Den här recensionen publicerades i tidskriften Respons i slutet av våren 2020.

Pontus Mattsson: ”In klampar Jimmie – Sverigedemokraternas entré i politiken”, Carlssons.

Pontus Mattsson är en av de mest erfarna svenska reportrarna vad gäller politisk bevakning av Sverigedemokraterna. Redan 2009 kom han med sin första bok om SD, ”Sverigedemokraterna in på bara skinnet” (Natur & Kultur) som var en för sin tid närmast provocerande saklig och lågmäld skildring av ett parti på väg in i stugvärmen efter många år i kylan. Hans nya bok tar vid där den gamla slutade och berättar om tiden efter riksdagsinträdet.

Bokfloden om SD emanerar numera ofta från den växande gruppen statsvetare och andra akademiker som ser SD som en del av en våg av högerpopulistiska partier över hela Europa. Eller så ges böckerna ut med ett tydligt antirasistiskt syfte där en viktig del blir att ständigt påminna om SD:s nazistiska förflutna. Så sent som i år utkom ”Sverigedemokraterna och nazismen” av Maria Robsahm (Vaktel förlag). 

Pontus Mattson arbetade tidigare som politisk reporter på Sveriges Radios Eko-redaktion, och är numera han knuten till Nyhetsredaktionen på Sveriges Television. Hans ikläder sig även som författare rollen som den neutrale nyhetsjournalisten, vilket gör att han avstår från att själv argumentera. Boken bygger på intervjuer med vissa inslag av korta reportage, och de olika rösterna får stå i stort sett okommenterade. 

Vi möter väljarna, de andra partierna på olika nivåer, debattörer, de tidigare nämnda statsvetarna, och så förstås SD:s egna ledare och representanter. I princip alla verkar ha ställt upp, även om Ulf Kristerssons frånvaro märks och rösterna från Miljöpartiet saknas. De som brukade kallas de fyras gäng, Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Björn Söder, har samtliga låtit sig intervjuas. Jag kan uppskatta bredden och att få möta båda antagonisterna vänsterpartisten Rosanna Dinamarca och tidigare andre vice talmannen och sverigedemokraten Björn Söder mellan samma pärmar och bemötta med samma respekt. Det negativa är möjligen att det blir lite spretigt.

Redan vid tillkomsten av Pontus Mattssons förra bok hade SD erövrat många mandat i kommunerna, och det fanns också en begynnande diskussion, framför allt i södra Sverige, om nödvändigheten av att hitta nya förhållningssätt. Allt fler har med tiden börjat ifrågasätta taktiken att försöka skrämma bort SD:s väljare genom en svartmålning av partiet. Det är i den debatten som Pontus Mattsson vill placera sig, och han serverar en intressant och i långa stycken avslöjande kavalkad av analyser och argumentering. 

Det är intressant att möta SD-väljare och representanter som för inte så länge sedan aldrig hade kunnat tänka sig att rösta på partiet. Invandrarbakgrund, hyfsad status och ett förflutet i andra partier tycks inte längre utgöra något hinder. Att de kommer nu och inte tidigare visar att det faktum att partiet varit brännmärkt inom så väl politiken som andra sektorer inte var helt utan effekt. Jimmie Åkesson anser att den minskade partiets möjligheter att nå ut med sin politik och gjorde det svårt att rekrytera folk, vilket bromsade partiets tillväxt. Men taktiken blev allt mer verkningslös i takt med att SD växte, enligt Åkesson. Då kunde nämligen fler själva möta partiet och bilda sig en egen uppfattning.

Ett tydligt exempel på partiets nyrekryteringar är Katja Nyberg, polis sedan tjugo år som arbetar på den nationella operativa avdelningen, Noa, och som valdes in i riksdagen för SD 2018. Hon berättar om utanförskapsområden med hög invandring, svårigheter att hantera situationen med den stora kriminaliteten och kollegor som mår dåligt. Ingen kan ifrågasätta att hon sett det hon pratar om, och hon säger att hon aldrig skulle gå med i ett ”rasistiskt parti”. Problemet, som hon ser det, är att det SD länge sagt felaktigt har stämplats som rasism.

