Babben offrar sig lagom

2003 gjorde jag en intervju med Babben Larsson för tidningen Alla om utbrändhet.  Något som hon föreläste om innan hon insåg att hon själv uppvisade alla symptom. En av de mest lättintervjuade och professionellt trevliga människor jag träffat. Men ämnet gjorde att det blev en ovanligt allvarlig text.

***

En gång när hon var ung och teaterstuderande besökte hon London. Då såg hon för första gången musicalen ”Annie”, historien om den lilla rödhåriga föräldralösa flickan och hur hon lyckas i livet. Och hon grät, tårarna trillade.

Några år senare såg hon om samma sentimentala musikal igen, och samma sak upprepades. Det var som att trycka på en knapp. Tårarna kom så fort ouvertyren började spelas.

Hon har sett den om och om igen och börjar med ålder och erfarenhet förstå vad det är som händer i just det ögonblicket. Det är det ensamma barnet som finns någonstans långt inne i henne själv som hon möter när hon ser Annie.

Detta visste säkert inte publiken som såg sketchen i krogshowen REA där Babben iförd röd peruk och Annie-kläder modell större försökte strypa den stackars flickan som just då uppträdde som Annie på en närbelägen teater och själv inta hennes plats.

”Man kan visst vara Annie fast man är 43 år”, sa Babben och publiken tjöt av skratt.

Nu var ju inte Babben föräldralös precis. Men föräldrarna var bönder och hade fullt upp för det mesta. Framför allt var hon ensam i sin längtan efter ett annat liv som inte handlade om att stanna på den gotländska landsbygden och bruka jorden. En längtan som omgivningen hade lite svårt att förstå.

– Du vet jag är uppvuxen på en bondgård och där slår du i glastaket rätt snabbt. Det var mycket Jante. Det går väl an att sjunga lite i kyrkan eller på Bingo. Mamma tyckte mest det var jobbigt att jag jämt skulle ställa upp i olika amatörtävlingar. Men jag såg så många bönder som tagit över gårdar efter sina föräldrar och som vantrivdes.

Dessutom fick hon allergi, hon hade så mycket motstånd att det tog sig rent fysiska uttryck.

Babben, eller Barbro Larsson som det står på hennes mailadress, är inte den som skrämmer genom att skapa distans och respekt. Mycket mer än hon en sådan som väldigt många identifierar sig med. Inte vackrare och smartare än någon annan. (Fast självklart oändligt mycket roligare och slagfärdigare.)

Dessutom framstår hon som en i ordets bästa bemärkelse god och vänlig person. Strax efter att vi träffats ser jag manusförfattaren Calle Norlén sitta i en TV-soffa och svara på frågor om arbetet med krogshowen REA som kör ytterligare en säsong på Hamburger Börs i Stockholm nu i höst. Han får frågan om han inte är rädd för att skämten blir för elaka och försäkrar att han inte tycker det är något problem.

– För då säger alltid Babben (Calle härmar Babbens gotländska): Men Calle, haur du inget hjärta?

Förmodligen är det just därför som hennes föreläsningar blivit så populära, och att människor känner igen sig får hon ständiga bekräftelser på. De kommer fram efter föreläsningarna och vill berätta hur rätt hon träffat. Och om de inte känt igen sig själva är det en syster, kompis eller mamma som de sett framför sig. För Sverige är fullt av människor som går in i väggen och inte vet hur de ska komma vidare. Att Babben Larsson, känd och älskad, också varit med om detta som närmast blivit en slags folksjukdom ger också kraft och mod.

Samtidigt får man skratta fast det är så allvarliga saker hon pratar om. Babben pratar inte om utbrändhet, hon talar om att man ska ”offra sig lagom” så man inte blir vidbränd. Hon ställer frågor som vad det är som gör att vi kvinnor inte kan sitta på toaletten utan att börja vika tvätt, varför vi alltid ska ägna så mycket tid åt att flytta saker från en plats till en annan när andra går tomhänta, och varför vi alltid gör tusen saker samtidigt i stället för en sak i taget (typ stryka och titta på utländska filmer så att man missar textremsan och inte fattar någonting)?

