Om finanskriser och politisk extremism

internationella studierDen här artikeln publicerades i Utrikespolitiska Institutet publikation ”Internationella studier” 2014:4:

***

För 50 år sedan blev europeiska ungdomar vuxna när de konfirmerade sig. Ganska länge var myndighetsåldern ett riktmärke för klivet från barndom till vuxenhet. Nu är det tveksamt om man är vuxen ens när man är 30 år. I vart fall dröjer det minst så länge för många innan de försörja sig, har en egen bostad och ens kan börja reflektera över att bilda familj.

Det här är delvis en effekt av tuffare ekonomiska villkor. Att bli vuxen handlar mycket om att ha en egen försörjning. Problemen började inte i och med den senaste finanskrisen 2008, de fanns redan tidigare. Men krisen har förstärkt tendensen. Det har blivit ännu mycket svårare att få en anställning eller åtminstone ett heltidsarbete, vilket är nyckeln exempelvis till att få lån som i sin tur är förutsättningen för att kunna köpa en bostad som för många är enda sättet att skaffa sig eget boende.

Ungdomstiden är en parentes som breder ut sig, år läggs till år. Hur påverkar det hur unga människor ser på världen? En vanlig föreställning är att kriser föder politisk extremism. Framför allt tänker sig nog många att resultatet blir högerextremism. Inte sällan görs då kopplingar till 1930-talet då en djupgående kris spelade in när nazisterna tog makten i Tyskland.

Idag talas det oftare än någonsin om nazismen och inte minst Förintelsen som iscensättandet av det mest fruktansvärda de flesta kan förställa sig. En rad grova brott i vår egen tid har visat på hur dagens nazister agerar. Men det är inte självklart att ekonomiska kriser föder extremism. Så var det inte ens på 1930-talet. Börskraschen 1929 slog hårt mot den tyska Weimar-republiken, vilket var åtminstone en av de faktorer som ledde fram till att nazistpartiet fick ett fotfäste och småningom tog makten. Den skapade snabbt skyhög arbetslöshet, inflation och social oro. Människors vardag präglades av ständiga kravaller och urholkat förtroende för statsmakterna.  Men Tyskland och Italien, där fascisterna segrade, var undantagen. I de flesta andra länder röstade inte människor på antidemokratiska partier.

Idag pekar många på Grekland där krisen driver många väljare, inte minst unga, åt den extrema höger och vänsterkanten av politiken och där Gyllene gryning, med inslag av både nazism och fascism, och vänsterpartiet Syriza, växer. Men hur förklarar vi då att andra krisdrabbade länder som Spanien, Portugal, Irland och Island saknar sådana partier? Detta är ett faktum som vissa forskare, framför allt Cas Mudde som är något av en nestor på området högerpopulism, ofta lyft fram som ett bevis för att sambandet mellan ekonomiska kriser och extrema högerpartier är svagt.

Jag anser inte att frågan kan viftas bort fullt så enkelt. Dels kan människor uppleva, rent subjektivt, att de är mer eller mindre drabbade. En kraftig försämring av villkoren i ett fattigt land påverkar självklart livskvaliteten men inte nödvändigtvis synen på samhället och politiken. Mer troligt är att en kris förändrar världsbilden för den som råkar ha fötts i en tidigare trygg välfärdsstat som nu krackelerar. Det finns studier exempelvis bland de som röstat på Nationella fronten i Frankrike som visar att partiets väljare anser sig drabbade av ekonomiska försämringar mer än andra medborgare.

Krisen kan också urholka förtroendet för makthavarna som får svårt att presentera finansierade reformer. Unga människor efterfrågor exempelvis fler jobb och billiga bostäder, två kostnadskrävande områden och i synnerhet jobbfrågan tycks svårlöst. Unga hamnar på samma osäkra arbetsmarknad som exempelvis många nyanlända invandrare där oseriösa arbetsgivare, timanställningar, korta kontrakt och bristfälliga avtal är mer eller mindre legio.

Ungdomar är inte mer främlingsfientliga än äldre, snarare tvärtom. Ungdomar oroar sig allt mer för ökad främlingsfientlighet, andelen har ökat med nio procentenheter sedan 2009 enligt en undersökning bland högstadie- och gymnasieelever som Forum för levande historia presenterade 2014. Samtidigt visar undersökningen att allt färre oroar sig för ökad invandring, den andelen hade minska från 14 till 12 procent.

