Boken ”Judehatets svarta bok” är skriven av Trond Berg Eriksen, Håkan Harket och Einhard Lorenz och kom först ut i Norge, i Sverige på Albert Bonniers förlag. Den här recensionen publicerades i Dagens Nyheter i juni 2008:
***
Redan när evangelisten Markus gör judarna huvudansvariga för avrättningen av Jesus kan det ses som en kristen attack i ställningskriget mot judendomen. Kanske är rentav beskrivningen av Judas som förråder Jesus för 30 silverpenningar ett tidigt exempel på den senare många gånger reproducerade arketypen av den penningfixerade och girige juden.
Den ska följas av fler, som berättelsen om den vandrande juden som straffades för att inte ha hjälpt Kristus på hans väg till Golgata, om påstådda ritualmord som utförs för att skaffa sig en kristen människas blod, anklagelser om att förgifta brunnar med magiska pulver och så småningom tron på gigantiska sammansvärjningar med syftet att skaffa sig makt. Föreställningar som ofta levde starkare ju färre judar det fanns i ett land och som dömer judarna till 2000 år av övergrepp, folkmord och brist på rättigheter.
”Judehatets svarta bok” hade titeln ”Jødehat: Antisemittismens historie fram antikken til i dag” när den gavs ut i Norge 2005. En diger lunta på drygt 600 sidor tryckt på trist papper av tidningsliknande kvalitet med svärta som färgar av sig på sidan under för den som gillar att stryka under och anteckna. Men om det kan hålla nere priset och göra att fler läser en angelägen bok kan det kanske vara motiverat. Tyvärr drabbar tryckkvaliteten även bildmaterialet som på ett utmärkt sätt illustrerar bokens innehåll.
Författarna, en samling välmeriterade norska akademiker inom områden som historia, idé och lärdomshistoria och religionshistoria rekapitulerar judehatet från antiken till idag. Detta sker metodiskt och överskådligt. De svenska läsarna får dessutom ett nyskrivet kapitel om antisemitism i Sverige av författaren Ola Larsmo som valt att framför allt koncentrera sig på senare hälften av 1800- och första hälften av 1900-talen. Talande citat från bland annat Strindberg och riksdagsdebatterna ger ändå en bild av att tankemönstren präglat även vår historia.
Kristendomen och judendomen var två monoteistiska religioner som bara såg plats för en allsmäktig gud. Den ena bygger i hög grad även på en gemensam kulturell identitet, den andra öppnar upp för många olika kulturella identiteter. Varför brydde sig de kristna över huvud taget om en judisk skuld för Kristusmordet? Utan korsfästelsen ingen syndaförlåtelse och inget sakrament att missionera om. Det kan tyckas ologiskt om man inte betänker att det först och främst handlar om ett konkurrensförhållande. De kristna såg sig som det nya gudsfolket eftersom de menade att judarna försuttit sin chans när de inte identifierat Messias. Judarna beskrevs som Djävulen, d v s fallna änglar som en gång stått Gud nära vilket gör deras skuld så mycket större.
Den religiösa antisemitismen avlöses av ett judehat som även har kulturella, sociala och ekonomiska orsaker. Judarna blir segregerade och isoleringen får konsekvenser som i sig skapar nya myter och fördomar. De drabbas av en cirkelbevisning, eftersom de alltid stötts ut måste det helt enkelt finnas en orsak. Föreställningarna om judarnas skuld är motsägelsefull, de blir genom århundradena anklagade för att ha gett upphov till så väl liberalismen som kommunismen, parlamentarismen, pressens makt, utmanande sexualitet och strängt taget nästan vad som helst som anses misshagligt. De anklagas för att vara förstockade när de inte vill assimileras, och om de låter sig döpas och försöker passa in anklagas de i stället för opportunism.
Övergreppen måste förstås på flera olika nivåer. Korstågen som ursprungligen riktades mot muslimer kom snart även att fokusera på judarna vilket medförde övergrepp i många judiska kvarter i europeiska städer. Judarna anklagades för påstådda barnamord med hänvisning till Bibelns berättelser om barn som mördades i Betlehem och för att ha ”profaniserat nattvardsbrödet”. Men det fanns även ekonomiska motiv genom att judarna förändrat sin sociala och ekonomiska ställning när de specialiserade sig på finansiell verksamhet och indrivning, vilket av några av ett begränsat antal försörjningsmöjligheter som stod till buds när de inte fick äga jord. Därtill fanns ett klassiskt främlingshat som handlade om att de utgjorde en relativt nyanländ grupp i samhället. Kombinationen av dessa och förmodligen andra faktorer ledde fram till några av världshistoriens värsta massakrer på judar.
Till förtjänsterna med boken hör den sakliga tonen och ett enkelt och inte särskilt akademiskt språk som borgar för att den borde kunna bli läst även utanför akademiska kretsar. Det som talar emot detta är att det trots den effektiva berättarstilen blir väldigt många sidor för den som inte har ett specialintresse. Samt att vissa delar av boken håller en väsentligt lägre standard än resten av boken, framför allt det som rör tiden efter 1945.
Avsnittet om de fruktansvärda judeförföljelserna som förekom i flera länder i Östeuropa efter 1945 hör till undantagen, men resten känns fragmentariskt och exemplen inte alltid representativa. Dessutom förekommer ofta ostyrkta påståenden och resonemang på ett sätt som avviker från stilen i resten av boken. Det refereras t ex till opinionsundersökningar från olika länder, utan att några kritiska resonemang förs kring vad sådana undersökningar visar och eventuella felkällor. Relativt marginella företeelser som historierevisionismen får stort utrymme och det refereras ett flertal gånger till den kontroversielle essäisten Alain Finkielkraut i stället för mer självklara auktoriteter på området. Även kritiken mot pro-palestinska medier blir hängande i luften i brist på undersökningar som gör detta till något mer än ett påstående.
Förintelsen har förändrat judehatet och de stora pogromerna är borta. Hatbrott riktade mot judar förekommer i alla länder i Europa, men knappast av den förfärande omfattning som vi känner från historieböckerna. I stället har judehatet tagit sig mer subtila former. Samtidigt är det uppenbart att utvecklingen knappast ser likadan ut i östra som i västra Europa. Allt fler nya länder i det forna östblocket blir nu medlemmar i EU, och det betyder att vi får kontakt med partier som ägnar sig åt en oförblommerad antisemitism som varit mycket sällsynt i Västeuropa på senare år. Vill man studera var dessa partier har sina rötter är ”Judehatets svarta bok” en utmärkt källa till kunskap.
Anna-Lena Lodenius 