Hur ska det gå för Kent Ekeroth?

Den här artikeln publicerades i Göteborgs-Posten söndagen den 12 februari 2017:

***

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kent Ekeroth vid podiet vid SD:s partidagar 2008 i Karlstad. Foto: Anna-Lena Lodenius

Många har ställt frågan: Hur kommer det sig att just Kent Ekeroth bitit sig fast så länge i SD:s partitopp, samtidigt som man utesluter och sparkar fler representanter än något annat parti? Vi vet ännu inte om han döms för ringa misshandel. Men vare sig inblandningen i den s k järnrörsskandalen, de nära banden till sajten Avpixlat eller annat som kunnat läggas honom till last genom åren tycks ha spelat någon som helst roll för hans status i partiet.

Ekeroth är knappast fotfolkets favorit, utan snarare en ganska kantig och otillgänglig person utan omedelbar charm och potential som talare. Försök har gjorts att göra honom mer folklig, som de återkommande inslagen i partitidningen SD-kuriren där han bl a recenserat film (det blev en enda gång då han sågade ”Fifty shades of grey”), provat vårmode och smakat julgodis (skumtomtarna blev favoriten).

img_9490

Kent Ekeroth recenserar film i SD-kuriren.

Han är nog inte heller fullt så viktig för SD:s expansion och kontakt med vissa segment av medlemskåren som det ofta framställts. Den som läser Gellert Tamas bok om ”Det svenska hatet” kan lätt få intrycket att Kent Ekeroth utgör cirka 50 procent av detta. Tyvärr lyckas Tamas med sitt omfångsrika porträtt inte beskriva mer konkret vilken roll Ekeroth har internt och hur han utnyttjar sin ställning (trots bokens i övrigt många förtjänster).

Jag har själv träffat och pratat med Kent Ekeroth många gånger i samband med partiarrangemang, men han har alltid tackat nej till att bli intervjuad. Trots att de flesta andra i partitoppen numera är förhållandevis öppna mot medier, och ingen annan än Ekeroth bojkottar mig generellt. (Han ställde för övrigt inte heller upp för intervjuer till Gellert Tamas bok.)

Det har spekulerats om ifall han har hållhakar på de andra SD-ledarna. Men snarare är det nog just det att Ekeroth hör till den slutna partieliten som gett honom den här teflonstatusen. Partiet styrs av en trång lojal vänskapskrets där individerna ytterst sällan byts ut. Fotfolkets favoriter har däremot uteslutits många gånger i SD:s partihistoria, de uppfattas ofta som ett hot snarare än en tillgång. Ekeroths status kan alltså ses som ännu ett tecken på att SD är ett auktoritärt parti med svaga demokratiska strukturer.

Vad skulle det betyda om Kent Ekeroth försvinner ur SD:s ledning? Det finns framför allt två arenor där han haft en speciell betydelse: kontakterna in i formellt oberoende webbforum som Avpixlat och det internationella arbetet. Det förra har ofta lyfts fram, men Avpixlat är långtifrån det enda debattforumet där SD:s åsikter hörs, och Ekeroths betydelse för Avpixlat är knappast heller avgörande.

De internationella frågorna står lågt i kurs i SD, och det har passat Ekeroth väl eftersom han kunnat forma politiken mycket efter eget huvud. I min bok ”Vi säger vad du tänker – högerpopulismen i Europa” (Atlas 2015) berättar jag om den slingriga väg som lett fram till SD:s nuvarande val av allierade i EU-parlamentet. Vid starten av partiet 1988 var det Front national som var det självklara valet, och kontakterna mellan partierna var omfattande ända in på 2000-talet.

Så sent som kring 2010 satt Kent Ekeroth som kassör i en allians (EAF) som bildats med syfte att kunna skapa en ny grupp i EU-parlamentet, och som även Marine Le Pen kom att bli en del av. Förmodligen var det en anledning till att hon besökte SD i riksdagens lokaler 2013, och hon hade svårt att dölja sin besvikelse när SD kom in i EU-parlamentet och valde att liera sig med brittiska Ukip, Beppe Grillos 5-stjärnerörelse och ett antal andra partier som uppfattades som mindre kontroversiella att umgås med.

Det är omöjligt att sia om vilka andra partier SD kommer att liera sig med i ett framtida Europa. På senare år har de lyft fram Dansk Folkeparti som sin främsta förebild, men frånsett DF har de nordiska systerpartierna varit kallsinniga till SD. Om Marine Le Pen lyckas väl i presidentvalet, och Front national fortsätter att expandera, är det inte otänkbart att SD åter vill bli en del av den mer öppet extremnationalistiska europeiska gemenskapen och närma sig t ex Lega Nord och Frihetspartierna i Nederländerna och Österrike. Dessa har nu f ö börjat föra tätare samtal med Alternativ för Tyskland som tidigare var ett mer intellektuellt euroskeptiskt parti, ett tecken på de ständiga förskjutningarna i relationerna.

Kent Ekeroth har inte bara lämnat justitieutskottet, han har även klivit av som partiets internationella talesperson. Men SD vill knappast avvara hans internationella kontaktnät. Precis som Erik Almqvist, som gick i exil i Victor Orbans och Jobbiks Ungern efter järnrörsskandalen, kan Ekeroth odla en mer oberoende ställning och utföra olika konsultuppdrag mot en rundhänt tilltagen ersättning. Därmed säkrar han att han även i fortsättningen spelar en viktig roll för SD:s framtida politiska utveckling.

När SD:s ungdomsorganisation sökte kontakt med mer extrema organisationer var det en så viktig fråga att den bidrog till att man klippte banden och startade en ny ungdomsorganisation, Ungsvenskarna. Att Ekeroth och Almqvist har kontakt med partier och organisationer som SD officiellt inte samarbetar med tycks man däremot ha större överseende med. Det måste ses som ett  tecken på att SD, oavsett vad de säger till journalister och väljare, vill hålla alla dörrar öppna i det gränsöverskridande samarbetet.