Vem är det som försöker stjäla julen? – om främlingsfientlighet i vår tid

Den här texten finns med i en antologi som heter ”Extremism” och som gavs ut av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål 2012.

***

56970-ban-76707fNär Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson uppenbarade sig för andra året i rad i Blekingedräkt vid riksdagens högtidliga öppnande var det få som reagerade. Har vi redan vant oss? Annat var det första året då partiet just kommit in i riksdagen. Dräkten som Åkesson bar var i blått och gult, därtill en svart hatt, halvlånga byxor och knästrumpor. Han såg påtagligt obekväm ut och betedde sig lite som om han bar en maskeradkostym.

Det finns riksdagsledamöter för andra partier som ibland väljer att klä sig i folkdräkt som högtidsdräkt vid detta tillfälle, i sig ingenting kontroversiellt. Så varför väckte Jimmie Åkesson sådan uppståndelse i sin? Förmodligen för att vi kopplar samman hans klädsel med kunskapen om det parti han företräder. Det gjorde att hela tilltaget luktade unken nostalgi, rasistiska föreställningar och provokation. Att hylla svenska traditioner är i sig inte fel, tycker nog de flesta, men det får inte ske på bekostnad av andra kulturarv.

geosssverigetillbaka_grusvg_37850121Sverigedemokraterna ser svenskheten som hotad – enda möjligheten till ett gott samhälle är att vi sluter oss mot omvärlden. Många andra ser just öppenhet, demokrati och jämställdhet som svenskare än jordgubbar och surströmming, framför allt viktigare. Det pågår en strid om begreppet svenskhet, det pågår på arbetsplatser, skolor, gator och torg, i politiken och överallt där människor möts och talar med varandra.

En annan orsak till uppståndelsen kring SD:s första deltagande i riksdagens högtidliga öppnande var förstås också att partiets representanter tågade ut mitt under ceremonin i Storkyrkan i protest mot det som sagts i predikstolen som uppfattades som riktat mot Sverigedemokraternas politik. Efter denna turbulenta dag sågs Jimmie Åkesson posera i alla medier och fick möjlighet att uttala sig om det förtryck som han tycker att partiet utsätts för. Han menade att SD för en kamp för den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Många av partiets kritiker menar att partiet snarare för en politik som hotar att krympa de mänskliga rättigheterna för många som inte råkar har rätt religion, etnicitet, kön eller sexuell läggning.

Diskrimineringslagstiftningen är till för att skydda minoriteter och grupper som anses ha en svag ställning på till exempel arbetsmarknaden. Högerpopulistiska partier som SD lyfter snarare fram grupper som normalt anses höra till majoritetssamhället, vanliga arbetande vita män och kvinnor, och hävdar att dessa förtrycks av den förda politiken. De talar om ”svenskfientlighet”, ett vitt begrepp som får täcka allt från när utlandsfödda begår brott riktade mot svenskar till bidragssystem riktat mot personer som står utanför arbetsmarknaden. SD är numera ett allt mer populistiskt parti som målar upp ett gap mellan en förmodad elit, till vilken i synnerhet företrädare för andra partier räknas, och partiets egen definition av vilka som utgör det äkta folket.

Vi lever i en paradoxernas tid. Världen krymper, vi följer stora skeenden även på avlägsna platser i nyheterna sekund för sekund. Nya sociala medier gör oss delaktiga och förser oss med oändliga mängder av information. Samtidigt sker en centralisering. Vi följer alla samma historier, det finns ett tydligt centrum i nyhetsbevakningen. Det mesta av det som händer befinner sig fortfarande i skuggan, och det är inte bara geografin som avgör. Det som hamnar utanför kan vara en svensk förort lika gärna som en by i södra Afrika. Nya kommunikationer gör det lättare och billigare att resa. Vi semestrar längre och längre bort, svenska pensionärer köper hus i Thailand på ålderns höst. Men barriärerna för den som ska korsa en övervakad gräns mellan rika och fattiga länder är svåra att överträda. Vi har lika rättigheter, på pappret. Men knappast samma möjligheter.