Charlie Weimers var sakkunnig hos förre KD-ledaren Göran Hägglund under hans tid som socialminister. Nu sitter han i EU-parlamentet. Han talar om hur andra sett SD som ett eget universum, och inte som en del av en politisk strömning i hela Europa som beror på den stora invandringen. Enligt Weimers uppfattas SD som det enda partiet som verkligen oroar sig för situationen. Men oroar sig inte alla partier för bristande integration, kostnader för stora flyktingströmmar och växande kriminalitet? Så hur kommer det sig då att SD:s oro uppfattas som mer trovärdig?    

De många intervjuerna tenderar ibland att göra läsningen lite monoton, i synnerhet när många olika individer säger ungefär samma sak. Det gäller i synnerhet i avsnitten om SD:s ”vanliga väljare” som blir lite som ett nedskrivet valreportage i Aktuellt. Men samstämmigheten kan också vara själva poängen, som den massiva omvärderingen av vad som är det korrekta bemötandet av SD som finns hos i stort sett samtliga intervjuade politiker på högerkanten, och i viss mån även i Socialdemokraterna. Många säger att taktiken att sticka huvudet i sanden var misslyckad. Debatten skulle ha tagits på ett långt tidigare stadium, och den skulle ha handlat om sakfrågorna. Alla underskattade SD, och alltför många trodde att det räckte med att bara visa sig för att vinna.

Liberalerna och Lars Leijonborg försökte tidigt debattera, men fick kritik för ”fiska i grumliga vatten” när man lade fram förslag om språktester för medborgarskap (partiet ökade dock påtagligt i opinionsmätningarna). Mona Sahlins försök att ta debatten blev inte starten på en ny strategi för Socialdemokraterna. Idag säger hon: ”Att göra det har också sina risker, men att inte ta debatten är en ännu större fara.” Facket överöste sina medlemmar med argument om varför de skulle ta avstånd från SD. Idag kallar Anders Ferbe, ordförande i IF Metall till 2017, det som nu händer med SD:s framgångar för ett fruktansvärt misslyckade, och skyller det på att fackföreningsrörelsen inte förmådde lyfta frågor som människor tycker är viktiga.  

Öppna era hjärtan”-retoriken utgick i hög grad från Fredrik Reinfeldts personliga övertygelse och tycks inte ha varit helt förankrad i partiet, enligt röster i boken. Det fanns moderater på hög nivå som tvivlade, men som inte vågade säga det öppet. Partiets officiella policy är fortfarande att aldrig samverka med SD, inte ens i kommunerna. Ändå är det uppenbart att ingen i partiet är upplagd för att konfrontera Moderaterna i Staffanstorp och på andra håll som idag styr i allians med SD. Fram träder bilden av ett parti som vacklar och befinner sig i djup förnekelse.  

Ebba Busch Thors vänskapliga lunch med Jimmie Åkesson i Almedalen förra året väckte mycket uppmärksamhet. Men även hennes en gång så SD-skeptiska företrädare Göran Hägglund ser idag kritiskt på partiets tidigare bemötande av partiet. Han menar att alla etiketter som nazism och fascism bara slog mot partiets väljare som han menar ofta är vanliga frustrerade människor. Tystnaden gjorde att SD kunde odla ett martyrskap, och det fanns en ”åsiktskorridor” som gjorde att ingen vågade ifrågasätta den inslagna vägen, enligt Hägglund.

Ställd inför denna massiva matta av beklaganden önskar man sig redogörelser för vad de skulle gjort i stället. När skulle de bytt fot, och tror de att det hade gjort någon skillnad? Och framför allt: Hur ska de agera framöver? Det här är egentligen min främsta invändning mot en i många stycken utmärkt bok. Jag hade önskat att Pontus Mattsson hade pressat sina intervjupersoner till lite större konkretion. Eller gjorde han det utan att få napp? Det hade i så fall varit intressant att höra mer om. 

