Föredrag: Hur klarar vi av hoten från extremisterna?

Den 9 maj 2019 höll jag en inledning till ett samtal om hot och trakasserier under Svensk Scenkonsts branschdagar i Luleå som filmades. Ber om ursäkt för att kvaliteten inte är så bra, och läppsynken stämmer inte riktigt. Jag håller inledningen och återkommer i paneldebatten efter drygt 41 minuter.

Det här var mitt skrivna manus (jag läser aldrig helt innantill när jag föreläser):

Hat och hot har blivit vardag för många av oss. Tonläget har blivit högre, polariseringarna tydligare. Rädsla är ingen bra grund för kreativt skapande. Alla former av konst behöver att vi vågar pröva nya sätt att berätta, nya ämnen och nya sätt att hantera gamla ämnen, och det förutsätter ett risktagande. Det är inte säkert att vi alltid hamnar rätt. Men om vi inte vågar pröva blir konsten, även scenkonsten, stendöd.

Hoten kan vara av många slag. Det kan handla om människor som har privata skäl, rationella eller irrationella, ibland parerat med sjukdomar eller vanföreställningar, alltså samma risker som vilken socialarbetare som helst lever med.

Det kan även handla om politiska uppfattningar och religiös åskådning, ofta med auktoritära och odemokratiska inslag. Nazister, högerextremister, vänsterextremister, våldsbejakande islamister. Det finns olika grupper som har en tydlig agenda som anser att de har en mycket bättre åsikt som gör att ha rätt att gå före demokratiskt fattade beslut. Många av dem ger för all del inte mycket för demokratin i dess nuvarande utformning över huvud taget. Eller rättsstaten för den delen heller.

Vi har sett hur radikala jihadister, många med kopplingar till världens värsta terrorsekt IS, kan agera med ett fruktansvärt våld även i vår del av världen. Här har väl egentligen medierna drabbats värst, vi minns alla vad som hände franska satirtidskriften Charlie Hebdo eller Jyllandsposten som publicerade bilder av Muhammed. Men även för en teater kan det förstås vara känsligt att beröra religiösa frågor.

Andra gränsöverskridande fenomen är identitärer eller altright, alternativhögern, och andra fenomen på den extrema högerkanten som med ett högt aggressivt tonläge försöker provocera fram debatter, framför allt på internet men ibland även i verkliga livet. Vi har fått lära oss begrepp som fakenews men också sett hur aktörer som Trumps gamle rådgivare Steve Bannon som fräst runt i Europa och försökt samla högerpopulistiska partier i en allians. Auktoritära nationalistiska partier som förutom allt annat man kan säga om dem ofta inte ger mycket för en fri och blomstrande kultur, kulturen ska vara ett ideologiskt redskap som ska avspegla nationella värderingar och inte invandrarkulturer – som om det någonsin gick att dra en sådan gräns.

Sedan har vi förstås grupper på den extrema högerkanten som stör i lokalsamhället, jag hade själv en hel bänkrad med Nordiska motståndsrörelsen när jag föreläste i Ludvika förra veckan. Även de anser att staten ska vara normerande och ha synpunkter på konstnärlig frihet, och det förekommer att de hotar och hetsar främst mot politiska motståndare och politiker men också mot olika slags kulturarbetare och vem som helst som de av någon anledning är kritiska till.

Extremvänstern, och nu talar jag om det lösa nätverk som kallas den autonoma vänstern, har jag mest stött på när de attackerat nazister eller poliser, mer sällan har de ingripit mot kulturella utövare (hittar något exempel på 70-talet, senare protester mot någon konstutställning – har säkert missat något). De kan däremot vara de allra mest aggressiva när människor gör saker som inte passar dem på nätet. Några av de längsta och grövsta trådarna på min blogg kommer ur en önskan hos vänsterextremister att ta heder och ära av mig. De har förstås all rätt att ogilla vad jag gör, men tonläget och sättet de agerar på visar hur de anser att det både är rätt och möjligt att tysta människor som de inte gillar.

Extremister oavsett bakgrund och motiv kan få för sig att vi ska undvika vissa ämnen, vissa sätt att skildra något. Eller lyfta andra. Att representationen är fel, de eller den ska inte få göra det ena eller det andra. Eller att vi inte att vi ska använda vissa ord eller uttryck.

Nervöst kämpar vi för att göra rätt, och det finns inget sätt att göra allt rätt. Det är ett stort gap som bara öppnar sig mer ju mer vi kastar in där. Anpassning kan aldrig vara lösningen.

Finns det en gräns för hur långt vi törs gå i en provokation? Efter attentatet Charlie Hebdo fanns ju de som ansåg att tidningen gått för långt i sin satir, och sådan kritik har ju riktats även mot konstnären Lars Vilks. Oavsett vad vi tycker om enskilda konstutövare – vi kan vara övertygade om att går vi dem ett steg till mötes tar de ett steg till Vi ska självklart göra överväganden kring vad som är bästa sättet att berätta en historia, det gör ni väl alltid hoppas jag. Men aldrig aldrig – hoppas jag – att det blir underordnat att inte reta extremister.

Det får inte heller bli så, som hänt ibland, att vi agerar bara på grundval av att det lagts upp kritik i en Facebook-grupp, eller ännu värre för att man tror att en viss utställning eller föreställning eller vad det nu gäller kan väcka anstöt hos någon.

