Vittnesmål från inuti SD-bunkern

Ordfront magasin publicerade i början av 2019 en text av mig om böcker om Sverigedemokraterna skrivna av personer som är eller har varit medlemmar där. Texten var först superkort, sedan fick jag utvidga den och gjorde den alldeles för lång, och till sist kortade vi den igen (här är den version som var införd i tidningen).

Jag utgår från att det finns en del nördiga läsare som uppskattar ibland ovidkommande detaljer om detta parti. Särskilt för er kommer här den längsta versionen av texten, innan de strykningar som var nödvändiga för att få plats med den i tidningen. Håll till godo:

Högen med egenutgivna insider-böcker om Sverigedemokraterna fylls på, och det finns numera skildringar alla delar av partiets 30-åriga historia. För alla med intresse för SD-arkeologi kommer här en initierad guide till några av Sveriges sämst korrlästa och sällan recenserade böcker.

PIONJÄRERNA

20181110_140211Frågan om SD:s rötter fortfarande spelar roll debatteras ständigt, och en källa till information kring hur dessa såg ut är en bok av SD:s första riktiga partiledare Anders Klarström. Under hösten släppte han en bok med den omständliga titeln ”Prima Victoria, Sverigedemokraterna 1988–1995, Självbiografi 2018”. Vad som får honom att nu träda fram är oklart, men det verkar i vart fall inte handla om att han omvärderat några av sina tidigare ställningstaganden.

Att SD inledningsvis bestod av många med bakgrund i nazistiska grupper, inklusive Klarström själv, är väl känt. Samtliga dessa personer får här välvilliga omdömen, och Klarström utgår slentrianmässigt från att de måste ha ändrat sig. Han vill även tona ner sin egen tid i nazistiska Nordiska Rikspartiet, NRP, kring mitten av 1980-talet som avslutades med en villkorlig dom för bland annat mordhot per telefon. Ungdomligt oförstånd, enligt Klarström. Hans trovärdighet hade ökat betydligt om han samtidigt tagit avstånd från de partikamrater i samma rättsprocess som dömdes för betydligt allvarligare brott som mordbrand och ett utstuderat grymt mord på en judisk homosexuell man, men dessa händelser förbigås med tystnad.

Sedan har vi då de som radikaliserades ytterligare efter tiden i SD, vilket inte heller tycks bekymra Klarström nämnvärt. Tina Hallgren-Bengtsson började vänstra med Nationalsocialistisk Front, NSF, redan under tiden hon var kvar i SD, men enligt Klarström ska hon ändå ”främst minnas som en klippa i det tidiga SD!”. Den i texten flitigt förekommande Bo Nilsson företräder numera Nordiska motståndsrörelsen och var deras frontfigur i Boden inför valet 2018, men enligt Klarström var Nilsson en ”idealist”, om än med ”kort stubin och hetsigt humör” vilket gjorde att han ibland sa saker som avvek från partilinjen.

Enligt Klarström hade de flesta av de som bildade partiet redan lämnat det 1992, och han kvarstod nästan ensam i riksorganisationen. Hade han gett upp hade kanske SD rasat ihop redan då, och inte blivit mer än en fotnot i Sveriges politiska historia. En hisnande tanke. Men så småningom strömmade det till nya krafter, och det var dessa som formade partiet, snarare än de som satt på det där första mytomspunna mötet på Södermalm 1988.  Lokalt fanns dock visst liv i SD-kroppen och partiet fick sina första kommunala mandat redan 1991, ett vardera i Dals Ed och Höör.

SD bestod, enligt Klarström, de här första åren av en sorglig samling män som verkar ha tillbringat ansenliga delar av sin tid på partikansliet. Många var arbetslösa och några lyckades ibland till och med få sina insatser för partiet klassade som av samhället betald praktik (ALU-jobb kallades det). De producerade flygblad och höll glest besökta torgmöten, men fick ändå förhållandevis mycket uppmärksamhet i media. Varje framträdande skrevs in i den interna partihistorien som milstolpar på vägen.

Redan 1991 hamnade SD i politikerveckan i Almedal, och till och med på Almedalsscenen, fast mitt på dagen för att inte kollidera med riksdagspartierna som ju ockuperar kvällarna. SD öppnade inte sitt möte med Klarström utan med att jonglören Ola Sundberg, ett av partiets två ”språkrör” vid den här tiden, underhöll med en blandning av cirkuskonster och ”pep-talk”. Systemet med en enda ledare etablerade sig först 1992, innan dess förekom alltid ledarna i par. Det kan tyckas som en märklig ordning i ett så auktoritärt parti som SD, de enda som i övrigt som använt sig av den formen av ledarskap i Sverige är ju annars Miljöpartiet.

