Med missnöjet som näring

Den här texten publicerade jag i tidningen Akademikern efter valet 2011:

***

”Grundinställningen är att det är majoritetssamhället som ska sätta villkoren, och sedan får minoriteterna rätta sig efter detta. Normen är den klassiska kristna svenska kärnfamiljen, allt annat är avvikande. En i grunden darwinistisk tanke, må den starkaste överleva.”

En Sverigedemokrat är en man som saknar högre utbildning och ser sig själv som arbetare. Han bor inte storstad och flyttar ogärna på sig. Så ser det ut rent statistiskt om man tittar på vilka som röstade på SD i valet 2006, och förmodligen var det ungefär samma personer (fast fler) i det senaste valet.

Så ser det ut även i resten av Europa. Högerpopulister lockar missnöjda manliga arbetare som tycker att dagens Socialdemokratiska partier satsar för mycket på att locka medelklassen och för lite på fördelningsfrågor, att skapa bättre villkor för de som har det sämst.  Men i värderingsfrågor ligger dessa arbetarmän snarare till höger om Socialdemokraterna. Att som Mona Sahlin gå på Pridefestivalen och att klä sig i slöja och besöka moskéer är, tyvärr, ingenting som de klassiska manliga S-väljarna i LO-kollektivet har särskilt mycket till övers för.

SD började i det bruna, som en sekt sprungen ur nazistiska grupperingar som fick idén att modernisera sig genom att stuva undan Hitlerporträtten och satsa på kamp mot invandring och mångkulturalism. Men i stort sett alla personer från den tiden är borta, och framför allt har väljarna glömt det som hände för 25 år sedan.

Att SD kunnat fånga in arbetarmännen är en stor del av förklaringen till partiets framgångar på senare år. Omgörningen skedde visserligen genom att en grupp unga akademiker kring Lunds universitet tog över ledningen av det försvagade partiet. SD hade tappat många av sina aktivister i samband med att en radikalare falang hoppat av och bildat Nationaldemokraterna, ett idag betydlig mindre högerpopulistisk parti.  Men det var inte akademikerna som strömmade till utan snarare ”vanliga svenska män”.

Ord som besvikelser, revansch, missnöje smyger sig lätt in i en text om SD:s väljare. Framför allt är de missnöjda med politiken och politikerna, både Socialdemokraterna och de borgerliga partierna också anses ha svikit sina ideal. Så mycket att de inte ens bryr sig särskilt mycket om ifall SD gör bra ifrån sig eller inte. Tomma stolar, mötesskolk etc. må uppröra andra, men sällan SD:s egna väljare som ser systemet som korrupt och som inte förväntar sig annat än att ha röstat fram representanter som ”rör om i grytan” och därför lätt blir mobbade av etablissemanget.

De åsikter som SD för fram idag är vanliga inom stora delar av befolkningen. Grundinställningen är att det är majoritetssamhället som ska sätta villkoren, och sedan får minoriteterna rätta sig efter detta. Normen är den klassiska kristna svenska kärnfamiljen, allt annat är avvikande. En i grunden darwinistisk tanke, må den starkaste överleva.

Ingen hemspråksundervisning, inga instegsjobb för att slussa in bland annat arbetslösa invandrare i yrkeslivet, överhuvudtaget inga åtgärder för att minska segregering och diskriminering, som skulle kunna undanröja en del av de problem i form av hög arbetslöshet, utslagning osv. som partiet kritiserar.  Vad är väl främlingsfientlighet mot svenskfientlighet, frågar SD:s representanter och menar då varje gång en person av svenskt ursprung attackeras av en person av utländskt ursprung oavsett motiv och situation. Någon sådan gemensam avsikt att förinta svenskheten bland invandrare finns självklart inte, främlingsfientligheten däremot är en realitet.

Att den som hyser sådana bestämda åsikter om andra människors rättigheter själv uppfattar sig som en förlorare är egentligen ingen motsägelse. Rasismens historia har åtminstone delvis handlat om att svaga och likaledes utsatta grupper utsett varandra till syndabockar och attackerat varandra i stället för att kräva någonting av dem som har makt att förändra.  De fattigaste vita attackerade de tidigare svarta slavarna i Ku Klux Klan, idag ser vi hur hatet mot romer bland annat växer i ekonomiskt drabbade regionerna i forna Östeuropa.

Det är ett väl känt faktum att lågutbildade män är förlorare i en högteknologisk tid när det inte längre finns någon självklar stolthet i att vara en person vars främsta företräden är att kunna arbeta med kroppen och händerna. Flickor flyttar lättare och har ofta högre betyg, medan männen oftare stannar hemma, grämer sig över utvecklingen och röstar på SD. De senaste valen har SD och även ND fått många röster på yrkesförberedande program i undersökningen Ungt val som genomförts på svenska skolor.

Det är ingen självklarhet att en SD:are talar bra svenska, trots att detta är ett av de viktigaste kraven som SD ställer på landets invandrare. I SD finns även ett antal personer som själva har invandrarbakgrund och som ser SD som ett alternativ av olika skäl: de har konverterat från islam, de anser att dagens invandrare har det för bra jämfört med tidigare generationers eller så tycker de inte att andra partier hyllar familjen och går emot aborter och homosexuellas rättigheter lika tydligt som SD.

Det här är förstås inte hela förklaringen till SD:s framgångar.  I takt med att partiet växer blir det mer acceptabelt för andra grupper att rösta på det, stora högerpopulistiska partier i andra länder har en betydligt bredare väljarkår. Men så länge det fortfarande finns en slags skamstämpel att vara med i Sverigedemokraterna och så länge etablissemanget tar avstånd och reagerar, spelar den missnöjde mannen, av olika ursprung, som inte tycker han har något att förlora en viktig roll för högerpopulisternas framgångar.

Bilden ovan är en detalj av ett flygblad distribuerat av SD.

Annonser