NYTT: Så lyckades IS med sin propaganda

Den här artikeln publicerades på Dokus hemsida den 11 juni 2019. Den ingår i en serie med artiklar som refererar forskning kring våldsbejakande radikal jihadism:

IS är en komplex rörelse som man måste förstå både som en social rörelse och som en subkultur, menar de två norska forskarna Jan Christoffer Andersen och Sveinung Sandberg. Genom att anpassa propagandan till olika sorters målgrupper har terrororganisationen lyckats bli så framgångsrik med att få ut sitt budskap och locka anhängare.

Den höga våldsnivån hos terrororganisationen Islamiska staten, IS, har gjort att till och med andra radikala jihadistorganisationer ibland har distanserat sig. Al-Qaida ansåg till exempel att den brutalitet som IS uppvisade mot Nusrafronten gjorde det svårt att nå ut till befolkningen i Syrien. Ändå är det uppenbart att det är just IS som har lyckats bäst med att få ut propaganda jämfört med exempelvis just al-Qaida, al-Shabaab och andra liknande organisationer.

För att förstå hur detta kan komma sig måste man ta i beaktande att våldet faktiskt bara är en del av det budskap som sprids av IS olika propagandakanaler. Jan Christoffer Andersen och Sveinung Sandberg, som båda är verksamma vid institutionen för kriminologi och rättssociologi vid universitetet i Oslo, har i artikeln ”Islamic State Propaganda: Between Social Movement Framing and Subcultural Provocation” (Terrorism and Political Violence, Routledge, Taylor & Francis Group, 2018), analyserat detta närmare.

Forskarna betonar att IS är en komplex rörelse som man måste förstå både som en social rörelse och som en subkultur.  Hittills har få studerat IS ur båda dessa perspektiv med hänseende på propagandan. Ändå är det just kombinationen som gjort att IS lockat såväl spänningssökande unga som mer eller mindre stabila familjer.

Olika slags individer har nåtts av olika typer av propaganda, och IS har en ”hel verktygslåda” av idéer, trossystem och berättelser riktade mot olika slags målgrupper, skriver Andersen och Sandberg.

IS har en strikt kontrollerad mediestrategi som innefattar bilder, tidningar, videos, musik och till och med dataspel. Materialet delas framför allt i olika sociala media och sajter på Internet.

Forskarna har analyserat det digitala magasinet Dabiq som de menar ger rikliga exempel på framför allt den kommunikativa strategi som syftar till att framställa IS både som en social rörelse och en subkultur.

Dabiq, döpt efter en liten stad i norra Aleppo i Syrien som enligt profetiorna är platsen för den sista striden mellan muslimer och deras fiender, presenterades av IS i samband med att kalifatet utropades 2014. Sista numret gavs ut 2016. Artiklarna översattes till engelska och franska, och tidningen distribuerades av mediecentret al-Hayat. Dabiq utvecklades till ett viktigt verktyg framför allt för att IS skulle nå ut till nya grupper i västvärlden.

Tidningen innehöll både längre och kortare texter och reportage, och det refererades ofta till verser i Koranen, hadiths och suras. Uppenbarligen fästes det stor vikt vid att materialet skulle uppfattas som att det hade religiös legitimitet. Tidningen var väl layoutad och framstod som sofistikerad och modern, utseendemässigt påminde den om västerländska kommersiella veckomagasin.

Innehållet kan delas in i två till synes oförenliga grupper: dels reportage om statsbyggande, hjälparbete, militära segrar, religiös utövning och historia, dels bilder och texter om förstörelse av historiska minnesmärken, barnsoldater, brutala mord och avrättningar.

Dabiq utmålades hela det västerländska samhället med dess regeringar och värdesystem som ett hot mot mänskligheten. Västvärlden stod för sexuell lössläppthet och omoral av rent sataniska dimensioner. Västvärldens regeringar anklagades för att systematiskt förtrycka muslimer, och det krig som IS för beskrevs som ett försvarskrig. Även vad IS ser som ”falska former av islam” stämplades ut, och det förekom ofta anklagelser om judarnas påstådda roll i kampen mot IS.

Avsikten var att detta budskap skulle lägga en grund för handlingar. Ofta angreps de icke-troende ”kuffarna”, det fanns ett väldigt tydligt polariserat tänkande, ett ”vi och dom”. I princip är alla som inte erkände IS legitimitet eller som inte verkade för kalifatet fiender.