Rätten att flytta slås fast i FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Antalet människor som lever i ett annat land än där de föddes har fördubblats på 25 år. Det rör sig om över 200 miljoner människor (cirka 214 miljoner för närvarande för att vara mer exakt). Det är ungefär lika många som hela Brasiliens befolkning. Om vi räknar även de som migrerar regionalt, till exempel inom stora folkrika länder som Indien och Kina, utgör migranterna världens femte folkrikaste nation.[1] Det är inte någon homogen grupp, här finns allt från efterfrågad spetskompetens som lockas till EU genom att erbjudas ett blått kort och mängder av förmåner till papperslösa som riskerar livet för att ta sig illegalt till Europa, kanske för att plocka grönsaker, utföra städjobb eller andra sysselsättningar där människor utan uppehållstillstånd har en viss chans att försörja sig.

Det är i det ljuset vi måste se främlingshatarna. De är förmodligen inte fler idag än förut. Tvärtom visar attitydundersökningar att svenskarnas inställning till flyktingar blivit betydligt mer positiv under de senaste decennierna.[2] Så varför var det först 2010 som vi fick ett främlingsfientligt parti i den svenska riksdagen, betydligt senare än de flesta andra länder i Europa? Noga räknat var det inte första gången, vi bör nog räkna även Ny Demokrati som satt en mandatperiod 1991-94. Det som förenar den perioden med den tid vi nu genomgår är en skakig ekonomi som urholkar välfärden.

Europeiska statsvetare som studerat orsakerna bakom framgångar för högerpopulistiska partier, det begrepp som ofta används för den moderna formen av främlingsfientliga partier, ser inte något entydigt samband med just ekonomiskt armod. De betonar snarare närvaron av ett politiskt missnöje med att partierna låter allt mer lika och en urvattnad politisk debatt där väljarna har svårt att skönja tydliga alternativ. En ekonomisk kris prövar politikernas förmåga och väljarnas tålamod, men det behöver inte vara krisen i sig som utlöser missnöjet. Det är alltså den populistiska agendan som får störst genomslag, inte den främlingsfientliga.[3]

Att världen krymper och avstånden minskar är knappast något som motståndarna till globaliseringen kan göra något åt. Men globaliseringen skapar rädsla hos människor som har svårt att förstå och anpassa sig till förändringarna. Valanalytiker talar om ett brett spektra av väljare som röstar på högerpopulistiska partier. Men en kärngrupp består av vad man om man vill hårdra det skulle kunna kalla manliga förlorare, de är oftare arbetslösa och många bor på landsbygden med liten förmåga att flytta dit där möjligheterna finns.[4] Dessa lockas av partier som påstår att det går att stoppa utvecklingen. Sverigedemokraterna och andra liknande partier lyckas ibland identifiera reella problem, men föreslår enkla lösningar som knappast kan fungera i en allt mer komplex värld. Ofta finns en tanke att det går att behålla de flesta av fördelarna men inga av nackdelarna med globaliseringen.

Främlingsfientlighet är inte förbehållet en viss socialgrupp eller samhällsklass. Men politiska framgångar för högerpopulistiska partier går genom att vinna intrång i den folkliga opinionen. Den homofoba arbetande mannen som tycker att utvecklingen går för fort och att jämställdheten har gått för långt har hittat en ny politisk hemvist. Han överger i allt högre grad de gamla arbetarpartierna som han tycker har gått för långt åt höger i sin ekonomiska politik och för långt åt vänster i kulturella frågor.

