Första offret för SD:s nolltolerans mot rasism

Den 14 november 2012 fick Erik Almqvist lämna Sverigedemokraternas partistyrelse och uppdraget som ekonomiskpolitisk talesman på grund av rasistiska uttalanden på en mobilfilm. I samband med detta skrev jag följande debattinlägg på SVT Debatt.

***

Blattelover, blatteälskare, fitta, hora… SD:s tidigare ekonomiskpolitiske talesman riksdagsmannen Erik Almqvists språkbruk under en nattlig vandring före valet 2010 är avslöjande. Då och då får vi ett nyckelhål att titta in i och får höra hur orden faller när människor tror att ingen lyssnar. Det hände när radioprogrammet Kaliber följde Sverigedemokraternas ungdomsförbund, på en tur över Östersjön sjöngs det vanvördiga sånger om Olof Palme och jargongen var en annan än i offentlig debatt.

Är detta unikt för SD? Inför valet 2002 gjorde Janne Josefsson det som kommit att kallas valstugereportaget som sändes i ”Uppdrag granskning”. Där hördes en rad lokala företrädare, främst moderater, uttrycka sig nedsättande om invandrare. Programmet bidrog möjligen till att moderaterna gjorde ett sämre val än de annars hade gjort, men en del av kritiken handlade också om att de här uttalandena lika gärna hade kunnat komma från andra partier.

SD har haft ”Vi säger vad du tänker” som slogan. Partiet vill vara ”folkets röst”, den lilla människans företrädare. I folkdjupet finns uppenbarligen många röster som inte är i överensstämmelse med FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Den som påstår att ”din första tanke är den rätta” gör sig till uttolkare av primitiva ståndpunkter som i sin förlängning leder till kränkningar, diskriminering och i vissa fall även hatbrott. Andra partier försöker kväsa sådana röster, agerar uppfostrande, tar avstånd och möter inte alltid respekt internt för detta. Men de känner ett ansvar som SD hittills inte tagit på sig. Fram tills nu?

För en tid sedan förklarade SD att det nu råder nolltolerans mot rasism i partiet.  I fortsättningen skulle det sättas hårt mot hårt med sådana tendenser. Kanske har de sneglat ut i Europa. De stora högerpopulistiska partierna hittar man i länder som Norge, Schweiz, Österrike, Danmark och Finland och de uppfattas inte längre som särskilt extrema. Masspartier kan inte bara luta sig mot de invandringsfientliga grupperna i samhället, de måste gå ut bredare, fånga in EU-skeptiker, glesbygdsröster, nostalgiker som tycker det var bättre förr och i stort sett se alla som är missnöjda med de etablerade partierna.

Tilltaget med nolltolerans mot rasism har väckt diskussioner kring om partiet kommer att ha några företrädare kvar, åtminstone lokalt, med ett sådant synsätt. Många partimedlemmar känner säkert inte längre igen sig. Vad hände med friheten att få säga vad man tänker utan att behöva censurera sig?

Intressant nog handlar den första stora debatten kring vad som får sägas i SD:s namn efter Åkessons utspel om ”nolltolerans” om en central företrädare och dessutom en av partiets viktigaste och mest inflytelserika personer. Erik Almqvist pluggade i Lund samtidigt som ledarkvartetten, eller ”De fyras gäng” som de ibland har kallats: Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson. Han har varit ledare för ungdomsförbundet och var ekonomisk-politisk talesman fram till lunchtid den 14 november. Vissa har pekat ut honom som en tänkbar kronprins till Jimmie Åkesson.

En gissning är att bilan snart faller även över Kent Ekeroth, partiets internationella sekreterare och rättspolitiske talesperson, som filmade den uppmärksammade sekvensen med sin mobiltelefon och som kan anses ha gett moraliskt stöd åt sin partikamrat den olycksaliga natten sommaren 2010. Även Kent Ekeroth har ett mycket starkt stöd inom partiet, och har gjort sig känd framför allt som extrem i sin syn på islam.

Jimmie Åkesson betalar ett högt pris för att SD ska bli en verklig maktfaktor i svensk politik. Han är uppenbarligen villig att betala det priset.

Annonser