Hur mycket invandrarhat tål Sverige?

Den här artikeln var publicerad i Lärarförbundets tidning Pedagogiska magasinet i april 2013:

***

En morgon för länge sedan vandrade en svensk nazistledare i Strängnäs till det lokala postkontoret för att hämta dagens post. Brev från eventuella sympatisörer och dem som hade synpunkter på verksamheten samsades i den bunt som han bar med tillbaka till partikontoret. Promenaden dokumenterades i en film med titeln En dag i ledarens liv som spelades in på smalfilm av hans egna partivänner. Mot en bakgrund av marschmusik berättade ledaren om sina vedermödor för den som orkade lyssna. De var inte särskilt många då, på 1970-talet.

Nazistledaren, vars namn var Göran Assar Oredsson, var sårbar eftersom han var tvungen att röra sig mellan platser som existerar i den fysiska, riktiga världen. Inte för att det spelade så stor roll då eftersom trycket från politiska motståndare var mindre. De som odlade hatet befann sig i ständig medieskugga, antisemitism och rasism sågs som något förlegat.

Organisationerna gödslade med klistermärken på offentliga platser, spred nummer till telefonsvarare som de hoppades att någon skulle ringa till, och satte in småannonser med väl inlindade budskap som ibland slank igenom censuren på dagstidningar.

Nordiska rikspartiet, NRP, som Oredsson var ledare för, bildades redan på 1950-talet och drabbades tidigt av ett rejält bakslag när Grafikerförbundet inledde en bojkott och vägrade trycka partiets tidningar. Detta hämmade NRP:s möjligheter att sprida propaganda i flera decennier, partiet tvingades förlita sig på att framställa allt material på en vanlig kopiator, en både tidsödande och dyr verksamhet.

I dag hade de lätt kunnat trycka i något annat land. Om de ens bemödat sig att trycka när det är så enkelt att lägga ut en pdf på internet som läsaren själv kan skriva ut eller läsa på en läsplatta. Tekniken har förändrat hatets möjligheter. Men tillgängligheten har också gjort att hatgrupper flyttats in från en skuggtillvaro i periferin till att i dag delta i det offentliga samtalet om de själva önskar. Vi ser rasism och främlingsfientliga åsikter i en förfärande omfattning. Risken är att vi vänjer oss och inte reagerar eftersom de har blivit så vanliga.

På nätet möts makthavare och marginaliserade medborgare, på ett sätt som tidigare hade varit otänkbart, påpekar Lisa Bjurwald i sin bok Skrivbordskrigarna. Som twittrare kan en vanlig gymnasielev diskutera med allt från före detta partiledare till organiserade nazister. Det behöver inte vara en nackdel längre att ha en av många djupt avskydd åsikt, tvärtom kan det väcka nyfikenhet och intresse. Det finns oändligt många röster, vem som helst kan lära sig att skapa ett konto och nå ut. Det svåra är att nå fram i bruset.

Att användarna på nätet kan gömma sig bakom olika identiteter betyder att de inte behöver frisera uppfattningar som de kanske annars hållit tillbaka av rädsla för ogillande eller repressalier i form av exempelvis polisanmälningar. Dessutom kan de kränka andra på ett sätt som nog få vågat om de stått ansikte mot ansikte med mottagaren.

Lagstiftningen mot rasism och främlingsfientlighet har skärpts. Men det är försvinnande sällan som någon fälls för exempelvis ”hets mot folkgrupp”, även om deras identitet är känd. Det gäller inte minst om åsikterna framförts på nätet. Ägarna bakom sociala forum agerar långsamt och helst inte alls om någon tar kontakt och vill ha inlägg raderade. Faktum är att det oftast inte händer särskilt mycket ens om polisen mot all förmodan skulle agera.

