Debattinlägg publicerat i Aftonbladet 2005-05-03 med anledning av artikeln i Ordfront om att AMS satsar mer på män än på kvinnor:
————–
Män får dubbelt så mycket pengar som kvinnor i Ams olika arbetsmarknadsprogram. Den uppgiften presenterades nyligen i svenska medier.
Det konstiga var att det framställdes som en vanlig undersökning som Ams själv presenterat.
Trots att Ams ledning inte alls låg bakom, och i själva verket motarbetade att den spreds.
Ams ledning kom lindrigt undan när det presenterades att det satsas mycket mindre resurser på kvinnor än på män när de är arbetslösa. Närmare bestämt runt 10 miljarder per år.
En sensationell uppgift i tider när politikerna tävlar om vem som är mest feminist. Frågor som rör kvinnors plats på arbetsmarknaden är avgörande för att bryta kvinnors underordning över huvud taget. Ändå begravs den här typen av slutsatser bara som en undersökning bland andra. Ingen ställs till svars och framför allt: Ams avkrävs inga löften om konkreta åtgärder.
Jag vet faktiskt inte varför. Kanske för att ganska många journalister är alldeles för väluppfostrade och rädda för att ställa obehagliga frågor (vårt rykte till trots). Då är det enklare att slentrianmässigt välja en förment ”objektiv” standardmall för rapporteringen.
Några veckor innan Ekot gick ut med de här uppgifterna satt jag själv med samma statistik och ringde runt för en artikel i tidningen Ordfront. Sifforna hade jag fått av personer inom Ams som är kritiska till att verket inte tar jämställdhetsfrågorna på allvar. Jag möttes då av irriterade försök att ta reda på vem som lämnat ut uppgifterna (vilket faktiskt är ett lagbrott – man får inte efterforska en journalists källa). Inte någon enda av alla på Ams som jag talade med verkade ha en insikt och vilja till förändring.
Uppgifterna kommer för övrigt ur Ams egen databas, vem som helst som har tillgång till informationen (och det är ganska många) kan få reda på detta genom att ställa rätt frågor. Andra frågor än Ams normalt ställer. Det finns ingen anledning att ifrågasätta deras trovärdighet.
Först sent på fredagskvällen, när artikeln redan låg i tryck, hörde generaldirektör Anders L Johansson av sig. Men inte för att berätta allt vad Ams tänkt göra för att komma till rätta med problemen, utan för att försäkra sig om att jag inte trodde att Ams lagt ner hela sitt projekt för att bryta könsmönstren. (Det har de för övrigt inte, de har bara omplacerat alla samordnare som arbetat med projektet i flera år och sett till att det styrs av personer betydligt närmare toppen, resultatet av detta återstår att se).
Det finns förstås förklaringar till att kvinnor bara får hälften mot vad männen får i Ams program. Män är något oftare arbetslösa (dock inte dubbelt så ofta), de är något vanligare inom gruppen långtidsarbetslösa. Framför allt satsar Ams betydligt större summor på de yrkeskategorier där männen dominerar, och flera av programmen är utformade på ett sätt som gör att betydligt fler män passar in på beskrivningen.
Man kan förstå, men knappast försvara.
Vad är det som gör att arbetslösa byggnadsarbetare får en sådan uppställning jämfört med många andra yrkeskategorier? Varför satsas så mycket på att kvinnor ska lära sig teknik och så lite på att män ska ta jobb i vårdsektorn, där personalbehoven för övrigt ökar kraftigt de närmaste åren?
Varför förväntas kvinnor vara mer flexibla än män (något som personer på Ams jag talade med faktiskt höll med om)? Varför flyttas myndigheter med en dominans av kvinnligt anställda för att rädda mansjobben, till exempel när försvaret lägger ner på olika orter? (En fråga som ställdes i Aftonbladet i början av veckan).
Statistiken täcker ett stort län i södra Sverige under två månader. Den är framtagen med ett bestämt syfte: Att sätta fokus på en upprörande skillnad som betyder massor i kronor och ören. Utgår vi från att länet är någorlunda representativt (och det hävdar mina uppgiftslämnare att det är) handlar det om en skillnad på 10 miljarder om året.