Jag har en krönika i senaste numret av Ordfront magasin, nr 4:2016, som inte finns på nätet, men här är den version jag skickade in (sista meningen och möjligen något ytterligare ord försvann av utrymmesskäl):
Redan i samband med öppningen av den 21:a internationella konferensen om hiv och aids som hölls i Durban i juli dyker det upp en kvinna med ett rött paraply och en tidräknare med stora synliga siffror som räknar hur lång tid det tar innan någon nämner ordet sexarbetare. Varje gång någon gör det nollställs urverket. Det här urverket dyker sedan upp här och var under hela konferensen. Föga förvånande nämns just sexarbetarna nästan hela tiden, och de har också en stor egen monter med många debatter där jag plockar knappar med texten ”Save us from saviours”. Sexarbetare – ett ord som används flitigt här men som ju inte direkt är legio i den svenska debatten – vill själva föra sin talan, och det gör de här på ett påtagligt sätt.
Det finns förmodligen ingen smittspridning eller sjukdomsdiagnos som har genererat lika starka aktivistgrupper som hiv och aids. Bland programpunkterna blandas seminarier där världens mest framstående forskare för lärda samtal om vaccin och bättre bromsmediciner med superkändisar som Elton John och brittiska prins Harry och många kända politiker. Men det är aktivisterna, de sjuka och drabbade, unga, kvinnor eller de som arbetar politiskt för att lyfta rättighetsfrågor för utsatta grupper, som totalt dominerar. De ropar slagord, de dansar, de sprider kondomer och skriker i megafon och ser på alla sätt till att synas och höras. Det är svårt att tänka sig att en konferens om reumatism, ebola eller cancer hade gått till på det här sättet, och så har det varit ända sedan starten på 1980-talet.
Det är andra gången Sydafrika står värd för denna konferens. Förra gången år 2000 förnekade fortfarande regimen sjukdomen, något som beräknas ha lett till flera hundra tusen människors liv. Hundratals delegater lämnade lokalen när landets dåvarande president Thabo Mbekis höll sitt ignoranta öppningsanförande med märkliga ovetenskapliga utläggningar om orsakerna till aids.
2009 kom vändpunkten då president Zuma lät aids-testa sig offentligt. Men Sydafrika är fortfarande det land i världen med högst förekomst av hiv-smittade och Aids-sjuka i befolkningen. 6,8 miljoner beräknas leva med hiv. 3,4 miljoner individer får medicinsk behandling för att inte utveckla aids i världens största ARV-program.
Ändå säger aktivister jag talar med att ingen längre behöver dö av aids, inte ens i Sydafrika. De som dör gör det av förnekelse, för att de inte vågat testa sig eller är rädda för konsekvenserna om omvärlden får veta att de är smittade. Framför allt fasar de för att de måste berätta att de hör till utsatta grupper som homosexuella, drogmissbrukare eller prostituerade (att sälja sex är för övrigt förbjudet i Sydafrika, vilket minskar mångas benägenhet att hiv-testa sig).
Detta berörde konferensens allra mest populära talare, sydafrikanska skådespelerskan Charlize Theron, som i likhet med Elton John donerar stora pengar till arbetet mot hiv och aids:
”Den verkliga anledningen till att vi inte har satt stopp för epidemin är ett enkelt faktum: vi värdesätter vissa liv mer än andra. Vi värdesätter män mer än kvinnor. Heterosexuell kärlek mer än homosexuell kärlek. Vit hud mer än svart hud. Rika mer än fattiga. Vuxna mer än ungdomar.
Jag vet detta eftersom aids inte diskriminerar på egen hand. Den har ingen biologisk preferens för svarta kroppar, för kvinnors kroppar, för homosexuella kroppar, för ungdomar eller för de fattiga. Den pekar inte ut de utsatta, de förtryckta eller misshandlade. Vi pekar ut de utsatta, de förtryckta och misshandlade. Vi ignorerar dem. Vi låter dem lida. Och sedan lämnar vi dem att dö.”
En bättre sammanfattning av läget är svår att tänka sig, och strängt taget kunde vi ha åkt hem redan då, som en av en av mina entusiastiska medresenärer föreslog.
Anna-Lena Lodenius 