Strax före jul publicerade Dagens Arena en artikel av mig där jag går igenom statusen för olika radikala högerpartier inför valet till EU-parlamentet i början av juni. Jag har betat av land för land och tagit pulsen både på de välkända stora partierna med en lång historia och de nyare och mindre som verkar ha medvind.

Det går som rapporterats framåt för den här typen av partier. Det gäller inte varje enskilt parti men över lag har de stärkt sin status och de skulle kunna bli en riktigt stor maktfaktor i EU om de också samarbetade. Men skillnaderna mellan partierna gör att de ofta inte drar jämnt och dessutom är de framför allt inriktade på inrikespolitik. Högerradikala partier har generellt blivit mer positiva till EU i takt med att de växt och kunnat påverka mer. En faktor som kan ha spelat in är också erfarenheterna av Brexit som visat hur svårt det är att lämna EU och vilka svåra konsekvenser det kan få.

Det är svårt att veta vad högerradikala partier tänkt sig att använda EU-parlamentet till framöver, utöver att försöka mjölka ut maximalt med EU-pengar till de egna partiernas nationella verksamhet. Bland de frågor som högerradikala partier gemensamt intresserar sig för framstår flyktingpolitiken som det viktigaste. Klimatfrågan och andra miljöfrågor växer i betydelse och partierna skulle kunna åstadkomma mycket skada om de satte tryck bakom att gå emot stora satsningar på det området. I övrigt kan noteras att de ofta bjudit motstånd mot sanktioner mot Ryssland, men stödet för landet har varit mindre öppet sedan attacken på Ukraina. Partierna har gemensamt försökt att få till ett förbud mot minareter och vill stoppa Turkiet från att komma med i EU (en hjärtefråga generellt är att minska islams utbredning i Europa). Partierna vill också bromsa överstatlighet i alla former och ser helst ett maktlöst EU som lämnar mer åt länderna själva. 

Det dröjde länge innan de fick en egen stabil grupp i EU. Numera finns Identitet och demokrati som samlar några av de mer profilerade partierna som italienska Lega, franska Nationell samling (Rassemblement National, tidigare Front National), FPÖ, Dansk Folkeparti, Alternativ för Tyskland samt belgiska Vlaams Belang. Övriga liknande har hamnat i till exempel den konservativa gruppen ECR, där SD valt att sitta, som domineras av polska Lag och rättvisa. Där sitter även Italiens bröder vars ledare Giorgia Meloni är premiärminister sedan oktober 2022. 

Det är svårt att ställa prognoser för EU-valet eftersom färre röstar och människor ibland röstar olika i olika val. Men de senaste nationella valen och opinionsmätningarna kan ändå ge en fingervisning om hur EU-valet slutar. Högerradikala partier har väljare som generellt bryr sig mindre om EU. Men det har ändå hänt att partierna skrällt och blivit betydligt större i EU än i nationella val. Ibland lockar de väljare från andra partier som håller med i enstaka sakfrågor, som minskad invandring eller motstånd mot överstatlighet. 

Några exempel på högerradikala partier i Europa som gått framåt på sistone i nationella val och opinionsmätningar (fler och fylligare exempel finns i artikeln på Dagens Arena som också innehåller mer information om radikala högerpartier i allmänhet):

Frihetspartiet i Nederländerna, PVV, tog storslam i parlamentsvalet i november 2023 och blev landets utan konkurrens största parti med 23,6 procent av rösterna. Regeringsförhandlingarna lär ta tid eftersom partiet inte fick egen majoritet, och de andra partierna har oftast hållit PVV på armlängds avstånd. Några partier började glänta på dörren före valet, men efteråt tycks allt fler anse att ett samarbete med Wilders är uteslutet. (Stödet för PVV varierar stort mellan valen, partiet fick till exempel inte in en enda representant i EU-parlementet i valet 2019.)

Alternativ för Tyskland, AfD, går kraftigt framåt i opinionsmätningarna. Partiet startade som ett intellektuellt liberalkonservativt parti som kämpade mot euron, men snart började extremare strömningar att ta plats. AfD fick drygt var tionde röst i det senaste parlamentsvalet och väljarstödet har nu vuxit till närmare 22 procent i opinionsmätningarna.

