Hatet mot socialdemokraterna

Anders Behring Breivik riktade sina attacker mot de norska socialdemokraterna i sina attentat i Oslo och på Utöya augusti 2011. Efter det skrev jag en artikel  i Ordfront magasin nummer 5/2011 som handlar just om varför extremhögern hatar socialdemokraterna och arbetarrörelsen. Artikeln handlar också om varför socialdemokraterna förlorar så många väljare till högerpopulistiska partier.

Hela artikeln finns även på OMline. (Den intresserade kan dessutom läsa en artikel i LO-tidningen på samma tema.) Samtidigt som artikeln publicerades fanns det en faktaruta om extremhögerns nätverk, den har jag lagt ut nedanför huvudartikeln, om någon är intresserad.

***

Varför röstar fler väljare i rika Norge än i något annat nordiskt land på ett högerpopulistiskt parti? Anders Behring Breiviks terrordåd var tydligt riktat mot socialdemokrater. Hatet mot arbetarrörelsen delar han med många andra högerextremister.

Att högerpopulistiska partier växer i Östeuropa och i länder med hög arbetslöshet och ekonomisk kris är nog lätt att förstå för många, men varför i rika Norge som tack vare oljan har en BNP som är nästan lika stor som Sveriges trots en betydligt mindre befolkning? Arbetslösheten är låg, och åtminstone innan attentaten i Oslo och på Utöya framstod Norge som ett oerhört tryggt och gott land att leva i. Ändå röstar fler väljare än i något annat nordiskt land på ett högerpopulistiskt missnöjesparti.

I Norge har Fremskrittspartiet, där Anders Behring Breivik var medlem några år, tagit väljare från Arbeiderpartiet. Med sina nästan 23 procent av rösterna är partiet väl etablerat i politiken. Efter attentaten framfördes viss självkritik från Fremskrittspartiets ledning, att de kanske måste se över tonläget i debatten. Något sådant yttrades aldrig från Sverigedemokraterna (SD), inte ens när frågan ställdes rakt ut av journalister. Efter en tid backade även Fremskrittspartiet: Det fanns ingenting att lära av attentaten i Oslo och på Utöya och det som skett handlade om något helt annat än det Fremskrittspartiet står för, var slutsatsen. Möjligen, har det hävdats, kan man se att det mångkulturella samhället lagt en grund för ett hat som visade sig i attentaten. Det vore mer rimligt att se att ett mångårigt hat mot arbetarrörelsen från högerhåll är bakgrunden till det som hände.

Ekonomiska orsaker är inte särskilt framträdande när forskare ska försöka förklara varför högerpopulistiska partier växer. Det folkliga missnöjet handlar betydligt mer om en besvikelse över hur partierna och demokratin fungerar. Att partierna blir mer lika, höger låter som vänster och vänster låter som höger, ger ofta upphov till nya populistiska partier som spelar ut sitt starkaste kort: alla andra vill samma sak, det är bara med oss som ni kan få en förändring.

Detta är något som den norske journalisten Magnus Marsdal diskuterar i den uppmärksammade boken Frp-koden (på svenska Högerpopulismen dissekerad, Celanders förlag 2007). Han tar upp frågan varför så många arbetarväljare i Norge föredrar ett högerpopulistiskt parti. (En av partiets medlemmar under några år var för övrigt Anders Behring Breivik, även om det nu påstås att han inte gjorde mycket väsen av sig där.)

Magnus Marsdel menar att orsaken är att arbetarpartierna alltför mycket släppt klassperspektivet. Det har gjort deras tidigare väljare till lätta byten för högerpopulistiska partier. Många arbetarväljare är nämligen betydligt mer konservativa i sin syn på till exempel familj, jämlikhet och sexualitet och om de inte längre tror att arbetarpartierna kämpar för ekonomisk rättvisa ser de inte längre någon större anledning att rösta på dessa partier.

