Bok: Almgren, Birgitta: “Krossade illusioner – fallet Hermann Kappner och nazistisk infiltration i Sverige 1933–45”. Carlssons 2019.
Kulturen kan vara ett kraftfullt påverkansmedel, det har olika aktörer insett i historien, från marxisten Antonio Gramsci, som myntade begreppet ”den kulturella hegemonin”, till den nya franska högerns Alain de Benoist som inspirerar dagens extremhöger. Framgång för en politisk agenda handlar om så mycket mer än valresultaten för vissa partier. Ska man uppnå verklig förändring måste man förändra människors värderingar på ett mer djupgående plan, och här kan kulturpolitiken spela en viktig roll.
På liknande sätt resonerade nazistpartiet i Tyskland åren före och under det andra världskriget. Det fanns en tanke om att den nordiska rasen var västerlandets räddning, och de nordiska länderna sågs därför som viktiga strategiska mål för partiets politik. I nazisternas propaganda framställdes Sverige ofta som det viktigaste av dessa länder med formuleringar som ”nordiska stamfränder av germansk ras”. Samtidigt var Sverige ett av de länder där bilden av Tyskland var allra mest negativ. Det tvingade nazisterna till att välja andra mer subtila vägar att försöka påverka svenskars uppfattningar om landet och regimen. Av detta följer också att deras intresse för de illa sedda svenska nazistpartierna var måttligt.
Birgitta Almgren har grävt i tyska arkiv, bland annat det tyska utrikesdepartementet, Auswärtiges Amts, omfattande samlingar. Hon visar det fanns långtgående planer på en nazistisk kulturoffensiv i Sverige. Kulturen var ett sätt att kamouflera maktambitionerna, en väg som skulle framstå som mjukare och där avsändaren inte var lika uppenbar. Förhoppningen var att påverka det svenska samhället via personer som ofta hade en odiskutabel ställning i den svenska kulturdebatten, och som inte uppfattades som hårt kopplade till någon politisk ideologi.
En central roll i detta påverkansarbete var Deutscher Akademischer Ausauschidienst, DAAD, som var en tysk akademisk utbytesorganisation. Läraren Hermann Kappner kom till Sverige redan 1933, och året därpå fick såväl en anställning vid den svenska Skolöverstyrelsen som uppdraget att företräda DAAD:s nyinrättade filial i Sverige. Avsikten med Kappners arbete var främst att sprida en positiv bild av Tyskland. Genom åren skulle han förmedla mängder av kontakter mellan personer i det svenska och tyska kulturlivet, han arrangerade utställningar, konserter, teaterföreställningar, föreläsningar och konferenser. Han undervisade inte bara tysklärare och jurister utan även svenska läkare och barnmorskor.
Kappner pekade tidigt ut en rad aktörer i Sverige som skulle vara honom behjälpliga. Det handlade om allt från tyska kolonier i Sverige och deras organisationer till företag, svensk-tyska föreningar och etablerade organisationer som Nordiska Sällskapet (Nordische Gesellschaft) och Deutsche Akademi med sin språkavdelning Goethe-Institutet, som trots en längre historia annekterades successivt av nazisterna efter maktövertagandet.
Kappner tycks ha varit en sällskapsmänniska som lätt skaffade sig breda kontaktnät bland inflytelserika svenskar, främst akademiker, militärer, adel och konstnärliga utövare. Detta gav honom inte bara stora möjligheter att få ut ett budskap, han skaffade sig även värdefull information om förhållandena i landet. I sitt hemliga kartotek noterade han personer som han bedömde som antingen positivt eller fientliga inställda till den tyska regimen, liksom flyktingar från Nazi-Tyskland och personer av judiskt ursprung. Baserat på sådan information författade han rapporter som förmedlades till Berlin. Innehållet var förstås känsligt och 1937 införde DAAD direktiv att sådana rapporter inte skulle skickas med den vanliga posten utan förmedlas via ambassaderna i olika länder. Anmärkningsvärt nog hade man infört sådana rutiner långt tidigare i Sverige, vilket säger något om hur man bedömde opinionsläget.
Samtidigt var det förstås en balansgång, Kappner svor en trohetsed till Adolf Hitler i mars 1935, men han blev inte medlem i NSDAP förrän 1937. Det fick ju helst inte märkas att han hade så starka band till nazistregimen, och han levde med en ständig rädsla för att bli avslöjad. Inte minst fanns en känslighet kring hans anställning vid Skolöverstyrelsen där han ansvarade för översyn av den svenska tyskundervisningen. Han upprepade envist att nazistorganisationer endast fick skicka post till honom ”i vita neutrala kuvert”.
Anmärkningsvärt nog tycks steget till att bli fullvärdig medlem i NSDAP inte ha inneburit några förändringar avseende Kappners ställning vid Skolöverstyrelsen. Han fortsatte att resa runt i landet på skattebetalarnas bekostnad och skaffade sig därmed en överblick över svenskt skolväsende som kom den tyska regimen till del.
Kappner uppmanade även sina tyska studenter att vara vaksamma på hur de uppträdde i Sverige:
”Vi behöver här lugnt och sansat folk, som passar det svenska temperamentet, inga skrikhalsar. Det är ju känt att folket och regeringen i Sverige är mycket liberalistiskt inställda och ständigt talar om ’tysk propaganda’. Vårt folk bör därför inte alls börja tala politik.”
