellt samarbete mot terrorismen, och det växer. Det finns lagar som tar fasta särskilt på de brott som terrorister begås. Men det viktigaste är trots allt att vi faktiskt betraktar terrorister som andra kriminella och inte ruckar på rättsäkerheten. Rättsövergrepp av det slag som tidigare nämnts i texten äventyrar vår demokrati och tenderar att krympa de mänskliga rättigheterna för alla, inte bara för terrorister.

Det finns en internationell brottsmålsdomstol, det finns strukturer som vi med förtroende kan vända oss till. Och vi måste kräva av andra länder att de också använder sig av dessa vägar i sin rättskipning, ett krav som kanske framförallt borde ställas på USA. Avslöjandet i november om att CIA håller hundratalet personer fängslade i hemliga fängelser i demokratiska länder i Östeuropa borde väcka världens vrede. Det är fullständigt oacceptabelt att USA på detta sätt kringgår förbud mot tortyr, kraven på att misstänkta har rätt till advokat etc..

Möjligheterna är relativt begränsade att vara en motvikt för ett litet land som Sverige. Men i vårt Europeiska samarbete finns möjligheter. Europa måste ta ledningen i kampen för mänskliga rättigheter och slåss mot hastigt improviserade lagar som hotar rättsäkerheten. EU bör agera med kraft mot de regimer som kränker mänskliga rättigheter, ofta med rädsla för terrorismen som motiv. Det gäller t ex ryssarnas agerande i Tjetjenien och Israels angrepp på palestinierna.

EU har inte minst kraft att lägga ekonomisk kraft bakom kraven. Kanske genom att peka på att handelsavtalen med Israel faktiskt innehåller klausuler om mänskliga rättigheter men som Israel fullständigt struntar i. (Något som Carl Tham någon gång lyfte fram under sin tid som chef för Palmecentret).

Flyktingpolitiken är en viktig fråga. Det handlar dels om en säker asylprövning och att rättssäkerheten höjs i själva mottagandet. Men också om att minska segregeringen och diskrimineringen, det sociala och ekonomiska utanförskapet som är en grogrund för kriminalitet, missbruk och många andra problem. På så sätt kan vi kanske också minska möjligheter till rekrytering av nya terrorister.

Erfarenheter från andra länder visar att det finns en risk att vissa asylsökande och illegala immigranter i Europa blir involverade i terroristaktiviteter. Det har förekommit spekulationer kring om de som var inblandade i 11 september-attentatet radikaliserades i städer i Europa och USA eftersom de kände sig exkluderade, marginaliserade och offer för omgivningens förutfattade meningar. Detta är ett problem som måste tas på allvar.

Inte minst bör vi fundera hur vi hanterar de illegala invandrarna som inte har kontakt med myndigheter och som står totalt utanför samhället i alla avseenden. Även i vårt eget land finns ett okänt antal gömda flyktingar som saknar möjlighet till ett värdigt liv.

Siffrorna från AMS visar att problemet med att få ut invandrare på arbetsmarknaden inte har minskat, snarare tvärtom. Att ha ett jobb är en viktig faktor för att komma in i samhället, liksom möjligheten till ett bra boende. Tillgången på likvärdig och god utbildning och en väl fungerande offentlig service måste säkras.

Särskilt viktigt är att bygga broar till islam, och i synnerhet till de muslimer som bor i vårt land. Ingmar Karlsson har beskrivit det som han kallar ”ghettoislam”, unga muslimer som inte släpps in i det europeiska samhällsbygget utan söker sig till källarmoskéer där islamistiska fanatiker, ofta finansierade av det reaktionära Saudiarabien, manar till uppror. Att arbeta mot rasism och främlingsfientlighet över huvud taget är förstås också en viktig uppgift för arbetarrörelsen.

Självklart bör vi förstås även fortsätta att verka för en ekonomisk utjämning globalt.

FN:s mål om ett internationellt bistånd på 0,7 procent av BNP känns mycket avlägset, idag ligger det internationella genomsnittet på 0,22 procent. Endast skandinaverna och holländarna når upp till eller överträffar FN:s nivå. Till de sämsta länderna att hörsamma kraven på ökat bistånd hör USA. George W Bush kom med ett halvhjärtat löfte om att höja från 0,1 procent till 0,13. 2002 hade USA den lägsta procentuella andelen av OECD-länderna, samtidigt som USA:s försvarsbudget var 355 miljarder dollar.

Vi ska inte tro att terrorhotet bara är riktat mot oss, många terrordåd är snarare uttryck för de våldsamma konflikter som pågår inom islam och mellan olika grupper i Mellanöstern.