De högerpopulistiska partierna är ofta vad man kan kalla välfärdschauvinister, de vill ha en stark offentlig sektor men hävdar att andra än den egna befolkningen inte ska dra fördelar av den.[5] Hösten 2011 lanserade Sverigedemokraterna ordet socialkonservatism som ett försök att både bredda och fördjupa partiets ideologi. Exakt vad de menar är fortfarande lite oklart, mest av allt framstår det som ett nytt ord för en mer etniskt centrerad värdekonservatism. Från vänsterhåll framförs kritiken att partierna tar vänsterväljare och levererar högerpolitik. Det första halvåret i riksdagen röstade SD med de borgerliga partierna i 9 av 10 fall, men stödde även vänstern i viktiga frågor som stopp av utförsäljning av vissa statliga bolag och krav på besparingar i regeringskansliet.[6]

Den europeiska högerpopulismen är ingen enhetlig rörelse. Men det finns tydliga gemensamma nämnare: en strävan efter mer homogena samhällen som sluter sig mer mot omvärlden och som ställer tydligare krav på vem som ska få tillträde till materiella fördelar. Den äldre retoriken hos 1930- och 40-talens nationalistiska grupperingar baserade sin analys av olikheter på rasideologi. Rasbegreppet har ersatts med termen kultur, men skillnaderna är inte så stora eftersom även kulturer uppfattas som statiska och närmast nedärvda.

Äldre tiders antisemitism har allt oftare ersatts med en kamp mot inflytande från den muslimska världen som förmodas ha en gemensam strävan att ta över Västerlandet och ersatta rationellt tänkande och sekulära samhällen med sharialagar och Koranen som rättesnöre. De värsta formerna av islam jämställs med all islam, rörelser som Al Qaida visar enligt SD och liknande partier på islams inneboende ondska.

I Sverige har vi länge sett högerpopulism som en förlängning av 1930- och 40-talens nazistiska och fascistiska rörelser. Men Sverigedemokraterna är ett relativt ovanligt parti genom sin bakgrund i sådana miljöer. De flesta högerpopulistiska partier som har en främlingsfientlig retorik har uppstått som populistiska missnöjespartier med en annan agenda, till exempel protester mot skatterna (Dansk Folkepartis föregångare Fremskridtspartiet och norska Fremskrittspartiet) eller försvar för landsbygdens invånare (Sannfinländarna), i kampen för en region (Vlaams Belang i Belgien, Lega Nord i Italien) eller så har ett tidigare mer ordinärt borgerligt parti omformats (som Schweiziska Folkpartiet eller Freiheitspartei Österreich).

Det är självklart inte enkelt att vi blir mer olika, etniskt, kulturellt och religiöst. Men våldsamma motsättningar finns i alla samhällen, vare sig vi väljer att titta snett på de som bor i grannbyn eller de som har en annan hudfärg och korsat många landgränser för att komma hit. Det går inte att operera bort det icke önskvärda, det borde vi ha lärt av vår historia. Nazistregimen i Tyskland försökte utrota hela folkgrupper (främst judarna men även till exempel romerna).  Svenska rasbiologer mätte skallar hos minoritetsgrupper som samerna och trodde de kunde dra slutsatser av sådana data. SD föreslår självklart inte folkmord och terror mot främlingarna. Men de håller inte med om att gott samhälle utgår från att vi är olika och att vi därför bör se olikheterna som en tillgång. Det intressanta är inte vilka vi är utan hur vi uppträder mot varandra. I SD:s Sverige är identitet nyckeln till rättigheter, liknande slutsatser drar andra liknande partier i sina respektive länder i Europa.

De högerpopulistiska partierna försöker återskapa en nostalgisk dröm, ett gyllene förflutet, utan att förstå att det är omöjligt. Allting är alltid statt i utveckling, och förändringen handlar om att vi tar till oss det andra, främmande, och inkorporerar det med det vi hade. Det blir en syntes, det andra behöver inte ta över, det kan också berika. Ofta ser vi inte ens att vi förändrat vårt sätt att tänka och vara eftersom det sker omärkligt steg för steg.

Den blekingedräkt som Jimmie Åkesson bar ser fortfarande ut på det sätt som den gjorde när den nedtecknades av kringresande etnologer som ville kartlägga uttryck för svensk kultur. De funderade inte särskilt mycket över hur den hade influerats av dräkter från andra länder. Den hade dessutom säkert sett annorlunda ut om man slagit fast dess utseende några decennier tidigare eller senare.

