NYTT: Om högerpopulister, Donald Trump och Ryssland

Den här artikeln publicerades den 11 november 2016 i DN Kultur:

Donalds Trumps valseger kan bli starten för en ny världsordning där USA vänder sig inåt. Det vore helt i linje med vad en rad högerpopulistiska partier i Europa önskar sig. Det vi ser är ett läge som kan bli bingo för Vladimir Putin.

Bland de första att gratulera Donald Trump var Putin, som i ett telegram förklarade att han ser fram emot bättre relationer mellan Ryssland och USA som varit sällsynt kyliga på grund av Rysslands agerande på Krim och i Syrien. Putin kan nu se fram emot en president som möjligen kan tänka sig att lätta på sanktionerna, och som är villig att diskutera även andra utrikespolitiska frågor.

Men framför allt kan han räkna med en president som beundrar honom, och som tänker lägga sig i så lite som möjligt. Trump har ju redan under valrörelsen meddelat att Nato-länder inte ska räkna med att USA kommer till undsättning om de blir attackerade. Detta har inte minst oroat de baltiska länderna som fasar framför allt just för ryska angrepp.

Högerpopulistiska politikers relation till Ryssland har varit ett omdiskuterat ämne under hösten, inte bara i relation till Donald Trump. Allt fler svenska medier har uppmärksammat den speciella relation som tycks finnas mellan Sverigedemokraterna och Ryssland. Inte bara anklagades den man som bl a gick under namnet Egor Putilov, som sedan fick sparken från SD:s riksdagskansli, för att ha tjänat miljoner på fastighetsaffärer med ryska kriminella. SD-riksdagsmannen Kent Ekeroths tidigare sekreterare Dick Abrahamsson har kallat Putin ”en man att buga för”, och hävdade att den ryska propagandakanalen RT (tidigare Russia Today) är den enda som visar upp verkligheten som den är.

Allt fler radikala högerpopulister ser Ryssland som en motvikt till den liberala, globaliserade västvärlden. Putin beundras för att han står för en auktoritär och konservativ politik som delas av många av partierna vid sidan av nativismen – att lägga oproportionerligt stor vikt vid människors etniska och kulturella ursprung − och den populistiska antietablissemangsretoriken. Det sistnämnda betyder att partierna också kan se det som en akt av civil olydnad att närma sig Ryssland, eftersom det retar en politisk korrekt elit. Denna dualism är typisk för högerpopulistiska partier, samtidigt som de säger sig tala för folket dyrkar de starka ledare, och det gäller även i de egna organisationerna.

Putinregimens ambitioner att minska pressfriheten i Ryssland, bland annat genom att lagstifta mot utländska medier, är väl kända och summerades i en EU-rapport som släpptes i början av oktober. Där nämns också hur landet, trots en svag ekonomi och försämrade villkor för befolkning, inlett en kostnadskrävande global medieoffensiv för att förändra den negativa bilden av landet. Detta har beskrivits som ett nytt kallt krig, tydligt riktat mot den amerikanska världsbilden. Det är i det ljuset vi ska se att SD-politiker som riksdagsmannen Kent Ekeroth dyker upp i ryska statskontrollerade propagandasändningar.

SD kan enkelt vifta bort anklagelser om ett direkt samarbete med Putinregimen. Men så intima behöver nu inte relationerna vara för att spela roll. Det finns många olika slags vänner till den ryska regimen, allt från de som odlar familjära band av närmast privat, och ibland även ekonomisk natur som familjen Le Pen, Silvio Berlusconi eller Donald Trump, till de som nöjer sig med att baktala dess motståndare eller trivialisera kritiken av hur landet agerar. Alla gör de en insats i det ryska propagandakriget mot väst. Alla hjälper de en auktoritär stat som kränker mänskliga rättigheter och hotar vår gemensamma säkerhet i regionen.

Allt fler radikala högerpopulister betraktar Ryssland som en motvikt till den liberala, globaliserade västvärlden. Och Donald Trump har beskrivit sitt stöd för Putin som ett slag mot det amerikanska etablissemanget.
Kent Ekeroth har intervjuats i RTs nyhetsprogram Cross Talking minst 8 gånger (enligt SvD 1 okt), och jämfört det med att ställa upp för Aftonbladet, Expressen eller Sydsvenskan. Partiets gruppledare Mattias Karlsson fick frågor om detta och kommenterade:

”Ska vi som politiker börja göra ideologiska prövningar av vilka tv-kanaler vi deltar i då blir det att vi bara står och pratar med våra egna partivänner.” (SVT Nyheterna 28 sep)

Även Mattias Karlsson menar alltså på fullt allvar att RT inte är värre än andra medieföretag.

