NYTT: Normalisering och rädsla ökar kvinnors stöd för SD

I mitten av augusti 2018 släppte tankesmedjan Arena Idé en rapport om Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik med titeln Antifeministerna. I samband med det skrev jag flera andra texter, t ex ett debattinlägg i Aftonbladet. Men framför allt publicerades en essä där jag resonerade kring frågan på ett litet annat sätt än man gör i en rapport. Den publicerades också på Arenagruppens hemsida:

***

SD-kvinnor, med dess ordförande Carina Ståhl Herrstedt genomför en protestmarsch mot Feministiskt initiativ. Foto: Anna-Lena Lodenius

I början av juli 2015 hamnade jag oavsiktligt mitt i ett demonstrationståg bestående av rosaklädda kvinnor och män i likadana T-shirts som ringlade sig genom Almedalen i Visby. Demonstranternas mål var en tillfällig scen på Donners plats där Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman strax skulle hålla ett möte. De rosaklädda, som hade klätt sig för att imitera Fi:s partifärg, placerade sig längst fram vid scenkanten för att synas ordentligt, och de var så många att de utgjorde bortåt hälften av de som lyssnade. Några av deltagarna höll upp skyltar med texten ”Vi gör det tillsammans!”.

Arrangören av denna protestmarsch var Sverigedemokraternas sidoorganisation SD-kvinnor, och det var deras ordförande riksdagskvinnan Carina Ståhl Herrstedt som gick i täten. I SD:s värld är feminism något som splittrar familjer, inte ett redskap för att ge såväl kvinnor som män chansen att satsa på både barn och yrkesliv och ha en lön som det går att leva på. Att SD-kvinnorna ser Fi som sin huvudmotståndare är inte konstigt, partierna torde höra till de verkliga polerna i svensk politik.

SD är i hög grad ett parti bestående av män och med en politik som tilltalar främst män. SD ifrågasätter både att det skulle finnas strukturella skillnader mellan hur villkoren ser ut för kvinnor och män till exempel på arbetsmarknaden, och att det behövs jämställdhetspolitiska åtgärder för att utjämna dessa orättvisor. SD tycker inte heller att politiken ska försöka påverka familjer att bli mer jämställda.

SD är utan konkurrens det minst jämställda partiet i Sveriges riksdag. Det är, och har alltid varit, ett parti bestående av mest män och med en förödande övervikt för manliga väljare. Nästan 70 procent av de som röstade på SD i riksdagsvalet 2014 var män, vilket ändå var en något lägre andel jämfört med tidigare val. Bara var fjärde medlem i partiet är kvinna.

Samma mansdominans finns såväl i riksdagsgruppen som bland SD-representanter på andra nivåer i politiken. Hela partitoppen i SD, såväl partiledaren som gruppledaren i riksdagen, vice gruppledaren och partisekreteraren, är män. Det sitter 19 ordinarie ledamöter i SD:s partistyrelse, och endast sex av dessa är kvinnor. Bara drygt 22 procent av de 49 som valdes in på partiets listor till riksdagen i valet 2014 var kvinnor.

Det placerar SD i den absoluta botten vad gäller jämställd representation, inget annat parti kommer ens i närheten. Männen har dessutom genomgående hamnat i tunga utskott som sysslar med ekonomi och arbetsmarknad, medan kvinnorna generellt tilldelas sådana uppdrag som ligger i linje med en traditionell kvinnoroll som socialpolitik och kultur.


Om kvinnor röstade på SD
 i samma utsträckning som männen skulle SD kunna bli Sveriges största parti. Hittills har kvinnor valt SD betydligt mer sällan än män, av uppenbara skäl. Men detta håller på att ändras. I maj 2018 noterade SCB en ökning i väljarsympatierna från 14,9 till 19,6 procent bland LO-kvinnorna jämfört med ett halvår tidigare. Var femte kvinna i LO sympatiserar alltså med SD!

SCB-undersökningen visar också på att det är stora skillnader mellan olika åldersgrupper. I gruppen kvinnor över 65 år är stödet för Socialdemokraterna fortfarande över 40 procent. I gruppen unga och förstagångsväljare, kvinnor som män, seglar SD upp som det verkligt stora, ofta största, partiet i de flesta opinionsmätningar.

I Almedalen 2017 var det just de unga som kom till tals när SD:s ungdomsorganisation Ungsvenskarna arrangerade en debatt om jämställdhet. Tre unga kvinnor i lätta sommarklänningar, de presenterades som Hilda, Ebba och Linnéa, utbytte negativa åsikter om feminism och hur vänstern alltid får sätta agendan när kvinnofrågan diskuteras. SD vill vara ett alternativ till feminismen, var budskapet.