Klarström skulle besöka Almedalen två gånger till under sin tid i SD, det andra året hyrde de en rostig bil för 200 kronor som han även tvingades övernatta i eftersom de inte hade råd att betala för något annat boende, och frukosten bestod av Mariekex. Det tredje året fick de inte ens tillåtelse att använda Almedals-scenen. SD:s första tid i Almedalen var på alla sätt mindre spektakulär än Nordiska motståndsrörelsens framträdanden på senare år. Det ska dock sägas att de höll en ganska låg profil och inte anklagades för några våldshandlingar.

Den som gillar kändisskvaller kan läsa Klarströms berättelse om Ulf Ekberg, en av de fyra i det internationellt framgångsrika bandet Ace of Base, om någon fortfarande minns dem, som enligt texten var betydligt djupare involverad i SD och även i föregångaren BSS än vad som tidigare sagts. Ulf Ekberg trädde senare fram som före detta skinnskalle och gjorde avbön för att han ska ha varit inblandad i våldshandlingar, men Ekberg framstår här mer som ideologiskt övertygad än strulig. Ace och Bases debutplatta Happy Nation producerades för övrigt av SD:aren Johnny Lindén som också designade omslaget.

Under SD:s 30 år har en rad viktiga ställningstaganden ändrats, och i regel har det medfört att en mer radikal retorik tonats ner, allt för att inte stöta bort väljare. I starten ansågs det t ex att alla invandrare som kommit efter 1970 skulle utvisas, att adoption av barn födda i andra länder skulle förbjudas i lag samt att dödsstraffet skulle återinföras för grova och upprepade brott. I synnerhet det senare kravet väckte intern debatt, och därför anordnades det en omröstning vid årsmötet 1990 som enligt Klarström manipulerades av några av partigrundarna, Leif Zeilon och Jerker Magnusson.

Resultatet blev att dödsstraffet kvarstod i programmet, trots att majoriteten egentligen var emot det (de båda skulle senare erkänna för honom att de slängt valsedlar). Historien säger något om den tunna demokratiska fernissan i SD. Kravet på dödsstraff togs bort ur partiprogrammet först 1999, men det har funnits partirepresentanter som senare tryckt på om att det bör återinföras.

Förslag på en bättre titel: ”SD var bättre förr”.

Typiska citat: ”…jag hade druckit några öl innan. Detta tog ut sin rätt och jag blev tvungen att gå åt sidan och göra det mot muren till museet”. sid 263

”Tyvärr hade (Hans) Carling även deltagit i ett arrangemang med en antidemokratisk grupp i Göteborg en tid innan vårt sommarläger. Det hade jag ingen som helst kännedom om vid det här tillfället. Men Hans Carling var en mycket begåvad och karismatisk talare…” sid 421 (Carling var alltså, vilket var väl känt, aktiv i det fascistiska Nysvenska rörelsen.)

RAPPORT FRÅN PARTIBUNKERN

20181110_140144När partiveteranen och Sverige-vännen Jimmie Windeskog skrev sin bok om SD:s inre liv lånade han titeln från den franska sångerskan Edith Piafs största hit ”Non, Je Ne Regrette Rien – ett decennium i Sverigedemokraternas ledning” (2011). Det är inte så konstigt som det låter. ”Je ne regrette rien” (på svenska ”Jag ångrar ingenting”) är en sång som ursprungligen tillägnades Främlingslegionen i samband med att Frankrike var involverat i kriget i Algeriet (1954–62), och de sjunger den fortfarande på sina parader.

En som deltog på fransmännens sida i denna komplicerade konflikt, som bland annat handlade om att göra landet fritt från kolonialmakten, var Front nationals grundare och ledare Jean-Marie Le Pen. Det har gjort att partiet tagit låten till sig och framför den i olika sammanhang, till exempel har Jean-Marie Le Pen ofta gnolat på den som svar när han fått frågor om han inte vill ta tillbaks sina uttalanden om att Förintelsen bara är en detalj i andra världskrigets historia (som var en av orsakerna till brytningen med dottern och nuvarande partiledaren Marine Le Pen).

Windeskog skildrar framför allt åren efter att Klarström avgått och Mikael Jansson, tidigare centerpartist från Örebro, tillträtt på partiledarposten vilket skedde 1995. Jansson lovade att förbättra partiets image, och en av de viktigaste insatserna blev att eliminera skinnskallarna genom ett internt uniformsförbud. Det betydde inte att de försvann helt, men andelen medelålders vita män i illasittande kostymer och slips ökade betänkligt vid partiets torgmöten.

