Höger- och vänsterextremismen och demokratin

”Det var en morgon hösten 1994 som jag kom till jobbet på det granskande SVT-programmet Striptease. I den låga soffan på redaktionen satt en vänligt leende man, fortfarande med överrocken på. Det var Mats Johansson. Jag såg honom som en välformulerad opinionsbildare på högerkanten vars texter jag ofta läste trots att jag inte alltid delade hans åsikter.Redaktionen hade för vana att bjuda in utomstående att kritisera programmen och ge nya infallsvinklar. Kvällen innan det här morgonmötet hade SVT visat ett av mina reportage om våldet inom den yttersta vänstern och en nystartad grupp som kallade sig Antifascistisk Aktion, AFA. Mats Johansson uppskattade mitt inslag och just i den här frågan låg vi varandra nära. Jag tror att han skrev något om programmet, men letar förgäves i Svenska Dagbladets nätarkiv. I övrigt minns jag inte att någon kommenterade det. Granskningar av extremvänstern väcker sällan intresse i medierna.

Jag hade redan gett ut två böcker om svensk nazism. Det var när jag granskade nazister som jag kom i kontakt med deras antagonister på vänsterkanten. Det tidiga 1990-talet präglades av bråken kring Karl XII:s dödsdag den 30 november i Kungsträdgården i Stockholm och i Lund. Rasistiska skinheads slogs med vänsteraktivister medan fredliga medborgare slöt upp i stillsamma, antirasistiska fackeltåg i många svenska städer. 1990-talet var också nazistmordens årtionde. Det skrevs spaltmeter om fruktansvärda dåd i Klippan, Kode, Västerås och senare Malexander, samt inte minst mordet på den syndikalistiske fackföreningsrepresentanten Björn Söderberg.

Extremvänstern sågs ofta som den goda sidan”, då den attackerade nazisterna. Men de angrep också polisen och jag såg själv hur det slängdes knallskott mot polisens hästar som utlöste tumult och framkallade fara vid demonstrationer. Medierna glömde ofta att berätta att båda sidorna delade ett förakt för rättsstaten och polismakten och att våldet förekom på båda sidor.

I inslaget i Striptease berättade vi om en kvinnlig vänsteraktivist i Göteborg som slagit ett järnrör i huvudet på en nazist och sparkat en höggravid skinheadstjej i magen. Jag tänker på hur jag senare talat med vänsterextremister som framställt våldet på högerkanten som grovt och aggressivt, medan deras eget våld varit riktat exakt mot den rätta måltavlan i väl avvägda proportioner. Förutom att jag ogillar tanken på kalkylerat våld stämmer det inte med min erfarenhet. Det finns samma besinningslöshet i våldet på båda kanter, även om nazisternas våld ofta är grövre.

Båda sidor anser att de sitter inne med svaren på de stora frågorna. Om vi andra bara kunde ta till oss argumenten skulle vi hålla med, men till dess har de rätt att sätta sig över demokratin. Därför håller de sig med krigsmetaforer, som att de strider mot ett korrupt etablissemang eller blir martyrer för sanningen och krigsfångar när de grips av polisen. De uppvisar samma förakt för den som inte förstår det rättfärdiga i deras agerande; samma absoluta övertygelse. Tanken att den rätta vägen måste prövas, stötas och blötas i samtal mellan olika aktörer, är dem främmande.

Av detta följer att liberalismen ses som det onda både av höger- och vänsterextremister. Extremhögern förknippar liberalismen med den förhatliga globaliseringen, som gjort såväl arbetsmarknaden som ekonomin gränsöverskridande, samt en upplevd normlöshet och uppluckring av traditionella samlevnadsformer och könsroller. Extremvänstern ser också världskapitalismen som ett hot och trots att de säger sig arbeta för en decentraliserad och platt maktstruktur finns en stark önskan att staten ska agera kraftfullare mot deras politiska motståndare. Ingen verkar förstå att lagen är lika för alla.

Mats Johansson visade mig att de demokratiska fri- och rättigheterna och ett öppet samhälle förenar den demokratiska högern och vänstern. Jag har aldrig accepterat att det finns en god sida som står över lagen. Alla som använder politiskt våld förtjänar exponering och kritisk granskning.”