Tveksamma nazistavslöjanden har en lång historia

Den som läst kvällstidningarna de senaste dagarna känner sig nog lätt schizofren:

Aftonbladet: ”Hemlig militant grupp med planer på att slå till med våld mot riksdagen”. ”Auschwitzkuppen planerades hemma hos utpekade nazisten Lars-Göran Wahlström”.

Expressen: ”Ex-nazistens terrorbluff”. ”Han ville bara tjäna pengar på att sälja storyn”.

Jag har ingen aning om vilken version som är den rätta. Detta är också vad jag sagt till de journalister, både från svenska och utländska medier, som ringt upp mig för kommentarer. De utpekade nazisterna är välkända för mig efter många års studier av svensk högerextremism. Men hur skuldfrågan faller i just den här frågan undandrar sig min bedömning. Men någonstans i bakhuvudet ringer en liten klocka.

Det var den 11 maj 1965 som Expressen gick ut med avslöjandet om att den nazistiska gruppen Carlbergska stiftelsen hade vapen och planerade att genomföra en statskupp enligt hemligt material som tidningen fått ta del av. Upprinnelsen var, enligt tidningens journalister, ett anonymt brev till redaktionen. C E Carlberg var en av 30-talets stora finansiärer av nazistiska rörelser och byggde upp ett förlag för produktion och distribution av nazistpropaganda. Men på 60-talet gick verksamheten på lågvarv och rönte sällan något större intresse vare sig från potentiella anhängare eller från medierna. Carlberg själv hade avlidit 1962 och verksamheten togs då över av en Björn Lundahl.

Den inledningsvis anonyma källan erbjöd tidningen bilder och dokument och visade även runt i stiftelsens lokaler. Han poserade dessutom på bild iförd nazistuniform med några nazistfanor i bakgrunden på den bild som prydde Expressens första sida samma dag som man publicerade avslöjandet.

Utrymmet medger inte att återberätta hela denna utdragna historia som säkert dessutom är bekant för en del. Men den innehöll t ex hot mot kända personer, anklagelser om spioneri för främmande makt, vapengömmor, och världsomspännande sammansvärjningar. Björn Lundahl beskrevs som ”Sveriges Führer” och en man med utomordentlig intelligens, goda språkkunskaper etc. En beskrivning som andra med insyn i svensk nazism ställde sig frågande inför. Vilket inte minskade tidningens självförtroende när de fortsatte att rulla upp den allt mer fantastiska historien.

Ett gott uppsåt att avslöja nazism ledde till överdrifter och bristfällig källkontroll. Nazisterna hade lurat Expressen och inledde efteråt en lönsam process där de åtalade inte bara Expressen, utan även alla andra tidningar som skrivit om affären för förtal och inkasserade skadestånd. Minnet är i det här fallet inte kort, Lundahlaffären fick Expressen i många år, möjligen fortfarande, att tveka inför att publicera avslöjanden kring svensk nazism.

För Aftonbladets del har det funnits andra senare fall. Man kommer osökt att tänka på avslöjandet av NS-Stockholm (NS för nationalsocialism) den 19 januari 1998 då tidningen publicerade bilder av en tills synes beväpnad nazist utanför dåvarande informationschefen vid Stockholmspolisen Claes Cassels hus och vid ytterdörren till journalisten och programledaren Alexandra Pascalidous bostad.

Hoten visade sig vara arrangerade i samarbete med reportern, bilderna fanns inte utlagda på någon hemsida innan de publicerades i tidningen som dessutom visade sig ha framkallat filmrullen. NS-Stockholm, en grupp som få tidigare hört talas om, fick en lanseringskampanj som hette duga, men försvann ändå snabbt ur rampljuset. Journalisten, inte chefredaktören, dömdes för detta i ett vanligt brottsmål på grund av en ren teknikalitet: olaga hot är inget brott som nämns i tryckfrihetsförordningen och ingen hade dittills kunnat tänka sig möjligheten att en etablerad tidning med en ansvarig utgivare ägnar sig åt att hota namngivna personer.

Här var möjligen tidningsledningen också förd bakom ljuset av en ivrig reporter, det får vi aldrig veta. Men det finns uppenbarligen en stark vilja hos tidningsledningen att tro på sådana här historier, oavsett om det är hos journalisten eller hos källan det brister.

Jag ska inte trötta någon med organisationen Vitt Ariskt Motstånds karriär i medierna i början på 1990-talet eller andra berättelser som varit i varierande grad tidningsankor utan nöjer mig med att konstatera att nazism säljer. Det är knappast någon slump att just lösnummersäljande tidningar är de som oftast trillat i fällan att försöka dramatisera och bättra på historier som handlar just om nazism. I TV kan vi se hur de kommersiella kanalerna visar samma tendenser, historier om så väl dagens som gårdagens nazister rullas nästan dagligen. Vi bearbetar alla minnet av nazismens förbrytelser på olika sätt och i den processen finns många som skor sig.

En viss roll spelar det säkert också att en del nazister är fantasifulla personer som tycker om att bättra på sin image, säkert både för att stärka sin egen självkänsla och sin ställning i den svenska och internationella naziströrelsen. En del av dessa är sannolikt psykiskt labila personer som dragits till nazismens mytomspunna och förbjudna värld för att den erbjuder en slags status och legitimitet även för den som aldrig annars skulle ha en chans att sno åt sig en plats i medierna.

Vad säger då detta oss om f d nazistledaren Anders Högströms eventuella inblandning i historien med den stulna nazistskylten och en påstådd svensk terrororganisation? Ingenting mer än att man nog bör vara sunt skeptisk när sådana här historier kommer på tal eftersom alla som uttalar sig kan ha egna intressen som gör att de uttalar sig på det sätt som de gör. Det ska bli intressant att följa fortsättningen.