”I bästa mening en Sverigedemokraterna för dummies”

Det börjar dyka upp recensioner av min bok ”Svart på vitt – om Sverigedemokraterna”. Naima Chahboun skriver i Kristianstadbladet om tre böcker om SD som utkommit de senaste månaderna, och hon inleder med ett avsnitt om min bok:

Lodenius ”Svart på vitt om Sverigedemokraterna” väljer en kronologisk uppställning som delar in partiets historia i fem skeden. Det är en sakligt redogörande och faktaspäckad bok som utgör ett bra referensverk för den som vill fördjupa sig i ämnet.”

Maria Persson i Aktuellt i Politiken skriver följande:

”Boken är en utmärkt odyssé över av alla händelser och alla personer som passerat igenom det
parti som startades av nazister, men som i dag sedan länge sitter i riksdagen och, om Ulf
Kristersson (M) får som han vill, hjälper honom till regeringsmakten i höst.”

Per Svensson skriver i Dagens Nyheter om min bok ”Svart på vitt – om Sverigedemokraterna” som kom i juli på Atlas förlag. Han tar fasta på att det kommit ut många böcker om partiet, även i år. Texten är inte en regerätt recension utan mer en betraktelse över det skede som partiet befinner sig i och relationen till de borgerliga partierna. Men min bok ägnas ett längre stycke i texten där han bland annat skriver:

Partiets historia finns dokumenterad i ett otal böcker, så många att ”SD-litteratur” snart borde bli en egen avdelning på biblioteken./…/ Nu ger också Anna-Lena Lodenius ut en partihistorik, ”Svart på vitt. Om Sverigedemokraterna”. Hon är en av landets mest rutinerade och kunniga experter på den tradition som SD är sprungen ur. Och ”Svart på vitt” är, i bästa mening, en Sverigedemokraterna för dummies. Som den levande uppslagsbok Lodenius är kan hon lugnt och tryggt guida läsaren genom partiets både stökiga och konsekventa historia: rötterna, influenserna, konflikterna, personerna, skandalerna, ”uppstädningen”, vägen ”in i värmen”.

Inte mycket nytt framkommer. Men här finns det mesta man bör komma ihåg nästa gång en ledande borgerlig politiker aktiverar sin förmåga att inte minnas. Allt på bara drygt 200 sidor.

Anna-Lena Lodenius argumenterar övertygande för att Jimmie Åkesson anslöt sig till SD tidigare än han själv brukar uppge, förmodligen någon gång under hösten 1994. Att detta överhuvud taget är en fråga beror på att den nuvarande ledningen för Sverigedemokraterna gärna vill upprätthålla en myt om ett radikalt brott i partiets historia, konkretiserad i det skifte på partiledarposten som ägde rum 1995. Då efterträddes Anders Klarström, med ett förflutet i aktivistkretsarna kring nazistiska Nordiska Rikspartiet, av den före detta centerpartisten Mikael Jansson. Partiet ska ha blivit som nytt. Och ska man tro dess ledande företrädare har det sedan dess ständigt blivit allt nyare.

Men som Lodenius stillsamt slår fast i prologen till sin bok: ‘Ibland behöver man inte pilla särskilt mycket på fasaden för att det som påstods vara historia och helt raderat ska titta fram.´'”

Boken ägnades även en artikel i Dagens ETC signerad Olle Bergvall som även intervjuade mig.

Paulina Sokolow skrev i Flamman i samband med att boken lanserades i Almedalen, och hon tog det knivdåd som följdes strax efteråt som utgångspunkt för texten:

”Wieselgren mördas på SD:s dag i Almedalen och bara en bit därifrån lanserar Anna-Lena Lodenius sin bok Svart på vitt om Sverigedemokraterna, skriven som ett svar på partiets löfte om en vitbok över sin historia. Lodenius, född samma år som den dödade, har följt partiet sedan Bevara Sverige svenskt-tiden och även granskat dem som journalist på Expo. I sin bok följer hon tålmodigt trådarna mellan NMR, Svenskarnas parti, Alternativ för Sverige, Nationaldemokraterna med flera. Det blir tydligt hur hoptrasslade och i princip oskiljaktiga de är. Ett år innan Jimmie Åkesson blir medlem i partiet, 1993 under en 1 maj-demonstration, hittar polisen en skarpladdad granat i en väska som kunde kopplas till Niklas Irberger i SD:s partistyrelse och SDU:s ordförande Robert Vesterlund. Målet var Vänsterpartiets dåvarande ledare Gudrun Schyman. Den gången dömdes de för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse och olaga vapeninnehav. Inget om terrorism då.

Nu får vi se vad den nya rubriceringen leder till i mordet på Wieselgren. Förhoppningsvis innebär det att sambanden mellan kvinnohat och högerextremism börjar tas på allvar.”