Hotet från de radikala jihadisterna är långtifrån över

Den här artikeln publicerades i tidningen Connoisseur i början av 2020.

***

Första gången som jag själv stod öga mot öga med en fanatisk extremistisk muslim måste ha varit 2006. Jag var inbjuden till en öppen debatt i Tensta centrum om att den danska tidningen Jyllandsposten publicerat bilder på profeten Muhammed, vilket väckt en storm av protester. I panelen satt även Nalin Pekgul och ordföranden i den turkiska förening som lånat ut lokalen. Efter att vi hållit på ett tag smög sig en ung mörk man i vit fotsid kaftan in längst bak i lokalen. Han begärde ordet och förklarade att man har rätt att döda alla otrogna som agerar på ett sätt som går emot Allahs vilja.

Min första reaktion var förstås lätt chockartad. Men i den avskalat inredda lokalen vid ett blåsigt förortstorg fanns ett antal män, unga som gamla, som genast fördömde uttalandet. Samtidigt som de inte en tum vek från sina lovsånger till Allah och islam som det renaste, vackraste och mest vördnadsvärda de kände till. Jag önskar att många fler fått höra hur det går till när kloka, vettiga muslimer tar på sig uppdraget att försöker att göra det vi alla borde göra: attackera fanatisk, extremistisk islamism som ju, vilket jag tror alla är medvetna om numera, är ett av de verkligt stora hoten mot demokrati och fred i vår tid.

Problemet med radikal våldsbejakande jihadism var förstås inte nytt ens då. Attentatet i New York mot World Trade Center 2001 var en brutal ögonöppnare för många. Men långt innan dess fanns individer och grupper som anslutit sig till liknande föreställningar även i Sverige. Säpo anser att det för tillfället rör sig om ett par tusen individer, vilket gör radikala jihadister till den utan jämförelse största våldsbejakande miljön med politisk eller religiös inriktning. På senare år har vi sett hur cirka 300 har rest från Sverige för strida för IS, men inte ens den typen av resor är något nytt.

Moskén i Brandbergen

En tidig samlingspunkt för svenska radikala jihadister redan på 1990-talet var en numera nedlagd källarmoské i Stockholmsförorten Brandbergen med starka kopplingar till den algeriska terrorgruppen Groupe Islamic Armé, GIA. Åren 1996–2001 reste ett flertal svenska medborgare, varav några från just Brandbergen-moskén, för att delta i träningsläger i Afghanistan med al-Qaida. Säpo grep och förhörde flera av de aktiva i verksamheten efter misstankar om inblandning i terrordåd i andra länder, och som en följd av detta utvisade några personer från Sverige.

Det var inte bara Afghanistan som lockade, några individer med liknande uppfattningar reste till Bosnien i början av 1990-talet för att strida för muslimska förband. 1999 reste den då 33-årige svenske medborgaren Oussama Kassir, också han hade synts i Brandbergen-moskén, för att delta i skapandet av ett träningsläger för jihadister i Oregon i USA. Säpo misstänkte att han planerade terrordåd, men lyckades aldrig bevisa det fullt ut. Det skulle dröja till 2009 innan en amerikansk domstol dömde honom till livstids fängelse för terroristbrott.

Mohammed Moummou var en av de mest aktiva rekryterarna i Brandbergen, och dessutom en central person i hela det nordafrikanska jihadistnätverket. 2006 sattes han upp på FN:s sanktionslista över personer med anknytning till al-Qaida. Han avancerade till al-Qaidas nästa högste ledare i Irak 2006, och två år senare dödades han av den amerikanska militären i landet.

 

Brandbergen-moskén förekommer också i berättelsen om Anna Sundberg som skrev boken ”Älskade terrorist – 16 år med militanta islamister” (2016) tillsammans med journalisten och författaren Jesper Huor. Anna Sundberg framstår i början av boken som en något förvirrad sökare som blir en övertygad radikal islamist på bara några få veckor efter att hon träffat en algerisk man, och snart är hon den radikalaste i äktenskapet. Tillsammans med den andra hustrun som mannen tar (och som hon först har svårt att acceptera) väljer hon själv att bära heltäckande slöja. Dessa två kvinnor rör sig ute i stadsmiljö och känner sig stolta, värdiga och som ”helläckra ninjor” (ordvalet är hennes).

Hon är också flitig på sociala medier och guidar andra sökare att närma sig den radikala form av islam som hon själv har valt. Kvinnor framstår som minst lika målmedvetna som männen i den här boken. Hennes andre make Said Arif dömdes för planerade terrordåd i Paris 2002.