Debatten kom framför allt att handla om hur förtryckt mannen är i dagens Sverige och mest pratade Linnéa Cortés, Ungsvenskarnas dåvarande jämställdhetspolitiska talesperson. Hon hävdade att män inte tillåts framföra vilka åsikter de vill, blir diskriminerade på grund av kvoteringar för att få in fler kvinnor, och lider av minst lika mycket psykisk och fysisk ohälsa vilket osynliggörs i debatten och tilldelningen av resurser.

Det är ofta såhär det låter i SD, olika försök att skapa mer jämställdhet på ett sätt som kan gynna kvinnor är sällan intressant. Kvoteringar, jämställdhetsbonus och genuspedagogik hånas och förlöjligas. Däremot kan SD reagera på mäns sämre skolresultat, att kvinnor ofta drar längsta strået i vårdnadstvister och annat som pekas ut som diskriminering av män.

En förklaring till kvinnors ökade stöd för SD kan vara att kvinnliga medlemmar i LO-förbunden tror på SD:s tal om att de är det nya sjukvårdspartiet som ska kämpa för rätten till heltid, ge fler händer i vården, få bort de delade turerna (alltså ett oavlönat avbrott mitt i arbetsdagen) och ge de offentliganställda mer rimliga arbetsvillkor.

Det är också möjligt att många inte förstår att SD:s förslag är ofinansierade och att partiet ger med ena handen och tar med den andra. Allt går att finansiera med minskad invandring, anser SD. Men beräkningarna är orealistiska och dessutom tycker SD att det kommunala utjämningsstödet som ger mer till kommuner med stora behov och låga skatteintäkter ska utgå.

På partiets Facebooksidor sprids bilder på Jimmie Åkesson som slår fast: ”Det är inte rimligt att ensamstående kvinnor ska försörja förmögna män från Syrien”. Ett annat budskap är ”SD väljer vård före invandring – rösta för en ansvarsfull invandring och en återupprättad välfärd.” Invandringen kostar, är budskapet, och de pengarna tas från svenskarnas behov av till exempel välfärd.

Men en annan del av förklaringen är att kvinnors inställning till invandring faktiskt tycks närma sig männens. Attitydundersökningar på senare år har visat på en förskjutning där kvinnor, som tidigare alltid varit mer flyktingvänliga, blivit alltmer kritiska. De har däremot inte ansett att frågan är viktig nog att avgöra deras val av parti. Dessutom är kvinnor känsligare för vad omgivningen tycker och räddare för att väcka ogillande. Även om kvinnor har delat SD:s åsikter har de inte alltid velat gå ut med att de gillar ett parti med rötter i nazistiska miljöer som ofta stämplas som rasistiskt.

SD ser sig som realisterna som, till skillnad mot idealisterna, förstår vilken verklighet den vanliga människan lever i. SD:s jämställdhetspolitiska talesperson, riksdagsledamoten Paula Bieler, kallar sig ”särartsfeminist”. Det betyder att hon, precis som de flesta andra av SD:s företrädare, anser att män och kvinnor gör olika val eftersom naturen har skapat dem olika. Om kvinnor regelmässigt hamnar i ett underläge är det ingenting som politiska partier ska agera emot. Bieler är en av de kvinnor som partiet faktiskt lyfter fram och vissa spår att hon blir partiledare efter Jimmie Åkesson.

Paula Bieler tar avstånd från alla former av jämställdhetspolitik. Såhär sa hon till exempel i en riksdagsdebatt om jämställdhet och diskriminering 2015: ”Jag har ofta sagt och brukar ofta poängtera att det för mig som kvinna finns två angreppspunkter och två anklagelser som är de mest förolämpande jag vet. Den ena är att jag har tagit sängvägen till mina positioner, vilket tyvärr alldeles för många kvinnor i offentligheten får höra. Den andra är att jag skulle vara inkvoterad, alltså att jag endast är där jag är på grund av att jag är kvinna och inte på grund av att jag är kompetent”.

Sidoorganisation SD-kvinnor driver inte någon annan politisk linje än moderpartiet, men har bland annat argumenterat flitigt för att sänka gränsen för abort. För några år sedan försökte SD-kvinnor stoppa internationella kvinnodagen, vilket inte hindrat dem från att hålla ett möte på internationella mansdagen då de bara bjöd in manliga talare (två av dessa var partiledaren Jimmie Åkesson och gruppledaren i riksdagen Mattias Karlsson).

Ofta finns en häpnadsväckande aningslöshet kring snedfördelningen av representation mellan kvinnor och män i partiet. SD-kvinnors ordförande, riksdagsledamoten Carina Ståhl Herrstedt, fick en gång frågan: ”Men om alla företagsledningar består av män och alla valberedningar består av män som anställer och rekryterar män, då pågår en kvotering redan i dag?”. Hon svarade då:  ”Jag skulle inte vilja påstå att det pågår en kvotering. Utan det har ju snarast bara blivit som det har blivit.”