Magnus Marsdal har varit nyhetschef på tidningen Klassekampen och arbetar numera på den vänsterinriktade tankesmedjan Manifest senter for samfunnsanalyse. Han pekar i sin bok på hur Arbejderpartiet har fjärmat sig från sina väljare och blivit mer elitistiskt samtidigt som extremhögern har blivit allt mer populistisk. Väljarna känner inte längre igen sig i partierna och ändrar sitt väljarbeteende, de överger sina gamla lojaliteter. Att klassröstandet minskat är ett välkänt faktum över hela Västeuropa.

Elitismen är särskilt tydlig inom den ekonomiska politiken, menar Magnus Marsdal.

Där har eliterna etablerat en järnhård koncensus som styr åt det håll banker och kapital-ägare vill, utan hänsyn till samhällskonsekvenserna. Under denna koncensus, som etablerats på nationell nivå och inte minst på EU-nivå, förlorar socialdemokratin sin mobiliseringskraft i intressefrågor som pension, fördelning och sysselsättning, den politiska konfrontationen kring dessa saker – som man förr kallade klassfrågor – har nästan försvunnit, säger han på telefon från Oslo.

När intressedimensionen i politiken hamnar i bakgrunden, träder den kulturella dimensionen och värdefrågorna i förgrunden. Och det är längs denna dimension högerpopulismen har sin starkaste arbetarappell, i frågor om mångkultur, invandring, bistånd, strängare straff med mera. Vänsterns elitism öppnar vägen för högerns populism.

Det finns likheter men också skillnader mellan Norge och Sverige. Inte bara är deras ekonomi betydligt bättre, vår motsvarighet till Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna (SD), har en helt annan bakgrund med rötter i nazistiska och fascistiska miljöer. Fremskrittspartiet bildades som ett protestparti mot skattetrycket och har alltid varit en del av etablissemanget. SD framstår också mycket mer som ett enfrågeparti som lyckas hänföra alla diskussioner till kamp mot invandring och islam. Men SD försöker bli ett mer vanligt västeuropeiskt högerpopulistparti, och har delvis lyckats.

Fremskrittspartiet är fortfarande mer nyliberalt, vilket många högerpopulistiska partier tidigare var och även vårt Ny demokrati på sin tid. SD röstar också ofta med högern i ekonomiska frågor men har på senare år försökt lyfta välfärdsfrågor och famlar efter en mer löntagarvänlig syn på facket och arbetsmarknaden (än så länge inte med någon större trovärdighet).

För tillfället påverkas stödet för partiet av att attentatsmannen i Oslo och på Utöya var medlem där, särskilt kvinnor och yngre har lämnat partiet. Hur det blir på sikt återstår att se.

Vad ska då arbetarpartierna göra för att vinna tillbaks sina väljare? Lösningen måste vara att åter mobilisera i höger-vänsterfrågor, säger Magnus Marsdal. En slutsats som han delar med många statsvetare i Europa som studerat varför högerpopulistiska partier växer. Alltså en gammaldags vänsterpolitik som konfronterar högern och kapitalet och står upp för vanliga anställdas rätt till ett gott liv.

Med en kapitalism som bjuder på kris efter kris, skulle läget vara bättre en någonsin för en intressebaserad, bred politisk mobilisering från vänster. När detta inte sker, är det nog för att den socialdemokratiska eliten har blivit en samhällselit som helt enkelt inte förstår hur en bred, folklig och facklig mobilisering skulle se ut.

Att det odlas ett hat mot arbetarrörelsen i de högerpopulistiska partierna är något som Magnus Marsdal känner väl till.

Fremskrittspartiet har också bidragit till detta, partiet har stått för en retorisk extremism, inte minst mot Arbeiderpartiet. Men jag hoppas vi får se mindre av detta efter den 22 juli 2011.

Även i Sverige finns det ett känt hat mot arbetarrörelsen och Socialdemokratrin.

»Allah ska med« står det på klistermärken och flygblad som sprids av unga sverigedemokrater och andra med liknande uppfattningar, en travesti på det socialdemokratiska slagordet »Alla ska med«. Intill syns bilder av socialdemokraternas röda ros och Mona Sahlin, i nätkommentarerna ofta kallad Måna Muslim, iklädd sjal och i sällskap med en manlig muslim. Budskap: Socialdemokraterna säljer ut Sverige till muslimerna, snart tar de över.

