Det här talet skrev jag till en debatt om högerextremistiska hot som arrangerades av organisationer för författare och konstnärer (Svenska PEN, Sveriges Författarförbud och Konstnärernas Riksorganisation, KRO) i Kulturhuset i Stockholm den 14 februari 2015. Det är inte exakt det jag sa, jag har svårt att hålla mig till skrivna manus. Eftersom jag tycker att min skrivna text egentligen var bättre än det tal jag höll lägger jag ut det något korrlästa manuset. Som torde framgå uppehåller jag mig ganska lite vid just de högerextremistiska hoten, det gjorde alla andra desto mer (vilket inte var så konstigt eftersom det var utannonserat så). Men jag kände ett behov av att bredda frågan. När några av oss gått vidare för en gemensam fika kom nyheter om terrordåden i Köpenhamn som gör frågorna mer relevanta än någonsin:
***
Som skrivande författare debattör och journalist måste jag tycka att all slags terror och extremism är ett stort hot för att jag ska kunna leva, andas, agera, tänka och framför allt sprida det jag skriver. För det krävs ett öppet demokratiskt samhälle.
En del har oturen att leva i ett land där åsiktsförtrycket är normen, alltså där staten sanktionerar förtryck och begränsar demokratin. Andra av oss, som verkar i demokratier, kan ändå drabbas av att olika intressen, personer och organisationer som tycker att vi säger sådant som inte bör sägas, som försöker tvinga oss att hålla tyst.
Extremism betyder att någon tycker sig ha mer rätt än någon annan att gå förbi demokratin och agera i strid med lagarna. Vi som drabbas pratar inte alltid om det, av väl insedda skäl. Rent privat är det bekvämast. Men om vi nu ska prata om det, och det finns nog skäl att göra det ibland, så är det för att visa varandra att vi har liknande villkor och behov, och för att visa på att vi ibland behöver samhällets hjälp och stöd.
Det krävs en stenhård nolltolerans mot alla former av hot, trakasserier, våld i samhället, allt sådant som följer med ett mer auktoritärt och antidemokratiskt sätt att se på tillvaron. Både från statsmakterna och rättsväsendet, och från andra individer.
Det där senare kan vara det mest problematiska. Jag tycker mig se ibland att en del tycker att vissa har rätt att gå lite längre – enligt devisen idag terrorist i morgon frihetshjälte. Jag är uppvuxen i den generation som blev svansen till 68-vänstern, och jag sympatiserar i stort sett med målen för vänstern. Men det finns grupper på den kanten också som hotar andra, och som i extremfallet använder våld. Det finns inslag av samma förakt för yttrandefrihet och en stark rättsstat även i dessa läger. Vi får inte låsa oss vid en uppfattning om vem och vad som är problemet.
Det spelar ingen roll om det är våldsbejakande islamister, högerextremister eller vänsterextremister eller vad slags extremister det än handlar om. Jag tycker inte man kan tala om ”det värsta hotet” – det ändrar sig hela tiden. Vem som är värst i morgon vet vi inte. För den som drabbas är det som hänt hela problemet, vilka andra hotbilder som finns är just då ganska irrelevant.
Det kan handla om allt från det fruktansvärda som drabbade tecknarna på Charlie Hebdo till mer subtila påtryckningar som gör att vi inte skriver vad vi har på hjärtat och censurerar oss själva. De öppna hoten är bara en sida av saken. Mycket har blivit värre med alla sociala medier som ökar möjligheterna att sprida hot anonymt vilket ökat utsattheten.
Vi måste vara öppna för att våra förutfattade mening leder oss fel: Exempel: Efter bomber i Oslo 22 juli 2011 trodde alla först att det var islamister, sedan kom en blond norrman och kullkastade föreställningarna. I Paris missade nyhetsrapporteringen först att delar av terrorn riktade sig mot judar, för islamister kan väl inte vara antisemiter? Trots att antisemiter även i Sverige idag ofta är personer med rötter i Mellanöstern.
