Sverigedemokraternas historia

Texten publicerades ursprungligen som ett bidrag i antologin ”Högerpopulismen” (red Håkan Bengtsson) som gavs ut på Premiss förlag 2009:

—-

Hur går det med muslimers, asylsökandes och homosexuellas rättigheter om Sverigedemokraterna får mer att säga till om?

Är sd höger, vänster eller mitt-emellan? Eller kanske något helt eget?

Sverigedemokraterna har en lång historia, men framgångarna har kommit sent. Snart kan partiet sitta i riksdagen, precis som många av systerpartierna redan är invalda i sina respektive parlament runtom i Europa.

-–Nej, det går inte att definiera vem som är svensk, slår Jonas Åkerlund, sd:s vice ordförande, fast. Det vore som att försöka definiera lycka eller demokrati. Du vet vad det är för dig. Vi använder ju ordet.

Frågan är nog så viktig. Svenskhet är ju den avgörande egenskapen för Sverigedemokraterna när det gäller vem som ska ha rätt att stanna i landet eller ej. De säger inte att alla ska ut, bara vissa. Jonas Åkerlund duckar som många Sverigedemokrater gör på den typen av frågor. Hur utsorteringen ska ske i praktiken förblir höljt i dunkel.

Vi sitter på en uteservering till en sportbar på Södermalm i Stockholm och äter en sen fredagslunch. Jonas Åkerlund ber att få ett glas vitt vin till laxen, han ska resa på semester senare samma dag. Jag har bett honom berätta vad sd är för ett slags parti och om detta förändrats över tid. Trots att han är partiets andra namn syns han relativt sällan i medierna som fokuserar nästan uteslutande på partiledaren Jimmie Åkesson.

Jonas Åkerlund är en social och öppen person som har lätt för att skratta. I familjen och släkten finns flera kända kulturpersonligheter, en bakgrund som nog är rätt ovanlig i ett parti där företrädarna närmast stoltserar med att inte vara en del av etablissemanget. Fast Jonas Åkerlund försäkrar att släkten inte uppmuntrar honom i hans politiska arbete.

Det går åt många John Silver utan filter under vårt flera timmar långa samtal. En sak Jonas Åkerlund tidigt slår fast är att han för egen del anser att många av diskussionerna kring partiets ideologi, inte minst de som sker vid partiets egna möten, är onödiga. Han sammanfattar partiets budskap som en kritik mot politikernas försök att på kort tid skapa ett mångkulturellt samhälle av ett tidigare relativt homogent land:

– Svenskarna klarar inte den här uppgiften, på den tid vi har och med de resurser vi har. Många i partiet känner behov av att konstruera en ideologisk överbyggnad. Det räcker inte med att man känner något i magen.

I övrigt är allt som står i programmet förhandlingsbart, ingenting är ”ristat i sten”.

Så talar en klassisk populistpolitiker, en Pia Kjaersgaard, Carl I Hagen (eller hans efterträdare Siv Jensen) och för all del vår egen Bert Karlsson när det begav sig. De har också gjort sig till uttolkare av vad som rör sig i folkdjupet. Till bilden hör också att det sägs att en sådan uppfattning inte får uttryckas fritt, att opinionen är förtryckt. På ett äldre flygblad från sd syns en man med munkavel. Nu kan man ju invända att den här typen av partier har fått ett allt större inflytande, inte minst i två av våra närmaste grannländer. Men åtminstone vad gäller sd kan man fortfarande tala om ett parti utan reellt inflytande.

Som av en händelse dyker Bert Karlsson upp i ”Uppdrag granskning” i SVT strax efter att jag talat med Jonas Åkerlund. Janne Josefsson gör en tillbakablick på 20 år av främlingshat. Det slår mig hur mycket mindre kontroversiellt Bert Karlssons budskap låter i dag jämfört med för 16 år sedan när Ny demokrati kom in i riksdagen. Någonting har hänt med debatten, problemen med invandrartäta förorter och religiös fundamentalism är ständigt på agendan. År 2007 förmådde inte ens Bengt Westerberg låta riktigt upprörd i mötet med sin gamla antagonist.

Kan det verkligen vara så att Sverigedemokraterna numera inte är något annat än ett nytt populistparti med invandringskritik som främsta fråga, ungefär Bert och Ian i repris? Kanske är det dags att skrota bilden av ett förtäckt nazistparti med en dold agenda av rashat och våld, den bild som i synnerhet grupperna på vänsterkanten så envist biter sig fast vid.

