Arbetslösa kvinnor dubbla förlorare

Artikeln ursprungligen publicerad i april 2005 (den följdes av en debattinlägg i Aftonbladet):

Kvinnor står för nästan lika hög andel av arbetslösheten som män. Om man räknar med de deltidsarbetslösa så är kvinnorna till och med fler enligt en färsk rapport från Arbetslivsinstitutet.

Men Ams satsar dubbelt så mycket pengar på att häva mäns arbetslöshet.

Över fem procent är öppet arbetslösa i Sverige. Totalt 7,5 procent om man även räknar personer i Ams olika åtgärdsprogram. Det betyder 339.000 kvinnor och 334.000 män som i februari månad 2005 var inskrivna hos arbetsförmedlingarna. Ams har med andra ord mycket att göra. Regeringen har ju satt upp målet att få ner arbetslösheten till under fyra procent, och nyligen aviserade finansminister Pär Nuder att målet borde ligga ännu lägre. Det skulle ge Ams ännu mer att göra.

Kanske har de inte tid att tänka efter hur de använder sina pengar?

Hur ska annars den strukturella skandal som Ordfront magasin upptäckt förklaras? Vi har granskat ett genomsnittligt län. Här får män ungefär dubbelt så mycket som kvinnor i löneersättning, aktivitetsstöd och i Ams olika program när de är arbetslösa. Det betalades ut 77 miljoner till männen per månad, medan kvinnorna fick dela på 38 miljoner. Trots att arbetslösheten slår ungefär lika (48 procent av de arbetslösa i det undersökta länet är kvinnor och 52 procent är män) fördelas pengarna mycket olika.

Om ordningen går igen i Sveriges 21 län skulle det innebära att det betalas ut runt 10 miljarder mer per år till arbetslösa män än till arbetslösa kvinnor. Inget talar för att vårt anonyma – av hänsyn till våra källor – län skulle vara annat än genomsnittligt.

10 miljarder är mer än vad Sverige årligen lägger på flykting- och integrationspolitik. Staten spenderar strax under 10 miljarder per år sammanlagt på regionalpolitik, miljö- och naturvård. Det är en ofantlig massa pengar. Kvinnor missgynnas systematiskt. Detta under en regering bakom feministiska appeller och fina ord. Praktiken verkar dock vara en annan femma.

Sex samordnare på Ams, en central och fem lokala, har haft som särskild uppgift att bryta upp den könssegregerade arbetsmarknaden. Dessa sex har det senaste året med kort varsel »blivit omplacerade«. I stället ska nu verksamheten styras mer centralt, knytas tätt till Ams ledningsgrupp.

En av de omplacerade samordnarna, som vill vara anonym, säger till Ordfront:

– Problemet är att det egentligen inte finns det minsta intresse för att arbeta med jämställdhetsfrågor hos Ams ledning, man har helt enkelt inte några visioner. Däremot ambitioner att styra det här arbetet hårdare från högsta nivå.

Johnny Ahlqvist är Ams-direktör, före detta riksdagman för Socialdemokraterna, och ytterst ansvarig för de så kallade Brytpengarna, ungefär 28 miljoner som regeringen ger Ams per år för att bryta upp hinder på arbetsmarknaden för kvinnor att få jobb. Ahlqvist tog beslutet att omorganisera verksamheten, och säger att det är något av det bästa han gjort. Han har anställt en helt ny samordnare, eller programledare som är den nya titeln, som ska sitta närmare honom själv.

– Brytverksamheten var ett enskilt rör vid sidan om, vi har inte fört ut deras arbete till arbetsförmedlingarna, säger han.

Ams viftar bort att man satsar dubbelt så mycket på männen med hjälp av en massa enskilda förklaringar till skillnaderna: Män har ofta högre lön vilket ger högre A-kassa och högre ersättningsnivåer (kvinnor ligger oftare under det så kallade taket, eller är deltidsanställda). Fler män än kvinnor är långtidsinskrivna på arbetsförmedlingarna vilket gör att de kommer oftare i fråga för vissa åtgärder. Män är dessutom oftare kriminella och/eller missbrukare som ett specifikt program handlar om. Och så vidare.