Alla former av våldsbejakande extremistiska grupper existerar parallellt, men de kan vara olika viktiga vid olika tidpunkter och mer eller mindre militanta. Jag har skrivit om nazister och högerextremister i 30 år, jag tror alla som gör det drabbas av någon form av hot. Väldigt många tröttnar och börjar skriva om annat, de flesta skulle jag tro. Delar av extremvänstern agerar framför allt med målmedvetna trakasserier där de tar heder och ära av personer de inte gillar och bombarderar människor med kränkande och hatiska påståenden. Men det förekommer även direkt våld. Jag skriver inte mycket om Al Quaida-orienterade grupper, men efter händelserna i Paris kan vi inte blunda för att det är sådana grupper som står för några av de värsta dåden.
Jag känner jag att jag måste uppehålla mig något vid frågan om yttrandefrihet som är så essentiell för det här som vi pratar om. Det är så lätt att man samlas här och tänker att vi här har ju rätt, och därute är alla de som har fel, de som har ondsinta tankar. Jag skulle önska att vi inte fastnade i sådant ryggdunkande. Vi måste förstå att det viktiga, och det enda som betyder något, är att vi är ense om att vi ska försvara demokrati mot alla former av angrepp. Vi behöver inte gilla varandras texter, konstverk, musikstycken eller vad vi nu ägnar oss åt.
Orwell har sagt: om det ska vara någon mening med yttrandefriheten måste den omfatta även det som ingen vill höra. (If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear.) Det är här det börjar bli komplicerat.
Vi måste få säga vad vi vill, så länge vi inte hotar och hetsar mot någon, och så länge uttalandena inte kan klassas som lagbrott, t ex hets mot folkgrupp. Andra må tycka att vi har fel, det spelar ingen roll om någon tycker det vi gör är totalt undermåligt, meningslöst eller anstötligt. Jag behöver inte titta, läsa, eller lyssna om jag inte vill. Inte minst det anstötliga är viktigt att värna om – det är mått på en demokrati att vi skyddar framför allt de som gör saker som väcker starka känslor.
Vi behövs alla – vi ska alla få finnas. Vad jag tycker – rent personligen – om någons verk är ointressant. Jag har noterat i debatten hur det finns de som undrar om det Vilks gör är konst och hur rolig Charlie Hebdo är, utan att fatta att det spelar faktiskt ingen som helst roll.
Och vem är jag att bedöma. Vad vet jag om vad vi ser som sanningen i morgon, kanske något helt annat än vad vi tror idag. Historien är full av omvärderingar. Det är sådana som kulturarbetare, fria konstutövare, som vågar gå före, det är bland folk som oss som det finns individer som vågar säga det där som inte andra säger.
Konstnärlig utövning som inte lätt får allmänhetens stöd, och konstnärer och författare som inte är populära och publika, är de mest utsatta. Inte minst dessa kan behöva samhällets stöd för att kunna fortsätta verka om de utsätts för hot.
Vi är några av de allra mest ensamma yrkesutövarna. Vi saknar ofta arbetskamrater, strukturer för säkerhet, fattiga är vi också. Men vårt arbete är en avgörande hörnsten i en demokrati, och vi behövs. Jag skulle säga att utan oss, ingen fungerande demokrati. Det är vi som lyfter taket och breddar horisonten, som visar på saker som går andra förbi. Vi som törs vara obekväma.
Vi kan vara de verkliga förkämparna, de som står fria och som verkligen säger sanningar. Vi kan komplicera frågor som inte enkelt låter sig reduceras till twitterinlägg, belysa saker från olika håll. Vi kan vara besvärliga, gå emot trender och föra upp nya debatter.
Vi kan brösta oss och säga att vi är viktiga, ovärderliga, alla vi på olika sätt. Men vi behöver stöd, vi behöver ett samhälle som förstår vår betydelse och ser att det ibland behövs åtgärder för att vi ska våga och orka fortsätta.
Vi behöver också samla oss ibland på det här sättet. Känna att vi är många med ett gemensamt intresse. Vi kan ha olika politiska åsikter, vi kan ha olika religioner. Men vi får banne mig verka och yttra oss. Och vi ska banne mig kunna våga yttra oss. Och rättsstaten ska stå upp för oss, och ge oss det stödet.
***
Här kommer en videoupptagning från seminariet i Kulturhuset, jag börjar prata efter 14,45 minuter.
Anna-Lena Lodenius 