En numera utesluten sverigedemokrat i Filipstad intervjuades av en reporter på lokal-TV om sin syn på svensk kultur. När han ombads att ge exempel på kulturyttringar som han såg som skyddsvärda svarade han först fornminnen och sedan, efter viss betänketid, julfirandet och midsommarafton. Något som väckt stor munterhet och gjort att klippet visats ett rekordstort antal gånger på YouTube. Frågorna hopar sig: Är dessa firanden hotade på något sätt? Det tycks väl snarast som att firandet av svenska högtider växer för varje år. Vi kan förstås skratta åt en dåligt påläst och inte särskilt välformulerad värmländsk aktivist. Men hans uttalande är på intet sätt unikt. Det uttrycker en känsla många har av att det vi känner igen är hotat och att hotet kommer utifrån. SD pekar på behovet av en motståndsrörelse som gör att saker inte förändras till oigenkännlighet.

Allt ska vara som förut. Svenska kyrkan ska återinföra ”Fädernas kyrka” i psalmboken och vara ett värn mot andra främmande kulturer och religioner. Det ska vara slut med genuspedagogik på dagis och offentlig konst ska återspegla det svenska kulturarvet (onekligen en kränkning av den konstnärliga friheten). För att ta ett axplock av åsikter som framförs i SD:s publikationer och program.

petter och lottaVad är då svenskhet? Något ganska svårbestämbart visar det sig om man ber människor försöka definiera vad de menar. Dessutom något som är statt i förändring. Varför inte ta en av de typiskt svenska högtider som nämndes av sverigedemokraten från Filipstad. Få av oss som är något äldre firar julen som när vi var barn. Knappast någon svensk skulle känna Sjung_med_oss,_Mamma!,_del_9igen sig i julfirandet i början av det förra seklet. Där fanns gran, skinka, tända ljus och inte så mycket mer av det vi idag tycker hör till. Jag har som vuxen läst om Elsa Beskows Petter och Lottas jul för mina barn och förundrats över att det är bocken som kommer med presenter. Det gäller även i den sång av Alice Tegnér som min mamma brukade sjunga för mig när jag var liten:
“En jul när mor var liten

Hörde hon hur någon en kväll

Stod där ute och stampa

Och gav dörr´n en smäll

In där klev en julebock,

Skäggig och med luden rock

Han tog ur en påse

små paketer opp”

jenny-nystrc3b6m-jul-1912Numera kommer en rödklädd Coca Cola-tomte som inte har mycket gemensamt med den lilla gårdstomten som Jenny Nyström försåg med röd luva och förde samman med julen. Fast i Sverige hoppar vi över momentet med att tomten ska trycka sig ner genom en skorsten och låter honom komma redan på julafton. Vi har alltså tagit vissa delar av de amerikanska traditionerna och blandat dessa med våra egna. Vilket är precis så det brukar fungera. Finns det något mer svenskt än Kalle Anka på julafton?

Idag firar man jul även i den muslimska världen eller i Asien, där få har någon relation till det kristna budskapet. Men att de dekorerar med konstsnö och delar ut julklappar i Singapore och Marrakesh är egentligen inte konstigare än att vi klär ut oss till spöken och vrålar ”bus eller godis” på Halloween, en ursprungligen keltisk sed som förvandlades åtskilligt när irländska migranter tog den till USA, eller att vi numera ger bort röda geléhjärtan på Valentines Day.

per albinEn del nostalgi handlar om ren begreppsförvirring. SD säger att de vill återupprätta folkhemmet. Ett gammalt begrepp som ursprungligen myntades av högern. Men den socialdemokratiska visionen, som de flesta och även SD associerar begreppet med, handlade inte om att vi skulle bli mer lika, etniskt och kulturellt, utan om ekonomisk och social jämlikhet. En klar missuppfattning från Sverigedemokraternas sida. Å andra sidan var vi mer kulturellt lika då, sådan var tiden. Per Albin Hansson och Tage Erlander förvandlas i Sverigedemokraternas retorik till ofarliga trygga farbröder i en kontrollerbar forntid. På liknande sätt försöker de utropa Selma Lagerlöf till den första sanna Sverigedemokraten, utan att reflektera över hur hon moderniserade litteraturen och med sitt liv som lesbisk och ekonomiskt självständig var allt annat än trygg och traditionsbevarande.[7]