Detta får vi veta av Anna Hellstadius, biträdande direktör på Ams, som helt och hållet avfärdar försöket att räkna på vad kvinnor förlorar på sin underordning. Hon försöker dessutom ta reda på var vi fått siffrorna ifrån och vem som lämnat ut dem, trots att hon därmed gör sig skyldig till lagbrottet att efterforska en journalists källa.

Faktum kvarstår: Ungefär dubbelt så mycket pengar går till män. Detta kan man ana redan i Ams egna årsredovisningar. På flera ställen påpekas det att det finns en lägre andel kvinnor i Ams program såsom anställningsstöd till arbetsgivare, utbildningar som köps in, »starta-eget-bidrag«, med mera. Ser man till vad detta betyder i reda pengar blir bilden ännu mer påtaglig. Det är inte bara antalet åtgärder för kvinnor som är färre, kostnaderna för åtgärder som gäller män är också mycket högre.

Siffrorna rörande vad män och kvinnor får i ersättning av Ams är lätta att ta fram med tillgång till Ams statistik. Det handlar bara om att ställa rätt frågor till systemet – men det är frågor som Ams normalt inte ställer i sina rapporter. Mönstret är tydligt i de flesta Ams-program i det undersökta länet; ibland är skillnaderna lite större, ibland lite mindre.

Ett exempel ur högen: Lönebidrag för att ta emot arbetshandikappade (det finns ungefär lika många kvinnor som män). Mäns andel av de utbetalda pengarna är 66 procent och kvinnors 34 procent. Ams fick i uppdrag för flera år sedan att öka andelen kvinnor som får detta stöd. Det har uppenbarligen inte hänt särskilt mycket.

Det finns län som är betydligt värre könssegregerade än i vårt redovisade genomsnittliga län. Kronobergs län till exempel.

Hur förklarar och försvarar Ams denna enorma snedfördelning?

Kan man till exempel säga att man får valuta för pengarna när Ams satsar på männen? Nej, inte direkt. Det är inte ovanligt att män tar längre tid på sig att återvända till arbetslivet när de blivit arbetslösa.

– Kvinnor är bättre på att ta de jobb som finns, generellt är kvinnor mer beredda att byta bransch. Män som jobbar i till exempel byggbranschen är ofta benhårda på att de ska vara byggnadsarbetare tills de går i pension, säger Johnny Ahlqvist.

Med andra ord straffas kvinnor för att de är mer flexibla på arbetsmarknaden. Frågan som uppstår är: Ställer Ams tillräckliga krav på att också män ska vara flexibla? Eller cementerar det ojämlika stödet de ojämlika kraven på arbetslösa kvinnor och män. Tvingas män i mindre utsträckning byta yrke och/eller flytta?

Kan det vara så att ojämlikheten i resurser i de olika formerna av stöd vid arbetslöshet faktiskt konserverar stereotypa könsmönster?

Johnny Ahlqvist vill inte gå med på att man ställer högre krav på kvinnor. Han verkar se dessa könsskillnader (som han inte är ensam om att ha lagt märke till) som något av en naturlag.

Iréne Edlund vid Länsarbetsnämnden i Västerbotten, en annan av de sex samordnarna i Brytprojektet som fått lämna sitt tidigare jobb, menar att man är mycket mer benägen att anvisa kvinnor till andra yrkesbranscher.

– Det ska mycket till för att en förmedlare ska våga föreslå något sådant till en arbetslös byggnadsarbetare, Byggnads är så starka att deras medlemmar vågar vi inte ens blåsa på.

