Besök hos SD:s kompisar i Ukip-land

SONY DSCSONY DSCDen här artikeln publicerade jag i tidskriften Arena nr 5/2014 (texten innehåller några få meningar som ströks i tidningen av utrymmesskäl).

***

Det luktar väckelsemöte när brittiska EU-skeptiska partiet Ukip håller sin största konferens någonsin i Labour-ledare Ed Milibands hemtrakter Doncaster i gamla kolgruvedistriktet Yorkshire. Självförtroendet är på topp efter framgångarna i valet till EU-parlamentet, Ukip fick 27 procent av rösterna och blev landets största parti. Men det är ingen krattad väg till parlamentsvalet i maj för utmanaren som förutom ett omodernt majoritetsvalssystem, som effektivt håller tillbaks utmanarna till de etablerade partierna, brottas med samma problem som SD: medlemmar som uttrycker sig rasistiskt och den ständiga rädslan för att bli utdefinierad som ett extremistparti.

När Ukip:s partiledare Nigel Farage går upp på scenen första gången vid tretiden på eftermiddagen under konferensens första dag utbryter närmast en orkan av applåder och ovationer. Hans entré utlöser även hektisk aktivitet hos ett enormt koppel av fotografer från landets samlade medier, och en hel del utländska, som flockas nedanför scenen.

– Det här partiet handlar inte om höger eller vänster, det handlar om rätt eller fel. Vi utgör ett hot mot de etablerade politiska partierna, jag höjer en skål för det!

Nigel Farage är partiets stora stjärna och varumärke, och till stor del nyckeln till den framgångsresa som partiet hoppas på, snabb i repliken, slagfärdig och med lätt nonchalant stil. Det är mediernas fel, menar en del debattörer. Min granne i rummet intill på hotellet, undersköterskan Chasey från Leicester, nyper mig i armen och säger att hon får gåshud när hon hör honom. När jag först träffade henne bär hon en T-shirt med texten ”I Love Nigel” och partiledarens porträtt i ett rött hjärta. Hon och henne tonårsson utgör två ovanliga kategorier i Ukip: relativt unga kvinnor och ungdomar. Det är här är ett parti för grå pantrar, oftast män och många här har Ukip:s egen randiga sidenslips i partifärgerna lika och gult.

SD tycks snegla allt mer på Ukip i sin propaganda, båda partierna siktar t ex in sig på att stoppa tiggeriet och försöker vända på begreppen och framställa sig som de verkliga antirasisterna (minns SD:s senaste valfilm med invandrare). Ukip har dessutom tagit SD under sina vingars skugga, berättade SD:s representanter i EU-parlamentet Peter ”Nalle” Lundgren och Kristina Winberg entusiastiskt för mig under SD:s valvaka.  Det verkar ingen överdrift, många jag möter har träffat dem och är fulla av lovord och berättelser, det visar sig till exempel att Kristina Winberg pluggat engelska i Skottland och varit ute och druckit öl med Ukip:s skotska sektion.

Jag har inga svårigheter att se att Nalle Lundgren, som förvånade svenska journalister med uttalanden som ”jag klev ut ur min lastbil för tre veckor sedan och vet ingenting om Marine Le Pen” när han fick frågor före EU-valet, smälter in väl bland Ukip:s alla lågutbildade arbetare som ser sig som förlorarna i ett föränderligt globaliserat samhälle.

Även den forne bankmannen Nigel Farage odlar en image av att vara en lättsam gamäng som gärna tar några öl på puben. Veckorna innan jag åker till Doncaster inleds en tävling bland de som donerar 10 pund till partiet där högsta vinsten är en pint med partiledaren. Jag avstår, men får nu ändå en chans att växla några ord med honom på partifesten ute på den rökiga terrassen där han tillbringar en stor del av kvällen. Jag undrar bland annat vad det var som fick honom att ändra sin tidigare uppfattning att aldrig någonsin ha något med SD att göra till att välkomna partiet i sin partigrupp i EU-parlamentet Europe for Freedom and Direct Democracy, EFDD:

– Det är, som du vet, ett parti som jag hade några reservationer kring, men det är möjligt att ändra sig. Jag tänkte när jag träffade deras valda representanter så kände jag mig bekväm med dem.

Nalle Lundgren-effekten alltså, ett parti som är trevligare än sitt rykte. En förklaring som jag inte tror ett dugg på. Men andra i partiet säger det jag redan tänkt: att det handlade om makt och resurser i Bryssel, och att Ukip till varje pris ville undvika att gå i allians med Marine Le Pen och därför såg sig om efter andra tänkbara partier i mindre länder. Det krävs 7 länder och 25 representanter för att få bilda en grupp, nyckeln till mer talartid och pengar. Eftersom Ukip fick hela 24 representanter var det antalet länder som var problemet.

Mycket förenar SD och Ukip, men det finns också mycket som skiljer. Det är avsevärt mycket lägre medelålder vid en genomsnittlig SD-konferens. Båda partierna har en relativt lång historia och har väntat länge på ett genombrott. Men där stödet för SD fördubblats i varje enskilt val sedan starten har Ukip:s väg varit mer krokig fram tills de senaste fem åren.  Båda partierna fokuserar idag på konservativa arbetare, och deras väljare är betydligt mer skeptiska till politiker än resten av befolkningen.

SD:s bakgrund i en nazistisk miljö skiljer sig förstås från Ukip som började som en enfrågerörelse mot EU-medlemskapet bestående av framför allt av väletablerade akademiker och Tories-anhängare. När Ukip kräver stopp för invandring handlar det inte så mycket om att skapa ett homogent samhälle som om att slippa de invandrare som landet tvingas ta emot på grund av EU-medlemskapet, främst de från Rumänien och Bulgarien. Många talar med nostalgisk värme om det brittiska samväldet och är mer positiva till invandring från Indien och andra förr närstående länder, åtminstone så länge de som kommer har en rimlig chans att få jobb och inte ligger samhället till last. Detta till trots var det bara 6 år sedan som det fanns folk ända upp i partiledningen som planerade för en valallians med betydligt extremare British National Party, BNP. (De blev utkastade, ett avgörande ögonblick i partiets historia, kommenterade Farage).

SD är mer konservativt, medan Ukip är mer liberalt i sin syn på ekonomi. Men konservatismen finns där i form av EU-motståndet som får tjäna som symbol för alla icke önskvärda förändringar av det brittiska samhället. Ukip går oftast bättre i EU-valen eftersom dessa är proportionella, vilket gör att färre tror att en röst på Ukip är bortkastad. Det är ironiskt att det parti vars hela existens bygger på motstånd mot EU-projektet i så hög grad baserar sin ekonomi och hela sin existens på just denna institution.

Matthew Godwin, en av författarna till den bästa boken om Ukip ”Revolt on the right” (med Robert Ford, 2014) är inte alls så säker på att Ukip verkligen går hela vägen till Westminister, säger han när vi ses på den där terrassen under konferensen andra kväll. Godwins bok beskriver ett Ukip fullt av paradoxer: Den mest uppenbara är att framgångarna för partiet kommer samtidigt som David Cameron leder den mest EU-skeptiska regeringen i mannaminne, och därtill satsar mycket på att minska invandringen. Han tror partiet har potential att växa ytterligare, men ingen ska underskatta de formella problem som det nu ställs inför. Med detta sagt: Ukip avancerar snabbt, framför allt lokalt, och skaffar sig nya fästen. Många av de nya starka fästena finns idag i tidigare Labour-land.

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s