Det som nog ändå gjorde störst intryck på mig i boken var berättelserna om barnens liv i Brandbergen-moskén. Där fanns till exempel en man som tjuvlyssnade på deras samtal, och när han hörde att killarna pratade om flickor drog han fram en lång kniv eller skrämde dem genom att visa att han hade en Kalasjnikov i sin sportbag. Ibland visades det som Annas Sundbergs son kallar ”slaktvideos” i moskén, det vill säga vad som framstår som autentiska halshuggningar av individer som ses som fiender, till exempel CIA-agenter. Till sist vägrade sonen att gå dit mer.

Det här inte den enda platsen i Stockholmsområdet som utmärkt sig. I Rinkeby-moskén på Järvafältet fanns personer som rekryterade till den somaliska terrorgruppen al-Shabaab på 2000-talet. Rekrytering till träningsläger i Somalia har bedrivits bland annat genom moskéns ungdomsverksamhet. Den ansvarige Yassin Ismail Ahmed visade bilder och videofilmer på krigsoffer och avhuggna huvuden vilket gjorde att han fick lämna sin tjänst, men han fortsatte rekryteringen på egen hand med möten och föreläsningar. 2008 arrangerade han ett möte för närmare 100 ungdomar på Rinkebyskolan med radikala föreläsare från Somalia och Kenya. Ahmed har ingått i ett nätverk med flera terrormisstänkta individer.

Orden och begreppen

Att tala om islamism kan föra tankarna till islam, och som framgått handlar det absolut inte om den vanliga breda definitionen av en världsreligion. Begreppet jihadism är inte heller självklart, det betyder ursprungligen snarare en andlig strid, och syftar alltså inte nödvändigtvis på den väpnade kampen. Ett bättre uttryck enligt forskningen vore takfir som betecknar individer som anser att de har en individuell och moralisk förpliktelse att vara offensiva i sin kamp mot de otrogna, kafir. Men eftersom jihadism är ett så inarbetat begrepp är det svårt att undvika att använda det.

En rapport som gavs ut av Försvarshögskolan 2018 av bland andra forskaren Magnus Ranstorp använder det allt vanligare begreppet salafistisk jihadism. Salafism är en bokstavstrogen tolkning av sunniislam och Koranen där man försöker att praktisera och imitera hur profeten Muhammeds följeslagare agerade under de tre första generationerna. De våldsbejakande salafisterna är en minoritet inom en överlag fredlig minoritet. Alla salafister är alltså inte våldsbejakande jihadister, men däremot är alla våldsbejakande jihadister salafister.

Det centrala i salafismen är att totalt underkasta sig guds lagar (sharia) och att betrakta alla former av förnyelser och avvikelser som synd och av ondo. Salafismen förkastar den parlamentariska demokratin som man menar är att ge mänskligt stiftade lagar ett företräde inför de som gud skapat. Mycket möda ägnas åt att identifiera och bekämpa vad man betraktar som irrläror och avfällingar (kufr) för att kunna dra upp gränsen mellan det rena, haram, och det orena, halal, mellan män och kvinnor, mellan troende och icke-troende. De rena ska ha så lite kontakt som möjligt med de orena, det vill säga de som inte är muslimer eller som tolkar islam på ett felaktigt sätt.

Den salafistiskt jihadistiska miljön i Sverige är löst sammansatt, det finns inga tydliga organisationer. I stället förmedlas ett budskap i nätverk och mellan individer, där vissa predikanter och imamer spelar en viktig roll. Det här gör det svårare att identifiera hotet. Dessutom är gränsen flytande mellan icke-våld och de som bejakar en väpnad kamp. Men även de som inte direkt predikar nödvändigheten av att använda våld kan uppmuntra till ett extremt sätt att tänka och se på världen som känns oerhört främmande i ett öppet demokratiskt samhälle.

Det är den här typen av rörelser som gjort att så många, inte minst kvinnor och homosexuella, upplever att deras fri- och rättigheter blivit alltmer kringskurna i vissa svenska bostadsområden. Genom åren har jag med egna ögon kunnat följa hur utvecklingen gått mot en allt mer separatistisk kultur med moralpoliser och olika mötesplatser för män och kvinnor. Över huvud taget rör sig färre kvinnor öppet ute i de här stadsdelarnas centrum, och de som gör det bär allt oftare heltäckande slöjor.