Det är ändå slående när man läser Windeskog hur mycket som är sig likt från det som beskrivs i den tidigare boken. Mansdominansen bestod, och en substantiell del av dessa män levde sina liv på ett sunkigt partikansli mitt på Södermalm i Stockholm, omgivna av militärsängar med halmmadrasser inköpta på försvarets överskottslager, strulande kopiatorer och drivor av partimaterial.  (Den som vill ha rörliga bilder som visar hur det såg ut där kan leta efter en film på YouTube med titeln: En rundtur på SD-kansliet ”Bunkern” 1997.)

När de tog sig därifrån var det oftast för att hinka öl på den sunkiga krogen Bavaria i bottenvåningen på närbelägna ”Skatteskrapan” eller andra sådana hak som tidigare dominerade Söders krogkultur. Man kan notera att SD under de här åren rörde sig i samma stadsdel som deras antagonister på vänsterkanten, det är bara några kvarter till AFA och den autonoma vänsterns Café 44.

Jimmy Windeskog var ordförande i SD:s ungdomsförbund strax innan Jimmie Åkesson, och därefter bl a redaktör för partiets medlemstidning SD-bulletinen och partisekreterare kring början av 2000-talet. Han var också flitig i sociala media, och kommenterade ofta även när jag skrev någonting. Perioden präglades av konflikter som ledde fram till utbrytarpartiet Nationaldemokraterna, ND. I kölvattnet av dessa händelser försvann några av de mest hängivna aktivisterna i Stockholmsdistriktet, de som de facto hållit mycket av partiets verksamhet flytandet. Detta banade väg för ett gäng Lundastudenter som några år senare förflyttade partiets hjärta och centrum längre söderut i landet.

ND hade vissa framgångar och fick några representanter i kommunval söder om Stockholm (Haninge och Södertälje), och även Windeskog valde att gå med där efter att han uteslutits ur SD. Anklagelserna mot Windeskog handlade om att han påstods ha uttalat sig negativt om att en partikamrat hade adopterade barn, samt gjort en gest som liknade en Hitler-hälsning på en fest. Själv hävdade han att han bara varit full och imiterat John Cleese i Pang i bygget. ND lade ner 2014 och Windeskog omkom i en olycka i Stockholms tunnelbana 2017.

Det intressantaste med den här boken, vilket antyddes redan i den frankofila titeln, är annars avsnitten om kontakter med partier i andra länder. SD såg länge Front National som en stor förebild, och SD:s ledning besökte många av partiets sammankomster. Senare tredje vice talmannen i riksdagen Björn Söder ska till och med ha varit medlem i Front national i flera år. Jean Marie Le Pen var tidigt drivande bakom att knyta ihop liknande partier i olika länder i konstellationer som Euronat och Nordnat, och Front national såg till att ordna finansiering för tryckning av SDs valbroschyr 1998.

Jimmy Windeskogs bok är precis som Klarströms i långa stycken ett försvarstal för de som gjorde grovjobbet innan SD kunde ta sig fram till köttgrytorna, makten och partibidragen, och den är lika späckad med namn och detaljerade berättelser om perifera händelser, det är knappologi på en nivå som få utanför den trängre kretsen av före detta SD:are kan anamma något större intresse för.

Den som har följt den långt senare brytningen mellan SD:s ungdomsförbund och partiet (som ledde fram till det nya partiet Alternativ för Sverige med Gustav Kasselstrand i spetsen) får här en skildring av en mycket tidigare kris i ungdomsförbundets historia. SDU växte snabbt kring mitten av 1990-talet, och snart var lika stort som själva partiet. Men SD försökte nu lämna sitt mörka förflutna bakom sig, och såg inte med blida ögon på att det fanns personer ända upp i ungdomsförbundets ledning som hade tydliga kopplingar till nazistiska grupper. Det gjorde att SD såg till att SDU upplöstes 1995 och därefter bildades så småningom en ny ungdomsorganisation som knöts närmare partiet.

Windeskog tar också upp historien om Ulf Ekberg, som enligt den här boken ska ha bönat och bett den något äldre partiledaren Anders Klarström, som hade en haltande musikkarriär och drömmar om att bli konsertpianist, att bilda ett band tillsammans med honom (det här var före Ace of Base). Men Klarström ska ha avfärdat idén med att han inte trodde att Ekberg skulle komma någonstans eftersom han hade en alltför extrem smak och inriktning.

Under Windeskogs period i partiet växte antalet kommunala mandat stadigt och antalet röster i riksdagsvalen fördubblades i varje allmänt val (så var det ända fram tills 2018 då SD fick 17,5 procent jämfört med 12,9 procent i närmast förgående val). Men att SD inte växte ännu fortare handlade bland annat om att de dök upp konkurrenter med liknande profil. I valet 1991 var det högerpopulistiska Ny demokrati med Bert Karlsson och Ian Wachtmeister som tog sig ända in i riksdagen, men bara stannade i en mandatperiod. I valet 1998 var Ian Wachtmeister tillbaka med Det nya partiet som fick 20 000 röster. Inte mycket på det hela taget, men ändå fler än SD.