En del nazistgrupper vill fortfarande spela på föreställningen om att verksamheten delvis är hemlig och att bara särskilda individer får träda in i den exklusiva kretsen av utvalda. Om deras medlemmar trots allt äntrar den lynniga världen av sociala forum är det inte säkert att de möter de reaktioner de önskat. De vill verka skräckinjagande men görs i stället till åtlöje. Det man utsätter andra för kan komma tillbaks. Tillgänglighet kan också medföra trivialisering.

Det är lätt att övervärdera storleken och betydelsen av olika fenomen som märks i sociala forum. Samma person kan uttala sig på många ställen och gömma sig bakom olika alias. Det är lätt att trycka ”gilla” på ett event på Facebook, svårare att ta sig ut till ett fysiskt torg och se de andra i ögonen. En liten grupp marginaliserade människor som har mycket tid att spendera på nätet, men är svagt representerade i andra sammanhang, kan framstå som oproportionerligt viktiga.

Det är också viktigt att komma ihåg att nätet inte ersätter verkligheten. Internets styrka är att skapa forum för debatt och sprida propaganda, texter, filmer, information etc. Men ska det bli en ”riktig” rörelse krävs att människor också träffas fysiskt någon gång.

Det händer att människor mobiliseras på nätet, som till exempel efter valet 2010 när några personer använde en Facebookgrupp för att samla till en stor protestmarsch på Sergels torg mot att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Men efteråt finns inga former för att gå vidare med sin protest. Nätet tycks ha svårt att ge upphov till politiska partier och intresseorganisationer av någon större varaktighet och betydelse. För det krävs oftast organisering av mer klassiskt slag eller åtminstone aktionsgrupper med fastare strukturer.

Det finns personer som agerar bara på nätet för att sedan kliva ut i verkligheten och agera, som Anders Behring Breivik. Men det hör till undantagen. Organisationen Exit, som ger stöd till avhoppade nazister, bekräftar att de egentligen aldrig träffar någon som umgåtts bara över nätet med högerextremistiska organisationer. Nätet kan möjligen vara första steget och fungerar i viss mån även som kontaktyta för dem som redan är med i en organisation.

Det finns också en rad fördelar med internet och de sociala forumen ur en demokratisk synvinkel. Det land i världen som har flest Twitteranvändare i förhållande till antal invånare är Saudiarabien där det finns hela 4 miljoner konton. Även Facebook används flitigt i Saudiarabien, som ligger på andra plats i världen efter Egypten. De sociala medierna i dessa länder används inte minst av dem som vill kritisera makten.

Även människor som lever i demokratier använder nätet för olika protestyttringar. Sociala medier används också i hög utsträckning av grupper som vill ge motbilder mot främlingshatet. I Sverige finns till exempel ”Inte rasist men…” och ”Motargument” där aktivister oförtröttligt producerar argument för den som vill bjuda motstånd mot rasism.

Invandrarhatet är ingenting nytt, men det känns signifikativt för en tid av ökad globalisering. Och det är det signifikativa, inte nödvändigtvis det vanligaste, som möter oss på forumen. Migrationen är vår tids stora och dramatiska fenomen, lika kraftfullt som någonsin de sociala forumen och vårt sätt att kommunicera. Antalet människor som lever i ett annat land än där de föddes har fördubblats på 25 år. Den övervägande delen flyttar för att förbättra sina möjligheter att försörja sig.

Men trots framgångar för ett parti som Sverigedemokraterna finns ingenting som tyder på att människor i vårt land har mer emot invandring nu jämfört med tidigare, tvärtom. En Sifoundersökning beställd av SVT som presenterades i februari 2013 visar att andelen svenskar som tycker att vi tagit emot för många invandrare har sjunkit från 55 procent 1989 till 37 procent. SD:s framgångar beror på att de som har en viss åsikt fått ett parti att rösta på.