En sida ur Dabiq.

En subkultur vill gärna visa att anhängarna skiljer sig från de andra, mainstreamsamhället, och dessa olikheter ska gärna befästas. Tidningen Dabiq använde ofta bilder för att visa på vilken stil som den jihadistiska subkulturen uppmanar till. Bilderna manade till maskulinitet i form av inte bara kläder utan även fordon, vapen och våldsanvändning. Det maskulina idealet är en muslimsk krigare som slåss i jihad. De yttre attributen bands i texterna samman med begrepp som ära och tanken på döden som en möjlig upphöjelse. Självmord har historiskt sett varit illegalt i Islam och martyrskap i form av att ta sitt liv tillåts inte i Sunni-islam. Men IS har lyft religiös hängivenhet och lojalitet till nya nivåer, här beskrivs martyrskap som den högsta nivån.

Det subkulturella elementet märks kanske ännu tydligare i det audiovisuella materialet som produceras av IS i form av poem, krigssånger och propagandavideos. Överallt exponeras symboler och kläder på ett sätt som ska visa upp den egna rörelsen på ett för anhängarna attraktivt sätt, ibland har man talat om ”popjihadism”. Videofilmer från IS håller en hög kvalitet, de är framställda på ett modernt sätt och fokuserar ofta på handlingar och händelser.

Filmerna kan, menar forskarna, i viss mån erinra om trailers till Hollywoodfilmer, och tycks vädja till unga människors äventyrslystnad och längtan efter ära och berömmelse.  Ofta används flera kameror och man använder extrema metoder, som att låta barn utföra morden eller bränna offren, allt för att skapa ökad uppmärksamhet. Även om IS föraktar mainstreamkulturen finns en insikt om att ju mer extrema former den egna produktionen av propaganda tar sig, ju mer fokus i omvärlden. Och ju mer andra medier har gett IS utrymme, desto fler har anslutit sig till kampen.

Även uppmaningar till terroristattacker i Västvärlden kan i viss mån ses som rena provokationer. Forskarna ger ett tydligt exempel ur en text i Dabiq:

”Om du kan döda en icketroende amerikan eller europé – speciellt de hätska och smutsiga fransmännen – eller australiensarna eller kanadensarna, eller vilken annan otroende från de otroendes pågående krig, inkluderat medborgarna i de länder som ingår i sammansvärjningen mot Islamiska staten, lita på Allah och döda denne på vilket sätt och med vilka metoder du vill.”

Våldet kan vara en väg för marginaliserade grupper och individer att protestera mot ett samhälle som de känner sig exkluderade ur. Många av dem som rekryterats till IS har en bakgrund i kriminella gäng, de kommer alltså ur en subkultur och övergår till att bli anhängare av en annan: den jihadistiska subkulturen.

Individens radikalisering äger inte rum i ett vakuum utan måste tvärtom alltid ses mot bakgrund av en specifik social miljö. Andersen och Sandberg utgår från forskning kring sociala rörelser där det betonas vilka faktorer som gör att individer förmår att se sig själva som en del av ett kollektiv. De sociala rörelserna intar också ofta en position i opposition till mainstreamsamhället, och det är inte ovanligt att de också förhåller sig till något slags utopia, en dröm om en framtid där problemen ska vara lösta.

För att kunna lyckas med att bygga upp kalifatet var det nödvändigt för IS att dels söka finansiellt stöd, dels nå ut bland bredare grupper av muslimer och att förmå muslimska familjer att emigrera till de IS-kontrollerade delarna av Syrien och Irak. Den mest omfångsrika delen av IS-propagandan har handlat om texter som beskriver byggandet av en stat som skulle samla de rättrogna muslimerna och erbjuda välfärdstjänster som skolor och sjukhus. Dessa texter har kombinerats med en slags diagnos över vad som är problemet och omfattande kritik av de västerländska regeringarna, västerländska värderingar etcetera.

Dabiq har läsarna kunnat ta del av artiklar om hur en ”riktig muslim” ska leva, om muslimska högtider och olika aktiviteter som böner, föreläsningar och Ramadan. Eller om hur man ska hjälpa människor i nöd, ta hand om föräldralösa barn och leva i enlighet med Guds lagar, sharialagarna.

