Nazister är inte som på teatern

Jag fick en förfrågan om att skriva programmet i samband med att pjäsen Cabaret sattes upp på Östgötateatern 2008. Texten som jag skrev handlar bland annat om skillnader mellan våra föreställningar om ondskan och hur långt många vanliga människor är beredda att gå så länge de uppfattar att de agerar inom ramen för systemet. Här är den:

Framtiden tillhör, förhoppningsvis, inte de som säger att de alltid har rätt utan de som har vett att förstå att de ofta tänker fel och har mod att tänka om.

En av de mest kända scenerna i filmen Cabaret utspelar sig på en utomhusrestaurang. En pojke i välstruken brun skjorta med hakkorsbindel på ärmen börjar sjunga en sång, ”Tomorrow belongs to me”, med blicken trosviss riktad mot skyn. En efter en av de andra restauranggästerna reser sig upp och börja sjunga med. Vanliga äldre kvinnor och barn sida vid sida med nazistofficerare, tillsammans bildar de en pampig kör.

Den senaste gången jag såg den här scenen var på You Tube, klippet hade då visats över 200 000 gånger. Det finns något väldigt suggestivt med hur scenen byggs upp mot crescendot då alla sjunger. Vi som avskyr nazismen skräms av fanatismen, nazister som ser den verkar snarare tro att det handlar om en gammal nazistisk kampsång och blir stärkta i sin tro. Sången finns exempelvis på skiva med en av deras främsta idoler den brittiske vit makt-musikern (White Power är en benämning på nazistisk rockmusik) Ian Stuart (1957-1993).

Det är lockande att ryckas med i något som bygger på känslor, inte på förnuft. Att slippa vara kritisk och hålla distans. Att vara en del av något större, en gemenskap och en tro på gemensamma mål. Hur kunde så många tyskar tro så mycket på något som de flesta av oss idag förstår var så fel, så ont, så outsägligt fruktansvärt så det nästan inte går att ta in? Hur kan människor idag bli nazister, trots att de borde veta vad som hände?

Egentligen är det nog inte så konstigt, allt handlar om vem som berättar och hur berättelsen ser ut. För den som trätt in i kretsen och valt att tillhöra den handlar det inte om hatet, våldet och i sin förlängning förintelsen. I stället betonas stolthet, trygghet, gemenskap och svar på svåra frågor som vem som bär skuld och vad som är lösningen på våra privata problem likväl som på de stora samhällsproblemen.

Jag tror att de flesta kan tänka sig att gå med på oerhört mycket så länge utvecklingen sker stegvis. Varje steg verkar inte så långt, eftergiften kostar lite i förhållande till obehaget att ställa sig utanför och ta en konfrontation.

Det finns en fråga som upprepats till leda när det gäller förintelsen: Hur kunde det hända? Som om Tyskland vore ett alldeles särskilt land med alldeles särskilda människor. Historiker har pekat på Tysklands nederlag i första världskriget och att det var en speciell tid som gjorde Hitler och nazistpartiets maktövertagande möjligt. Det stämmer säkert. Men tyskarna är inte det enda folket i världshistorien som underordnat sig en diktatur. Vidgar vi frågan till att diskutera människor som är villiga att begå andras onda handlingar blir kretsen av tänkbara bödlar oändligt stor. Vi hittar dem i snart sagt varje brottsutredningen.

Men vi kan också ta ett trivialt exempel. Tänk en skolgård någonstans i Sverige och en mobbare som pekar ut någon annan i gruppen som inte värdig att vara med i gemenskapen. Vad händer? Protesterar någon? Knappast, tvärtom vidgas ringen runt den utpekade och alla försöker undvika beröring. Få deltar i trakasserier men inte särskilt många protesterar.

Dagens nazister och rasister drivs av samma längtan efter bekräftelse som dåtidens. De bygger starka band av lojalitet med varandra och bemöter resten av världen med hårdhet. De lyssnar till musiken, både den gamla och den nya, som förmedlar känslor av tro och tillhörighet. Men också manar till aggressivitet i mötet med det andra, det oönskade. Vit makt-musikens texter är fulla med detta budskap. Det finns goda och det finns fiender, världen är svart och vit och det pågår ett krig mellan dessa poler. I detta krig står människan som en soldat och måste handla för att rättfärdiga sin plats i laget. Men också för att drömmen om den individuella lyckan och det perfekta samhället ska slå in.