Förslag på en bättre titel: ”Jag lämnade inte partiet, partiet lämnade mig”

Typiskt citat: ”Skåningarna och människorna omkring dem var fyllda med morgonluft, kampglädje och entusiasm. /…/Vi var gamla och trötta, de var unga och hungriga.” sid 303

”Det var inget problem att gå på en skottad och sandad snöstig som någon redan har skottat och sandat den. Det var just det jag var med och gjorde under mitt decennium i Sverigedemokraternas partiledning. Jag får hoppas att man minns något av detta när man är inne i maktens forum på allvar.” sid 323

”Samtidigt umgicks man med rattfyllon, nazihuliganer och folk som stödde kriminella ligister. Man storkonsumerade vit-maktmusik, hade själva en bakgrund i naziband och så vidare. Ingen som känner till fakta i målet kan ju påstå att det var politiska skäl jag blev utesluten för.” sid 319

I SKUGGAN AV JIMMIE

20181110_140149Daniel Assais ”Facklan i riksdagen” för oss närmare vår egen tid. Boken kom tidigare i år, och är med sina drygt 140 sidor en av de tunnaste av de böcker jag skriver om). Men trots det lilla formatet är den full av omotiverade upprepningar, och layouten är minst sagt konstig med varierande spaltbredd. (Tyvärr saknas också det rika bildmaterial som fanns i de två tidigare.)

Assai var med sin bakgrund som iransk flykting en udda fågel i partiet, han hade tidigare varit med i moderaterna, men närde en dröm om att SD höll på att förändra sig. Assai engagerade sig framför allt i Stockholmspolitiken, men kom partiledningen och inte minst Jimmie Åkesson väldigt nära (vilket ständigt framhålls i texten). Även Assai frekventerade ofta den s k Bunkern, vilket jag själv kunde konstatera eftersom jag bodde i kvarteret, och ibland växlade vi till och med några ord på det lokala fiket.

Med riksdagsinträdet och tillströmningen av pengar tycks idealismen ha krympt, och det är något Assai kritiserar. Tyvärr bjuder han inte på så mycket nytt för den som följt partiet. Men viss behållning hade jag av historien om hur Jimmie Åkesson dumpades av Mattias Karlssons syster (vilket Åkesson har förnekat att han gjorde) och blev ihop med Louise Erixon som han senare fick barn med. Enligt Assai kämpade paret inledningsvis i motvind och fick smyga med relationen eftersom hon hörde till ett rivaliserande maktcentrum i partiet kring Gävle och en viss Roger Hedlund, även hennes mamma hörde till den här kretsen.

I den tidigare nämnda boken av Jimmy Windeskog kan man läsa mer om de kretsar som Jimmie Åkessons partner har rört sig i, bland annat nämns hur Roger Hedlund dömdes för två inbrott 1999. Det har i andra sammanhang skrivits om att Roger Hedlund var på fest med bl a ledaren för lokalavdelningen i Gävle av numera nedlagda Nationalsocialistisk Front, NSF, kring nyåret 2000 vilket resulterade i att han dömdes för flera brott, bl a en attack mot en syndikalist och att ha sprayat tårgas mot en kvinna, kamraten dömdes för att ha misshandlat en person i ansiktet. Domen föll bara några dagar innan Hedlund valdes till ordförande för SD i Gävle. Det här kastar möjligen ytterligare ljus över den uppenbara splittringen mellan Jimmie Åkesson och hans svärmor. Men samtidigt är det ju rätt länge sedan. Roger Hedlund har suttit i riksdagen för SD ända sedan 2010.

SD:s ignoranta syn på sexuella trakasserier avhandlas utförligt av Assai, och även om det mesta tidigare uppmärksammats i medierna är det förstås en förfärande läsning. Assai pekar ut en högt uppsatt SD:are som ska ha begått ett sexuellt övergrepp utan att detta hämmat hans karriär. Trots att offret var partiledarens partner! Partiets unkna kvinnosyn påverkade även Louise Erixon på andra sätt, och hon fick enligt Assai ständigt stå tillbaka för sin man vilket gjorde att hon retirerade till kommunpolitiken i hemkommunen Sölvesborg. (Något av en revansch kan man väl ändå säga att hon fick när hon efter höstens val blev partiets första kommunalråd.)

Assai engagerade sig även i fallet med unge William Petzäll som valdes in i riksdagen trots ett aktivt och accelererande drogmissbruk. Assai menar att han inte fick tillräckligt stöd av SD:s ledning som tvärtom pressade Petzäll så hårt att det kan ha bidragit till hur hans missbruk utvecklade sig. Petzäll avled 2012.