Att högerpopulistiska partier som Nationella fronten, Dansk folkeparti och Sverigedemokraterna växer har vare sig att göra med att människor är mer främlingsfientliga eller att människor reagerar över högre invandring. Partierna växte fram under en period som inte präglades av ökad invandring, och det saknas samband mellan hög invandring och högt stöd för sådana partier. (Se t ex Delmi-rapporten 2014) Snarare har deras framgångar att göra med att partierna blivit skickligare och idag uppfattas som trovärdiga politiska alternativ. Den andel av befolkningen som håller med dessa partier har inte vuxit, men förr röstade de på andra partier. De som röstar uppfattar sig ofta som förlorare i en global tid, de har oftare låg utbildning, tenderar att inte flytta så ofta och ser sig själva som konservativa arbetare.

Väljarbeteenden har förändrats, fler byter partier oftare och bestämmer sig sent. Färre har en känsla av att tillhöra en särskild klass och att de har ett självklart parti som de röstar på i enlighet med denna tillhörighet. Unga människor, som inte röstat förut, är av naturliga skäl ännu osäkrare och mer lättrörliga i sitt röstbeteende.

Däremot röstar de inte nödvändigtvis på högerpopulistiska partier. SD har medlemmar i alla åldrar och möjligen en ledning som har en lägre medlemsålder är övriga partier, men något ungdomsparti är det definitivt inte. Åtminstone inte längre, och så ser det inte heller ut i andra länder. Jag hade möjlighet att besöka SD:s nya vänner i EU brittiska UKIP hösten 2014 i samband med en konferens i Doncaster. De silvergrå hjässorna bredde ut sig rad efter rad. Vi bad bordsbön till middagen och samtalen handlade mycket om att det var bättre förr. Unga människor bryr sig självklart inte om hur det var förr, de oroar sig mer över att framtiden ser så mörk ut.

Nej ska vi hitta ett samband mellan krisen och unga så blir det snarare bland de mer militanta partierna på höger- och vänsterkanten. Ingenting tyder på att de växer, åtminstone inte kortsiktigt, men de har blivit aktivare på senare år. I Sverige har vi kunnat se hur nazistpartier som Svenska motståndsrörelsen attackerat antirasister i Kärrtorp och ett rasistiskt parti vid namn Svenskarnas parti gav sig på en aktivist i Malmö. Två uppmärksammade fall som slogs upp stort i medierna. I vissa delar av Sverige har militanta vänsterextremister i Revolutionära fronten begått våldsbrott som de dömts för.

Ungdomskravaller med mer eller mindre politiska förtecken har varit vanliga i många länder i Europa på senare år, exempelvis i Storbritannien och Frankrike, och det är omöjligt att inte se kopplingen till en förändrad social och ekonomisk situation för unga människor. Exempelvis utlöstes kravaller i Frankrike kring mitten av 2000-talet av att man införde försämrade arbetsmarknadsregler för unga människor. När samma förslag väcktes i svensk politik svarade den autonoma vänstern med att trakassera politiska partier, mest till höger, i en kampanj som de kallade ”Osynliga partiet”. Även senare valrörelser har inneburit trakasserier av politiker och försök att förlöjliga och skrämma och ofta har liknande grupper legat bakom.

Mest av alla föder nog krisen alltså aversioner mot politiken i sig. En känsla av att politikerna inte kan göra, eller i vart fall inte gör, tillräckligt för att åstadkomma en förändring. Lösningen kanske finns i att gå förbi demokratin och agera direkt, i olika former av antidemokratiska aktioner som syftar till direkt resultat. Det ska dock understrykas att sådana grupper fortfarande är marginella i vårt land. Det europeiska land som utmärker sig, igen, är Grekland.

Ett försiktigt försök till analys är möjligen att krisen måste vara väldigt djup för att människor, både yngre och äldre, ska ta steget och överge tron på demokratin. Så långt det är möjligt hoppas de flesta att politikerna ska åstadkomma förändringar, även om dessa är otillräckliga. Eller så röstar de på populistiska partier som de tror kommer att röra om i grytan och hetsa etablissemanget till att skärpa sig. Partierna som SD, Dansk Folkeparti m fl står nämligen sällan för tydliga politiska alternativ, snarare är de en indikator på att många anser att de andra partierna inte gör tillräckligt. Dessutom uppfattas de som passionerade och visionära i en tid då mycket av politiken reducerats till teknikaliteter och justeringar av redan uppgjorda inriktningar.

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s