Sommaren 2015 genomförde jag en studie på några orter på uppdrag av framtidsminister Kristina Persson där jag tittade på hur det civila samhället, kommuner och företag kan bidra till att förbättra integrationsprocessen. Under arbetet med rapporten gjorde statsrådet Morgan Johansson ett besök i Simrishamn och Kristina Persson reste till Östersund, Örebro och Malmö. Besöken dokumenterades av mig, samtidigt som jag talade framför allt med representanter för det civila samhället.
Min slutsats är, föga sensationellt, att det är stora skillnader på möjligheter och förutsättningar till integration i mindre kommuner som Simrishamn och Östersund – jag träffade även personer från flera glesbygdskommuner i den senare regionen, och i en storstad som Malmö och även i Örebro där det också råder mer storstadsliknande förhållanden. Rapporten ger en rad konkreta exempel på mer eller mindre lyckade försök att skapa förutsättningar för nyanlända utifrån de lokala förutsättningarna.
De personer jag intervjuar ger en bild av att mycket går att åstadkomma om man bara försöker se möjligheterna. I glesbygden finns ett behov av nya invånare som kan skaka liv i föreningar, kultur och idrott, och de möter mycket värme i mötet med andra kommuninvånare. I storstadsliknande områden finns stora problem med att få människor i arbete, men de jag talade med beskrev också om hur de med stor uppfinningsrikedom skapat förutsättningar för människor som stått långt utanför arbetsmarknaden. Malmömodellen, ett samarbete mellan kommunen och näringslivet, har blivit ett begrepp, och i Örebro är det bland annat kommunala bolag som skapat nya arbetstillfällen.
Tanken var att rapporten eventuellt skulle presenteras offentlig på något sätt, men i takt med att flyktingsituationen förvärrats är mycket av det jag skrev om delvis överspelat. Samtidigt vore det roligt om den spreds eftersom jag beskriver en rad projekt som skulle behöva bli mer kända, och som jag hoppas att fler tar efter.
Anna-Lena Lodenius 