Sannfinländarna är tillbaka i regeringsställning. Partiet sprack när de fick sitta med i regeringen förra gången i samband med flyktingvågen 2015, men den extremare delen som behöll partinamnet har återkommit med full kraft. Valresultatet i april 2023 var 20 procent men partiet har tappat något i de senaste opinionsmätningarna. 

I Italien har sådana här partier regerat längre än några andra partigrupper på senare år och för närvarande regerar Italiens bröder (som har fascistiska rötter och fick drygt en fjärdedel av rösterna) i allians med Lega och Forza Italia.

Österrikiska Frihetspartiet, FPÖ, har suttit i regeringsställning två gånger, den första gången redan efter valet 1999. Partiet har kommit tillbaka efter den kris som följde på den så kallade Ibizaskandalen 2019 då det släpptes en smygtagen film som visade hur den dåvarande ledaren Heinz-Christian Strache diskuterar med någon som han tror är dotter till en rysk oligark om att kanalisera ryska pengar till partiets valkampanj. Men kurvorna har allt sedan dess pekat uppåt och FPÖ hade i november 2023 hela 30 procent i väljarstöd.

Flamländska separatistpartier går framåt i det splittrade Belgien där det rikare Flandern vill bli av med det fransktalande Vallonien (som bara utgör en tredjedel av befolkningen). Flamländskt intresse, Vlaams Belang, VB, som brukar liera sig med familjen Le Pen i och utanför EU-parlamentet, har gått om sin konkurrent det mer nertonade Nya flamländska alliansen, N-VA, i opinionsmätningarna. VB, som fick 12 procent av rösterna i det senaste parlamentsvalet, skulle bli största parti med 23 procent om det var val idag (regionalt är de förstås ännu starkare). 

Putinvännerna i Sloveniens Demokratiska Parti, SD, som anklagats för att föra landet långt ut på den extrema högerkanten, förlorade det senaste valet men har nu åter stöd av 35 procent i opinionsmätningarna.

I Rumänien växer det nationalkonservativa vaccinmotståndarpartiet AUR som nu har stöd av cirka en femtedel av väljarna.

Det senaste valets vinnare Smer i Slovakien leds av Robert Fico, en Putinvänlig socialdemokrat som fick närmare en fjärdedel av rösterna i valet hösten 2023. En av de främsta valfrågorna var att stoppa all vapenhjälp till Ukraina. Det är tredje gången som Fico sitter som premiärminister (han har tidigare styrt landet 2006–2010 och 2012–2018). 

Polen och Ungern särskiljer sig genom stabila regeringspartier som bärs upp av nationalistiska och auktoritära värderingar. Men polska Lag och rättvisa är på väg att förlora regeringsmakten efter det senaste valet 2023. Partiet är fortfarande störst med 35 procent av rösterna, men oppositionen har samlat sig och är beredd att ta över för att driva den politiska utvecklingen i en annan riktning.

Fidesz i Ungern sitter däremot säkert vid makten och brukar få över 50 procent av rösterna, om man kan lita på valresultaten i ett så påfallande ickedemokratiskt land. (Fidesz satt fram till 2021 i den konservativa och kristdemokratiska gruppen EPP med de svenska Moderaterna och Kristdemokraterna, men kritiken växte mot ett parti som orienterat sig allt länge bort från rättsstatliga principer. Fidesz ledamöter har bjudits in till Identitet och Demokrati men de har valt att förbli grupplösa.) 

I Tjeckien satt under den mandatperiod som avslutades 2021 en regeringskoalition bestående av högerpopulistiska Ano, ett kommunistparti och ett socialdemokratiskt. Tjeckien leds för närvarande av en borgerlig allians, trots att Ano fick över 27 procent av rösterna. Anos ordförande Andrej Babiš är företagare och en av landets rikaste män, och har anklagats för otillbörligt gynnande av egna affärsintressen.

Det starkaste högerradikala partiet i Baltikum hittar man i Estland där Ekre suttit i parlamentet sedan 2015 och har haft stöd av uppåt var fjärde väljare i vissa opinionsmätningar. Ekre försöker bland annat uppmuntra ester att föda fler barn för att stärka den estniska inriktningen på befolkningen. Partiet fick 18 procent i valet 2019 och har en representant i EU-parlamentet som ingår i gruppen Identitet och Demokrati.