Förslag på en bättre titel: ”Jag kände Jimmie Åkesson”

Typiskt citat: ”Innan jag gick mötte jag Christoffer Dullny på riksdagskansliet som frågade mig vart jag skulle, vilket jag svarade på. Det var då han sa ’det är jag som fått ansvaret att bestämma vem som ska få hänga med Jimmie efter jobbet på fritiden’.” Sid 59 (Dullny fick senare lämna partiet och gick vidare och var med och bildade en svensk version av Alt Right-rörelsen, Nordisk alternativhöger.)

”Jimmie inledde en hemlig relation med Louise som inte ens partiledningen visste om. Som hans nära vän täckte jag upp för honom så det inte kom ut. Till exempel under landsdagarna sov jag med Björn Söder och Jimmie sov i mitt rum på hotellet tillsammans med Louise. Samtidigt var en av Jimmies närmaste medarbetare och nuvarande riksdagsledamot väldigt förtjust i Louise, vilket skulle få katastrofala följder när han nästan fullbordade en våldtäkt på henne.” sid 62

GENOM OBRUTEN TERRÄNG

20181110_134843Det finns ytterligare några böcker som skrivits av personer i SD, men de skiljer sig från de tidigare eftersom författaren fortfarande varit kvar i partiet under skrivprocessen, och för lojal för att komma med smaskiga detaljer. Strax innan SD-ledaren Mikael Jansson brädades av Jimmie Åkesson i partiledarvalet 2005 skrev han boken ”I eget spår genom obruten terräng” med författaren själv på omslaget på ett svartvitt foto iförd skidor och toppluva i en snöig skog.

Nästan 60 av de blott 130 sidorna handlar om vad Mikael Jansson hade för sig före SD. Dessa exempel ur början av innehållsförteckningen ger en glimt av innehållet: Varje ort har en intressant historia. Ingen postgymnasial utbildning. Mål framöver med min träning. Mitt förhållande till vistelse i skog och mark. (Även Klarströms bok är tämligen utförlig om uppväxt, skolgång och militärtjänst, men detta upptar trots allt bara knappt 60 av bokens över 500 sidor.)

Tyvärr är inte heller fortsättningen särskilt upphetsande. Jansson vill verkligen fortsätta leda partiet, och använder boksidorna framför allt till att sälja in partiets politik. De avsnitten tillför egentligen inte mer än det som står att läsa i andra partidokument från tiden.

Av visst intresse är att han öppet deklarerar hur få medlemmar partiet tidigare hade, långt färre än vad som hävdades utåt. I många år svarade SD alltid att 5 000 personer hade betalat medlemsavgift. Den siffran låg fast, trots att partiet uppenbarligen växte. Till sist ansåg Mikael Jansson att medlemsantalet var så högt att han vågade svara sanningsenligt på frågan: SD hade 2 000 medlemmar 2005. Mikael Jansson var partiets första heltidsanställda politiker, och det möjliggjordes genom en privat donation. Inledningsvis kombinerade Jansson sitt uppdrag som partiledare med att arbeta som maskinoperatör på ett pappersbruk i Örebro.

Mikael Jansson kostar på att kritisera föregångaren Anders Klarströms ledarskap. Han anser att Klarström gjorde en rad misstag, som att gränsen mot ”de extrema” var alltför otydlig, och att det fanns en fixering vid att synas i medierna. Samtidigt hyllar han Klarströms ”mod och idealism” och kallar honom ”en pionjär”.

Jansson stannade i SD tills nyligen då han anslöt sig till nybildade Alternativ för Sverige. Han aktiverade sig först i lokalpolitiken i Göteborg och valdes in i riksdagen 2010 när partiet tog sina första mandat där. Han har senare framför allt engagerat sig i försvarsfrågor. Det vore intressant om Jansson, med sina många år i toppen av SD, kom med något nytt och mer avslöjande.

Förslag på en bättre titel: Gillar den som Jansson själv satt på sin bok, den fångar det något storvulna som är så typisk för partiet retoriska ideal.

Typiskt citat: ”Rätt vallade skidor och ett fint skidspår, det är andakt. Tack vare att jag inspirerades att ta klassikern fick jag också åka mitt första Vasalopp. Vi hade 28 minusgrader i starten, jag passade på att slå av på takten för att njuta av det fina landskapet när vi passerade de första myrarna efter starten i Sälen.” sid 49

FÖRHISTORIEN

20181110_140155Leif Ericsson, eller Zeilon som han kallade sig i början av sin politiska karriär, nämndes tidigare som en av grundarna av SD, och mannen bakom en riggad omröstning kring partiets inställning till dödsstraff. Han kom 1990 ut med boken ”BSS – ett försök att väcka debatt”. SD bildas först på bokens sista tio sidor, men dessförinnan serverar författaren delar av den illustra historien om SD:s föregångare BSS och Sverigepartiet. Utgivningen bekostades av SD, och enligt Anders Klarströms bok hade beslutet inte över huvud taget diskuterats internt, trots att det handlade om en stor utgift för ett litet parti.