Många har försökt förklara fenomenet med radikal våldsbejakande jihadism genom att analysera världsläget och individers reaktion på arabvärldens och Mellanösterns underläge gentemot västvärlden ekonomiskt och politiskt. Det är självklart möjligt att resonera kring sådana faktorer, men en stor utsatthet leder ju knappast per automatik till att vissa grupper utvecklar våld och terror. I den europeiska kontexten ser vi ju till exempel hur romska grupper utgör de allra mest utsatta, utan att de tycks utveckla någon motsvarande terrorbenägenhet.

Snarare tycks en rad framträdande ideologer och organisatörer ha spelat en viktig roll för att inspirera framför allt unga män till att ansluta sig till den militära kampen vid olika fronter, och till att utföra våldsamma terrordåd i olika delar av världen. De utgör långtifrån någon homogen grupp, vissa har haft tämligen gynnsamma förutsättningar i livet. Men uppenbarligen har de löften som förmedlas av vissa predikanter, och den gemenskap som de känt i olika sammanhang vägt tyngre.

Det började i Egypten

En av de tidigaste och viktigaste tänkarna inom den radikala islamismen är egyptiern Sayyid Qutb som föddes 1906, och som i sina många böcker pläderade för en offensivt genomförd jihad, inte bara i försvarssyfte utan även av propagandistiska skäl, samt ett införande av en mycket strikt tolkning av sharialagarna. Han dömdes till döden och avrättades 1966 för att ha planerat ett mord på Egyptens dåvarande president. Efter hans död bildade den då 15-årige Ayman al-Zawahiri en underjordisk cell med avsikt att störta den egyptiska regeringen och inrätta en islamisk stat. Zawahiri övertog ledarskapet i al-Qaida 1988.

Al-Qaida bildades på 1980-talet av bland andra Usama Bin Ladin och palestiniern Abdullah Azzam. Bin Ladin var son till en rik saudisk byggnadsherre, och i början av 1980-talet kom han till Afghanistan för att kriga mot den sovjetiska ockupationsmakten. Under de närmaste åren skulle hans ställning förstärkas påtagligt, han byggde upp inflytelserika kontaktnät och hittade finansiellt stöd. I början låg fokus på rekrytering till kriget. Men Bin Ladin såg bortom kriget och drömde om en världsomspännande organisation som skulle ta strid för världens muslimer även när Sovjetunionen lämnat Afghanistan, vilket skedde 1989. När kompanjonen Abdullah Azzam dödades i ett attentat samma år var Bin Ladin den självskrivne ledaren för den organisation som nu fick namnet al-Qaida, vilket betyder basen.

Al-Qaida flyttade en period till Sudan, men återvände 1996 till Afghanistan där talibanerna tagit över, och där han med skydd av regimen kunde bygga upp träningsläger för att utbilda soldater. Med tiden skulle Bin Landin lyfta fram USA som sin främsta måltavla. Han anklagade USA för att med sin militära närvaro ha ockuperat islams heliga platser för att kunna angripa muslimer, lagt under sig palestinska områden och inlett kriget mot Kuwait som orsakat många dödsoffer.

1998 utfärdade Bin Ladin en officiell krigsförklaring. Han skrev tillsammans med den senare al-Qaida-ledaren egyptiern Ayman al-Zawahiri en artikel i en arabisk dagstidning i London där han uppmanade till ”jihad mot judar” och uppmanade till mord på amerikaner, både civila och militärer. Redan samma år sprängde al-Qaida USA:s ambassader i Nairobi och Dar es-Salaam och över 200 personer dödades.

Samtliga de 19 flygkaparna som senare genomförde terrorattentat i New York 2001 hade utbildats i Afghanistan, och de flesta hade rötter i Saudiarabien. Tillsammans kapade de fyra flygplan, två flögs in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan, det tredje flögs in i försvarshögkvarteret Pentagons västra fasad och det fjärde planet kraschade i Pennsylvania efter att passagerarna ingripit. Totalt dog närmare 3 000 människor vid dessa attacker.

Det paradoxala, som många debattörer lyft fram, är att Usama Bin Ladin och talibanerna hade fått stöd av USA under en period där det ansågs viktigt att bekämpa kommunismen i Afghanistan. 9/11-attentatet blev starten på en period då al-Qaida och liknande grupper intensifierade verksamheten och utförde otaliga terrordåd även i europeiska länder som det mot ett tåg i Madrid 2004 då närmare 2000 dog och i Londons tunnelbana 2005 då över 50 personer dog och cirka 700 skadades.