Författaren Birgitta Almgren är professor emerita i tyska med historisk inriktning och verksam vid Södertörns högskola. Hon har tidigare uppmärksammats bland annat för sina studier av Stasis försök att infiltrera i Sverige under det kalla kriget, ett projekt som byggde på säkerhetsklassat material som hon tvingades förstöra efteråt, något som utlöste debatt och protester. Men ett lika viktigt spår i Birgitta Almgrens forskning har varit att titta på nazistiska infiltrationsförsök. Redan 2001 kom en omfångsrik vetenskaplig studie av främst tyska arkiv som granskade hur de svenska universiteten och tyskar bosatta i Sverige agerade efter det att nazisterna tagit makten 1933. Den utgjorde underlaget till boken ”Drömmen om Norden – Nazistisk infiltration i Sverige 1933–45” som kom på Carlssons 2005.
Den största invändningen mot den nya boken är att den i allt väsentligt bygger på Birgitta Almgrens tidigare verk, och delvis upprepar vad hon redan skrivit. Det är inte helt lätt att få syn på vad som är nytt eftersom texten disponerats om och genomgått omfattande bearbetningar. Men listan över otryckt källmaterial som hon hänvisar till i den nya boken är nästan identisk med den som förekommer i den gamla boken från 2005 (som i sin tur ska vara en omarbetning av den tidigare nämnds avhandlingen som jag inte haft tillgång till). Det tyder på att nytillkomna avsnitt främst är baserade på sekundärkällor. Även listan över intervjuer är i stort sett identisk, och av den bok som kom 2005 framgår att nästan alla genomfördes redan åren 1998–2001.
Det här gör förvisso inte innehållet mindre intressant, men det borde förstås ha nämnts. Av en händelse läste jag hennes bok ”Drömmen om Norden” (2005) alldeles nyligen, vilket gjorde att jag hade den i färskt minne. Med detta sagt kan jag ändå konstatera att den nya volymen, i likhet med den förra, är välskriven och sprängfull av fakta kring något som borde vara mer i fokus när vi diskuterar Nazi-Tysklands inverkan på Sverige.
Den nya boken har vunnit på en mer pedagogisk disposition, och ett tydligare fokus på Hermann Kappner, som dock hade en stor plats även i den tidigare boken. Jag hade gärna sett att Birgitta Almgren hade renodlat Kappner som huvudperson ännu tydligare, det som inte är direkt relaterat till honom faller lite utanför ramarna. Det är uppenbart att till exempel det nya avsnittet om kvinnornas roll i nazismen bygger på sekundärmaterial och förmedlar uppgifter som är lätta att hitta på annat håll. Birgitta Almgren är som bäst när hon förmedlar slutsatser baserade på sin egen forskning, och om man accepterar att hon bearbetar tidigare verk är det förstås en tillgång att hon kan sitt material så väl att hon kan vara lite friare i sin presentation.
Kappners rörelser följdes på nära håll av den svenska säkerhetspolisen, och han angavs ett flertal gånger för spioneri och angiveri. Ändå fick han sina uppehållstillstånd förnyade. Om hans vidare karriär kan sägas att han blev legationssekreterare vid den tyska ambassaden i Stockholm 1939 där han stannade till 1944 då han blev inkallad till militärtjänst i Tyskland. Arbetet handlade bland annat om att försöka få den svenska läroplanen att inte svartmåla nazismen och allmänt förbättra attityderna till Tyskland inom det svenska utbildningsväsendet.
Inför hotet om att återvända till Tyskland flydde Kappner med sin hustru till Värmland. Senare forskning har bekräftat att den tyska legationen hade långtgående planer på att försöka mörda honom. Kappner tog kontakt med Säkerhetspolisen, först via sin hustru Vega. Hon lät meddela att det var nazistregimens brutaliteter i Norge som fått hennes make att byta uppfattning. Kappner riskerade nu utvisning, men den verkställdes aldrig eftersom hans inflytelserika kontakter agerade till hans fördel.
Kappner gjorde därefter en ny karriär som först lektor i tyska i Kristinehamn, och 1962 återanställdes han på Skolöverstyrelsen. Hans bakgrund hade då fallit mer eller mindre i glömska. Birgitta Almgren, som efterträdde Kappner i Kristinehamn när denne gick i pension, anade ingenting innan hon inledde sitt forskningsprojekt. På sätt och vis är det symptomatiskt för hur frågan med närheten till Tyskland och nazismen hanterats i Sverige. I våra ockuperade grannländer fanns en starkare och mer uttalad önskan att konfrontera medlöparna och hitta de skyldiga. I Sverige låg fokus på att glömma och gå vidare. Kanske för att vi inte insåg att vad som skedde i det svenska samhället under de här åren också hade en betydelse.
Tysklands agerande under de här åren är handlar förstås, som Birgitta Almgren skriver, om ”universella, tidlösa strategier som diktaturer använder för att infiltrera i öppna demokratiska länder”. Boken ger möjlighet till jämförelser med händelser i vår egen tid. Säkert hade vår bild av till exempel Kina varit en annan om de i stället för dagens aggressiva hotfulla tonläge satsat på mer subtila strategier. Det var inte självklart för Tyskland att agera som de gjorde, Almgrens retoriska analyser av Kappners rapporter och brev visar hur han de första åren vid DAAD ofta kunde hänge sig åt aggressiva utfall och antisemitism, något som avtog med tiden och ersattes av nyckelord som han uppfattade som positiva som tysk, tyskhet och tyskt väsen.
Fotnot: Den fullständiga titeln på Birgitta Almgrens vetenskapliga studie från 2001 är ”Illusion und Wirklichkeit – Individuelle und kollektive Denkmuster in nationalsozialistischer Kulturpolitik und Germanistik in Schweden 1928–1945”. Södertörn Academic Studies, 1650-433X ; 7.
Anna-Lena Lodenius 