Publicistklubben ägnade sin årsbok 2007 åt att studera politiskt våld, och i den inledande och mest omfattande texten framfördes uppfattningen att det är dags att börja betrakta Sverigedemokraterna som ett parti som alla andra. Journalisten Niklas Orrenius på Sydsvenska Dagbladet hade talat med många kollegor i Skåne som gav uttryck för en gemensam vånda inför att alltid tvingas markera mot ett parti som så många av väljarna trots allt lagt sin röst på.

I Skåne är journalisterna vana vid lokala partier som är en slags antifederalister, deras huvudsakliga roll är att kanalisera ett uppror mot 08-ornas inflytande över resten av Sverige i allmänhet och Skåne i synnerhet. En form av lokalpatriotism som synts i många sydsvenska kommuner, men som numera allt oftare uppträder i form av Sverigedemokraterna.

Men riktigt så enkelt kan man trots allt inte avfärda sd, det är blir uppenbart även under samtalet med Jonas Åkerlund. De flesta av partiets företrädare har en vision av en omvandling av hela samhället. I så måtto är det fel att tala om sd som ett enfrågeparti. Invandringen finns med i nästan alla frågor, men bakom finns visionen om att skapa ett homogenare och mer slutet samhälle, en återgång till ett 50-tal om man så vill. Då staten var stark, socialdemokratin styrde och det utländska inflytandet märktes mindre.

Det började med BSS

Länge fanns ingen större anledning att placera in sd på den politiska kartan eftersom partiet fick få röster och sällan syntes i debatten. Det existerade år efter år och samlade flyktingmotståndare av vitt skilda slag, ofta vilsekomna existenser som inte kände sig hemma i de andra politiska partierna.

Vad har hänt under resan från starten 1988 till i dag? Är det ens samma parti som då? Svaret är både ja och nej. Det finns en röd tråd när det gäller ideologin, men vissa förskjutningar. Framför allt har det skett stora organisatoriska förändringar.

Den som ska följa partiets vindlande historia bör egentligen gå ända tillbaks till slutet av 1970-talet. 1979 samlades en grupp män med bakgrund i olika nazistiska och fascistiska sekter i en lägenhet på Söder i Stockholm. De hade bestämt sig för att tona ner arvet från Hitler och Mussolini och börja fokusera på kampen mot det mångkulturella samhället. En fråga som de uppfattade vann allt mer stöd i samhället. De bildade Bevara Sverige Svenskt, BSS.

Såhär lät det då:

För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra år finns inget svenskarnas Sverige. Invandrarna och deras ättlingar har totalt ockuperat Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som inte talar svenska utan olika språk huller om buller.(BSS, flygblad 1979)

I Storbritannien fick en konservativ politiker som Enoch Powell under 70-talet stort stöd när han målade upp en bild av ett annalkande raskrig. Kanske för att han åtminstone inledningsvis uppfattades som en del av etablissemanget. Men även BSS:s systerorganisation National Front samlade en hel del röster i de brittiska allmänna valen 1976, alltså bara några år innan BSS. Bland annat fick NF nästan en femtedel av rösterna i de tunga industridistrikten i Midlands 1976.

I Sverige verkade inte tiden mogen för samma budskap och framgångarna uteblev. 1985 valde BSS att gå med i alliansen Sverigepartiet som lika tydligt målade upp hotet från det mångkulturella samhället:

Vi vill inte att Sverige ska bli ett slags mångnationellt konglomerat. Vi vill bevara det land som våra fäder byggt upp med sin (sic.) svett och som de försvarat med sitt blod. Vi vill ha ett Sverige för svenskar. (Svensk Tidning, nr 1-2 1987)

Inte heller Sverigepartiet fick särskilt många väljare, trots ett relativt stort intresse i medierna. Partiet splittrades efter bara något år. Men ambitionerna att försöka nå framgång den politiska vägen fanns kvar.

Sverigedemokraterna bildas

I februari 1988 samlades ett tjugotal personer, delvis samma individer som var med vid bildandet av BSS, och bestämde sig för att bilda ett parti som till sist fick namnet Sverigedemokraterna (ett annat namn som diskuterades av Svenska Fosterlandspartiet). Även detta möte skedde i en lägenhet i Stockholm. Först valde partiet att utse två talesmän efter mönster från miljöpartiets språkrör. Den ene av dessa var Leif Ericsson som varit med redan vid starten av BSS.