Byggbranschen är den enda bransch som har en egen arbetsmarknadsnämnd och det finns särskilda lönebidrag som utbetalas år efter år till arbetshandikappade byggnadsarbetare. Projektet kallas för »Galaxen« och har en budget på 3–4 miljoner per år.

–Jag har retat mig så på detta, säger Iréne Edlund. Men efter hand har jag kommit fram till att vi borde uppmuntra andra branscher att göra samma sak i stället. Varför har inte Handels ett Galaxenprojekt för kassörskor? Eller vårdsektorn, där det finns en så stor utslagning?

Förutom att det satsas mindre pengar på arbetslösa kvinnor som grupp, ställs alltså större krav på dem, och deras branscher har sämre utslagningsskydd. Samtidigt som det är inom de kvinnodominerade yrkena som experter spår ökat personalbehov de kommande åren, framförallt inom vården. Dessa frågor har hanterats av ett av programmen inom Brytprojektet.

– Om vi ska bryta könssegregeringen räcker det inte med att satsa pengar på att få flickor att intressera sig för teknik och naturvetenskap. Då måste vi också få pojkar att bli mer intresserade av vård och omsorg, konstaterar Åsa Löfström, docent vid Umeå universitet som haft regeringens uppdrag att studera den könssegregerade arbetsmarknaden (SOU 2004:43).

Ams roll när det gäller att bryta könsmönster blev en av de frågor som diskuterades när hon presenterade sin avhandling i november. Vid denna konferens deltog både Ams generaldirektör Anders L Johansson och arbetsmarknadsminister Hans Karlsson. Hans Karlsson uppges ha fått något av en »aha-upplevelse«. Vad han tänkt att göra mer konkret kan vi inte berätta, eftersom han inte velat besvara våra frågor.

Anders L Johansson nöjde sig vid konferensen med att konstatera att det är svårt att bryta könsmönster och att han inte såg detta som det viktigaste för Ams just nu. Flera närvarande tolkade hans uttalande som att generaldirektören gärna ville slippa det svårhanterliga jämställdhetskravet.

– Ams verkar ha svårt att tänka i termer av bryta könsmönster, säger Åsa Löfström.

Eftersom Ams generaldirektör Anders L Johansson väljer att inte svara på Ordfront magasins frågor vare sig på mail eller telefon ställer jag i stället frågan till Johnny Ahlqvist om hur han ser på Ams insatser för att bryta upp den könssegregerade arbetsmarknaden. Han passar då på att ge en känga till sina gamla samordnare inom Brytprojektet som han nu gjort sig av med:

– Nej, nöjda kan vi väl omöjligt vara. Men att det inte hänt mer beror på den organisation vi haft som inte fört ut sitt arbete. Det vi genomfört med Brytprojektet är kopplat till förändringar i hela organisationen.

Ordfront magasin har talat med en rad personer, i och utanför Ams, som ger en samstämmig bild av en verksledning där de som har avvikande meningar byts ut, och där ingen därför vågar säga vad den tycker.

Ledningen har även isolerat sig rent fysiskt på Vattugatan i centrala Stockholm, med ett flera hundra kvadratmeter stort, öde våningsplan som man inte lyckats hyra ut, medan resten av organisationen är utlokaliserad till lokaler vid Globen.

De tidigare samordnarna har på olika sätt försökt visa på hur ojämlikt män och kvinnor behandlas av arbetsförmedlingarna. Men inte alla vill ta åt sig sådan kritik.

– Första reaktionen är att människor drar ner rullgardinen, säger Iréne Edlund. Man säger att det inte går att göra något åt, att det beror på den som söker jobb. Men det är väl inget snabbköp där kunden ska få välja fritt, vi är ju också väldigt drivande.

Johnny Ahlqvist anser att det ytterst är arbetsgivarens ansvar.

– Vill arbetsgivaren ha en man kan vi inte göra mycket, om det inte handlar om ett uppenbart fall av diskriminering.

Det är egentligen bara stöd till högre utbildning i det reguljära skolväsendet som kvinnor får en högra andel av.