Här behöver man inte tveka var författaren står i frågor om invandring och raser. Redan första kapitlet ägnas skribenten, professorn i botanik och socialdemokraten Bengt Lidforss vars tyskvänlighet och syn på rasfrågor inspirerade bland andra de första nazisterna i Sverige på 1920- och 30-talen, samt den brittiske författaren och rasteoretikern och antisemiten H S Chamberlain som utövade visst inflytande på Hitler i starten av det tyska nazistpartiet.

Ericsson ägnar annars flest sidor åt statistik, ”fakta” kring invandringen och hur den rörelse han var med och skapade förföljdes i massmedia, Leif Ericsson delar Klarströms mediefixering och återger snart sagt varje omnämnande.

Bevara Sverige Svenskt, BSS, startade som ett slagord på ett flygblad 1979, men växte ut till en riktig organisation. Organisationen presenterade sig med flygblad som innehöll vid det här laget klassiska rader som: ”För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra år finns inget svenskarnas Sverige. Invandrarna och deras ättlingar har totalt ockuperat Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som inte talar svenska utan olika språk huller om buller.” (Citat finns inte i den här boken, men vi tog upp det i boken Extremhögern som jag skrev med Stieg Larsson, 1991.)

BSS-åren präglades av manifestationer på gator och torg som ofta slutade i konfrontationer med motståndare på vänsterkanten. Annars var bråken kring 30 november och Karl XII:s dödsdag i Stockholm och Lund ett tidstypiskt fenomen som fortsatte även efter att BSS gett upp. BSS bekostade en singel med det då okända bandet Ultima Thule som ju Jimmie Åkesson fortfarande verkar ha som musikaliska förebilder och uppträtt tillsammans med.

Snart kom frågan upp om att bilda ett parti, och det blev verklighet efter en sammanslagning med den svenska upplagan av Framstegspartiet kring mitten av 1980-talet (bonusinfo: det var i Landskronaavdelningen av detta parti som Björn Söder inledde sin politiska karriär). Men Sverigepartiet som partiet döptes till föll snart samman.

De drivande i BSS var sedan med om att bilda Sverigedemokraterna. Ericsson ger tyvärr inte så mycket ny information kring turerna runt detta, som är väl kända sedan tidigare (och som vi också skildrade i min och Stieg Larssons bok).

En historia som Ericsson däremot tar upp, och som nog få minns, är att Hasse Alfredsson tog parti för de i BSS som förlorade jobbet på grund av sitt politiska engagemang. Detta drabbades bl a Leif Ericsson själv, och Alfredsson krävde att de skulle återanställas. För Hasse Alfredsson handlade det självklart inte om att försvara deras åsikter utan om yttrandefrihet.

Förslag på en bättre titel: Skjut inte på rasisten

Typiskt citat:  ”Att vara svensk och motståndare till den förda invandringspolitiken i Sverige är ungefär lika illa som att vara oliktänkande i en totalitär kommunistisk stat. Den som engagerar sig för att minska invandringen riskerar allt från trakasserier till avsked från sitt arbete. Eller att t.o.m. att dödas om det vill sig illa. Enda skillnaden är att medan förtryckarregimerna i öst nu faller den ena efter den andra, är förtrycket av oliktänkande ifråga om den svenska invandringspolitiken ännu 1990 lika stark som någonsin.” sid 257

DON QUIOTE I FOLKHEMMET

20181110_140200.jpgJimmie Åkessons självbiografiska ”Satis Politi” (betyder ”lagom polerad”) kom ut 2013 och ger väl valda delar av partiets historia ur hans synvinkel. (Vad är det förresten för kejsarkomplex som får både Klarström och Jimmie Åkesson att använda latinska titlar på sina böcker?) Åkesson hävdar att han med titeln velat peka på att han inte alls skäms för att vara vanlig − vilket han ofta anklagats för − eller ”polerad”, utslätad känns kanske som ett mer adekvat ord i sammanhanget.

Åkessons bok har getts ut på SD:s förlag Blåsippan, och ser följdriktigt betydligt proffsigare ut än de tidigare nämnda. Han har också helt uppenbart haft hjälp av en redaktör och till och med en korrläsare. Boken inleds med ett fiktivt förord av Per Albin Hansson som slår fast att folkhemmet hotas av ”friktion, konflikter och splittringar” på grund av den höga invandringen, och att detta gjort honom bedrövad. SD har även i andra sammanhang hävdat att Per Albin skulle ha varit sverigedemokrat om han hade levat idag.