Jag tycker inte att det räcker att såhär långt efteråt erkänna att idén om språktest kanske inte var så dum trots allt, och att man visst kan prata om volymer när det gäller invandring – trots att migrationsminister Tobias Billström fick klä skott från alla håll när han gjorde det. Då var då och nu är nu, och frågan om hur de traditionella partierna ska återerövra väljarnas förtroende kvarstår. Hur tänker de sig att navigera i en situation med stora flyktingströmmar och en tilltagande ekonomisk kris, samtidigt som allt fler väljare röstar på högerpopulister? Och utan att hänfalla till en fullständigt inhuman flykting- och invandringspolitik? Utmaningarna är enorma, lite mer allvar och något mindre självömkan vore på sin plats. I synnerhet som ju alla är så rörande överens om att de gamla strategierna inte håller, och faktiskt inte gjort det på länge.

Den allmänna bilden är att SD gynnats av de sociala medierna och också utnyttjar dessa skickligt och innovativt. Men sociala medier har också satt en stor press på SD:s företrädare, något Jimmie Åkesson nämner när han talar om sin sjukskrivning för utbrändhet: ”Sociala medier är nog det värsta som hänt, i det avseendet. Det är en kopiös stress som man som offentlig person lever med.” Så talar alltså mannen som leder ett parti vars livsluft är just det snabba och ofta fördomsfulla flödet av texter, filmer och bilder på nätet, och som också (enligt boken) betalar flera sajter än de egna som erbjuder ”alternativa nyheter”, utan att partiet direkt vill skylta med det. Här hade en följdfråga varit på sin plats. 

Det är svårt att se att SD:s normalisering inte kommer att fortskrida, trots något vikande opinionssiffror i pandemins kölvatten. Det lär snart komma en dag då en mer intim samverkan med partiet blir möjlig även på nationell nivå. Jag tror som många att det blir KD och Moderaterna som öppnar dörren, men med tanke på det osäkra parlamentariska läget kan det mycket väl handla om även andra konstellationer av partier.  

SD är ett parti som har förändrat sin framtoning genom åren, och transformeringen fortsätter. Vissa frågor är eviga i partiet, som att minska invandringen till ett minimum, och i synnerhet den från muslimska länder. Men partiet brukar kvickt radera annat i programmet som väcker anstöt i någon del av väljargruppen. Så försvann till exempel krav på sänkning av abortgränsen och en negativ syn på homosexuellas rätt att adoptera. 

Vill man se vad partiet vill åstadkomma på sikt är det kanske idé att studera kapitlet om skyltfönstret Sölvesborgs kommun, där Jimmie Åkessons före detta fru Louise Erixson sitter som kommunstyrelsens ordförande. Här trotsar man bosättningslagen och säger nej till nya flyktingar, det planeras ett lokalt slöjförbud, tas beslut om att konst ska avspegla lokal identitet och skapa ”positiva känslor och sammanhållning”, och att bara svenska flaggan och kommunens egen ska få vaja på kommunhuset (alltså inte till exempel Prideflaggan). Sammanfattningsvis bedrivs, i det lilla formatet, en politik där kommunen går in och är normerande i frågor som brukar hänföras till mänskliga fri- och rättigheter som den konstnärliga friheten, och även tummar på asylrätten.

Tankarna går till när Front national på 1990-talet erövrade borgmästarposten i fyra franska kommuner och började plocka bort böcker på andra språk i biblioteken och gav helfranska barnfamiljer mer pengar än familjer med annan etnisk bakgrund. Innan andra partier beslutar hur de ska förhålla sig till SD måste de lära känna partiet, så som de känner andra partier, inte bara historien utan framför allt ideologin och visionerna. SD är mycket mer än ett anti-invandringsparti. Beröringsskräcken har gjort att det i hög grad saknas baskunskaper om SD. Det är dags att ändra på det!