Nazistledaren Göran Assar Oredsson är död. Han avled i skelettcancer i slutet av juni vid en ålder av 76 år. Oredssons parti Nordiska Rikspartiet, NRP, lades ner vid årsskiftet 2009-2010 (se Expo).

Jag har träffat både Göran Oredsson (som för övrigt inte var särskilt förtjust i sitt mellannamn Assar) och hans hustru Vera flera gånger i radhuset i Strängnäs i samband med intervjuer för böcker och artiklar. Jag har alltid blivit utomordentligt väl mottagen, vilket förvånat många som jag berättat detta för. Men Göran Oredsson hade en bild av att jag ändå försökte beskriva hans parti på ett korrekt sätt.

I min bok ”Extremhögern” som jag skrev med Stieg Larsson (1991) finns ett avsnitt där jag jämför NRP:s partiprogram med Sverigedemokraternas (alltså det som fanns då, kring 1991) och visar på att det finns stora likheter. Ett avsnitt som Göran Oredsson berömde mig för. Flera av dem som startade SD började sin bana i NRP och Oredsson gillade självklart inte att de skämdes över detta och försökte mörka sitt förflutna. Så sent som inför kyrkovalet 2009 avslöjades att en kandidat i Göteborg varit medlem i NRP på 1980-talet (se Svd).

En sak skulle Göran Oredsson inte gillat med det här blogginlägget: att jag använder ordet nazister. Nationalsocialister heter det, ansåg Oredsson. Nazism, ansåg han, är ett skällsord myntat av motståndarna.

NRP har sina rötter i ett parti som bildades redan 1957, Oredsson var med från starten. Det bildades i en tid när Förintelsen fanns färskt i minnet hos många och medlemsantalet var aldrig betydande. NRP:s främsta betydelse är att partiet fungerade som en brygga mellan krigsårens svenska nazistorganisationer (den sista lades ner 1950) och den vit makt-rörelse som började ta form på 1980-talet. De nya unga aktivister som strömmade till NRP:s Riksaktionsgrupp, RAG, i början av 1980-talet gick snart vidare till egna organisationer.

Jag kan inte låta bli att notera att texten om Oredsson i Wikipedia är mer omfattande än den som finns i högerextremisternas egen motsvarande webbtjänst Metapedia. Men i samband med hans död skriver flera av dagens grupper vänliga dödsrunor där de betonar hans roll som traditionsbärare, se t ex Info 14 och Tidningen Realisten.

Göran Oredsson var en vänlig humoristisk man med fruktansvärda åsikter om judar, homosexuella och en rad andra grupper. Inte för att det alltid märktes särskilt mycket i våra samtal och i hans tidningar som fokuserade mycket på insamlingar till nya kopiatorer att trycka tidningen med, historiska artiklar, partinyheter etc. Men ingen av läsarna tvivlade nog ändå på vad för slags organisation de hade att göra med. På senare år kom partitidningen Nordisk kamp ut allt mer sällan och aktivitetsnivån tycks även i övrigt ha varit låg. NRP behandlades ofta av medierna som något kuriöst, en anakronism. Men i den svenska nazismens historia har Göran Oredsson en självklar plats.