Det finns statsmakter i Mellanöstern som har förlorat sin legitimitet på grund av korruption och maktmissbruk. Det är ingen tillfällighet att Afghanistan och Pakistan blir platser som al-Qaida-nätverket väljer att slå sig ner på. När staten rasar samman tar våldet vid. Terrorn handlar, åtminstone delvis, också om att erövra den politiska makten i Mellanöstern.

När vi försöker bekämpa al-Qaida och andra liknande nätverk ska vi också göra det i solidaritet med medborgare i andra hårt drabbade länder. Människor som vill ha stöd för att försöka minska religionens skadliga inflytande över samhället, stärka kvinnors ställning, bygga fackföreningar eller skapa demokratiska strukturer där socialister, liberaler och andra släpps in och får vara med och påverka. Kampen mot terrorismen handlar inte bara om att skydda oss själva.

Attentatet mot World Trade Center fördömdes i hårda ordalag av många politiska och muslimska ledare i Afrika som inser att terrorismen är ett hot mot deras egna länder och möjligheter för social och ekonomisk utveckling. Dessa oroar sig nu för att kostsamma åtgärder för att bekämpa fattigdom och demokrati ersätts med mer kortsiktiga insatser mot terrorismen. Även Världsbanken har uttryckt oro för att många länder kan få sämre ekonomi efter 11 september.

Vår politik mot terrorismen måste också vara ett alternativ till USA:s strävan efter global dominans. Vi måste hitta en svensk och europeisk linje i kriget mot terrorismen som handlar om att lyfta de goda krafterna i regioner där terrorn växer, samtidigt som vi stärker strukturer som gör att demokrati och mänskliga rättigheter får en rimlig chans.

Källor:

Böcker:

”11 september – ett år efteråt”, Aftonbladet kulturpocket 2002.

Ahmad, Eqbal: ”Terrorism”. Atlas Global, 2003.Halliday, Fred: ”Två timmar som skakade världen: 11 september 2001 orsaker och följder”. Alhambra, 2002.

Hjärpe, Jan: ”Politisk islam”, Förlagshuset Gothia, 1990.

Karlsson, Ingmar: ”Tro, terror och tolerans”, Wahlström & Widstrand, pocket 2005

Kumm, Björn: ”Terrorismens historia”, Historiska Media 1997 (finns senare upplagor, bl a i pocket).

Reuter, Christoph: ”Med livet som vapen: En bok om självmordsbombare”. Historiska Media 2003.

Dokument:

Björgo, Tore & Heradstveit, Daniel: “Politisk terrorisme”, Tano 193.

Bjorgo, Tore: ”Terrorist Violence against Immigrants and Refugees in Scandinavia: Patterns and Motives”, Norwegian Institute of International Affairs (saknar årtal)

EU: European Union, Factsheet: ”The fight against terrorism”, June 2005

European Council: Brief Note on Counter-Terrorism, Brussels 16 December 2004

Olof Palmes Internationella Center /Broderskapsrörelsen: “Gemensam säkerhet i en ny tid”, Arbetsmaterial från Palmecentrets och Broderskapsrörelsens gemensamma projekt, 20 juli 2005

Rapoport, David: ”Generations and Waves: The Keys to Understanding Rebel Terror Movement”. Finns i sin helhet på: www.internationel.ucla.edu/article.asp?parentid=5118

Hemsidor på Internet:

BBC: Sektion 11 september finns på http://www.bbc.co.uk/history/

Department of War Studies, Kings College London Strand:

www.kcl.ac.uk/depsta/wsg/sep11/papers/root.html

Human Rights Watch: www.hrw.org

www.hrw.org/campaigns/september 11/opportunismwatch.htm

Fathom Info: Special om 11 september på www.fathom.com

FN: www.un.org

Frivilligorganisationernas Fond för Mänskliga Rättigheter: www.humanrights.se

Olof Palmes Internationella Center: www.palmecenter.se

RiskNet/Foi: www.risknet.foi.se

Styrelsen för psykologiskt försvar: www.totalforsvaret.se/pcm/05_telegrafen/varlds_karta/terrorinfo.xml

Terrorism: Questions & Answers www.terrorismanswers.org/home

USA:s “Council of Foreing Relations”: www.cfrterrorism.org

USA:s utrikesdepartement: usinfo.state.gov/is/Archive/2004/Oct/19-666897.html

Utrikespolitiska Institutet: www.ui.se

En mängd artiklar i Svenska Dagbladet, www.svd.se och Dagens Nyheter http://www.dn.se

En kommentar till Terrorism – rötter, orsaker och åtgärder

  1. Ping: Terrorism beror inte på okunskap | Anna-Lena Lodenius

Kommentarer inaktiverade.