Den här typen av beteende leder faktiskt också till stress och utbrändhet, orsakerna finns inte alls bara på jobbet utan minst lika mycket i vårt privatliv.

– Man ska inte flamsa bort saker. Men det går att hitta dråpliga exempel och raljera lite över folk. Man kan säga att jag ägnar mig åt igenkänningskomik.

De flesta förknippar nog Babben med stand-up-comedy (där hon myntat mängder av klassiska ”one-liners” som t ex ”jag fattar inte vitsen med telefonsex, när man väl stoppat in luren så hör man ju inte vad den andre säger” eller ”jag klär inte i nätstrumpor, jag ser ut som …kassler”.)

Men faktum är att hon sa adjö till stå-upp-komiken för flera år sedan. Det hängde delvis samband med att hon blev utbränd. Hon hade kört slut på sig själv fullständigt, tömt alla möjligheter hon över huvud taget kunde se med formen och för varje gång blev det bara mer och mer plågsam att kliva upp på scénen.

– Jag kom till vägs ände. Nu efteråt kan jag se det som hände, att jag uppvisade varningstecknen. Jag stod glatt och raljerade över mig själv. Jag hade problem med min mage hela 90-talet och käkade syradämpande. Turnerade ständigt, minst 4 knäck i veckan. Jag hade eget företag, familj, var med i TV, gjorde intervjuer.

Före sina uppträdanden fick hon diarré och tvingades äta Travello. Hela kroppen sa ifrån. Problemet var att hon ställde orimliga krav på sig själv. En komiker måste alltid vara roligt, en egen företagare får aldrig misslyckas och ha en dålig dag. Dessutom hade hon svårt att inse sina begränsningar och säga nej. Att hon var överviktig och aldrig motionerade gjorde inte saken bättre.

– Jag tyckte inte det var något bekymmer, jag höll en hög lägsta nivå. Men jag fick aldrig någon återhämtning. Hade ingen energi, var helt dränerad. Det kändes så segt, jag kände mig aldrig utvilad men försökte ändå ge järnet.

Babben Larsson reagerade som de flesta gör när de drabbas av utbrändhet. Hon blev helt känslolös, tyckte ingenting var roligt. När hon väl var ledig hade hon svårt att ta vara på tiden och verkligen gå ner i varv. I stället kunde hon försjunka i dagdrömmar eller sitta i timtal framför en dator och lägga patiens.

Babben talar om att hon ser fem steg mot utbrändhet. (Se särskild text.)

– Jag var körd på fyra av de fem nivåerna. Jag stod och vägde på den sista. Så jag var väldigt illa ute.

Det förlösande var att en person som hon jobbade med frågade henne hur hon mådde. Han kommer från idrottsvärlden och har blivit något av en mentor för henne. Det är han framför allt lärt henne är stresshantering.

– Han fick mig att för första gången erkänna hur det stod till och han hjälpte mig ur det mest akuta, att få ner stressnivåerna.

Första steget var något så enkelt som ett avslappningsband som hon började lyssna på. Sedan började det mödosamma arbetet med att komma tillbaka. Hon var aldrig sjukskriven men genomförde en hel del förändringar av sitt liv. Ska något förändras måste man ofta tänka igenom helheten, det är en erfarenhet hon gjort. Det handlar om att förändra sitt beteende över hela linjen, både på jobbet och i relation till familjen.

Bland annat började hon förstås vikten av att också fylla på batterierna, att inte bara ge ut till andra. Sommaren efter gick hon för första gången kurser i personlig utveckling, som ett sätt att försöka ta hand om sig själv på ett bättre sätt.

– Det handlade om att riva ner murar och få bort felaktiga föreställningar om mig själv. Föreställningar som gjort att jag murat in mig själv i ett hörn. Kan man bara få bort illusionerna kan man få loss sin energi.

Den viktigaste myten var kanske tron på att hon alltid var så stark och att hon var den som ständigt skulle stötta andra.

– Det hade begränsat mig oerhört, har jag förstått, säger Babben och förklarar att de här bilderna vi gör av oss själva hindrar oss från att vara hela människor. Vi får inte chansen att använda hela vår palett. I stället låser vi oss och överutnyttjar vissa sidor samtidigt som andra ligger outnyttjade.