Skapandet av IS

En annan viktig inspiratör för radikala jihadister är Abu Musab Al-Zarqawi som spelade en viktig roll för skapandet av dagens IS. Zarqawi hade rötter i Jordanien. Under 1990-talet sökte han sig till Afghanistan där han försökte få kontakt med al-Qaidas ledare, som inledningsvis var misstänksamma mot hans hårdföra retorik mot framför allt shia-muslimer som sågs som ett problem för organisationens expansion i Mellanöstern. Men han kom ändå att bli involverad i träningsläger för terrorister i landet. Efter att talibanerna fallit 2001 flydde Zarqawi till först Iran och sedan Irak, där hans grupp genomförde flera attentat. De bombade bland annat den jordanska ambassaden, FN:s högkvarter i Bagdad och en moské som var en av shia-muslimernas heligaste platser.

2004 anslöt sig Zarqawi formellt till al-Qaida, samma år som organisationen hade fått en särskild sektion i Irak. Han initierade mängder av självmordsattentat i landet och riktade mot amerikanska soldater och i områden dominerade av Shia-muslimer, och blev känd för att genomföra halshuggningar, en avrättningsmetod som al-Qaida befarade skulle avskräcka många muslimer från att ansluta sig till organisationen.

Zarqawi dödades 2006 av de amerikanska styrkorna. Hans grupp bestämde sig nu för att inrätta den Islamiska staten, IS, i enlighet med Zarqawis önskan. IS frigjorde sig från al-Qaida och fick sin nya ledare Abu Bakr al Baghdadi. 2014 utropades kalifatet efter att IS vunnit stora militära segrar och lagt ett stort landområde under sig.

Under 2019 föll kalifatet samman bit för bit. Baghadi dog i en självmordsattack hösten 2019. Men IS finns kvar, och leds av den tämligen okände Abu Ibrahim al-Hashimi al-Qurashi. IS hade som mest 70 000 soldater och beräknas fortfarande ha cirka 18 000 kvar i stridande förband i Irak och Syrien.

Propagandan har spelar en viktig roll för rekryteringen till IS som har haft en egen tidning, och även satsat mycket omsorg och resurser på att sprida filmer och andra former av propaganda. Allt mer av propagandan kommer idag via internet och sociala medier som också fungerar väl för rådgivning och direkta kontakter.

En särskild roll spelar predikningar som spelas in och distribueras. Det finns internationellt kända predikanter och även lokala som vänder sig till ett land eller språkområde. Vissa har närmast kultstatus som Anwar al-Awlaki, en central ledare i al-Qaida som dog 2011, men vars predikningar fortfarande sprids. Awlaki hade direktkontakt med terrorister, men har framför allt fungerat som inspirationskälla. Åtskilliga terrorister har hänvisat till hans texter, och det finns de som hävdar att nästan alla som rest till IS tagit intryck av hans uttalanden.

Utöver resterna av al-Qaida och IS finns flera andra liknande organisationer som agerat med våld och terror. Al-Shabaab är en milisgrupp från Somalia som sedan 2012 är en formell del av al-Qaida. Gruppen kämpar för ett globalt kalifat och vill införa stränga sharia-lagar. Al-Shabaabs trupper har som mest bestått av närmare 9 000 krigare, men under 2015 retirerade gruppen från alla större städer i Somalia. Al-Shabaab kontrollerar dock fortfarande stora områden på landsbygden. Det finns även svenskar som rest för att strida för al-Shabaab.

Den organisation som fram till 2015 kallade sig Boko Haram har tappat mark på senare tid, och har inte lika tydliga kopplingar till Sverige. Den har rötter i Nigeria, är främst aktiv i Tchad, Niger och Kamerun, och var i starten inte inriktad på våldshandlingar. Men med åren har organisationen genomfört åtskilliga mycket brutala terrordåd med många dödsoffer. Boko Haram har anslutit sig till Islamiska staten och kallar sig numera Islamiska statens västafrikanska provins. Både Boko Haram och al-Shabaab har uteslutande agerat inom eller i nära anslutning till organisationernas ursprungsländer.

Kriget mot terrorismen

Efter 9/11 myntades begreppet ”kriget mot terrorismen” från amerikansk håll. Det inleddes en intensiv jakt på Usama Bin Landin som höll sig undan ända tills han sköts i sitt gömställe i Pakistan i maj 2011. Den som förmodas ha varit ”hjärnan bakom attentatet” var dock Khalid Sheikh Mohammed som greps i Pakistan redan 2003 och som internerades på den amerikanska Guantanamobasen på Kuba.

