SD:s valresultat sätter Stefan Löfven i en rävsax

Den här artikeln publicerades på SvD:s Brännpunkt den 19 september 2014:

En vanlig uppfattning bland statsvetare är att högerpopulism (alltså partier med en politisk stil och ideologisk riktning som liknar Sverigedemokraternas) är något som växer särskilt i länder där partierna är mer lika varandra och också gärna samarbetar, även över blockgränserna. Vad säger oss en sådan teori när vi ska försöka minimera skadeverkningarna efter SD:s makalösa framgångar i det just avslutade riksdagsvalet? 13 procent av rösterna betyder mer än en fördubbling sedan förra valet.

Tanken är alltså att populistiska partier, som lever högt på att kritisera etablissemanget, kan framställa sig som det enda alternativet till den förda politiken när alla partier trängs i mitten. Om de mobbas ut framstår de ännu mer som sanningssägare och outsiders, vilket snarast stärker deras ställning bland väljarna. Teorin har blivit relativt spridd i medier och debatt.

Det torde vara uppenbart för de flesta att det skett ideologiska förskjutningar i europeisk politik som inneburit att högerpartierna och socialdemokraterna blivit allt mer lika varandra. I många år var ledordet för både höger och vänster valfrihet i stället för jämlikhet, och klassbegreppet tonades ner. Det har gått många år sedan den tredje vägens vänsterpolitik lanserades, men konsekvenserna kvarstår. Konflikterna handlar allt som oftast om detaljer och teknikaliteter. Högerpopulismen kan bli väljarnas svar på längtan efter känslor och passion i politiken, hävdade Chantal Mouffe i en uppmärksammad bok vid slutet av 2000-talet.

Högerpopulisterna framstår därtill i praktiken, eftersom liberalismen blivit så dominerande på högerkanten, ofta som de enda som försvarar den klassiska värdekonservatismen. De står för en mer auktoritär politik med nyckelbegrepp som antifeminism, satsning på kärnfamiljen, försvaret och kyrkan som uppenbarligen efterfrågas av en stor grupp väljare.

Det finns ingen anledning att misstro Stefan Löfvens försäkran om att han till varje pris vill minimera SD:s inflytande över politiken. Men hur ska han göra? Det oklara majoritetsförhållandet mellan blocken, och att SD kvarstår som vågmästare med ännu fler mandat i potten, tvingar de andra partierna just till de kompromisser och den politiska gegga som i många länder lagt grunden för en ännu starkare högerpopulism.

Beläggen för att teorin om att politisk likriktning gynnar högerpopulism handlar ofta om mer permanenta samarbeten över blockgränserna. Mycket tyder på att det åtta år långa regeringssamarbetet mellan den liberala högern och Socialdemokraterna, den så kallade purpurkoalitionen, lade grunden för Pim Fortuyns framgångar i Nederländerna i början av 2000-talet. I Österrike bildades ett antal år tidigare en storkoalition mellan det konservativa Folkpartiet, ÖVP, och Socialistpartiet, SPÖ. 1999 fick Jörg Haiders Frihetsparti, FPÖ, som inriktade sig på att motarbeta just denna koalition, hela 27 procent av rösterna och blev landets näst största parti vilket gjorde att det hamnade i regeringsställning. I belgiska Antwerpen fanns det under flera decennier en koalition mellan socialister och kristdemokrater som medförde närmast en monopolisering av makten. Vlaams Belang, som krävde ett fritt Flandern, stöttes ut av etablissemanget, men växte ändå och fick mer än var fjärde röst i Flandern i valet 2004.

De två huvudkandidaterna i det franska presidentvalet 2002, Jaques Chirac och Lionel Jospin, hade i praktiken tämligen snarlika politiska program. Det medförde att Jean Marie Le Pen slog ut Jospin i första omgången, men han förlorade i andra. Front nationals starka ställning i fransk politik för närvarande handlar mycket om missnöje med båda blocken och att Marine Le Pen framstår som radikalt annorlunda. Därtill är partiet oprövat eftersom det aldrig suttit vid makten. Ingen har alltså ännu kunnat bli besviken på partiets politik (möjligen med undantag för i någon enstaka kommun där partiet haft borgmästarposten).

Än så länge förefaller ju inte regeringsbildningar över blockgränserna som något troligt alternativ för Sverige. Men även tillfälligare allianser, exempelvis för att få igenom en budget, gynnar troligen SD. Problemet är att det är svårt att undvika sådana överenskommelser i det parlamentariska läge där Sverige befinner sig, med hela åtta partier i riksdagen och där inget block har egen majoritet.

Hade Stefan Löfven bjudit in Vänsterpartiet till regeringen hade det blivit ett tydligt vänsteralternativ som hade kunnat ställas mot Alliansen. Det hade alltså funnits två distinkta alternativ i politiken. Men eftersom SD är vågmästare, och oftast stött Alliansens politik, hade de ju haft goda möjligheter att gång på gång tillsammans med Alliansen kullkasta regeringens förslag. I det läget hade SD kunnat få ett reellt inflytande.

Vänsterpartiet i opposition betyder att det finns en större frihet att konfrontera regeringen både från höger och från vänster. Men det betyder också att regeringen tänker sig att mer eller mindre regelmässigt gå över till högerblocket för att få stöd för sin politik. Intrycket för väljarna blir just det som högerpopulistiska partier alltid brukar lyfta fram: Det spelar igen roll vilket av de etablerade partierna man röstar på.

Slutsatsen blir pessimistisk: Oavsett vad Stefan Löfven väljer kommer det antagligen att gynna SD. I det första fallet direkt, i det andra nästa gång väljarna går till valurnorna. De finns ingen anledning att tro att SD:s 13 procent är något slags tak; Schweiziska folkpartiet har varit uppe och vänt på nästan 30 procent och FPÖ:s glansperiod nämndes tidigare. Sedan finns det förstås en rad faktorer som kan göra att stödet rasar. I korthet handlar det då ofta om svagheter inom det högerpopulistiska partiet och förändringar i omvärlden, men det är ämnet för en annan artikel.