RT är del av ett stort medienätverk som matar ut Putin-regimens bild av världspolitiken till mediekonsumenter i över 100 länder via bland annat nyhetsbyrån Sputnik, nyhets- och intervjuprogram, bland andra med amerikanske talkshowledaren Larry King och Wikileaks Julian Assange, samt dokumentärer på engelska, spanska, arabiska, tyska och franska. Men Putin-regimens medier vill gärna framstå som en rebellisk röst i etern, och använder sig ofta av en lätt igenkännbar populistisk retorik som det är lätt att förstå att ett parti som SD attraheras av.

På RT:s hemsida presenteras till exempel programledaren Chris Hedges som en författare och samhällskritiker som ger röst åt ”dissidenter som för närvarande saknas i mainstream-media” och en person som intervjuar ”etablissemangets svarta får”. Men framför allt finns en stark slagsida åt kritik av USA. Nyhetsprogrammet CrossTalking favoriserade tydligt Donald Trump under hela presidentvalskampanjen, och anklagade Hilary Clinton för att sprida rykten om konspirationer från Moskva som försökt störa hennes presidentvalskampanj.

Vittnesmålen från medarbetare på RTs olika redaktioner bekräftar bilden av stenhård politisk styrning och en emellanåt rent lögnaktig rapportering. Den brittiska upplagan av kanalen, RT-UK, har fällts flera gånger för partiskhet i skildringen av konflikter i Syrien och Libyen.

För Putin är ideologierna underordnade makten och pengarna, men han drar gärna nytta av sina allierade, och betalar gärna för deras lojalitet. Front national har som bekant fått mycket kritik i Frankrike för att de tagit banklån från ryska banker för att finansiera valkampanjer. Det lär inte förvåna någon att Marine Le Pen, som också hörde till de första som gratulerade Donald Trump till valsegern, har ställt sig bakom Rysslands agerande i Ukraina och försökt förmå EU att häva sanktionerna. Andra obrottsligt lojala partier är bulgariska Ataka, grekiska Gyllene gryning, österrikiska FPÖ, italienska Lega Nord och belgiska Vlaams Belang.

Partier och politiker som har dåliga relationer sinsemellan kan mycket väl förenas i sin positiva syn på Ryssland. Bland Putins vänner finns även vänsterpartier som tyska Die Linke och grekiska Syriza. Såväl den tidigare Ukip-ledaren Nigel Farage som hans snabbt avhoppade efterträdare Diane James har uttryckt sin beundran för Putin som ledare och nationalist, och Ukip har ofta röstat mot EUs sanktioner mot landet i EU-parlamentet. Även ett nyare parti som Alternativ für Deutschland har redan varma band till den ryska regimen.

SD-ledamöterna i EU-parlamentet har ytterst begränsat inflytande, de har inte lyckats skaffa sig några viktiga poster och följer regelmässigt hur Ukip röstar i olika frågor. 2015 röstade de nej till en resolution som ville att EU-länderna ska stå enade mot Rysslands annektering av Krim och sätta in åtgärder mot rysk propaganda i och utanför EU, och de har också röstat nej till associeringsavtal som ska närma Ukraina, Moldavien och Georgien till EU. (Ofta med hänvisning till allmänt motstånd mot ett utvidgat EU eller att det finns detaljer i förslagen som de ogillar, men mönstret är ändå tydligt.)

Det ryska stödet till Europas högerpopulister handlar om en investering i framtiden, och särskilt viktig anses då Marine Le Pen som skulle kunna bli president i ett av Europas folkrikaste länder. Efter Brexit blir det kanske en Frexit – och sedan kan fler länder följa efter. I december röstar österrikarna i andra omgången av presidentvalet, och Norbert Hofer från Jörg Haiders gamla parti FPÖ vann första omgången. 2017 går tyskarna till valurnorna, och det är ingen vild gissning att Alternativ für Deutschland, som radikaliserats under sin nya ledare Fraude Petry, går kraftigt framåt och hotar att utmana Merkel.

Frågan om den ryska regimen bidrog till valresultatet i det amerikanska valet, till exempel genom att sätta hackare, möjligen Wikileaks, på att få fram icke önskvärda mejl ur Demokratiska partiets mejlserver, förblir obesvarad. Donald Trump har beskrivit sitt stöd för Putin som ett slag mot det amerikanska etablissemanget. Nu är han själv, enligt alla rimliga sätt att se det, en del av detsamma. Hur han tänker tackla denna förändring är förstås omöjligt att sia om.