CIA har eller har haft ett okänt antal hemliga specialfängelser för terroristmisstänkta runtom i världen. Det rapporterades tidigt om sådana fängelser i utomeuropeiska länder som Afghanistan, Thailand och tidigare nämnda på Kuba (Guantánamo). Dessa fängelser omfattas inte av vanliga rättsregler, som rätt till advokat och förbud mot tortyr.

Förhållandena i fängelserna har beskrivits som sällsynt inhumana, vissa fångar ska ha hållits totalt isolerade i bunkrar under jord. I den så kallade Black Pit–anläggningen i Afghanistan frös en fånge ihjäl efter att ha suttit fastkedjad naken på ett betonggolv. Runt 800 har suttit fängslade i Guantánamo, och Donald Trump har trots kraftfull kritik begärt att lägret även fortsatt ska användas för att internera terrorister. Debattörer hävdar att vi inte får bli terroristernas avbild. Vi ska måna om rättssäkerhet och korrekta domstolsprocesser även, eller kanske i synnerhet, för den som begår de allra grövsta brotten.

Terrorhotet har påverkat lagstiftningen i många länder, och fortsätter att göra det. Det har förstås blivit en gemensam angelägenhet för EU-länderna. Kritik har riktats mot att den svenska lagstiftningen släpar efter, den förbättras steg för steg vartefter olika hål som identifierats täpps till. Det kan handla om terrorfinanisering, olika former av stöd till terrorgrupper etc som det tidigare inte fanns en fungerande lagstiftning för att komma åt. Samtidigt kvarstår frågan även för svenskt vidkommande: hur långt kan vi gå i vår iver att komma åt terrorism utan att vi skadar rättsstaten och det öppna demokratiska samhället?

Så ser terrorhotet ut idag

Antalet jihadistiska terrordåd i västvärlden har ökat kraftigt de senaste femton åren, och de har accelererat under 2010-talet. Tre fjärdedelar av alla terrordåd under perioden har skett de senaste fem åren. De dominerande organisationerna har varit al-Qaida, IS, Boko Haram och talibanerna i Afghanistan som ensamma stod för cirka tre fjärdedelar av alla terrordåd i världen kring mitten av 2010-talet.

Men en tydlig avmattning har märkts på senare år, och 2018 noterades en dryg halvering. Detta kan till stor del förklaras med att IS försvagats. Den största förbättringen noteras för Irak som toppade listan i flera år, men där antalet dödade minskat dramatiskt. Det värst drabbade landet i världen är för närvarande Afghanistan. Särskilt tydligt har minskningen av dåd märkts i Europa.

Det mest drabbade landet i väst är Frankrike där 27 procent av dåden under perioden ägde rum. Därefter följer USA som var platsen för vart femte dåd, Storbritannien 13 procent och Tyskland 10 procent. Tittar vi bara på de fem senaste åren har hela 32 procent av dåden ägt rum på franskt territorium.

En annan tydlig utveckling är att det numera allt oftare rör sig om ensamagerande gärningspersoner. I synnerhet IS har framgångsrikt lyckats mobilisera aktörer som låtit sig inspireras av organisationens budskap om martyrskap och vikten av attacker mot västvärlden. Fortfarande vid de stora attentaten i Paris november 2015 och Bryssel mars 2016 var ledarskapet i IS direkt involverat i planeringen, men därefter har organisationens kapacitet att genomföra centralt administrerade terrordåd i västvärlden minskat. Al-Qaidas ledarskap och medlemmar var direkt involverade i bland annat attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris i januari 2015, men har inte haft samma framgångar som IS med att inspirera andra utanför organisationen till terrordåd.

Måltavlorna för terrordåden varierar stort, och valet av måltavla handlar minst lika mycket om kunskapen och resurserna hos utövarna som om ideologiska och strategiska överväganden. Det krävs så väl kunskap som finansiella muskler för att genomföra ett dåd som 9/11. Dagens ofta mer perifera personer som inspireras av jihadismen, ofta via litteratur, filmer eller diskussioner i sociala medier, är av naturliga skäl mer begränsade i vilka terrordåd de klarar av. Det är orsaken till att sprängdådet minskat medan stölder av stora fordon som körs genom folkmassor blivit så vanliga på senare år. I vissa fall har gärningspersonen inte haft något annat redskap än en vanlig kniv, vilket vi till exempel sett vid flera terrordåd i London.