I partiets tidning syntes fortfarande en och annan gammal nazist och det förekom hyllningar till apartheidregimen i Sydafrika. Men framför allt handlade texterna om hur massinvandring i kombination med låg nativitet hotade landets befolkningssammansättning.

Den första partiledaren som ensam fick företräda partiet, Anders Klarström, var en före detta nazist som några år tidigare dömts för att ha ringt och hotat människor till livet. Utåt sett märktes få förändringar, det var fortfarande svenska flaggor, skinnskallar och en hårdför retorik som till och med någon gång kunde rikta sig mot judar.

Anders Klarström avlöstes 1995 av Mikael Jansson, och först nu kunde man börja skönja det som så småningom skulle bli dagens sd. Mikael Jansson, allmänt kallad Micke, var en vanlig småbarnspappa som gjort en kort karriär inom centerpartiet i Örebro. Han vision var att skapa ett ”seriöst demokratiskt nationellt riksdagsparti”, och då var det viktigt att inte stöta bort de vanliga väljarna som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på ett parti med kopplingar till nazismen.

Nu blev det förbjudet att bära uniformsliknande klädsel vid mötena. Men politiken ändrades inte särskilt mycket. Det byttes ut något ord här och där i programmet, och händelsevis kunde någon uttrycka en åsikt även i andra frågor än invandringspolitik. Men kärnan var fortfarande kraven på en kraftigt minskad invandring bestående av huvudsakligen individer från andra europeiska länder, statliga insatser för att förmå invandrare att återvända till sina ursprungsländer samt en satsning på att stärka svensk kultur.

Flertalet av de publicerade texterna och flygbladen handlade numera om de problem som invandringen ansågs föra med sig som höga kostnader och ökad brottslighet. Men vissa artiklar gav eko från förr:

Vår strävan är att försöka återställa homogeniteten och att därefter bevara Sverige Svenskt. Det är denna vår strävan, som ger oss själva vårt existensberättigande. Vår främsta uppgift är inte, att befria det svenska folket från utgifter i samband med invandring och flyktingskap, utan att bevara de krafter, som skapat kultur och kunskap… (Sven Davidsson, Sverige-Kuriren nr ¾, 1988, hans egna markeringar i texten.)

Redan i valet 1988 var partiet 17 röster från ett mandat i Vårgårda kommun på västkusten, men i resten av landet fick sd bara totalt drygt 1 000 röster. Men partiet fortsatte att växa från val till val och vann representation i allt fler kommuner. Redan 1991 fick partiet mandat i Dals Ed i Dalsland och i skånska Höör, två små kommuner där det krävdes relativt låga röstetal. 1994 valdes partiet också in i Trollhättan som under några år präglats av främlingsfientliga stämningar som har resulterat i en nerbrunnen moské och flera uppmärksammade misshandelsfall. En lokal representant för sd dömdes för en sällsynt grov misshandel av en somalisk flykting.

I valet 1999 fick partiet hjälp av Le Pens parti Front National med att trycka upp valbroschyrer som distribuerades över hela landet. Partiföreträdare hade långt tidigare varit över och träffat Front National, kontakter knöts i synnerhet med frontens ungdomsförbund. Det franska exemplet gav råg i ryggen, fronten hade erövrat borgmästarposten i fyra franska kommuner varav den största var Marseilles. Sd strävade efter att bli ett nationalistiskt parti av europeiskt snitt.

Det stora språnget togs i valet 2002 då partiet mer än tredubblade röstetalet (från cirka 20 000 röster till ungefär 75 000 röster). I valet 2006 landade rösterna i riksdagsvalet på nästan 1,5 procent. Men framför allt erövrades åtskilligt många fler kommunala mandat, från 49 till 281 mandat.