1984 sålde den högerextremistiska tidningen Contra piltavlor med en bild av Olof Palmes ansikte på. Under samma period spred Europeiska Arbetarpartiet, EAP, nidskrifter med kroknäsekarikatyrer på Olof Palme – så avbildades han ofta i olika sammanhang av politiska motståndare. En inte långsökt tolkning är förstås att de försökte antyda att han hade ett judiskt påbrå. Juden beskrivs i hatpropaganda bland annat som girig, konspiratorisk och utan hemland, en internationalist. Det senare är något som i hög grad gällde Olof Palme.

Sverigedemokraternas starke man i en västsvensk kommun är gift med en kvinna som sitter i moderaternas lokala ledning, en omständighet som gjorde att han drog tillbaks sin kandidatur strax före valet 2010 av »personliga skäl«. I stället skriver han hotbrev till andra politiker, i mejlet till den lokale socialdemokraten Krister Kronlid i en grannkommun skrev han följande:

»Dina väljare har övergivit dej. Nu stundar 3,5 år i minoritet. Du kan sitta och applådera Håkan J, på den stalinistiska extra partikongressen som du kommer att närvara är endast en parodi på den verksamhet som bedrivs i ett land som ligger norr om Syd-Korea.

En parasit som lever utav vad dom arbetande människorna i Sverige skrapat ihop, har egentligen inget existenberättigande.

Räcker inte väljarnas dom?

Fattar du inte att det är endast dina gelikar bestående av bidragstagare, invandrare, fackparasiter som stödjer dej.

Jag får sån lust att bränna ner din bil, lägenhet, när jag läser om dej!«

Mejlet var anonymt, men brevskrivaren har erkänt i ett polisförhör. Det inleddes en polisutredning om hatbrott, men den lades ner eftersom det obegripligt nog inte ansågs tillräckligt grovt för att falla under »allmänt åtal«. SD har tagit avstånd men bara efter direkta frågor från journalister och med hänvisning till att han inte kandiderade i valet 2010. Mannen är efter vad som är känt kvar i partiet. SD:s avdelning i Uddevalla skriver på sin hemsida att detta visserligen är »fullständigt oacceptabelt«, men »inget ont utan det har något gott med sig« eftersom det »kanske kan få Kronlid att förstå vad SD-politiker mer än några andra lever med dagligen«.

Norge är det senaste exemplet på ett besinningslöst hat som fick ofattbara följder. Anders Behring Breivik hade synts på den islamkritiska sajten Document.no där han kallat tidigare statsministern Gro Harlem Brundtland från Arbeiderpartiet för landsförrädare. Liknande omdömen använde han om samtliga av vänsterns ungdomsorganisationer på samma sajt två år tidigare. Då skrev han att »vi kan inte acceptera att Arbeiderpartiet subventionerar dessa våldsamma Stoltenberg-jugend som systematiskt terroriserar politiskt konservativa«. Observera att han liknar de socialdemokratiska ungdomarna vid en nazistisk organisation. Bara några timmar innan massakern på ungdomslägret på Utöya hade Gro Harlem Brundtland talat där, och statsminister Jens Stoltenberg skulle ha gjort det dagen efter.

Hatet mot socialdemokratin har många rötter och orsaker. Det har alltid funnits ett hat från högerns sida mot den socialdemokrati som skördat segrar och tog över makten i många länder, inte minst vårt eget. Sedan finns det förstås olika slags höger. Den totalitära naziströrelsen satte nationens intressen före arbetarklassens och står självklart ljusår ifrån de värden som arbetarrörelsen slåss för.

De svenska nazisterna uttryckte sig på ett sätt som liknar det hat som fortfarande riktar sig mot arbetarrörelsen. Organisationen Nationalsocialistiska Industriarbetarförbundet (NSIAF) skrev under slutet av 1930-talet upprop med rubriker som: »Industriarbetare! In i NSIAF  till kamp för socialistisk rättvisa, mot kapitalism och LO-påvevälde«. I flygbladen användes ord som »förräderi« och »facklig diktatur«. Organisationen fick aldrig särskilt många medlemmar men hotet från nazister är något som inte minst många fackliga vid den här tiden vittnat om.

