Lång väg till respekt för Sverigedemokraterna

Den här artikeln publicerades på Dagens Arena den 16 november 2012:

***

I september 2004 anklagades moderata riksdagsmannen Per Bill för att ha påträffats full med en barnvagn på Södermalm i Stockholm och för att ha muckat gräl med ordningsmakten. Han åtalades för våld mot tjänsteman och friades helt från anklagelserna i den följande rättegången. Det är ett av många exempel på hur saker som kanske inte är så dramatiska slås upp stort i medierna när det gäller våra förtroendevalda. Detta gäller även när det egentligen är rätt oklart vad som hänt, som i det här fallet. Kraven är helt enkelt väldigt höga, och det ska de vara.

Särskilt allvarligt anses det om det som politiker gör strider mot partilinjen och vad de predikar att andra ska göra. Före detta justitieminister Laila Freivalds fick avgå som justitieminister för att hon medverkat till att en hyresfastighet i allmännyttan ombildats till en bostadsrättsförening 2000. Det hade knappast politiker i något högerparti behövt råka ut för. Men det är just skillnaden mellan vad vi förväntar oss av politiker och hur de agerar som skapar ett utrymme för kritik och ibland mediedrev.

Avpolletteringen av Erik Almqvist, Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesman, ska nog ses som ett försök från SD:s sida att höja förväntningarna på partiet. SD har deklarerat att det nu råder nolltolerans mot rasism. SD vill bli ett stort respekterat parti. Vissa partier i Europa har lyckats bli betydligt större genom att tona ner de extrema tendenserna och bete sig mer som vanliga partier (Fremskrittspartiet i Norge, Schweiziska folkpartiet etc). Det är förmodligen därför som Jimmie Åkesson så omedelbart övertygar Erik Almqvist om att han måste lämna partistyrelsen.

Syftet var knappast att avlöva partiträdet i toppen, snarare att kväsa kommunpolitiker och andra längre ner i leden som tolkar partiets program lite för vulgärt och bokstavligt. Men om Erik Almqvist och Kent Ekeroth får sitta kvar är det en definitiv signal att människor i partiet behandlas olika beroende på ställning.

Det som förekommer på mobilfilmen är långt mer än andra politiker skulle kunna komma undan med. Det handlar om rasistiska och sexistiska uttalanden, hot om våld (att rusta sig med järnrör är förberedelse till grovt våld och faller troligen förmodligen inom ramen för allmänt åtal). Det handlar också, icke att förglömma, om försök till mörkläggning av vad som hände genom manipulerade filmer.

I ett annat parti hade Erik Almqvist flyttats ännu längre bort, förmåtts lämna riksdagen (mandatet är personligt, men han hade övertygats att gå). Det samma hade drabbat Kent Ekeroth, partiets internationelle talesperson, som var med och filmade och även på filmen syns knuffa in en tjej i en bil och beväpna sig med järnrör. Han nöjer sig med en sedesam ”timeout”, kanske i avvaktan på att stormen ska bedarra.

SD har nog uppfattats som en frizon för en del människor som tycker att politiken är för grå och tråkig. De riksdagsmän som valdes in i valet 2010 var yngre, inga proffspolitiker men inte så mycket ”mannen på gatan” som de ville framställa sig. Utbildningsnivån i SD-toppen är hög, de flesta har universitetsstudier bakom sig. När de kom till Stockholm och fick välavlönade jobb festade de om, det finns vittnesmål om hur de dragit runt i centrala Stockholm om kring Stureplan, en del av detta märktes även i olika bloggar som varit fullt tillgängliga för allmänheten. Filmen som nu väcker sådan uppmärksamhet spelades in strax före valet.

Fylla och allmän strulighet är nog ingenting som ligger SD i fatet, det ger snarare signaler om att partiet är mer som folk är mest, en spegling av den spritkultur som är fast förankrad i folkdjupet. Att ”där spriten går in går vettet ut” är en gammal sanning. Erik Almqvist hoppas att vi ska tro honom när det är detta han hänvisar till.

Mot honom talar att han inte verkar särskilt full på filmen, samt att de åsikter han uttrycker är en må hända skruvad variant men ändå inte så väldigt långt från var hans parti står. Att det inte var någon engångsföreteelse att partimedlemmar internt uttrycker sig i mer extrem riktning kan vem som helst konstatera som tar fram radioprogrammet Kaliber från 2009 där redaktionen följde med Sverigedemokraternas ungdomsförbund, Erik Almqvist och Jimmie Åkesson till Tallinn 2009 (finns fortfarande på Sveriges radios hemsida).

Redan knorras det i ungdomsförbundet om att SD ger efter för mediedrev. Redan börjar Jimmie Åkesson vackla lite. Han balanserar på en skör gräns, partiet ska göras rumsrent och acceptabelt för vanliga väljare, men samtidigt inte stöta sig med de trogna som stött partiet i med- och motgång. De tycker inte att Erik Almqvist och Kent Ekeroth gjort något fel.

Självklart behandlar vi SD med en annan måttstock. Inte bara för att de är nybörjare som kanske inte vet hur man gör utan för att vi vet var partiet står. Inte heller för att de ”super som folk” (det gjorde för övrigt även Ny demokrati som enligt uppgift hade fri sprit på möten i riksdagsgruppen). Många utgår från att det som nu ska presteras är en anständig fasad och inte sanningen om partiet. Men bakom denna fasad finns främlingsfientlighet som ibland övergår i rasism, en unken kvinnosyn, homofobi, hårdför islamofobi och så vidare. I så måtto kan vi inte tro annat än att festande SD:are ibland är uppriktigare än nyktra.

SD vill bli ett stort respektabelt parti. Det känns som det är en lång bit kvar.