Boken bygger delvis, skriver Åkesson, på egna dagboksanteckningar som han fört under stora delar av sitt liv. De dagboksliknande partierna, som gissningsvis är kraftigt redigerade, är satta i kursiv stil. Dessa  sidor varvas med avsnitt satta i vanlig stil där Åkesson resonerar kring livet och politiken utifrån t ex händelser, uttalanden eller något han läst.

Ibland är Åkesson förvånansvärt personlig, som när han funderar kring sina egna usla möjligheter att försörja sig och få ett gott liv i den händelse SD rasar ihop. Han gör sig här delvis sårbar, men håller tillbaka ångesten genom att citera Tegner:

”Mörker och damm omhölja jorden. Framåt, fram! Strid är för Norden. Strid är frihet, för barn och för maka. Vägen går framåt, den går ej tillbaka.”

Det är svårt att inte tänka på Mattias Karlssons inlägg på Facebook strax efter höstens val där han talade om att han och hans partikamrater var utsedda av ödet, och att det var ”segra eller dö” som nu gällde. Prövningarna som Åkesson skriver om kan också ses en del av det självpåtagna uppdraget att omdana Sverige utifrån den rätta läran.

Jag uppfattar boken som en väldigt tillrättalagd berättelse utifrån vissa givna förutsättningar. Det är möjligt att den unge Åkesson, såsom han var en gång, i någon mån liknar den som framträder på boksidorna. Men han är likafullt en rollfigur i berättelsen med en specifik funktion. Åkesson skulle bli först bli golvläggare, som pappa, och senare kanske författare, skriver han. Men han gav upp drömmarna, och även universitetsstudierna, eftersom han insåg att han för evigt skulle förknippas med Sverigedemokraterna. Han offrar sig alltså för sanningen. De som följer honom ska veta att han har lidit för dem, även om han samtidigt tjänar mest av alla svenska partiledare.

Åkesson gick med i SD:s ungdomsförbund SDU våren 1995 i samband med att det tidigare ungdomsförbundet höll på att lägga ner, och ett nytt som stod närmare partiet var under bildande. Redan hösten samma år valdes han som blott 16-åring till ordförande i kommunföreningen i Sölvesborg. Han åkte på möten över hela Skåne, och slogs av alla märkliga människor som befolkade partiet. Lite underhållande är hans beskrivning av ett möte på Åhléns-restaurangen i Triangeln i Malmö, som tydligen var en vanlig mötesplats för SD, där en man plötsligt höjde en megafon och brast ut i fosterländska sånger som alla förväntades sjunga med i (texten hade delats ut på papper som låg på borden).

Det fanns från början en idé att förändra partiet, skriver Åkesson, och reformeringen inleddes i ungdomsförbundet. I samband med att det fick en mer officiell nystart 1998 genomförde han och några av hans vänner en kupp och mobiliserade sina vänner som fick besätta alla viktiga poster. Jimmie Åkesson blev vice ordförande under Jimmy Windeskog.

Omdaningen av ungdomsförbundet var avgörande, och partiet följde snart efter, enligt Åkesson: ”Hade vi inte lyckats få bort närmast sekteristiska idéer om förstatligande av banker, införande av dödsstraff och repatriering av invandrare vid det här tillfället, är det tveksamt om partiet hade kunnat utvecklas på det sätt som skedde.”

Året efter lärde Åkesson känna Mattias Karlsson som blev den fjärde i det som ofta omtalats som ”de fyras gäng”, och som dessutom inkluderade Richard Jomshof och Björn Söder. Redan i början av 2000-talet ansåg de att ”de var partiet”, och så kan man väl säga att det blev. Åtminstone tre av de fyra har fortfarande en dominerande roll i SD (Björn Söder har dock uppenbart klivit ner några steg i den interna makthierarkin).

När Jimmie Åkesson tog över partiledarposten 2005 var han ocksåpartiets ende avlönade medarbetare med ansvar för allt från att trycka upp material och distribuera till att svara på frågor från journalister. Men redan i valet 2006  kom SD över spärren på 1,5 procent av rösterna i riksdagsvalet (med god marginal, 2,93 procent blev det) vilket gav betydligt mer klirr i kassan. Från den punkten, och framför allt sedan inträdet i riksdagen 2010, har antalet arvoderade sverigedemokrater ökat dramatiskt. Det är ändå viktigt att se hur kort tid som gått sedan Jimmie Åkesson kunde vara tämligen ensam på kansliet när människor hörde av sig (förutom alla de arbetslösa och praktikanter som nämndes tidigare i texten).