Men närvaron av mer organiserade främlingsfientliga krafter har nog bidragit till att ett visst sätt att se på invandring omärkligt smugit sig in i medvetandet hos många människor. Språkbruket förändras, främlingsfientlighet kallas att vara invandringskritisk, det förutsätts att invandrare och svenskar är två definierade grupper som går att beskriva i någorlunda enhetliga termer, och att det finns en självklar motsättning mellan dessa.

Ett exempel var hur tv-programmet Agenda lyfte fram frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” i en partiledardebatt i oktober 2012. När detta kritiserades blev svaret att frågan måste ställas eftersom Sverigedemokraterna sitter i riksdagen och väljarna har röstat in dem.  Den cyniska innebörden i formuleringen framgår tydligare om man prövar att byta ut ordet invandring mot ”gamla”, ”handikappade”, ”judar” eller ”romer”.

Ett annat tecken i tiden var när programmet Debatt, också i SVT, tidigare under hösten 2012, diskuterade ett avslöjande om att romer inte får hyra bilar. Debatten marknadsfördes med rubriken ”Är det dags att börja prata om verkligheten bakom fördomarna?”. Underförstått: Det finns en sanning som vi inte talar klartext om, vilket är exakt det som främlingsfientliga grupper brukar hävda. Men gör det verkligen det? Formuleringen kan lika gärna bli en förevändning för att få lufta våra fördomar.

Finns det en ”invandringsfråga” över huvud taget? Till att börja med kan man konstatera att ingen politiker någonsin behöver hantera en så stor massa av skilda intressen på en och samma gång. Ytterst är invandrare personer med individuella rättigheter, precis som alla andra. Att vi emellanåt måste diskutera frågor som rör grupper som korsat landgränser är en annan sak, som exempelvis hur arbetskraftsinvandring påverkar olika branscher eller vilka asylskäl och ursprungsländer som har högsta prioritet.

Invandring är ett begrepp som ofta är kopplat till en negativ utsaga, framgångshistorier ses som ett tecken på integration och försvenskning. I medierna får personer ha ”kurdiskt ursprung” eller ”rötter i mellanöstern” i generationer så länge de är kriminella eller våldsamma, medan en inflyttad idrottsman som presterar väl omgående ses som svensk.

I centrum av att exkludera det främmande, de andra, finns också en föreställning om vilka vi är och varför vi är så mycket bättre. Men svenskhet är något föränderligt och i högsta grad personligt upplevt. Vi definierar själva vad vi känner igen och känner oss trygga med och kallar det ”svenskt”, fast två individer inte firar ”svensk” jul eller lagar ”svenska” köttbullar på samma sätt. I grunden handlar det om ifall vi känner oss hemma i det samhälle vi lever i.

Främlingsfientlighet närs av en känsla av att det bekanta är hotat. Att det finns en oro för allt för stora samhällsomvandlingar är knappast konstigt. Den oron borde rikta sig mot politikens oförmåga att minska skadeverkningar för enskilda individer snarare än mot de individer som gör det människor alltid gjort när de känner sig hotade och utsatta eller drabbas av försämrade livsvillkor: De flyttar på sig och hoppas få det bättre någon annanstans. 1,3 miljoner svenskar flyttade utomlands åren 1850–1930 då Sverige var ett betydligt fattigare land.

Den främsta jordmånen för framväxt av främlingsfientlighet och högerpopulism är inte, vilket man skulle kunna tro, ekonomiska kriser, arbetslöshet och allmän utsatthet. Snarare människors upplevelser av ett demokratiskt underskott och en konvergens i politiken, alltså att partierna förefaller allt mer lika. Det här beskrivs av en rad experter på högerpopulism, till exempel Jens Rydgren och Anders Widfeldt.

Politisk likriktning skapar utrymme för högerpopulistiska partier att profilera sig som ett tydligt alternativ och som ”folkets partier” i motsats till de andra partierna som hängs ut som en maktkorrumperad elit. Nätet är en lämplig arena för den som vill framstå som någon som slår ur underläge mot ett maktfullkomligt etablissemang. Det passar också sällsynt väl för att agera genom många till synes oberoende aktörer med en gemensam agenda.

