Den som vill diskutera problem med unga, främst män, som radikaliseras av jihadister och reser till Syrien kan få höra att ”det där är inget problem i Sverige”. Detta hävdade en representant för Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, Jallow Momodou, vid MR-dagarna i förra veckan som i år gick av stapeln i Göteborg. Han möttes av dånande applåder, så det var uppenbarligen många som höll med honom.
Momodou pekade på det som hänt i Trollhättan och de många attackerna på planerade flyktingboenden och hävdade att det bara är högerextremism som vi i Sverige ska bry oss om.Som om inte 300 rest till IS för att kriga, och 100 inte kom hem utan dog i strider. Som om inte lika många reser från Göteborg som från hela USA.Åsikter av det här slaget är uppenbarligen helt okontroversiella, och uttalandet mötte få protester. Petra Kahn från Judiska ungdomsförbundet påpekade försynt att säkerhetsläget är ansträngt även kring judiska församlingar och andra lokaler med judisk anknytning, och att de upplever att de känner sig hotade av så väl höger- som vänsterextremister samt av radikala jihadister.
Se där, en provkarta över exakt hur komplicerat det kan vara, om vi inte inser att alla våldsbejakande extremister har en gemensam måltavla: det öppna demokratiska samhället.Det går alltid att försöka förklara våldet, men aldrig att försvara det. Radikal våldsbejakande extremism kan inte heller avhandlas i samma mening som vi talar om diskriminering och strukturer där personer av annat ursprung får sämre möjligheter. Det är en annan, också självklart viktig, diskussion. Terrorism är grova brott, ingenting annat.
Vissa vill se radikala jihadister i ljuset av västvärldens militära handlingar i länderna i Mellanöstern. Vi saknar det geopolitiska perspektivet, liksom fördömandet av det koloniala och imperialistiska kriget som västmakterna och USA ligger bakom, tyckte till exempel Fatima Doubakil från Muslimska mänskliga rättighetskommittén när hon tog ordet under en frågestund efter ett seminarium under MR-dagarna med bland andra Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Jag säger inte att det inte finns ett samband. Men ska det förändra vår inställning till de som slår tillbaks med terror mot vanliga civila på Paris gator?
Att kräva insatser mot brott har ingenting att göra med gärningspersonernas religion eller etnicitet. Ändå hörde jag Fatima Doubakil ifrågasätta att Sahlin verkligen är antirasist, och hon anklagades för att försöka skapa ett angiverisystem för Säpos räkning. Detta hände mindre än en vecka innan terrordådet i Paris, ett dåd som IS nu tagit på sig.I den händelse nya bomber är på väg att placeras någonstans i Sverige, den första kunde ha dödat fler än gärningsmannen i adventsruschen 2010 i Stockholm, tror jag många av oss är tacksamma för ett effektivt polis- och underrättelsearbete och för att det finns en beredskap i svenska kommuner.
Det kan inte vara rasism att försöka stoppa terrorism. Terrorn slår mot oss alla, oavsett religion och etnicitet. Det finns fullständigt rationella skäl till att vår medkänsla lättare väcks av det vi känner igen, som när det händer på en gata vi gått på eller drabbar människor som talar ett språk vi förstår. Det tänker jag inte skämmas över. Men de flesta av offren dör inte i Europa utan i länderna i Mellanöstern, och många är själva muslimer.
Nu läser jag i sociala medier om alla de som dör i samband med attentat i till exempel Beirut och som jag inte bryr mig tillräckligt om. Nu ska någon åter recensera min sorg, och jag känner mig förstås träffad. Men samtidigt, när jag tänker efter, förstår jag inte motsättningen.Kampen mot IS är en angelägen fråga för alla. Det finns ingen motsättning mellan att bry sig om det som händer i Paris och Beirut, lika lite som dessa händelser får mig att glömma Anton Lundin Petterson i Trollhättan och Anders Behring Breivik i Norge.
Anna-Lena Lodenius 