Obegripligt naiv syn på islamism

När jag besöker Tensta centrum numera sitter männen alltid på ena sidan av fiket, och de betydligt färre kvinnorna på den andra. De flesta bär mer eller mindre täckande slöjor. Så var det inte förr. Det väcker frågan om vilket slags samhälle vi vill ha, och vart vi är på väg. Tensta blir en spegling av en allt mer segregerad värld där inte minst kvinnorna är förlorarna.

Det obegripliga är att så få tycks se detta, och att dialog med de fundamentalistiska krafter som växer sig allt starkare fortfarande kan kläs i termer av kulturmöten och dialog.

Islam är en lika mångfacetterad värld som någonsin kristendomen. Men den som lierar sig med islamister trampar på alla som vill se en reformering även av den muslimska världen. De har inte fått det lättare efter den arabiska våren.

Tankarna väcks i debatten kring valet av Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, som suppleant till Socialdemokraternas partistyrelse. Det här handlar inte bara om antisemitism och enstaka okloka inbjudningar av talare.

Vi har med stor möda baxat vårt eget samhälle till att bli mer sekulariserat och öppet, varför ser vi inte faran med de motkrafter mot en sådan utveckling som växer i andra kulturer och länder? Det är anmärkningsvärt att det är just de troende socialdemokraterna i Broderskap som gått i bräschen för dialogen med islamister. För inte skulle de väl godta en homofob kvinnoprästmotståndare om han var kristen?

Diskussionerna kring Omar Mustafa har framför allt handlat om judefientliga talare. Men på listan över inbjudna talare till Stockholmsmoskén finns även öppna homofober. Omar Mustafa har sagt att för troende muslimer gäller att äktenskap är mellan man och kvinna. Är han främst socialdemokrat eller ledare för ett muslimskt samfund? Rollerna förefaller oförenliga.

De yrvakna reaktionerna från den socialdemokratiska partiledningen på kritiken är egendomlig. Det har långtifrån saknats varningar, och dessa har även kommit inifrån partiet. S-kvinnors tidigare ledare Nalin Pekgul är kanske den som oftast väckt frågan om den växande fundamentalismen. I juni förra året skrev riksdagskvinnan Carina Hägg (S) på Newsmill i samband med att SVT:s ”Uppdrag granskning” avslöjat hur familjerådgivare i olika moskéer, bland annat Stockholmsmoskén, gett uttryck för åsikten att kvinnan ska underordna sig mannen i allt och inte polisanmäla om mannen misshandlar henne. Hon nämnde särskilt Omar Mustafa i sin artikel.

Utnämningen av Omar Mustafa ska ses i ljuset av att en rad respekterade socialdemokrater med utomeuropeisk bakgrund har lämnat politiken på senare år, jag tänker förutom på Nalin Pekgul även på exempelvis tidigare riksdagsledamöterna Luciano Astudillo och Maryam Yazfandar. Kritik av hur partiet tar vara på de med erfarenhet av andra kulturer har varit ett återkommande ämne de senaste åren.

Frågan om hur vi ska förhålla oss till fundamentalism är självklart ingenting som bara berör Socialdemokraterna. I debatten nämns nu även Abdirisak Waberi, tidigare ordförande för Islamiska förbundet men numera riksdagsledamot för Moderaterna, som exempelvis förespråkat att muslimer i Sverige ska dömas enligt sharialagar. I riksdagsvalet 2010 kandiderade Mahmoud Aldebe, som också kräver sharialagar i Sverige, för Centern.

För alla som strävar efter ett samhälle fritt från främlingsfientlighet och rasism är naiviteten i relationerna med islamismen dåliga nyheter. Alla partier som har sådana företrädare på sina listor kommer att få stora problem att övertyga väljare som är på väg att rösta på Sverigedemokraterna i stället, ett parti som ju drar alla muslimer över en kam och utmålar hela islam som det stora hotet mot den västerländska civilisationen.