Även platserna för dåden har varierat kraftigt genom åren. Många minns säkert hur flygkapningar förändrade synen på flygsäkerhet från 1970-talet och framåt. Mer än var tredje terrordåd riktar sig numera mot offentliga platser som kollektiva transportmedel, torg eller kommersiella ytor som köpcentrum. Sådana platser är tillgängliga och svåra att övervaka, och offren är slumpmässiga, personer som bara råkat befinna sig på platsen. Attacker på stora arrangemang som konserter, sporttävlingar, festivaler och marknader är sällsynta, men drabbar ofta hårt, som attacken på en konsert på Bataclan-teatern i Paris 2015 eller mot en Ariana Grande-konsert i Manchester 2017.

Religiösa grupper hotas, liksom de som ses som fiender till den form av islam som terrororganisationerna representerar. Det kan handla om judiska intressen, kristna kyrkor men också moskéer med en inriktning som inte gillas av radikala jihadister. Även personer som anses ha kränkt profeten Muhammed eller den som anses ha antimuslimska värderingar kan angripas. Även andra specifika individer eller yrkesgrupper, som polisen, kan utgöra en måltavla.

Hotet mot Sverige

Sverige har klarat sig hyfsat undan terrordåd jämfört med andra länder i vår närhet. Terrordådet i julruschen i centrala Stockholm 2010 misslyckades och ingen dog utom gärningspersonen. När Rahmat Akilov genomförde ett terrordåd på Drottninggatan i maj 2017 dog fem personer, bland andra ett barn. Akilov är uzbekier, en grupp som legat bakom fler terrordåd på senare år. Han stod i direkt förbindelse digitalt med individer som uppmanade honom att begå brott, men det har aldrig blivit helt klarlagt vilka de var och vilka organisationer de representerade.

Men trots att säkerhetsläget inte är så alarmerande finns påfallande många miljöer som har pekats ut som samlingspunkter för radikala jihadister. I Stockholmsområdet är de radikala jihadisterna koncentrerade längs främst den blå tunnelbanelinjen till Järvafältet med Rinkeby, Tensta och Husby och den röda med platser som Skärholmen, Alby, Vårberg och Norsborg. Även Märsta och Fisksätra har nämnts. Olika ursprungsländer dominerar på olika platser, liksom vilken inriktning de har och vilken grad av militans.

Majoriteten av de som rest till IS har varit män, men i Göteborg har man sett att många även har varit kvinnor. Ungefär en tredjedel av de som rest till IS har kommit från västra Götaland. Bellevuemoskén i Göteborg är Europas största moské och har länge förknippats med extremism. Här predikade till exempel den senare IS-resenären Michael Skråmo som var särskilt aktiv i ungdomsarbetet. Moskén har ofta anklagats för att vara platsen för olika slags rekrytering, men fungerar i regel mest som en första mötesplats, rekryteringen sker sedan på andra platser. Bellevuemoskén har en dottermoské i Borås.

I Malmö har radikalisering förekommit i flera källarmoskéer i Rosengård. Stadens salafister har täta kontakter med likasinnade i Köpenhamn, och därifrån har radikala predikanter hämtats. En central aktör har varit Ahmad Qadan som samlat in pengar till Syrien och även lyckades få ett 90-konto för detta. 2017 dömdes han för terrorfinansiering eftersom han uppmanat människor att skänka pengar till ett konto avsett för IS.

En annan viktig predikant för salafister i Malmö är Bilal Borchali (SMS-Bilal), en mycket aktiv och karismatisk röst i extrema miljöer i många städer och även på Facebook. En tidigare aktiv radikal muslim i Malmö är Osama Krayem som både rest till Syrien och deltagit i ett terrordåd arrangerat av IS i Bryssel 2016. Krayem har en bakgrund som kriminell och radikaliserades i en av Malmös källarmoskéer.

Vid sidan av Stockholm, Göteborg och Malmö är Örebro den ort i Sverige som oftast lyfts fram som plats för många radikala jihadister. Det är i synnerhet Vivalla-området som brukar nämnas, och Örebro är den stad i Sverige där flest individer per capita rest för att ansluta sig till terrorgrupper i antingen Syrien eller Irak. Örebro-moskén har bjudit in extrema föreläsare som bland annat hyllade Usama bin Ladin efter hans död. Ett tiotal IS-anhängare ska besöka moskén, men vare sig imamen eller själva moskén tycks ha varit direkt involverade i rekrytering till IS.

En person som spelat en viktig roll som martyr för just Örebros radikala jihadister är Mehdi Gehzali som greps i Pakistan och överfördes till Guantanamobasen i Kuba och frigavs först efter segdragna diplomatiska förhandlingar 2004. Ghezali greps på nytt fem år senare i Pakistan tillsammans med flera andra svenska medborgare. En av dessa, Munir Awad, greps året efter och dömdes till 12 års fängelse för ett planerat terrordåd mot danska tidningen Jyllandsposten.