Sedan kan man förstås fundera över om det gyllene förflutna var så glimrande trots allt. Fick alla plats i folkhemmet? Vi vet att det fanns påtagliga brister i synen på sexuella minoriteter, att det var sämre ställt med jämställdheten och att förståndshandikappade och funktionshindrade hamnade på slutna institutioner och utsattes för omänsklig behandling.  Den svenska modellen blev ett begrepp, men var vi så unika? Det växte fram ett välfärdssamhälle i vår omvärld också, på lite olika sätt men det är sällan så att något uppstår bara på en plats. Dåtiden gör sig nog bäst på håll. Få skulle vilja återvända till den tiden när vi inte reste utomlands, hade tre sorters bröd i butiken, nästan inga grönsaker på vintern och när krogarna var få och stängde tidigt. Det är för att människor har glömt hur det var som det går att driva en sådan politik.

Vad som är svenskt är något som upplevs intuitivt, men jämför vi våra bilder uppstår tydliga diskrepanser beroende på vilka vi är, hur gamla vi är, varifrån i landet vi kommer etcetera. Vilket också gör projektet om bevarandet av det svenska till en komplicerad historia. Alla försök att precisera vad svenskhet är landar i schabloner som ter sig närmast löjeväckande. Som i följande uttalande av SD-riksdagsmannen Erik Almqvist:

burkmat”Svenskt som i lagom-landet, röda stugor, välfärd, vackra kvinnor, skidor-på-vintern och charter-på-sommaren, lantställe, ställa sig i kö, Volvo, fika, midsommar och så vidare, och med en etnisk identitet vars historia börjar någonstans med skäggiga vikingar.” [8]

Svenskhet kan inte bara stå för positiva omdömen, en önskelista över perfekta människor. Det går visserligen att göra listor över egenskaper som är vanligare i Skandinavien än i andra delar av världen, vilket vissa etnologer gjort (konflikträdsla, tystlåtenhet, vana att underordna sig auktoriteter etcetera).[9] Men dessa kan aldrig vara normerande. Det finns personer som heter Muhammed som uppfattas som bråkiga och osvenska. Men det samma kan sägas om många med förnamn som Erik eller Kalle. Etnicitet och kulturell bakgrund är bara några av många byggstenar som gör oss till vad vi är, klass, kön, livshistoria och många andra omständigheter måste vägas in. Ytterst är vi alla individer som höjer oss över försök att pressa in oss i konstruerade grupper.

De invandrare som drar vinstlotten, ett uppehållstillstånd eller till och med ett nytt medborgarskap, strävar knappast i första hand efter att bli ”riktiga svenskar”. Snarare blir de människor med flera identiteter. Den som bytt hemland är mer benägen att göra det igen. OECD uppskattar att mellan 20 till 50 procent av alla de som flyttar till OECD-länderna återvandrar till sina hemländer eller flyttar till något annat land inom fem år. De flesta återvandrar redan inom tre år. Ibland talar man om cirkulär migration. [10] Tanken att det finns stora grupper av invandrare som har siktet inställt på att komma just till Sverige för att slå sig ner här för tid och evighet stämmer alltså inte. Snarare uppfattas vi som ett mindre attraktivt land som ligger lite vid sidan av, en annan klar nackdel är att vi hör till ett mindre språkområde. Det är en orsak till att vi är ett av få länder i Europa som på senare år gjort det lättare att rekrytera arbetskraftsinvandrare.