De som fattat ”rätt” beslut blir ofta belönade för sin lojalitet, det är också en del av lockelsen. De som stöder en god ledare får kanske materiella fördelar och den skenbara trygghet som bara kan finnas i ett samhälle där avvikarna aldrig revolterar och staten styr med järnhand. Framför allt kommer hela tiden bekräftelser på att man är rätt, om inte direkt så indirekt eftersom någon annan pekas ut som fel. Den som står på den rätta sidan är aldrig ensam.

Till sist blir våldet det normala. I Gitta Serenys bok ”Vid avgrunden” vandrar människor till jobbet i köket och på andra arbetsplatser i koncentrationsläger som Treblinka. De ser röken, de känner stanken som ligger över samhället. Men det hindrar dem inte att fortsätta sina liv som förut. De anar kanske vad som händer, men känner inte att det berör deras eget liv.

Exkludering var en grundläggande beståndsdel i det nazistiska systemet, och det gällde inte bara vissa speciella grupper. Alla riskerade att bli identifierade som den svaga länken i kedjan, den som måste bort. Det behövde inte handla om att fel ras eller avvikande sexuell läggning, det kunde vara mer subtilt, påstådda eller sanna kontakter med fel personer, handlingar som vantolkades, bristande lojalitet etc. Systemet byggde på att de ledande slog fast vad som var rätt och vad som var fel. Det måste det hela tiden statueras exempel, någon måste vara fel för att de andra skulle kunna känna att de var rätt.

Exkludering bygger på rädsla, det tragiska är att rädslan nog skulle bli mer hanterbar om fler vågade utmana makten. Till sist blir rädslan själva meningen och drivkraften. Diktaturstater behöver bara hota med repression, medborgarna känner ändå att det är bäst att rätta in sig i ledet för annars vet man inte vad som händer. Något av det samma uppstår ofta när våldet finns med i bilden, nazistgruppen i en svensk småstad behöver knappast tvinga ut sina unga adepter i gatustrider, de deltar ändå med liv och lust. De som är hotade väljer att backa hellre än att ta strid, detta inger nazisterna en känsla av makt.

En nazistisk rörelse, då som nu, består av många olika slags människor med olika bevekelsegrunder. Den består av teoretikerna som tänker ut det glasklart logiska tankarna om hur allt borde vara. Men som inte smutsar sina händer med att själva driva igenom någonting. Där finns de handgångna männen (nästan alltid män) som står för gatuvåld och aktivism. Bland dessa finns förmodligen en del som är funtade på något sätt som gör att de faktiskt njuter av våldet, psykopater och människor med mentala störningar och brister i sitt känsloliv kan dras till en våldsideologi och göra en våldsinriktad rörelse stora tjänster.

Men där finns också alla de människor inte vill eller kan handla, som kanske inte ens tror helt och fullt på budskapet, men som ändå inte går därifrån eller protesterar. Precis som de passiva klasskamraterna på skolgården. Den gruppen är förmodligen störst. De tittade bort när judarna förföljdes i Nazi-Tyskland, idag agerar de hellre publik än riskerar skinnet en helgnatt när någon slås blodig och faller till marken eller blir utsatt för andra former av förnedrande behandling.

När filmen Cabaret hade premiär förekom kritik mot att det politiska budskapet smugglades undan. Scenuppsättningarna har ibland försökt vara tydligare på den punkten. Men själva grundhistorien är i sig mycket politisk, det handlar om rätten att vara avvikande och individualistisk. Att inte behöva tjäna någon och att duga oavsett vem man är och hur man ser ut.

Vi behöver inte gilla alla, en del människor kommer vi kanske aldrig att begripa oss på. Men alla människor har rätt att leva sina liv så länge de inte skadar någon annan. Även i Cabaret sugs många in i konformismen och rättar in sig i ledet. Det är enklast så. Det kan verka klokast. Men i längden är det inte det, kan aldrig vara det. Det sköra, fula och stukade har en viktig plats i världen. Om inte annat för att vi alla ska behålla vår ödmjukhet. Framtiden tillhör, förhoppningsvis, inte de som säger att de alltid har rätt utan de som har vett att förstå att de ofta tänker fel och mod att tänka om.