Bara SD tjänar på nyval

Den här artikeln publicerades på nätet i Svenska Dagbladet 4 december 2014 och dagen därpå i papperstidningen.

***

SONY DSC

Bilden togs vid protester mot Jimmie Åkessons torgmöte på Norrmalmstorg strax före valet i september 2014. Foto: Anna-Lena Lodenius

Beskedet att det ska utlysas ett extraval i vår gör mig orolig, och det av många skäl. Det kan förstås gå hur som helst, det är omöjligt att sia. Men jag är rädd för att Sverigedemokraterna är det parti som framför allt kommer att tjäna på detta. Mycket talar för det.

Flera liknande partier i vår omvärld går kraftigt framåt. Dansk Folkeparti noteras som landets största parti i de senaste opinionsmätningarna. Både Front National och UKIP blev största partierna i sina respektive länder i senaste EU-valet och spås stora framgångar i kommande val. Samtliga dessa partier har för närvarande stöd från runt var fjärde väljare, vilket skulle kunna betyda att även SD har en potential på 20-25 procent.

Det bör dock sägas att det finns stora skillnader mellan partierna, de har olika bakgrund och framför allt är de flesta av de tidigare nämnda partierna betydligt bredare än SD. SD:s största problem, paradoxalt nog, kan vara invandringsfrågan. Var femte väljare tycker att den är viktigast. Men betydligt fler sätter andra frågor som vård, skola och omsorg ­högre på dagordningen. SD framstår fortfarande som ett enfrågeparti, vilket Mattias Karlsson med all önskvärd tydlighet visade på SD:s presskonferens inför beskedet att man avsåg att fälla regeringens budget.

Vad som talar för att SD växer är delvis det som nu händer i samband med budgeten: alla partier fokuserar på att attackera varandra och skylla allt på den andre. För den som inte är så insatt är det lätt att få intrycket att ingen vare sig kan eller vill ta ansvar för landet och politiken. Exakt vad som hände på de där mötena mellan Stefan Löfven och ­Alliansen kan ingen veta som inte var där. Men ­intrycket väljarna får gynnar inte de etablerade partierna.

Jag är rädd för att det som nu sker kan öka på politikerföraktet och proteströstandet. Det är just sådant som gör att liknande partier som SD växer i andra länder, mer än invandringsfientligheten som, tvärtemot vad nog de flesta nog tror, inte alltid är den starkaste faktorn i sammanhanget.

tre block

Den här bilden har jag länge haft i min Power Point Presentation när jag föreläser om SD och liknande partier i Europa.

Jag har sedan länge en bild i min Power Point Presentation när jag föreläser som visar tre jämnstora block i politiken, ett rött (med inslag av grönt), ett blått och ett högerpopulistiskt. Så ser det ut i många länder och i exempelvis Österrike, Nederländerna och Danmark har det varit så i många år. Jag anar en viss skadeglädje i kommentarerna från andra länders kommentatorer: välkommen till vår värld.

Politikens villkor har förändrats, vi har fler partier, väljare som oftare byter parti, som även byter mellan blocken, och bestämmer sig sent innan ett val. Vi har snabbare medier, inte minst sociala medier, som gynnar ytliga utspel, enkla budskap och tydliga partier med profilerade ledare. Kopplingen mellan samhällsklass och röstbeteende har minskat, bland annat eftersom partierna skiljer sig mindre åt i ekonomiska frågor. Det är värdefrågorna som skiljer partierna, synen på invandring, familj etc. Det har gjort att högerpopulistiska partier som SD fått en mer central plats i debatten. De relativa framgångarna för ett nytt parti som Fi kan också förklaras med dessa förändrade villkor.

Den här verkligheten måste partierna förhålla sig till. De kan inte fortsätta drömma om stabila majoriteter. Ett treblockssystem betyder att två av blocken måste samarbeta, eller att blocken måste brytas upp. Antingen blir det röd-blå samarbeten, eller så måste något parti gå högerpopulisterna till mötes i något avseende. Eftersom det senare förefaller otroligt återstår bara att de övriga partierna samarbetar. Det är inte troligt att ett extra val förändrar detta. Min gissning är att det antingen blir status quo eller så gå SD kraftigt framåt.

Det är ett känt faktum att koalitioner över blockgränserna också gynnar populistpartier på sikt eftersom de kan framställa sig som den enda oppositionen. Här pekar många på att röd-blå koalitioner föregick framgångarna för exempelvis Jörg Haiders Frihetsparti i Österrike och Pim Fortuyn i Nederländerna som banade väg för Geert Wilders Frihetspartiet. Men då handlade det om fasta koalitioner under en längre period. Det måste gå att samarbeta utan att sudda ut gränserna mellan partierna. Det är knappast enkelt, men jag skulle önska att det fanns en större ödmjukhet inför uppdraget.

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s