Hon använder ordet ”växelbruk”, en term från jordbruket. Man ska sätta olika grödor olika år, inte köra på i samma hjulspår. Det mår vi inte bra av.

I Babbens fall hade alltför mycket av hennes yrkesliv handlat om stand-up-comedy. Felet var inte scénformen i sig utan att hon så ensidigt inriktat sig på  att göra just detta.

Beslutet att hon skulle sluta med stand-up tog hon när hon fortfarande hade ett halvårs bokningar framför sig. Den tiden var värst, idag förstår hon knappt att hon kom igenom den. Hon hade totalt tappat lustan, hade ingen adrenalin alls. Ändå måste hon suga ur det sista ur sig.

Att hon började med att föreläsa var en ren slump. Hon hade kontakt med personer som var inriktade på stress och friskvård och det ena gav det andra. På senare år har hon rest runt på svenska företag och talat på teman som ”Offra dig lagom”, ”Offra martyren” och ”Friskård á la Babben”. En uppskattad verksamhet att döma av alla breven som kommer till hennes gästbok på den utordentligt underhållande hemsidan http://www.babben.com.

Man kan tänka sig att det här med föreläsningar om stress inte heller är någon särskilt lätt tillvaro. Hon pratar 3 timmar med paus, 2,5 timme i effektiv tid, och ingen annan än hon själv finns på scénen. Hon kommer till grupper av anställda, ofta är hon på deras egen arbetsplats i något auditorium eller hörsal. Ibland är det företag som verkligen gått hårt åt sin personal och där stämningen är minst sagt usel

Men Babben själv ser det inte så. Hon är van, säger hon, att lita till sig själv. Det gjorde hon även när hon ägnade sig åt stand-up-comedy. Men det finns en oerhörd styrka i att det nu är sina egna erfarenheter hon talar om. Dessutom får hon styrka av att känna att människor tar in det hon säger

Men viktigast av allt är att hon kommit till en punkt i livet då hon tycker att hon duger som hon är. Hon är inte längre så hård utan snarare ganska försonande mot sig själv. Egentligen är detta ett huvudbudskap även till de människor som lyssnar.

– Du duger som du är. Vi är alla beroende av feedback, men det är lätt att bli ett offer och börja se andra människor som mycket viktigare sig själv. Då är det lätt att börja tycka att deras behov också är viktigare än mina egna.

Ofta har man sett utbrändhet som något som oftare drabbar kvinnor. Delvis är detta en myt, menar Babben.

– Det drabbar även många män idag som får täcka upp för sjuka arbetsmiljöer och dåliga arbetsklimat och som inte vågar klaga av rädsla för att åka ut. Kanske också att kvinnor säger ifrån tidigare ibland. Män biter ihop och får hjärtinfarkt i stället.

Men oavsett kön är det starka känslor det handlar om. Babben möter ofta människor som blir berörda av det hon berättar om. Kvinnor som gråter och kämpar för att hålla ihop sig. De vill tillbaks till jobbet så fort som möjligt men inser också att de måste ta det lugnt.

– Det är en chock för många när det tar stopp. Vi lär oss att alltid lita på oss själva. Och så plötsligt går det inte längre.

Särskilt svårt är det för många LO-medlemmar, menar Babben.

– Många LO-medlemmar kan inte utforma sitt arbete. Det är viktigt att känna att människor lyssnar på en, har man inte den känslan tappar man snabbt i motivation och energi. Man släpar sig dit för att man måste, men tappar allt mer tron på sig själv och tron att man skulle kunna få ett annat jobb.

Idealet är förstås en arbetsplats där alla känner ett sammanhang och delar en vision.

– Det ska vara så att mitt ord sipprar upp i organisationen, att man lyssnar även på ”han på lagret”. Men så är det ju väldigt sällan.

Babben ger inte mycket för talet om ”platta organisationer”, i realiteten är det ofta bara en täckmantel för samma hierarkiska strukturer som alltid funnits. Folk vet ofta att de har lika lite att säga till om som förut.