En jämförelse man kan göra är att sd 2002 stod på samma nivå som så väl kd som miljöpartiet gjorde innan dessa partier tog steget in i riksdagen. Ett parti som får mer än en procent av rösterna får dessutom ekonomiskt stöd för att få ut valsedlar och bedriva partiarbete. Våren 2005 tillträdde den nuvarande partiledaren Jimmie Åkesson från Sölvesborg. Inför valet 2006 försökte medierna begränsa sd genom att hålla nere mängden information till allmänheten. Riksdagspartierna hade dessutom en gemensam strategi att undvika att ta debatt. Men sd gjorde trots detta ytterligare en framryckning och hamnade bara en dryg procentenhet från representation i riksdagen.

Detta är den raka historiken om Sverigedemokraterna. Men sd:s historia blir inte komplett om vi inte följer en annan tråd och tittar på vad som hänt i skånsk politik under samma period. Här finns nämligen en del av förklaringen till varför sd blivit vad det är i dag, och varför de flesta i dag hellre jämför sd med Danskt Folkeparti i Danmark än med nationalistpartierna längre söderut i Europa.

Det skånska arvet

Under slutet av 1970-talet bildades Skånepartiet som en slags frihetsrörelse för Skåne, ett missnöjesparti inspirerat framför allt av dansk politik. I Danmark hade Mogens Glistrup, en skandalomsusad skatterättsjurist med många välbärgade och kända klienter, några år tidigare gjort succé med sitt parti Fremskridtspartiet.

Glistrup ville ta bort den direkta inkomstskatten, beröva pensionärerna rösträtt, skrota hela försvaret (och ersätta det med telefonsvarare som sa ”vi ger oss” på ryska”) samt ta bort socialbidragen och i stället placera ut grötautomater på stan. Kan man ta ett sådant parti på allvar? Danskarna gjorde det nog inte, men röstade på det ändå. Kanske just därför att de utgick ifrån att det inte var så allvarligt menat. Precis som en del svenskar långt senare skulle uppskatta Ny demokratis drift med det politiska etablissemanget, åtminstone för en kort tid.

Skånepartiets grundare Carl P Herslow delade ut gratis sprit utanför Systembolaget i protest mot vin- och spritmonopolet, använde den nya närradion till att få ut sitt budskap och gav framför allt de som ville hävda skåningarnas rätt gentemot huvudstaden och de rikssvenska intressena. Men framgångarna för Skånepartiet, som framför allt fokuserade på Malmö, uteblev.

Herslow var inte den enda egensinniga lokalpatrioten som agerade i den skånska lokalpolitiken. I flera andra kommuner i Skåne fanns liknande partier, man kan med visst fog tala om en speciell sydsvensk politisk kultur. I vissa kommuner fanns ett parti som kallades Kommunens Väl, ibland valdes ett lokalt anknutet namn. Ofta hade de en företrädare som varit med i andra partier men haft svårt att rätta in sig i ledet och valt att i stället starta eget. Skälet till att de brutit sig loss var ofta mer att hitta på det personliga planet, partierna företrädde inte någon enhetlig politisk linje (även om det fanns gemensamma drag).

Kring mitten av 80-talet fick dessa skånska lokalpolitiker en fråga som snart kom att överskugga alla andra: kampen mot den ökade invandringen och alla de problem som man ansåg var förknippade med denna. 1988 inspirerades de av händelserna i Sjöbo där de centrala centerpartisterna planerade en folkomröstning om det kommunala flyktingmottagandet. Sven-Olle Olsson och ytterligare personer uteslöts och bildade det lokala Sjöbopartiet.

Sjöbo kom att bli en samlande symbol för missnöjet med en flyktingpolitik som man menade hade skapats av statens okänsliga makthavare utan närmare kännedom om hur besluten drabbade Skåne. I Skåne diskuterades problemen med flyktingarna, men på ett annat och lite mer pragmatiskt sätt än i övriga Sverige. Det fanns på gott och ont ett mer öppet debattklimat som säkert delvis var ett lån från den danska politiska kulturen. Men flyktingfrågan hade fortfarande inte samma särställning som hos sd och dess föregångare. Det fanns konkreta exempel som man utgick ifrån. Mer sällan talades om drömmar om en homogen stat och ett etniskt rensat folkhem byggt på svenska värderingar och traditioner.

Valet 1998 ställde de skånska missnöjespartierna upp i valet till regionfullmäktige (Skånes storlandsting) under namnet Skånes väl. Alliansen bestod av partier som hade representation i över hälften av de skånska kommunerna. Jag intervjuade då några av företrädarna som definitivt inte kunde tänka sig att samarbeta med ett parti som Sverigedemokraterna. Några år senare gick de flesta av de centrala personerna ändå med där. Sven-Olle Olsson i Sjöbo var en av de första. De tog med sig en stabil kår av väljare i sina respektive kommuner och en vana vid lokalt partiarbete.