Enligt SD-kvinnor har jämställdhetsarbetet ”gått över styr” och hindrar män och kvinnor från att falla tillbaka i sina naturliga roller och vara så olika som de är. Såhär sa Therese Borg, som tidigare satt i SD:s partistyrelse och SD-kvinnor, i en intervju i tidningen Nöjesguiden 2013: ”Det vi menar är att man kommit att sträva efter likriktning istället för acceptans för olikheter. Det sker ett skuldbeläggande av de som uppför sig ’typiskt’ manligt eller kvinnligt, det ges hela tiden signaler om att man måste uppföra sig omanligt och okvinnligt för att vara accepterad.”

När Paula Bieler tillträdde på posten som partiets jämställdhetspolitiska talesperson 2014 sa hon till SvD: ”Jag är fullständigt övertygad om att rent evolutionärt så har kvinnor en större tendens att söka sig till omsorgsbranscher och mer känslomässiga argument. Män är mer rationella och har mer jägarinstinkter.”

I debattinlägg från SD-kvinnor betonas valfrihet och att staten inte ska lägga sig i familjers angelägenheter. SD motsätter sig pappamånader, vill återinföra vårdnadsbidraget och skulle gärna se att sambeskattningen återinfördes (åtminstone på frivillig väg). Partiet driver förvisso rätt till heltid, men tycker egentligen att det är lika viktigt med rätt till deltid. Att deltid blir en kvinnofälla där kvinnor ofta får sämre livstidslön och pension är ingen fråga som syns på SD:s dagordning.

Kvinnorna är viktiga för SD eftersom partiets stöd kan vara på väg att slå i taket när det gäller manliga väljare, åtminstone de som finns i LO. Men bland kvinnorna finns fortfarande en stor potential – där kan man vinna de avgörande röster som skulle kunna göra SD till Sveriges största parti.

På SD:s ”att-göra-lista” för att locka kvinnorna står två punkter: att göra partiet mer rumsrent och att satsa på välfärdsfrågor. Om partiet blir mer accepterat skulle kvinnor förmodligen vara mindre motvilliga att rösta på SD. Mjukare frågor som satsningar på vård och omsorg ska visa att SD har något att erbjuda även kvinnor.

Och SD håller redan på att bli mer rumsrent, ett parti bland andra partier. Ingen partiledare lämnar sminkrummet när Jimmie Åkesson ska pudras, SD tillfrågas i medierna om annat än invandring och partiet tas på mycket större allvar nu än när det röstades in i riksdagen 2010. Det är säkert en förklaring till att fler kvinnliga väljare går över till SD i dag.

Men SD förmår också att spela på en rädsla för främmande kulturer. Kvinnorna ska enligt det resonemanget ”skyddas” från invandrarna, främst från deras brottslighet och kvinnosyn. Det är anmärkningsvärt att Sveriges minst jämställda parti är så angeläget om att framhålla inslag i andra kulturer och religioner som hotar kvinnors ställning. Jämställhet, som SD för all del inte tror på, lyfts fram som det goda svenska i kontrast till hederskultur, barn- och tvångsäktenskap. I samband med internationella kvinnodagen den 8 mars 2018 publicerade SD en bild av Paula Bieler på Facebook med texten: ”I Sverige behandlar vi kvinnor och män lika. Här finns inget utrymme för sharia, hederskultur och könsseparation.”

Vi har fått en situation där det mest bakåtsträvande konservativa partiet i svensk politik är det som flitigast lyfter hotet mot den moderna frigjorda kvinnan. I SD:s omtalade valfilm från 2010 tävlade kvinnor i burka med barnvagn med en äldre kvinna med rullator om vem som skulle komma, först för att visa hur muslimer tar över befolkningen med sitt barnafödande och tar resurser från äldreomsorgen. Ute i Europa sprider liknande partier som Alternative für Deutschland och belgiska Vlaams Belang skrämselpropaganda om att det finns ett val som står mellan burka eller bikini och Dansk Folkeparti ställer burkakvinnan mot yttrandefriheten.

Det är oanständigt att ett parti som SD kan utnyttja en befogad rädsla för kvinnoförtryck som brett ut sig delvis genom vår aningslöshet och vårt bristande intresse för vad som försiggår i utkantsområden med hög invandring och låg status. Det är ett underbetyg till andra partier.

SD vill vara ett alternativ till feminismen, då är det upp till övriga partier att erbjuda väljarna en politik där kvinnor inte byter ett förtryck mot ett annat (och jag avser inte att väga dem mot varandra, hedersmord och liknande övergrepp är självklart värre).

Var står till exempel Feministiskt initiativ i frågan om kvinnor som inte får yrkesarbeta och synas i köpcentrum och andra former av stadsmiljö, eller småflickor som tvingas bära slöja i förskolan? Var finns kvinnorörelsen över huvud taget? En konsekvens av partiernas tystnad i de här frågorna är det vi ser i mätningarna av väljarsympatier: det skulle förvåna om Fi kom in i riksdagen över huvud taget, men SD lär bli valets stora raket.

Annonser