Vasakärven och järnröret

vasakarven-och-jarnroret-om-den-langa-bruna-skuggan-fran-lundDen här recensionen publicerades i Sydsvenskan 29 augusti 2014. Per Svenssons bok ”Vasakärven och järnröret – om den långa bruna skuggan från Lund” kom ut på Weylers 2014.

***

Att bli politiskt extremist handlar knappast om frånvaro av upplysning och bildning. Det har bland annat författaren Ola Larsmos studier av Uppsalas studentliv och historikern Sverker Oredssons granskning av Lunds motsvarande krafter, visat med all önskvärd tydlighet. Det fanns inflytelserika grupper av studenter på flera svenska universitet, under en tid då de var få och hörde till samhällets absoluta elit, som kämpade enträget mot att Sverige skulle ta emot judiska flyktingar. Antisemitiska och odemokratiska värderingar hade ett starkt fotfäste i akademiska miljöer.

Per Svensson lägger i sin nya bok ”Vasakärven och järnröret – om den långa bruna skuggan från Lund” till ytterligare berättelser och resonemang. Han tycker sig dessutom se ett samband med att dagens ledning i Sverigedemokraterna inte bara studerat i Lund, utan även befunnit sig i de nationalistiska kretsar som fortfarande hyllar minnet av Karl XII som en hjältekonung. Det parti som har minst förankring i den akademiska världen (Lund är ett av de svagaste SD-fästena i Skåne) är alltså en akademisk konstruktion, bakom talet om ett parti för vanligt folk ser Svensson en elitisk dröm om ett särskilt folk.

”Historien är en grumlig flod. Man kan bygga reningsverk. Vattnet blir ändå aldrig kristallklart.”

Att universitetsstäder blir plantskolor är i sig inte så konstigt, extremism hör ungdomen till. Per Svensson refererar till när han gick KFML:s grundcirkel och studerade marxism-leninism med andra i sin generation som också köpte kläder i arbetarbodar, gick med FNL-märken och lyssnade på proggmusik. Akademiker, intellektuella och konstnärer är överrepresenterade på politikens ytterflanker, de söker svar på de stora frågorna och hänfaller lätt till ett apokalyptiskt sätt att se på världen.

Inte ens försöken att skapa en folklig identitet utifrån yttre attribut är förbehållet högern. Många under vänstervågen svärmade för nyckelharpor, spelmansstämmor och näbbstövlar som sågs som ”folkets kultur”. En slump? Knappast, tror Per Svensson.

Dagens Sverigedemokrater framstår knappast som några revolutionärer ytligt sett. I sina lammullströjor och diskreta herrkläder ser de faktiskt märkligt anakronistiska ut. De är en slags ”lagom-extremister” som gjort vanligheten till valslogan (minns affischerna från senaste EU-valet: ”Vi skickar vanligt folk till Bryssel”). De tror på parlamentarism och marknadsekonomi, och vill inte centralisera staten utan säger sig snarare vilja införa mer direkt demokrati (något som dock verkar ha svårt att slå igenom internt i det omvittnat toppstyrda partiet). De har därtill blivit närmast pro-sionistiska, vilket hänger ihop med en önskan att hitta allierade i kampen mot islam som ses som tidens största hot.

Motstånd mot invandringen är inte huvudfrågan, anser Per Svensson.

”De är ett parti som förvaltar ett mer än sekelgammalt arv av misstro mot den allt förändrande modernitet som idag kommer till uttryck i globaliseringen, och som i går manifesterade sig genom urbaniseringen.”

Ett liknande koncept av nostalgi, främlingshat och anti-etablissemang är ännu mer framgångsrikt i en del andra länder, i senaste EU-valet fick så väl Front National som brittiska UKIP och Dansk Folkeparti runt en fjärdedel av rösterna. Men röstsiffrorna är inte hela sanningen. SD kan också styra debatten genom att formulera problemen och lägga fast en retorik som tas upp av hela etablissemanget. Extremister kan med Per Svenssons uttryck bli ”politikens växthusgaser” som driver fram klimatförändringar. Vänsterns röstsiffror var inte imponerande under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Ändå styrde de dagordningen på ett sätt som liknar SD:s.

Lyckas då Per Svensson knyta ihop SD med den bruna skuggan från Lunds universitet? Jag blir inte helt övertygad. Han snirklar runt sitt ämne, och levererar många namn och händelser i det förflutna. Jag skulle velat se mer av hur SD omsätter tankarna från då i dagens Sverige, och hur de rent konkret tar avstamp i det idéarv som finns i Lund, som jag också är helt övertygad om har format dem mer än de vill tillstå. (Det är svårt att annat än le åt historien om hur ledande sverigedemokrater firar Karl XII i hemlighet med ett fackeltåg redan den 29 november, alltså dagen före det traditionella högtidlighållandet av kungens dödsdag, för att undgå upptäckt.)

Jag kan inte heller gå med på att de hatar Sverige, som Per Svensson påstår. Jag tror snarare att det inte finns ett Sverige utan många olika, och ett land av mångfald rymmer olika föreställningar både om vår nutid och vår historia. Även den i mitt tycke unkna och delvis felaktiga Sverigebild som SD företräder får finnas. Sedan är det förstås så att den politik som kan bli konsekvensen av sådana föreställningar utgör ett hot mot vårt fria och öppna samhälle.

Och då inte bara i form av järnrör.

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s