Hatet mot Olof Palme kom även från organisationer närmare den etablerade högern. Ingvar Carlsson berättar i sin bok Ur skuggan av Olof Palme (1999) om ett MUF-möte i en biolokal där man visar en videofilm i jätteformat med Olof Palme i olika situationer till suggestiv discomusik, ljus och rökeffekter ackompanjerat av taktfasta publikrop: »Palmebusters« (ung. Palmejägarna). I lokalen förekom även T-tröjor med nidporträtt av Palme.

Idag drivs de som sprider hat mot Socialdemokratin framför allt av känslan av ett svek, de uppfattar att politikerna som tidigare levererat reformer och förbättringar nu snarare administrerar nedmonteringen av välfärdsstaten. Aktörer i hatkampanjer är ofta personer som befinner sig utanför politikens elitskikt i olika främlingsfientliga ytterkantsgrupper och de högerpopulistiska partierna. De fortsätter att slå mot det parti som uppfattas som en elit, trots att Socialdemokraterna faktiskt inte har makten i lika hög grad som tidigare. Dessutom har det blivit allt svårare för politiker att påverka över huvud taget. Många av besluten har flyttat utanför landets gränser, de fattas i EU eller på internationell nivå. Ofta ligger de helt utanför politikens ramar.

Men relationen mellan Socialdemokraterna och den nya populistiska extremhögern som växer fram över hela Europa, och som i Sverige främst representeras av Sverigedemokraterna, är mer komplicerad än så. Historiskt har högerextremister förstås ett större släktskap med högern, fortfarande idag röstar SD:s representanter betydligt oftare med högerpartierna. Samtidigt vill högerpopulisterna närma sig vänstern och ta över deras väljare. SD skulle också vilja vara folkets parti, de vanliga människornas röst i politiken. I det populistiska förhållningssättet ligger att tala om ett gap mellan eliten och folket, oftast beskrivet som den politiska eliten. Här görs ofta likhetstecken med Socialdemokraterna. I kraft av sin historia. Det fanns skrifter av Per Albin Hansson med på SD:s försäljningslistor i partiets barndom och partiets toppar brukar citera Tage Erlander som ett exempel på att socialdemokratin var bättre förr.

Den inställning som finns i kretsarna kring SD kan illustreras av ett citat av före detta SD-medlemmen Tommy Funebo som skriver om Mona Sahlin i en text i den av SD utgivna antologin 20 röster om 20 år – Sverigedemokraterna 1988-2008:

»Ett allt större gap mellan den socialdemokratiska makteliten och ett modernt svenskt-etniskt proletariat som lever i risk för arbetslöshet, brottslighet, ohälsa och elände, det medför många röster för Sverigedemokraterna. Man skulle kunna säga att proletariatet i dag inte är socialistiskt utan nationalistiskt.«

SD ägnar inget annat parti samma uppmärksamhet som Socialdemokraterna. Partistrategen Mattias Karlsson, författare till de flesta av de programdokument som tas fram och numera riksdagsman, har författat tjocka luntor med angrepp. I »Socialdemokraternas sanna natur« radar han upp exempel på hur socialdemokratiska företrädare uppvisat en tveksam inställning till demokratin genom samröre antingen med nazism eller med kommunism (mestadels gamla exempel, rasistanklagelserna är från 1920- och 1930-talen). Uppsåtet är självklart att visa på att SD inte är det enda partiet som har en otvättad byk och medlemmar som uppträder klandervärt.

Många, kanske de flesta, av anklagelserna är säkert riktiga. Men det finns egentligen betydligt allvarligare anklagelser som hade kunnat riktas mot flera av högerpartierna. Högerns ungdomsförbund tog ställning för nazisterna 1933 och Centerpartiets föregångare Bondeförbundet var öppet antisemitiskt för att ta två exempel.

Mattias Karlsson kommer också med det häpnadsväckande påståendet att svenska socialdemokrater inspirerat de tyska nazisterna. Ett påstående helt utan belägg.