Det finns täta band mellan radikala jihadister i Örebro, Gävle och Eskilstuna. Dessa städers moskéer använder delvis samma predikanter. Abu Raad, imam i Gävle-moskén, har pekats ut som de militanta islamisternas ledare i Sverige, han har hyllat IS och anser att homosexualitet bör bestraffas med döden. Han togs 2019 i förvar av Migrationsverket i väntan på utvisning, tillsammans med Umeå-imamen Hussein Al-Jibury, eftersom de ansågs utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Men utvisningen har ännu inte verkställts på grund av hotbilder i de länder de ska utvisas till.

Abu Raad skrev följande på Facebook 2015 i samband med IS intog flera städer och byar i Irak:

”Bröder och systrar, be till Allah om stöd för deras sunnisyskon i Irak, där de utkämpar ett ödesdigert krig mot svekfullhetens, kufrs och syndfullhetens styrkor /…/ Be för era syskon och stötta dem med era pengar, er själva och era tungor.” (Texten är översatt från arabiska.)

Vid sidan av de nämnda städerna finns moskéer och sammanhang för radikala jihadister i ett flertal städer som Halmstad, Hässleholm, Falkenberg, Västerås, Uddevalla och Norrköping. Miljöerna kan vara mer eller mindre tydliga i sin ideologiska framtoning, men de delar talare och samverkar på ett sätt som indikera att de hör till ett nätverk.

Kriminalitet och våldsbejakande jihadism

Det finns starka kopplingar mellan alla former av våldsbejakande extremism och vanlig kriminalitet. Det beror delvis på att den som underkänner hela det rådande samhället, rättsstaten och demokratin inte heller bryr sig särskilt mycket om att följa de lagar och regler som satts upp. Kriminaliteten finns på alla nivåer, organisationer kan finansieras med omfattande ekonomisk och annan brottslighet, utövare kan försörja sig via brott eller skaffa pengar för att till exempel kunna resa till krigshärdar genom bedrägerier och annan form av brottslighet.

Kontakterna mellan extrema religiösa och politiska grupper och kriminella grupper kan uppstå på olika nivåer, de kan bygga på personliga relationer mellan enstaka individer, vara temporära och strikt affärsmässiga, eller mycket omfattande och sofistikerade. Ibland uppstår organisationer som i realiteten är en slags hybrider mellan de båda miljöerna.

Såväl talibanerna som al-Qaida har smugglat heroin, och al-Qaida-grupper i Nordafrika har varit inblandade i kokainsmuggling där de samverkat med Colombianska terrorister. Det som tilltalar med droghandel, och även vapensmuggling, är säkert att den står för en parallell ekonomi utanför den vanliga där alla pengar är svarta. Kidnappning har lyfts fram som den främsta inkomstkällan för IS. Även trafficking förekommer, men de största intäkterna för IS kommer från att de tvingat stater och civila att betala skatt. Med en svagare ställning i regionen kommer också försämrade villkor för den typen av informell skatteindrivning.

Amir Rostami är en svensk polis och doktor i sociologi som forskar i kriminologi. Han har genomfört en studie kring bakgrunden för 39 döda IS-krigare. Den visade att 68 procent tidigare hade undersökts för kriminella handlingar medan en tredjedel inte hade någon kriminell bakgrund alls. Siffran är troligen för låg, många hade en bakgrund i andra länder och studien omfattar inte eventuella domar från tiden innan de kom till Sverige.

Organisationen Doku och tidningen Expressen har visat att återvändare från IS och andra jihadistgrupper i Syrien fortsätter att begå brott även efter hemkomsten till Sverige. Det handlar ofta om brott utan någon religiös koppling, det förekommer såväl våldsbrott som egendomsbrott. Något av detta kan möjligen förklaras med att de traumatiserats av vad de upplevt under sin tid som IS-krigare. Men mot bakgrund av att många ju begick brott även innan de reste kan man också se de nya brotten som att de återfaller till tidigare vanor och beteenden.

