DemokratiAkademin firade 20 år genom att ge ut antologin ”Att samtala fram en ny värld – om konsten att förverkliga demokrati genom mänskliga rättigheter”, en lunta på 440 sidor som presenterades vid ett seminarium i ABF-huset på Sveavägen i april 2015. Jag bidrog med ett avsnitt om skoldemokrati och de erfarenheter som jag gjorde som projektledare för en satsning på tre Farsta-skolor.
I antologin medverkar en rad skribenter som Arne Ruth, Bengt Göransson, Bernt Gustavsson, Bengt Nerman,
Elisabeth Abiri, Soraya Post, Thomas Hammarberg med flera. Här kommer mitt bidrag:
***
Det är elevråd i ett klassrum på högstadiet på Kvickentorpsskolan i Farsta. Den viktigaste frågan på dagordningen är att eleverna har föreslagit och fått igenom att varje klass ska ha en egen toalett som de ska ha nyckel till och som de får inreda som de vill. Eleverna har röstat och förslaget om klasstoaletter föredrogs av en majoritet av eleverna.
Nu diskuterar elevrådet omröstningen. Elevrådsordföranden är inte nöjd, hon reagerar på att några klasser inte röstat. Det visar sig att en tredjedel av klasserna inte har haft något klassråd. Någon tycker att de här klasserna får skylla sig själva.
Det var en mycket knapp majoritet av de som röstat som ville ha klasstoaletter, något fler än hälften. Är det tillräckligt för att genomföra en så stor förändring? Är det rimligt att till exempel 49 procent måste inordna sig i ett beslut som stöds av 51 procent? Och har alla haft rätt information innan de röstat, det kan ju finnas det som är dåligt med klasstoaletter som inte kom fram? Eleverna resonerar kring detta, olika röster hörs.
Deras lärare Anna Löflund leder mötet effektivt och låter alla komma till tals. Listigt visar hon på komplikationer i ett demokratiskt förhållningssätt och ger eleverna värdefulla insikter. ”Skoldemokrati är ingen skitsak”, som jag senare skrev om det här mötet.
Bland de frågor som eleverna tvingas strida för framstår toaletter som de mest frekventa vid sidan av skolmaten. Många skulle säga att elevråd är ganska meningslösa just för att de frågor som eleverna hanterar där är så triviala. De har fel. Oavsett vilken fråga eleverna hanterar, och att ha en anständig toalett är viktigt, kan de utveckla och lära sig vad demokrati handlar om. Men det behövs att de som leder samtalen förmår att vägleda på rätt sätt.
Det var hösten 2011 och jag arbetade med ett projekt kring skoldemokrati som finansierades av Ungdomsstyrelsen. Anette ”Nettan” Dalqvist, DemokratiAkademins frustande lokomotiv i demokratifrågor, hade plöjt myllan väl genom ett tidigare samarbete med de tre skolor som ingick i projektet (förutom Kvickentorpsskolan även Hökarängsskolan och Gubbängsskolan).
Under Nettans ledning hade de redan samordnat sina insatser med att utbilda och effektivisera inte bara elevråden utan även elevskyddsombuden (som skolorna är skyldiga att utse enligt lag, men som många struntar i) och kamratstödjarna. Det fanns etablerade nätverk och fasta mötestider.
Att ha en struktur är viktigt. Varje läsår började med att ”årshjulet” betades av, alla skolor fick en dagordning för träffarna så att de kunde planera in dessa. Det var uppstart i augusti för lärare och övrig personal som fungerade som vuxenstödjare, kick-off för eleverna en tid senare, därefter träffar med elevernas och de vuxnas olika nätverk i olika konstellationer under hela året fram till den avslutande kamratstödjarkonferensen för alla tre skolorna.
Både elever och vuxna hade fått redskap och lärt sig metoder, och det är viktigt om man vill nå resultat. Nettan har en hel skattkista av sådana att ösa ur. Ett arbete som ger resultat skapar positiva förväntningar. Det blir helt enkelt roligare att engagera sig då. Det här arbetet hade alltså redan inletts. Nu gällde det att visa att vi kunde komma vidare med demokratifrågorna, att lyfta arbetet ett snäpp helt enkelt. Det var där jag kom in.
Jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt. Till att börja med litade skolorna mycket på att Nettan skulle dra i alla trådar. Att hon sammankallade och drev på var en förutsättning. Men jag insåg också snabbt hur pressade skolorna är, och vilken kamp det är att prioritera demokratifrågorna som inte ger några direkta vinster i form av goda skolresultat och annat som man kan peka på.
Skolor börjar på sätt och vis om varje år, en tredjedel av eleverna på högstadiet är nya varje höst, även de vuxna kan bytas ut. Strukturer är lösningen på mycket, att det finns en kunskap i organisationen, ett arbetssätt att falla tillbaks på. Samtidigt som vi skulle utveckla något fick vi slåss för det vi redan hade.
Att bli medveten om demokratiska arbetsformer är att lära för livet, men mycket av skolarbetet handlar om individuell förkovran för stunden, sådant som går att väga och mäta och visa upp direkt. Det rimmar dåligt med de förväntningar som skolorna för närvarande har från politiskt håll. Trots att de nya läroplanen, Lgr 11, faktiskt benar demokrati och mänskliga rättigheter mer än någon tidigare läroplan.
Under tiden som vi sökt pengar hade två av skolorna bytt rektor, de hade ingen kunskap om det arbete som redan bedrevs på skolorna. Att tänka sig att det skulle kunna utvecklas, men att det också krävde ökad stöttning från skolledningens sida, var inte självklart. Vi skulle komma vidare, men mycket av kraften gick i stället åt till att försöka att inte tappa det vi redan hade.
Jag skulle kunna förlora mig i att berätta om alla frustrerande erfarenheter under året. I mina låga stunder lutade jag mig framför allt mot Heidi Hård af Segerstad, rektor på Hökarängsskolan, som tröstade mig med det alltid kommer perioder som är svårare, och att det viktiga är att hålla ut i svackorna. Den skola som just nu kändes motigast att arbeta med var bäst några år tidigare.
I min roll som journalist och författare kan jag skildra verkligheten, borra ner mig i det jag ser och ge det en gestaltning. Men jag påverkar inte direkt det som händer, möjligen indirekt om det blir reaktioner på det jag skriver. Att komma in i ett projekt på några skolor som jag nu fick göra var oerhört lärorikt.
När jag föreläser på skolorna i vanliga fall är jag en person som kommer utifrån, vilket i bästa fall uppfattas som positivt. Nu var jag en del av deras pågående arbete, någon som de stod i ständig kontakt med. Jag kom bland annat in i klasserna och förde samtal och diskussioner i mindre grupper. Jag stöttade även samhällskunskapsundervisningen för åttorna med pass om migration, folkomflyttningar och att leva i ett mångkulturellt samhälle.
Farsta är en förort med hög andel invandrare, men skolorna har en ännu högre andel än den befintliga befolkningen i området. Det beror på skolvalet som gör att etniskt svenska familjer i högre grad ser till att skicka sina barn till de högre rankade innerstadsskolorna. I Farsta finns många ensamkommande flyktingbarn, tämligen nyanlända och elever med sociala och ekonomiska svårigheter, att arbeta i dessa skolor kräver mycket av lärare och personal.
I mina samtal med eleverna kom vi bland annat in på deras egna erfarenheter av att flytta. Vi pratade om hur olika former av migration skiljer sig, och de fick fundera kring om deras familjer behandlats olika beroende på var de kom ifrån. Påfallande många av eleverna hade inte reflekterat över sådant. Demokrati och mänskliga rättigheter griper in i allas våra liv på ett påtagligt sätt, det finns en potential i att använda elevernas egen historia i lärandet.
Elevernas egen bakgrund gjorde det spännande att föra samtal om kulturella olikheter, religion och etnicitet. Vad är svenskhet, och måste man försöka vara svensk när man bor i Sverige? Förändrar sig svenskheten? Kan man vara både svensk och kurd? Går det att skapa ett bra samhälle där människor har väldigt olika bakgrund, och hur i så fall?
Höjdpunkten på året var i februari då det hölls en större konferens där vi bjöd vi in alla elever som fanns i de olika nätverken till ungdomshuset Tuben i Farsta centrum. Vi boostade dem med övningar och inspiration som leddes av elevorganisationen Svea och Rädda Barnens ungdomsförbund (bland andra Sofia Zachrisson som senare värvats av DemokratiAkademin). Till det positiva bidrog inte minst det sociala, att alla elever med ett uppdrag samlades och fick ansikten på varandra under en heldag. Eleverna behöver förebilder, och de måste få känna att de är viktiga.