Så var är då motmedlet? Jag tänkte formulera några konkreta tankar.

Skaffa er en lägesbild: Vilken typ av hot och trakasserier handlar det om? Vad vet ni om avsändaren? Är en enstaka individ eller en organisation, och finns det finns anledning till oro eller inte? Den lokala polisen ofta vara till hjälp.

Sitt still i båten: Reagera inte med panik utan försök att se på situationen så sansat det går. Hotelser och trakasserier ska inte bemötas, de ska polisanmälas.

Överreagera in på näthat: Idag finns nätet som är en arena för otroligt mycket hat och trakasserier. På nätet är människor anonyma, om de vill, vilket gör att de vågar ta ut svängarna mer. Det går snabbt och det ska vara kort, det blir ofta inte särskilt genomtänkt. Det uppstår lätt kollektiv panik.

Det finns ett uttryck som säger ”göd inte trollen”, alltså nättrollen, och en hel del kan man faktiskt med fördel bara låta rulla förbi. Förekommer rena felaktigheter kan man förstås rätta. Men det är inte säkert att rättelsen ändå når fram till de som vill debattera frågan. Ge inte det här större betydelse än nödvändigt.

Kritik kan man förstås bemöta, men bestäm i förväg vem som ska göra det och när det ska ske, informationshantering är viktigt i sådana här sammanhang, att det finns tydliga och genomtänkta svar. Svaren förresten, motiveringen till varför ni t ex har valt att sätta upp en viss pjäs som kan väcka irritation i något läger, kan ju också vara bra att vässa på i god tid.

Räkna med att allt ni gör kan bli offentligt: Idag kan allt vi gör spelas in hela tiden, från skolgården till Dramaten. Livet har blivit svårt. Många idag, även extremister, spelar in och bandar hela tiden. Inte bara för att dokumentera utan också för att utöva kontroll. Det här är något annat som dagens digitala samhälle fört med sig: vi måste alltid, när vi är offentliga, räkna med att det vi gör kan spridas, ett telefonsamtal – någon ringer upp och jag svarar – de spelar in, vakta era ord. Varje ord och handling kan skickas tillbaka som en rekyl och bli ett vapen som används mot oss.

Glöm inte säkerhetsfrågorna: Tänk kring hur ni skyddar er, hur fungerar säkerheten kring byggnaden? Hur skyddar ni medarbetarnas integritet? Ni lämnar väl inte ut en massa uppgifter i onödan?

För gärna en dialog med den lokala polisen, och tveka inte att göra det tidigt om det händer något, polisanmäl men passa också på att ställa frågor till dem. Svar kan också sökas ibland hos olika aktörer som kan en viss miljö, Doku, Expo, CVE, lokala samordnare mot våldsbejakande extremism etc.

Låt inte rädslan styra er: Den som är rädd begränsar lätt sitt agerande. Motståndarens makt ligger inte i första hand i att faktiskt attackera mig utan i de föreställningar som hot, eller förmodade hot, skapar. Jag är själv medskapade i hotbilden mot mig själv. I den mån jag tar in hotet och integrerar det i mig själv förändrar jag också mitt sätt att agera.

Lyssna förstås på de som vet och försök att inte agera på något sätt som ökar hotbilden. Men låt er inte förlamas mer än nödvändigt.

Avdramatisera: Nu pratar vi en lokal kontext: Det finns något avväpnande i att möta människor. Som i Ludvika där antirasisterna satt kvar och inte var paralyserade. Men nazisterna tenderade att ta över, alldeles för mycket. Önskat jag kunnat undvika det.

Ofta, både på nätet och i verkliga livet, försöker jag att möta aggressiva människor genom att inte vara aggressiv tillbaka och lyssna på argumenten. Så långt det går vill jag behandla människor lika.

Däremot sätter jag gränser, säger ifrån om jag tycker att det jag just hört inte är acceptabelt. Ibland måste jag säga att det inte finns någon anledning att fortsätta samtalet. Det mest jag hör är mer provokativt än hotfullt, då kan man bara konstatera att jag hör vad du säger och jag tycker att du har fel, inte du är fel utan du har fel.

Det finns något demokratiserande i det mänskliga mötet, det är svårt för människor att agera när de står öga mot öga med någon, och kanske också att de tänker sig för en extra gång att göra något även i andra sammanhang. När vi blir människor för varandra reagerar vi annorlunda, våldet handlar om avhumanisering.

Slå vakt om konstens mångtydighet: Scenkonsten kan till skillnad mot mycket annat få vara mångtydigt, bjuda på nyanser, reflektion. Ett aber är förstås att ni måste få dit folk, de ska välja att komma till er. Men sedan äger ni publiken i några timmar, det går inte att klicka bort er med en fjärrkontroll eller byta sida på nätet. I mötet mellan scen och publik skapas en unik kontakt som ger er möjlighet att väcka känslor och beröra bortom fastlåsta positioner.

Försök att inte reducera det ni håller på med till den typ av enkelspåriga konflikter som ofta göds på nätet men också i andra sammanhang där extremister är inblandade. Ni har ett verktyg mot intolerans och fördumning som få andra har.