Sverigedemokraterna rankades som det tredje största partiet på nätet 2010. Räknar vi samman alla former av till synes oberoende bloggar, forum etc som ändå framför likartade uppfattningar kan partiet mycket väl vara det största. Genom att inte ta ansvar för alla dessa kan SD i viss mån svära sig fri från kritik. Ibland är dessa ”oberoende” sajter väldigt nära partiet, som exempelvis Avpixlat som stöds framför allt av Kent Ekeroth, partiets tidigare internationella talesman. Sajten har enligt tillförlitliga källor cirka en kvarts miljon unika besökare i månaden.

I Bengt Westerbergs utredning Främlingsfienden inom oss konstateras att Avpixlat ”genom ett selektivt urval av nyheter och utelämnande av nödvändig bakgrundsinformation förmedlar bilden av ett samhälle (oftast handlar det om Sverige) som invaderats av horder av kriminella utlänningar. I artiklarnas kommentarfält skapas ofta rena lynchstämningar”.

En klar avigsida med vår tids snabba sätt att kommunicera är att det sällan lämnas utrymme för fördjupningar och för att skapa begriplighet när det gäller mer komplicerade frågor där det kanske inte finns något som är helt och hållet rätt eller fel. Ett exempel på när nätet skapat masshysteri på oklara grunder är diskussionerna om att ta bort seriealbumet Tintin i Kongo på Kulturhuset i Stockholm.

Allra bäst fungerar sociala forum för det som kan uppfattas som rent strunt, som försöken att ta tillbaks namnet ”negerboll”. Det kan tyckas harmlöst, men är det det? Är vi inte tillräckligt upplysta för att kunna välja bort sådana uttryck, och finns det inte tillräckligt med viktigare saker att slåss för? Nej, då glömmer vi en av nätets viktigaste funktioner, att förmedla rätten att ta strid för det individuella, meningslösa och mot all slags överhet, god smak och bättre vetande.

En del av det vi uppfattar som främlingsfientligt är förmodligen primärt försök att utmana den goda smaken och ett kontrakt om vad som får sägas. Protester för protesters egen skull har blivit allt vanligare. I Italien röstades den högerpopulistiske och brottsmisstänkte politikern Silvio Berlusconi tillbaka till en central position i politiken. Men kometen i valet var provokatören och ståuppkomikern Beppe Grillo som inte presenterat något politiskt program utöver att han inte tänker samarbeta med någon.

Det ställs höga krav på den som växer upp i dagens värld. En människa måste vara aktiv, slagtålig, välformulerad och utrustad med en stark känsla för att bedöma avsikter och undertexter i mötet med andra. Vi har tillgång till all information vi önskar, det borde göra oss klokare. Men vi har också tillgång till allt mer som snarare är rent vilseledande, ibland framställt av grupper med en egen agenda som kanske inte är uppenbar för alla.

Källkritik och förmåga att retoriskt klä av påståenden som framförs i debatten är avgörande. Uppgifter citeras och sprids, det felaktiga eller vilseledande syns snabbt på många ställen samtidigt, vilket i praktiken omöjliggör dementier. Hur ska en pedagog klara av att lotsa elever i en sådan djungel? Är det ens möjligt?

Samtalet är den minsta byggstenen i en demokrati. Att vi lever i en ny folkvandringstid är viktigt att prata om. Frågan är hur vi gör det.

Litteratur

Bjurwald, L (2013): Skrivbordskrigarna. Natur & Kultur.

Rydgren, J & Widfeldt, A (2004): Från Le Pen till Pim Fortuyn. Populism och parlamentarisk högerextremism i dagens Europa. Liber.

SOU 2012:74: Främlingsfienden inom oss. Betänkande från utredningen om ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet. Arbetsmarknadsdepartementet.