– Kvinnor har ett enormt mycket större studieintresse. Vi har för första gången mer än hälften kvinnliga studenter vid svenska universitet och högskolor, berättar Åsa Löfström.

Kvinnor verkar också ha större vilja till flexibilitet. Om detta är ett nödtvång för att komma ur den dubbla underordnade rollen som arbetslös och kvinna, må vara osagt. Det är hur som helst inget som automatiskt belönas.

– Det återstår att se om det också är en väg till karriär och bättre avlönade jobb. Risken är att de inte får jobb som motsvarar deras utbildning, säger Åsa Löfström.

– Ett stort problem är förstås att män och kvinnor fortfarande väljer jobb ur olika branscher, att kvinnor återfinns i den offentliga sektorn där lönerna är lägre. Men att bryta barriärerna är svårt, menar en av de nu omplacerade samordnarna, som också bett om att få vara anonym.

– Varken utbildningar, verktyg eller utrustning är anpassade efter kvinnors villkor. Därför riskerar många kvinnor att bli kanonmat på vissa arbetsplatser eftersom de dessutom bryter mot de konventioner som råder där. Många far oerhört illa om vi försöker forcera ut dom på en manligt dominerad arbetsmarknad. I stället måste man arbeta långsiktigt, menar en av de före detta samordnarna. Det gäller att förbereda både utbildningsanordnarna, arbetsplatserna och kvinnorna.

– Man förstår inte hur svårt det här är, fortsätter hon. Det finns en outtalad önskan att det ska vara som på 70-talet. Vi ska fort få in så många kvinnor som möjligt i teknikjobben. Dessutom helst i de tunga tekniska bristyrkena, som männen lämnat. Att de sedan ger upp och blir negativa ambassadörer för andra kvinnor bryr man sig inte om. Det är en uppenbar risk att Ams kastar bort 350 miljoner och 10 års erfarenheter när man organiserar om Brytprojektet och i stället upprepar alla tidigare misstag på nytt. Det handlar inte bara om att locka in kvinnorna till teknikjobben med reklam och kampanjer. Idag vet vi att problemet inte är kvinnorna, utan de villkor de möter.

Iréne Edlund tror det kan bli ännu svårare för dem som arbetar med jämställdhetsprojekt inom Ams i fortsättningen när en enda person ska vara deras länk till resten av organisationen.

– Nu sitter en solitär i varje län. Antingen knäcks man som projektledare eller så försöker man synas så lite som möjligt.

Hon undrar vad Ams har för strategi i jämställdhetsfrågor. Den frågan hade vi gärna ställt till verkets generaldirektör Anders L Johansson, som dock inte hört av sig trots upprepade påstötningar.

Anna-Lena Lodenius

Fotnot: Ett antal personer som bidragit med information till den här artikeln har valt att inte framträda med namn. Uppgifterna i den har inhämtats från en vidare krets, i och utanför Ams. Varken Anders L Johansson eller Hans Karlsson har velat träffa OM eller på annat sätt svara på OM:s frågor. Istället har deras pressavdelningar erbjudit färdigskrivna uttalanden. I sig kanske en fingervisning på central maktfullkomlighet och ovilja att vara lyhörd för problem beskrivna av någon utanför de egna kretsarna. Samtidigt fortsätter den monumentala ojämlikheten mellan män och kvinnor i det ekonomiska stödet till arbetslösa.

Vad gör AMS i ett typiskt län?

Män: 52 procent av de arbetslösa

Kvinnor: 48 procent av de arbetslösa

Män och kvinnors andel av de utbetalda medlen:

Alla program som ger löneersättning av något slag

Män: 67 procent

Kvinnor: 33 procent.

Utbetalda personmånader för aktivitetsersättning

Män: 56 procent

Kvinnor: 44 procent.

Lönebidrag för att ta emot arbetshandikappade

Män: 66 procent