Samma bild ges av läget i hela Europa. Nästan hälften av Europas jihadister har tidigare varit involverade i någon form av kriminalitet enligt Crime Terror Nexus, ett brittiskt forskningsprojekt som studerar sambandet mellan kriminalitet och terrorism. Detta samband har blivit allt starkare sett över tid. Den svenska polisens nationella operativa avdelning (Noa) skrev följande i en rapport 2017:

”Polisen ser en tydligare koppling än tidigare mellan organiserad brottslighet och brottslighet med politiska eller religiösa motiv, t.ex. bland individer kopplade till jihadistgrupper. Den brottsliga verksamheten bedrivs inom löst sammansatta nätverk där det ingår fler ickeextremister än extremister. Aktörerna har flera mål med den brottsliga verksamheten, varav endast ett fåtal är ideologiska eller religiösa till sin natur.”

Något annat som förändras är den klassmässiga bakgrunden för IS-resenärer och andra radikala jihadister. För femton år sedan var de ofta välutbildad medelklass. Idag har bara 12 procent av dagens terrorister (alltså oavsett motiv, men just jihadister har ju länge dominerat) en högre utbildning. Två tredjedelar är kända av polisen, och idag rekryterar nätverken ofta bland just tidigare kriminella. Dessa miljöer är ofta viktigare platser för rekrytering än till exempel moskéer. I Sverige har polisen i Dalarna avslöjat en stöldhärva med inslag av IS-återvändare. Även fängelserna har blivit viktiga platser för religiös radikalisering och kunskapsöverföring där religiöst eller politiskt radikaliserade kan lära sig mer om olika brott som bedrägerier, vapenhantering och sätt att finansiera terror.

Efter kalifatets sammanbrott

Hotet från de radikala jihadisterna är knappast borta. Globalt finns mängder av anhängare. Det verkar svårt för de som fastnat i Syrien att ta sig hem till Sverige, i den mån de så önskar, men många har redan återvänt. Kommunerna tycks ha dålig reda på vilka de är, hur de lever och vilka åsikter de har idag. De har säkert olika erfarenheter, några har troligen återvänt med en lättnad över att de klarat sig och en förändrad världsbild, andra kan ha stärkts i sina uppfattningar.

För svenskt vidkommande finns som framgått en rad nätverk och individer där man sprider radikal jihadistisk propaganda. Dessa spelar fortfarande en roll, även om de inte längre rekryterar till IS. Men situationen i Syrien var som framgått långtifrån det första kriget som radikala jihaidster rest till, och säkert inte heller det sista.

Det viktiga just nu är dels att fundera kring de som är kvar i lägren och om deras barn tas om hand av svenska myndigheter. Frågorna är många kring hur detta i så fall skulle gå till, och om det ens är möjligt. Men även när läget stabiliserats i Syrien kvarstår hotet från den radikala jihadismen, och inte minst den som vi har mycket närmare inpå oss. Fler måste förstå grogrunden och se den som ett hot mot demokratin. Då handlar det till exempel om att inte ge skattemedel till radikala jihadistiska organisationer och vara vaksam på skolor som försöker indoktrinera eleverna (de behöver inte vara öppet konfessionella). Inte minst måste vi en gång för alla inse att radikala salafister inte kan ses som representanter för alla muslimer, de utgör en extrem minoritet.

Källor

Algemene Inlichtingen – en veiligheidsdienst, AIVD (2019) Insight into targets – Fifteen years of jihadist attacks in the West. Ladda ner som pdf: https://english.aivd.nl/publications/publications/2019/07/29/publication-aivd-insight-into-targets—fifteen-years-of-jihadist-attacks-in-the-west

Doku.nu – organisation som granskar våldsbejakande radikal islamism, hemsida med många artiklar i ämnet.

Global Terrorism Index 2019: http://visionofhumanity.org/app/uploads/2019/11/GTI-2019web.pdf

Huor, Jester / Sundberg, Anna (2016) Älskade terrorist : 16 år med militanta islamister, Norstedts.

Ismail, Evin (2016) Ung och extrem – om våldsbejakande islamistisk extremism, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. Finns att ladda ner som pdf: https://www.mucf.se/publikationer/ung-och-extrem-islamistisk-extremism

Ranstorp, Magnus / Ahlin, Filip / Hyllengren, Peder / Normark, Magnus (2018) Mellan salafism och salafistisk jihadism, Centrum för asymmetriska hot- och terrorismsstudier, CATS och Försvarshögskolan. Finns att ladda ner som pdf: http://fhs.diva-portal.org/smash/get/diva2:1231645/FULLTEXT02.pdf

Sandelin, Magnus (2016) Svenska IS-krigare – från al-Qaida till Jihadi Cool, Fri tanke.

Stern, Jessica / Berger (2015) J.M. ISIS – The state of terror, Harper Collings publisher.