Skildringen av tiden efter riskdagsinträdet är bokens minst intressanta. Det handlar mycket om konflikter med olika medier, om Åkesson ägnar också många ord åt att beskriva partiets politik och försöka hitta stöd för de teser han driver. Allt är väl känt. Det är klart att SD fortfarande inte är ett parti som alla andra. Men i någon mån blir det ändå normaliserat bara av att sitta i riksdagen. Kampen har blivit ett arvoderat jobb, och de gamla aktivisterna som var i krig med världen har klätt på sig kostymen och blir åtminstone lyssnade på. Åkesson är nu mer av en formell politiker men i några fall kostar han på sig lite självrannsakan, som i det tidigare nämnda fallet William Petzäll. Åkesson landar ändå i att partiet lät sig luras av en manipulerande missbrukare som hade problem som han fått långt innan tiden i SD.

Åkesson slutar boken i vad som kunde vara en segeryra efter riksdagens högtidliga öppnande valet 2010, där han och Louise går fram i folkdräkter omgivna av kungligheter, statsråd och andra. Louise är så vacker, skriver han. Men mitt i allt detta kommer prästens ord, så direkt riktade mot SD och till stöd för deras politiska motståndare. ”Sosseprästen” kallar Åkesson henne. Han är inne i värmen, men på sätt och vis fortfarande utanför.

Boken avslutas med följande deklaration:

”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det. Därför hatar de oss. Därför bekämpar de oss.

Låt dem hålla på.

Det är helt naturligt att ett fallande höstlöv skräms av en tilltagande vind.” (Sid 284)

Alternativ titel: ”Min kamp 2.0”

Typiskt citat: ”Men jag saknar något att falla tillbaka på. I alla fall något eget. Om partiet misslyckas så faller jag tungt. Så är det bara. Vem vill anställa en före detta partiledare för ett misslyckat, utskällt parti med rasiststämpel. Eller ska jag sätta mig i skolbänken igen? Leva på studielån vid 32 års ålder? Sälja huset jag precis renoverat för mer pengar än vad som kan anses vara vettigt?

När jag träffar lite mer rutinerade partivänner brukar vi inte sällan prata om hur allt var roligare förr. Egentligen menar vi nog snarare att det var lättare, i den meningen att ingen tog oss på allvar och då behövde vi inte själva heller göra det, åtminstone inte alltid.” sid 15–16

”Det är alltså fel att påstå att jag lockades av nazister och skinnskallar. Jag drogs till partiet för att jag såg potential i politiken. Jag var nationalist och Sverigedemokraterna hade, trots bristerna, lyckats formulera en i grunden sund, demokratisk och universell nationalism vars utgångspunkter jag i stort delade. Någon djupare analys än så gjorde jag inte då.” Sid 41

Fotnot: Jag är medveten om att böckerna är personliga skildringar där det ganska ofta finns alternativa versioner av förloppet. Det jag berättar i anslutning till varje bok får stå för författarna, i den mån jag inte direkt kan beslå dem med felaktigheter.

LITTERATURLISTA

Böckerna i artikeln

Assai, Daniel (2018) Facklan i riksdagen, Vulkan.

Ericsson, Leif (1990) BSS – Ett försök att väcka debatt, inget förlag angivet men det står att boken tryckts av ”Ex-friends of Sweden” hemmahörande på Long Beach i Kalifornien.

Klarström, Anders (2018) Prima Victora – Sverigedemokraterna 1988–1995 – Självbiografi från 2018, Prima Victoria AB.

Jansson, Mikael (2005) I eget spår genom obruten terräng, Dahlie Sverige AB.

Windeskog, Jimmy (2011) Non, je ne regrette rien – ett decennium i Sverigedemokraternas ledning , Ostara förlag.

Åkesson, Jimmie (2013) Satis Polito, AB Asp & Lycke.

Några andra böcker om Sverigedemokraterna

Baas, David (2014) Bevara Sverige svenskt – ett reportage om Sverigedemokraterna, Albert Bonniers förlag.

Ekman, Mikael och Pohl, Daniel (2010) Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna, Natur & Kultur.

Larsson, Stieg och Ekman, Mikael (2001) Sverigedemokraterna – den nationella rörelsen, Ordfront/Expo.

Larsson, Stieg och Lodenius, Anna-Lena (1994, reviderad utgåva) Extremhögern, Tiden.

Lodenius, Anna-Lena och Wingborg, Mats (1999) Slaget om svenskheten – att ta debatten med Sverigedemokraterna, Premiss.

Mattson, Pontus (2009) Sverigedemokraterna in på bara skinnet, Natur & Kultur.

Annonser