»Socialdemokraternas vurmande för rasbiologin var /…/ så omfattande, att man i vissa fall fungerade som inspirationskälla för de tyska nationalsocialisterna.«

Brist på källor och fakta är genomgående för hela dokumentet.

Hatet har fått nya spridningsvägar genom nya sociala medier. På nätet kan debatten föras med anonymitet och tonläget är ofta högt. Angreppen drabbar särskilt vissa politiker som sticker ut och uppfattas stå för kontroversiella åsikter. Särskilt utsatta är de som talar om tolerans och öppenhet.

Krister Kronlid sitter i fullmäktige och kommunstyrelsen i Uddevalla samt i en kommission för mänskliga rättigheter i Västra Götaland-regionen. Han är också ersättare i riksdagen. Det brev från en sverigedemokrat som nämndes tidigare var riktat till honom. Han berättar att han ofta mött hotelser och hat under de år han försökt debattera frågor som främlingsfientlighet och rasism och hur han bedömer SD som parti i lokala medier. Han anser att detta är typiskt för partiets representanter, vad partitoppen än säger.

Han berättar om en representant för partiet som höjde sin hand och formade den till en pistol som han pekade mot honom genom ett bussfönster. Men de flesta av hoten har varit anonyma och kommit via telefon eller brev, han har oftast inte brytt sig om att polisanmäla.

Men det här var extra grovt, droppen som fick bägaren att rinna över. Jag har syskon, föräldrar och syskonbarn med samma namn, de reagerade också.

SD är inte ett parti som alla andra, det startades av nazister och fascister. Det är ett hotfullt parti med många obehagliga kommunala representanter. Min morfar var antinazist under kriget. Han lärde mig att aldrig vika undan och det har jag tagit till mig.

Arbetarrörelsen var redan från början internationalistisk. De fackliga och politiska internationalerna är i stort sett lika gamla som de nationella organisationerna. Detta tänkande är idag viktigare än någonsin, på en globaliserad arbetsmarknad måste facket vara färgblint och se alla löntagare oavsett ursprung som lika viktiga. Nationalistiska rörelser blir fiender, något annat är otänkbart.

Vänstern står upp mot högerpopulismen medan högern ofta vacklar. Inte någonstans i Europa finns ett land där vänsterpartierna samarbetar med de nya främlingsfientliga partierna. Däremot finns en rad länder där högerpartierna samarbetar med sådana partier, på nära håll har vi till exempel Danmark där en högerregering sitter sedan över tio år med stöd från Dansk Folkeparti och Pia Kjaersgaard.

Detta har uppmärksammats även av liberaler som journalisten Lisa Bjurwald, författare till boken Europas skuld (2010) som i en intervju i tidningen Flamman i samband med boksläppet förklarade att »…Socialdemokratin har alltid varit en motvikt mot rasistiska rörelser, en stark barriär. Även som liberal vill jag ha en starkare socialdemokrati, för borgerligheten kan inte hålla uppe spärren mot rasismen. Visst, alla pratar om att vi måste stå emot SD och de här krafterna i Europa, men ändå får vi burkaförbud, krav på kraftigt minskad invandring, fixering vid muslimer och språktest. Jag är trött på det borgerliga tjatet om att bekämpa dem, för hur mycket gör vi?«

Socialdemokraterna har definitivt slagit fast att någonting med SD vill man absolut inte ha att göra, inte under några omständigheter. Högern har aldrig varit lika kategorisk i sina uttalanden.

Högerns nätverk

Sedan attentatet mot World Trade Center 2001 har det skapats en internationell rörelse av partier och organisationer som gemensamt försöker stoppa islams inflytande i västvärlden. När Sverigedemokraternas internationelle sekreterare Kent Ekeroth, en av de aggressivaste islamkritikerna i partiet, reser utomlands träffar han allierade inte bara från Europa utan även från Israel och USA. Israel ses numera som en god kraft i Mellanöstern i kampen mot den muslimska världen. Vänskapen med israeliska politiker är också ett sätt att söka legitimitet och få människor att glömma tidigare anklagelser om antisemitism och samröre med nazistiska och fascistiska grupper.