Etablerandet av kalifatet beskrevs i tidningen i olika förutbestämda steg, och tanken var att den förtryckta muslimska befolkningen här skulle kunna leva befriade från det moraliska, politiska och militära inflytande som utövas av västmakterna.

Dabiq har rapporterat regelbundet om IS militära framgångar och hur man lagt nya landområden under sig. När förlusterna började märkas försökte sig tidningen ändå på att hitta alternativa berättelser som rättfärdigade kampen. När IS förlorade staden Dabiq bytte magasinet namn till Rumiyah och de apokalyptiska inslagen krympte i takt med förluster som IS led. I stället började nostalgiska hyllningar till ett gyllene förflutet få mer utrymme, framför allt betonades storheten i den korta tid som kalifatet existerat.

Det mesta av materialet i Dabiq riktade sig till män, material riktat mot kvinnor förekommer på andra plattformar och i andra mediekanaler. Faktum är att Dabiq inte ens publicerat bilder av kvinnor, en tydlig bild av den könsseparatistiska kulturen i IS. Det finns många exempel på hur radikala jihadister förväntas prioritera kamratskap, kriget och oron för den globala situationen för muslimer framför ansvaret för familjen.

I tidningen förekom ofta hyllningar till martyrer och intervjuer med jihadister som beskrevs med respekt och med försäkringar om att de lever ett liv fullt av berömmelse och närmast solar sig i stjärnglansen. I en text beskrivs till exempel i positiva ordalag en man i västra London som lämnade en gravid kvinna för att resa tillsammans med sin bästa vän och slåss för kalifatet 2012. Det var bara två månader innan hon skulle föda, men mannen hyllas ändå i texten för sin övertygelse, och att han följde sin längtan efter att få den största av alla belöningar, att dö för Allah.

Berättelserna om krigare och terrorister utformades ofta till en slags äventyrsskildringar. I en intervju med en flyende terrorist som misslyckats med ett dåd i Belgien i  november 2015 får läsaren ta del av en slags spännande katt och råtta-lek där jihadisten kämpar i underläge, men ändå framstår som smartare än underrättelseagenter från hela världen. Andersen och Sandberg påpekar att individer som den i texten inte nödvändigtvis ser sig själva som terrorister utan snarare som en slags ”outlaws” som lever utanför samhället och efter andra regler och lagar än i det vanliga samhället.

På bilderna i Dabiq och andra IS-medier poserar krigarna ofta leendes framför svartvita IS-flaggor, hållandes vapen som uttrycker styrka och våldspotential och inte sällan med den typiska gesten för IS-anhängare med höjd högerhand med knuten näven och långfingret pekandes uppåt. Gesten ska förstås som siffran ett och är en religiös symbol för en enda Gud (tawid). Men den kan också, menar forskarna, ses som en gängsymbol, och jämför med hur kriminella gäng också har den här typen av gester och symboler för att markera sin tillhörighet.

Forskarna menar att IS genom den exponering som våldet fått i tidskriften Dabiq och på andra hålltagit det till en helt ny nivå. Det är en sak att hävda att terrorism är ett nödvändigt led i kampen, ett annat att fullständigt frossa i våld på det rutinmässiga sätt som skett. Men våldet riskerar också att stöta bort stora grupper. Forskarna hävdar att man inte ska förvänta sig att IS ska presentera logiska sammanhängande visioner. IS har uppstått i en del av världen där det funnits många olika politiska subkulturer och sociala rörelser, och detta avspeglas även i de medier som produceras av organisationen.

Samtidigt finns det förstås en motsättning mellan att fånga så många som möjligt och den mer subkulturella propagandan. Våldet lockar många anhängare, men risken är också att organisationen förlorar ett bredare stöd. Samma problem ställdes andra våldsbejakande grupper inför som Baader-Meinhof-gruppen, IRA och al-Qaida, påpekar Andersen och Sandberg. Al-Shabaab har förlorat mycket stöd i Somalia på grund av den höga våldsnivån. En slutsats efter att ha läst rapporten är att IS riskerar precis samma utveckling, om den inte redan skett.

Doku är helt beroende av donationer för att kunna bedriva sin granskande verksamhet. Hjälp oss genom att stödja oss ekonomiskt: swish: 1232570844, bankgiro: 5310-8924.

Annonser