Ett annat problem är att vi själva sätter arbetet så högt. Att livet ska handla så mycket om att jobba och tjäna pengar och att vi inte tillåter oss att ha andra glädjeämnen i livet. När då jobbet rasar raseras hela vår tillvaro. Så skulle det inte behöva vara.

En del av tillfrisknandet efter att ha gått in i väggen kan vara att försöka hitta tillbaks till sin lust. För Babben är det sången som är det mest lustfyllda hon vet just nu. Särskilt när hon får sjunga till storband (men hon framträder också med en liten trio).

Babben har en blandad repertoar som bl a innehåller jazzstandards och vad man kanske skulle kunna kalla ”lätt underhållningsmusik”. Frågar man efter idoler och förebilder räknar hon upp gamla entertainers som Dean Martin, Frank Sinatra (”fast hans liv skulle jag inte velat ha, jag avstår gärna hans pengar för att slippa”) och Tony Bennet.

– Musik berör. Det går rakt in i kroppen på cellnivå. Den kräver närvaro, samspel och kommunikation. I teatern kan alla gå omkring i sin egen bubbla och vara lite märkvärdiga. I musiken krävs lyssning, du blir en av grabbarna i ett band.

Men att gå ner i varv kan faktiskt också handla om att städa, hur konstigt det än kan låta. Fast med lite mindre tidspress och pretentioner då, får man förmoda. Babben ägnade de tre veckor hon var ledig i år åt att flytta runt och organisera om förråden i huset. Hon ser det som en process, samtidigt som föremålen byter plats så flyttas också hennes inre om.

– Man mår dåligt om man har stökigt runt sig. Man mår bra av att organisera kaoset.

En del av processen är att göra sig av med allt gammalt som inte längre behövs.

– Det finns ett gammalt ordspråk som säger ”var sak på sin plats och en plats till varje sak”.

Det är sådana strukturer som raseras varenda gång tidningen ”Min Häst” anländer med fem nya luktsuddisar och andra onödiga föremål. Hemma hos Babben finns en kasse där prylar som drällt omkring ligger i karantän i en vecka, sedan åker de ut om ingen frågat efter dem. Kanske en historia till nästa föreläsning, för visst känner man igen sig. (Och ett tips för alla oss som slåss mot växande höger av småprylar från MacDonalds Happy Meal-påsar och liknande).

Men den som vill höra henne berätta mer om hur man hanterar sin vardagsstress får vänta över hösten för just nu satsar hon helhjärtat på krogshowen REA som har nypremiär. En sak i taget, och inte något dubbelarbete. Den läxan har hon lärt sig.

Fotnot: Den som vill läsa mer om Babben kan också beställa häftet ”Babben Larsson: Återta makten, mota stressen” av Lotta Hellman som LO gett ut i serien ”Lära för livet” (den kom ut under 2002).

Babbens råd för dig som är utbränd

  • Du duger, låt ingen slå i dig något annat. Jobba på att hitta din självkänsla.(Ställ dig framför spegeln, säg ditt namn och jag duger som jag är tio gånger om dagen).
  • Låt inte andras behov bli viktigare än dina egna.
  • Lär dig att säga nej och sätta gränser.
  • Lär dig stresshantering, hitta ett sätt som passar dig för att få ner stressnivåerna.
  • Bedriv ”växelbruk”, kör inte slut på en frekvens utan gör saker bara så länge det känns lustfyllt.
  • Lås dig inte i bilder av dig själv, du är inte bara en sak utan flera saker samtidigt (t ex inte bara duktig och kapabel utan även svag och behövande, inte bara rolig utan även djupt allvarsam).
  • Försök hitta det som känns roligt och lustfyllt i livet.

Babbens fem steg av utbrändhet

1) Fysisk utbrändhet (kollaps)

2) Psykisk utbrändhet (ångestattacker, gråtattacker m m, ingen empati)

3) Mental utbrändhet (hjärnstress, det går inte att tänka, delar av hjärnan är utslagen p g a stress)

4) Själslig utbrändhet (depression typ 40-årskrisen, tankar kring vem är jag, ska detta vara mitt liv etc?)

5) Andlig utbrändhet (andlig övergivenhet och sökande efter ett stöd i tro)

(Fotnot: Babben har uppfunnit modellen själv, men flera andra använder liknande resonemang)