När världen krymper tenderar det vi tycker är främmande att hamna längre bort. För inte så länge sedan var den som kallades ”svartskalle” ofta från södra Europa. I och med EU-medlemskapet och vår kännedom om dessa länder är det snarare länderna utanför Europa som hamnat i blickfånget. Men det gäller inte alla länder, asiatisk invandring talas det förvånansvärt lite om. I stället riktas nästan all uppmärksamhet mot invandrare från länder som kan anses höra hemma i arabvärlden.

Eftersom många av dagens invandrare är muslimer har religionsfrågan kommit i förgrunden på ett annat sätt. Islam får stå för det annorlunda, främmande, det som inte är som vi. Att de flesta svenskar knappast är några aktiva kristna längre som går i kyrkan på söndagarna glöms bort. Att definiera bort det andra blir viktigare än att definiera det som är vi. Intoleransen får nya ansikten. Att frågan om att motverka islam blivit så viktig har gjort att det europeiska samarbetet mellan högerpopulistiska partier har stärkts. De möts numera regelbundet och propagerar flitigt för att EU inte ska släppa in Turkiet och för att EU ska införa ett förbud mot minareter.

Nätverket har vidgats även utanför Europa och omfattar nu även organisationer i Israel och den amerikanska tepartyrörelsen. Representanter har till och med hållit möten i Israel och då besökt minnesplatser för människor som dog i Förintelsen. ”Nationalister i alla länder förenen eder”, sa den franske nationalistledaren Jean Marie Le Pen och travesterade Karl Marx när han försökte bilda Internat, en international för nationalister. Det gick inte särskilt bra den gången, det fanns för stora skillnader mellan partierna. Idag samverkar de ändå över nationsgränserna, en gemensam fiende blev avgörande för närmandet.

Antisemitismen har blivit den gamla rasismen, eller rättare sagt en rasism som syns i andra sammanhang än tidigare, framför allt bland islamister. Den finns även hos en del vänsteraktivister som gör uppenbara övertramp i sin kritik av staten Israel. Mer sällan märks antisemitismen numera i högerpopulistiska sammanhang. Vi har fått en någorlunda städad rörelse av partier som ofta sitter i sina länders parlament och som får många röster. De vill inte längre associeras med tredje rikets Tyskland och judehat. Dessa partier utgör en växande partigrupp, den första nya på många år som växt fram i hela Europa, både i de östra och i de västra delarna (de gröna finns inte i öst).

Främlingsfientligheten är och förblir mobbarnas religion. I Nazityskland lyftes mobbningen upp till statsreligion. Sverigedemokraterna framhåller ofta att deras representanter mobbas ut. Det stämmer tyvärr, åtskilliga sverigedemokrater har blivit hotade, trakasserade och i vissa fall misshandlade av antirasister. I en demokrati har människor rätt att ha vilka åsikter de vill, utan att drabbas av förföljelser. Däremot är det knappast något som strider mot demokratiska fri- och rättigheter att andra partier isolerar ett främlingsfientligt parti och ser till att det inte får något inflytande över den praktiska politiken. Ett parti som inte tror på allas lika värde och rättigheter ska inte bestämma för mycket. I andra länder har sådana partier fått en maktställning, med förödande resultat. Vi behöver bara gå till vårt södra grannland Danmark för att se hur invandrings- och integrationspolitiken förändrades under de tio år Dansk Folkeparti satt som stödparti till den borgerliga regeringen.

Den som säger sig vilja värna om svenskhet och kristna värderingar, vilket till exempel Sverigedemokraterna gör, borde erinra sig det kristna kärleksbudskapet:.”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”.[11] Liknande formuleringar finns för övrigt i urkunderna till alla stora världsreligioner. Vi kan dessutom knappast brösta oss och hävda att kristna betett sig mer civiliserat än andra genom historien.

Ett gott samhälle måste stå upp för det udda, skeva och backa upp minoriteterna. Vi kan inte döma människor enbart på ytliga fakta grundade på grupptillhörighet. Ett parti som skiljer mellan män och kvinnor, invandrare och svenskar, muslimer och kristna vill leda in på en väg som ofelbart medför förtryck och övergrepp.