Den krets som samarbetar kring projektet att trycka tillbaka islam har utvidgats. Striden uppges stå mellan det upplysta västerlandet och den religiöst styrda och odemokratiska muslimska världen. Ord som sharialagar, terror och kvinnovåld används i karaktäristiken, som saknar nyanser och grundar sig på att det värsta som över huvud taget går att förknippa med någon form av muslimsk verksamhet tas som en bild av helheten.

I mars 2010 satt Kent Ekeroth i radions P1 och berättade att han just besökt en europeisk konferens för högerextremistiska partier i tyska Gelsenkirchen. Syftet med mötet var att hitta en gemensam strategi för att försöka tvinga EU-kommissionen att förbjuda moské- och minaretbyggen. I sitt tal gjorde Kent Ekeroth jämförelser mellan hotet från islam och det som tidigare fanns från nazismen och kommunismen.

Den här typen av konferenser har blivit allt mer vardagsmat för Kent Ekeroth. Ett halvår senare deltog han i en tvådagarskonferens i Wien med ungefär samma partier för samtal om en gemensam strategi för att hålla muslimska Turkiet ute ur EU.

– Turkiet har ingen plats i EU – vanligt folk borde få säga sitt om saken, sa Heinz-Christian Strache, ledare för Österrikiska Frihetspartiet, FPÖ, i samband med detta möte och framhöll att partiernas uppfattning är att det ska ordnas folkomröstningar om ett eventuellt turkiskt medlemskap.

Vid andra sådana möten har Kent Ekeroth liknat sitt och andras arbete med Winston Churchills försök att mota nazismen (en liknelse som för övrigt också dök upp i det över 1 500 sidor långa manifest som producerades av Anders Behring Breivik före dåden i Norge).

Det lösa nätverket som SD ingår i består, förutom av FPÖ, bland annat av det relativt nya tyska partiet PRO och dess lokala avdelning i Northrein Westphalen, belgiska Vlaams Belang som förbjöds men återuppstod under ett snarlikt namn (hette förut Vlaams Blok), de tyska Republikanerna, som väntas gå samman med PRO, och franska Nouvelle Droite Populaire, ett utbrytarparti från Front National.

2010 hölls ett möte i den israeliska staden Askhelon som handlade just om att hitta strategier mot islam. FPÖ-ledaren och en del andra deltagare besökte israeliska kolonier på Västbanken, Knesset och Yad Vashem, minnesmonument för judeutrotningen. Även här deltog Kent Ekeroth och poserar på bilder från ockuperat område iklädd camouflagekläder och grön målning i ansiktet.

På listan över israeliska kontakter står bland andra bosättarpolitikern Ha’ivri som har anklagats för att ha hyllat mordet på Yitzhak Rabin, en socialdemokratiskt orienterad före detta premiärminister som mördades av en högerextremist 1995 på grund av sina försök att skapa varaktig fred med palestinierna. Mötena besöks bland andra av den svenske miljonären Patrik Brinkmann som förut samarbetat med det högerextrema partiet NDP. Vid mötet i Israel deltog slutligen också Taylor Rose som uppgavs representera USA:s ultrakonservativa teapartyrörelse och som uttalat sig välvilligt inför tanken på en antimuslimsk international där även Israel skulle ingå.

Intresset för Israel tycks öka även bland andra högerextremister i Europa. Nederländske politikern Geert Wilders, ledare för Frihetspartiet, är en annan flitig besökare som inte vill beblanda sig med den tidigare omnämnda kretsen. Men vid ett besök i landet deklarerade han att det inte är Israels sak att tillhandahålla ett fritt Palestina och att det aldrig kommer att finnas någon palestinsk stat annat än Jordanien redan. Såhär sa han i en intervju med Reuter: »Vår kultur grundas på kristendom, judendom och humanism, och [israelerna] utkämpar vår strid… Om Jerusalem faller står Amsterdam och New York på tur.

 

 

En kommentar till Hatet mot socialdemokraterna

  1. Ping: Hatet mot socialdemokrater fortsätter | Anna-Lena Lodenius

Kommentarsfältet är stängt.