Gårdagens partiledarintervju i SVT med Magdalena Andersson födde många tankar om svensk politik. Jag kan inte säga att jag var särskilt imponerad av hennes insats, det kändes bitvis skakigt, hon upprepade samma budskap och hade få svar. Samtidigt är det ju såhär det är: det finns inga lätta lösningar. Sådana kan man servera om man sitter i opposition och hoppas knycka åt sig makten med ett maktlystet motståndarlag som tids nog lär få pröva sina krafter mot varandra. Inte om man är en seriös ledare.

Gängkriminaliteten är förstås ett påtagligt hot. Sanningen är att väldigt mycket har gjorts, mer pengar, fler poliser och många andra insatser. Samtidigt är det uppenbart att det inte hjälpt och situationen i stället blivit värre. När fängelserna fylls med gängkriminella träder nya krafter in för att fylla deras platser i de kriminella nätverken. Det är möjligt att domarna till och med medfört mer våld än tidigare eftersom nya adepter snabbt vill visa på initiativ och ta plats. Det är mot den här bakgrunden vi ska se oppositionens rop på hårda tag och att i pricip låsa in folk och kasta bort nyckeln. Något mer måste göras, helt klart, men vad? Rimligen behöver vi se stora samhällsförändringar och förebyggande insatser, åtgärder som tar tid innan vi, förhoppningsvis, får se ett resultat.

Upplägget i programledarintervjun var tveksamt: att ställa Magdalena Andersson till svars för allt som inte fungerar i Sverige. Socialdemokraterna har visserligen styrt Sverige i åtta år. Men det parlamentariska läget har inte gett något parti möjlighet att genomföra sin egen politik. Det hade varit värt några frågor. Vi fick höra en trött klassföreståndare som inte kan tänka längre än till det närmaste käbblet i bänkraderna, inte en visionär som kunde måla upp en socialdemokratisk framtid.

En rad händelser i vår omvärld (hur kan journalisterna totalt glömma att vi har en omvärld?) har skakat Sverige alltifrån flyktingkrisen 2015 till covidpandemin och Rysslands angrepp på Ukraina. Händelser som ingen har kunnat förutse och som också krävt breda samförståndslösningar. Magdalena Andersson har inte glömt Putin, förhoppningar om ett snart Natointräde och en långt ifrån avslutad pandemi. Därför sätter hon upp alla partier utom SD på listan över tänkbara samarbetspartner. Sverige var aldrig direkt indraget i andra världskriget men det påverkade ändå politiken och tvingade även på 1940-talet politikerna till samförstånd. På samma sätt krävs andra lösningar i vår egen turbulenta tid.

Ett sådant förhållningssätt passar dock dåligt i dagens medieklimat som springer populisterna till mötes med blodlystna försök att snarast underblåsa polariseringarna. Har just läst ”Radikaliserad konservatism” av Natascha Strobl (Atlas förlag) som väckt debatt i den tysktalande världen. Hon beskriver utvecklingen inom politiken utifrån framför allt Österrikes tidigare ledare Sebastian Kurz, USA:s Donald Trump och i viss mån Boris Johnson, och tecknar ett porträtt över en typ av ledarskap som träder fram i vår tid och skakar om demokratins grundvalar.

Den radikaliserade konservatismen lånar språk och strategier från högerpopulismen och vissa delar av modernare former av oftast utomparlamentarisk högerextemism. Den avskyr konsensus, bryter fräckt och utan konsekvenstänkande mot reglerna på ett kalkylerat sätt. I centrum för politiken står ett kulturkrig och en slags närmast revolutionärt förhållningssätt. Ledarkulten är en viktig del av kulturen i de radikaliserade konservativa partierna där allt mer av makten koncentreras till en person och möjligen en mindre krets runt denne.

Jag visste inte allt detta om Kurz, och beskrivningen av honom var egentligen den största behållningen för min del. Samtidigt känns det som att Strobl bara börjat lägga det stora pusslet, mycket återstår. De ledare hon lyfter fram har alla trätt tillbaka (Trump kanske återkommer). Ändå sitter jag med pennan och markerar sådant som skulle kunna vara en beskrivning av svensk politik av idag. Vi har ingen psykopatisk demon typ Trump vid rodret, men vi har partier som utan att tveka valkampanjar med Sverigedemokraterna (för partiets hela historia och nutid läs min senaste bok ”Svart på vitt – om Sverigedemokraterna”) och som många gånger låter till och med värre än Jimmie Åkesson. De krafter som tidigare ansågs mindre rumsrena i politiken har alltmer fått hedersplatsen vid bordet, och så ser det ofta ut i Europa numera. De som bjuder in är i stort sett alltid de borgerliga partierna.

Vi har pratat mycket om Socialdemokratins kris i politiken, i många länder har tidigare stora statsbärande partier reducerats till marginalen. Det är dags att också prata om konservatismens kris och skamlösa försök att hålla sig kvar i politikens mitt. Tendensen har varit att traditionella partierna generellt fått se sig omsprungna av nya uppstickare, ofta populistiska partier (mest till höger, någon gång åt vänster). Det finns länder där de i princip tagit över, som i Italien. I andra länder, Sverige verkar bli ett sådant exempel, håller sig högern kvar genom att låna kraft från ett auktoritärt, antiliberalt parti som SD. Dest mest anmärkningsvärda är att de utrotningshotade liberalerna lånar sig till detta.

PS Jag tycker inte Strobls bok håller hela vägen, den saknar bitvis ideologisk skärpa, hon borde ha försökt hitta fler exempel på det hon beskriver (tänker t ex på Babis i Tjeckien) och kanske också försökt avgränsa det hon beskriver mot andra företeelser som vi ofta talat om i samma politiska härad som till exempel den politiska utvecklingen i länder som Italien, Ungern och Polen – vad liknar, vad avviker? Men den är ändå läsvärd som grund för samtal och debatt.