SD är ett parti som hävdar att det finns absoluta sanningar och som inte förstår demokratins väsen av att kompromissa och lära sig av erfarenheter. SD hävdar att alla problem beror på en enda sak: invandringen. Kriminalitet, miljöproblem, arbetslöshet, bostadsbrist, oavsett vilken fråga vi tar upp kommer SD att hävda att lösningen är minskad invandring. Det är inte seriöst. Det borde vara varje demokratiskt partis uppgift att motarbeta ett sådant parti. Men ännu viktigare vore att övertyga väljarna om varför de inte ska rösta på ett sådant parti. Där har partierna mycket kvar att lära. De behöver träna sig på att berätta inte bara varför de inte gillar SD utan framför allt hur deras egna partier ska kunna bidra till en bättre värld med mångfald och lika rättigheter.

Men motståndet mot främlingsfientligheten behöver finna nya former. Tiden är över när de som motsatte sig främlingshatet, då ofta i form av nynazistiska grupper, formerade fackeltåg och massdemonstrationer för att visa sin avsky. Idag är främlingshatet organiserat i mer eller mindre respektabla partier som sitter i ländernas nationella parlament. De förbud mot rasistiska organisationer, som finns i många länder är därmed verkningslöst. Om det nu någonsin varit effektivt. De flamländska nationalisterna i Vlaams Blok, som stämdes 2002 i en dom som fastställdes 2004 och ledde till ett förbud, tog inte lång tid på sig att forma ett nytt parti, Vlaams Belang, med ungefär samma politiska program. Det existerar än idag. Att Tyskland har en liknande lagstiftning har inte hindrat partier som NDP och DVU från att ställa upp i allmänna val med vissa regionala framgångar i en lång följd av år.

Idag måste vi bekämpa främlingsfientligheten inuti systemet, i beslutande församlingar, på arbetsplatser, skolor, i facket och överallt där människor framför sina uppfattningar. Vi har ett kollektivt ansvar att bekämpa åsikter om att etniciteten ska vara avgörande för vilka rättigheter vi ska ha i samhället och synen på svenskhet som något som ska favoriseras. Inte för att det skulle vara något fel med svenskhet, vad det nu är, utan för att ett gott samhälle inte ska utgå från sådana luddiga och irrelevanta begrepp i sin syn på individerna. Den grumliga tanken att en nation ska representera endast en etniskt, kulturell och språklig grupp borde för länge sedan ha placerats i historiens skräpkammare.


[1] Global Commission on International Migration, GCIM, slutrapport 2005, www.gcim.org/en, den senaste uppskattningen av antalet migranter är hämtad ur IOM: ”Facts and Figures”, 2010-12-10

http://www.iom.int/jahia/Jahia/about-migration/facts-and-figures/lang/en

[2] Demker, Marie: ”Svensk opinion allt mindre negativ till flyktingar”, Vanstrastranden.wordpress.com, 2011-04-13 (Analys av SOM-undersökningen 2010).

[3] Se t ex Cas Mudde och Jens Rydgren.

[4] SOM-undersökningen, sambandet uttrycktes särskilt tydligt i undersökningen efter 2006 års val.

[5] Finns beskrivet i en rad forskningsrapporter, se t ex en analys av Arbeiderpartiet i Norges medlemstapp och väljarflykt i Marsdal, Magnus: ”Högerpopulismen dissekerad”, Celanders förlag, 2007.

[6] TT: ”SD röstar som regeringen”, Expressen, 2011-04-03.

[7] SD:s partisekreterare Björn Söder nämnde referenser både till Selma Lagerlöf och Per Albin Hansson i ett tal vid partiets riksårsmöte 2008 i Karlstad.

[8] Almqvist, Erik: ”Ska Sverige vara svenskt?”, SD-kuriren nr 70.

[9] Se t ex Daun, Åke: ”Svensk mentalitet: Ett jämförande perspektiv”, Rabén & Sjögren, 1989, .

[10] OECD: ”International Migration Outlook Annual Report”, 2008.

[11] Matteus 7:12, Bibeln 2000

Annonser