När Sven-Olle Olsson i Sjöbo dog 2005 blev jag ombedd att skriva en dödsruna i tidningen Fokus. Fokus har odlat en lite annorlunda typ av dödsruna som är personligare och ger utrymme för en mer sammansatt bild:
***
Det var våren år 2000 och Sven-Olle Olsson var på besök i sin villa i Sjöbo som han tillbringade allt mindre tid i. Egentligen höll han på att röka korv utanför sommarstugan. Han berättar stolt att han nästan bedriver självhushållning.
Han känns liten och tunn, är aningen rödfnasig i ansiktet, och när jag ska gå trycker han min hand och säger att han hoppas att jag inte ska skriva någon ”nidartikel”. Jag minns lokala vänsterpartisten Lukas Lennartssons ord några timmar tidigare på dagen: ”Ledaren har fallit”. Det var nog så många kände det när Sven-Olle Olsson och det lokala Sjöbopartiet halverades i valet 1998.
Det han föll på, vilket kanske inte är riksbekant, var inte flyktingfientligheten utan att invånarna tyckte att partiet drev lokalpatriotismen alltför långt. Inga flyktingar, javisst. Sjöboinvånarna är fortfarande inte särskilt förtjusta i invandrare. Åtminstone var de inte det 2000 när jag besökte Sjöbo och hamnade mitt i en av många attacker på en invandrarägd pizzeria. Stadens andra pizzeria, som drevs av svenskar, hade fullt kring borden (till skillnad mot den som drevs av kurder). Där skyltade man med svenska flaggor och kallade den pizza, som över hela Sverige heter Mexicana (med köttfärs och chili), för Ragnarök (!).Men när Sjöbopartiet i sin lokalpatriotiska nit började kräva först att eleverna skulle gå kvar i sina gistna byskolor ända till nian, och därtill skulle Sjöbo starta egen gymnasieskola, då sparkade kommuninvånarna bakut. Så roligt är det trots allt inte att tillbringa hela sin ungdom i just Sjöbo. Ett bittert nederlag för Sven-Olle.
Han förstod inte heller varför Sjöbos brottslighet rasat i höjden, och varför det kommit rökheroin och andra nymodigheter när man inte hade någo invandring. Rasistanklagelserna hade gett Sjöbo ett så dåligt rykte att huspriserna rasat i Vollsjö och andra delar av kommunen, och dit flyttade nu etniskt svenska kriminella och narkomaner från Malmö.
Sven-Olle Olsson började sin bana som Centerpartist och satt som kommunstyrelsens ordförande i Sjöbo i 16 år. Riksbekant blev han först i slutet av 1980-talet när Sjöbocentern, efter att en tid förgäves försökt stoppa kommunens flyktingmottagande, krävde en folkomröstning i frågan. Den slutade med ett rungande nej till flyktingar i valet 1988. För detta fick han motstå mycket spott och spe och tillnamn som ”Svin-Olle” (eftersom han födde upp grisar). Sven-Olle uteslöt tillsammans med två partikamrater ur Centerpartiet, och bildade i stället det lokala Sjöbopartiet som fick 30 procent av rösterna i det närmast följande kommunvalet.
Förmodligen var han inte någon odelat lycklig människa på sin ålders höst. Sven-Olle har knappast varit den ende lokalpolitiker i Sverige som velat stoppa flyktingmottagandet. Vi kan ta Göran Perssons gamla hemstad Katrineholm som haft ett flyktingstopp för att, som man säger, få kontroll över arbetslösheten och integrationsproblemen. Moderata Vellinge, moderaternas starkaste fäste, vill inte heller ha några flyktingar av ungefär samma skäl.
Skillnaden är att de andra inte röstar om saken. Skillnaden var också att det inte talade lika högt om sin rädsla för att Sverige snart inte består av blonda och blåögda människor.
Det gjorde å andra sidan miljöpartisterna i Tanumshede i ungefär samma veva som Sven-Olle Olsson. Det blev bara en intern partiskandal, inte mer än så. Inte heller socialdemokraten Gösta Brodin i skånska Åstorp, som i alla år tyckt ungefär som Sven-Olle har lagts på stupstocken.
Nej visst blev Sven-Olle Olsson ett offerlamm. Vi väntar fortfarande på Centerpartiets utlovade granskning av sin egen historia. Antisemitismen var inskriven i partiprogrammet på 1930-talet. Långt senare menar forskarna att partiet fungerade som ett ställföreträdande nationellt missnöjesparti, vilket var en av de viktigaste orsakerna att vi slapp politiker som Mogens Glistrup och Carl I Hagen i Sverige.
Sven-Olle Olsson marginaliserades allt mer och anslöt sig senare helt öppet till det främlingsfientliga Sverigedemokraterna som med åren fått allt fler väljare, framförallt i Skåne. Partiet drömmer om att bli ett svensk Dansk Folkeparti för Skåne, vilket inte är helt osannolikt. Sven-Olle Olsson kunde ha varit en del av detta om han orkat, man kan säga att han hade sällsynt dålig tajming.
Fotot i sidhuvudet: Detalj ur ett flygblad från Sverigedemokraterna, övre delen av bladet visar före detta moderata riksdagsmannen Sten Andersson.
Anna-Lena Lodenius 
Pingback: Vad kan vi lära av SD:s skånska historia? | Anna-Lena Lodenius