Bilderna togs vid en demonstration vid Norrmalmstorg strax före riksdagsvalet september 2014 där Jimmie Åkesson höll tal. Foto: Anna-Lena Lodenius

Jag skriver på dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet om SD:s chanser i ett extra val. (Artikeln kommer i morgondagens papperstidning) Jag hör just att de ligger på 12-13 procent i opinionsmätningar som underskattade partiet med flera procentenheter före riksdagsvalet. Ett norskt opinionsinstitut som prickade in valresultatet exakt säger att stödet är 16 procent. Jag vet självklart inte hur det går, men om debatten inför extravalet spelar SD i händerna kan det säkert landa på 18-20 procent. Detta är självklart en gissning, och jag hoppas jag har fel. Men prognosen är inte osannolik.

NYTT: Se även intervju i Dagens Arena i samma ämne.

Såhär ser slutet av artikeln på SvD Brännpunkt ut:

”Politikens villkor har förändrats, vi har fler partier, väljare som oftare byter parti, som även byter mellan blocken, och bestämmer sig sent innan ett val. Vi har snabbare medier, inte minst sociala medier, som gynnar ytliga utspel, enkla budskap och tydliga partier med profilerade ledare. Kopplingen mellan samhällsklass och röstbeteende har minskat, bland annat eftersom partierna skiljer sig mindre åt i ekonomiska frågor. Det är värdefrågorna som skiljer partierna, synen på invandring, familj etc. Det har gjort att högerpopulistiska partier som SD fått en mer central plats i debatten. De relativa framgångarna för ett nytt parti som Fi kan också förklaras med dessa förändrade villkor.

Den här verkligheten måste partierna förhålla sig till. De kan inte fortsätta drömma om stabila majoriteter. Ett treblockssystem betyder att två av blocken måste samarbeta, eller att blocken måste brytas upp. Antingen blir det röd-blå samarbeten, eller så måste något parti gå högerpopulisterna till mötes i något avseende. Eftersom det senare förefaller otroligt återstår bara att de övriga partierna samarbetar. Det är inte troligt att ett extra val förändrar detta. Min gissning är att det antingen blir status quo eller så gå SD kraftigt framåt.

Det är ett känt faktum att koalitioner över blockgränserna också gynnar populistpartier på sikt eftersom de kan framställa sig som den enda oppositionen. Här pekar många på att röd-blå koalitioner föregick framgångarna för exempelvis Jörg Haiders Frihetsparti i Österrike och Pim Fortuyn i Nederländerna som banade väg för Geert Wilders Frihetspartiet. Men då handlade det om fasta koalitioner under en längre period. Det måste gå att samarbeta utan att sudda ut gränserna mellan partierna. Det är knappast enkelt, men jag skulle önska att det fanns en större ödmjukhet inför uppdraget.”