Jag föreläste om demokratiuppdraget utifrån läroplanen för samtliga lärare och personal på två av skolorna. Flera lärare ansåg att det är en bristvara i skolan att föra sådana resonemang mellan vuxna människor, att tiden sällan medger det och att det är synd eftersom det ger en viktig grund att stå på när de ska möta eleverna. Andra lärare talade om att det talas för mycket om rättigheter, eleverna borde få veta sina skyldigheter, det är där det brister. Ibland öppnade sig avgrunder i lärarkåren när det gällde synen på demokrati, men det hörde tack och lov till undantagen.
Jag kan ofta tänka att det är så mycket fokus på det mest spektakulära. Att omvända nynazister och prata rasism ger många pluspoäng, man behöver bara titta på hur bidragen fördelas från Ungdomsstyrelsen. Det vi gjorde i Farsta var så vardagligt, enkelt men ändå svårt.
Att elever tas på allvar och får möjlighet till inflytande är både viktigt och nödvändigt. Detta framhålls så väl i FN:s barnkonvention som i den svenska skollagen och läroplanen. Lärarna ska, förutom allt annat, också fostra framtidens engagerade medborgare. Skolan är den kanske viktigaste platsen där medinflytande kan tränas och utvecklas, och där respekten för demokratiska fri- och rättigheter grundläggs.
Demokrati är något som byggs från grunden. Att satsa på demokratiarbete i skolans värld betyder att vi försöker bygga demokratin nerifrån och upp, att vi satsar på de som ska ha makten i morgon. Det är inte bara en rättighet att unga ska ha inflytande över sådant som rör deras liv och vardag, till exempel i skolans värld. Det är också viktigt för en fungerande demokrati att ungas kunskaper, synpunkter och erfarenheter tas till vara och ses som en resurs.
Att lära sig hur demokratin fungerar i teorin är en sak, en helt annan att pröva demokratin och se att den fungerar. Först då får vi en demokrati som fungerar.
Det står i lagen att unga har en rad rättigheter. Det är viktigt att skolan följer lagarna om de förväntar sig att eleverna också ska göra det. Elever som lär sig att påverka det som händer i skolan blir bättre rustade för att även påverka det som händer i samhället utanför. Arbetet som sker i skolan syftar längre, att påverka ungdomar livsval och i förlängningen hela samhället.
Det börjar i klassrummet, som Eva Anderberg, en lärare med stor erfarenhet av att arbete med demokratifrågor, och som gav mig feedback under projektet, slog fast. Det är där de viktiga erfarenheterna görs och där färdigheter tränas. När årets slut söktes nya pengar från Ungdomsstyrelsen för att utveckla klassråden, det var Hökarängsskolan som önskat sig detta och Heidi Hård av Segerstad hade lagt schemat så att nu skulle det verkligen vara möjligt för alla klasser att faktiskt ha ett klassråd varje vecka om de önskade.
Det blev inga extra pengar, men Hökarängsskolan gav inte upp senare producerades det en manual för klassråden i samarbete med DemokratiAkademin.
Farstamodellen, med nätverk och samarbete mellan tre skolor, fortsatte i stället i en annan del av landet. Kristinehamns kommun är medlem i DemokratiAkademin och Ungdomsstyrelsen beviljade medel till ett projekt där vi för över våra erfarenheter till en helt annan typ av kommun. Kristinehamn har en hög utflyttning, lågutbildningsnivå och inte minst på yrkesgymnasierna märks hur unga frustrerade män röstar med extremhögern i allt högre grad. Men Kristinehamn är också en kommun där folkrörelsearbete och föreningsliv lever. Det finns en politisk vilja som är berömvärd, och det ger resultat.
Jag skrev ner mina erfarenheter från vårt arbete i Farsta i boken ”Att bygga en demokrati i skolan” som gavs ut av DemokratiAkademin 2012. I Kristinehamn jobbar nu Sara Falkstad Byrne. Sara, som själv har pedagogisk erfarenhet som folkhögskollärare, lyfter arbetet flera nivåer och det är spännande att se hur arbetet fortskrider. Det här är bara början, var så säker!
Anna-Lena Lodenius 