En av de politiker som gick över till sd var Sten Andersson, varvsarbetare, fackligt aktiv och socialdemokrat som värvades till Moderaterna där han blev vald till riksdagsman. Sten Andersson hade redan i samband med Sjöboomröstningen krävt en kraftig åtstramning av flyktingpolitiken. Moderata ungdomsförbundet drev på om uteslutning av honom på grund av hans flyktingfientliga uttalanden och samröre med flyktingfientliga grupper innan han avgick självmant.

En annan person värd att nämna är Kenneth Sandberg, före detta vänsterpartist och anställd vid det dåvarande invandrarverket, som hade haft stora framgångar med ett lokalt Kommunens Väl i Kävlinge innan även han gick över till sd. Sandberg är intressant för att han kommer från vänstern, vilket gör honom tämligen unik. Sd uppfattar vänsterpartiet som det riksdagsparti som de har allra minst gemensamt med.

Skåne visade vägen

I Skåne skapades förutsättningar för sd:s genombrott. Detta skedde i en miljö där andra lokalt förankrade politiker hade plöjt väg och där att vara kritisk till flyktingmottagande inte nödvändigtvis förknippades med att vara en smygnazist med dold agenda. Det är här sd:s representanter kan visa upp sig och försöka åstadkomma resultat. Kommunerna är inte särskilt viktiga för att driva igenom den politik som sd står för, eftersom så få flykting- och invandringsfrågor hanteras där. Men kommunerna är en scen från vilken partiet kan ta språnget in i den nationella politiken, om det går som företrädarna vill.

Jonas Åkerlund anser att den utveckling som har ägt rum i den skånska lokalpolitiken har en självklar plats i sd:s historia.

– BSS hade aldrig kunnat bli det parti vi är i dag. Däremot Skånepartiet.

Över hälften av de kommuner där sd är representerade finns i Skåne. Räknar vi även in Blekinge framstår den sydliga dominansen ännu tydligare. De fem starkaste fästena i landet finns i Skåne, i Landskrona fick partiet mer än var femte röst (sedan följer Bjuv, Trelleborg, Eslöv och Helsingborg). På sjätte plats finns Karlskrona och Sölvesborg, två kommuner i Blekinge.

Större delen av partiets ledning, tre av de fyra som ingår i ”de fyras gäng”, finns numera i södra Sverige. De träffades när de studerade vid Lunds universitet. Partiledaren Jimmie Åkesson läste statsvetenskap och lärde känna nuvarande partisekreteraren Björn Söder, samt Richard Jomshof, ansvarig utgivare för partitidningen SD-Kuriren. Dessutom fanns Mattias Karlsson som numera är pressekreterare.

Jimmie Åkesson berättade i en intervju i Sydsvenska Dagblad i april 2007:
Vi tyckte redan på Lundatiden att det var vi som var partiet. Det var ett oorganiserat parti då och det fanns mycket utrymme att ta, om man ville. Det fanns ett Stockholmsgäng som var intresserade av Stockholm. Vi blev Skånegänget som var intresserade av hela Sverige.

I Stockholm fanns det som även i sd allmänt benämndes som ”bunkergänget”. Den bild som spreds var att partiet blivit alltför passivt. 2001 hade ett antal något hårdförare medlemmar som ville driva en tuffare linje i invandringsfrågorna lämnat partiet. De bildade sedan nationaldemokraterna. Med dessa försvann också många av dem som i realiteten skött en stor del av partiets verksamhet. Resultatet blev att sd syntes mindre.

Bytet av partiledare 2005 skedde inte helt smärtfritt. Micke Jansson var beredd att stanna kvar, och det fanns de som stödde honom. Inte minst delar av just ”bunkergänget”. I och med att Micke Jansson förlorade partiledarvalet försvagades också ställningen för dem som stått bakom honom. Jimmie Åkesson gjorde som många ledare gör och såg till att de närmaste flyttade fram positionerna i partiet:

Ett förändrat parti – med samma ideologi

Vart tog skinnskallarna och de gamla nazisterna vägen? De som syns på alla demonstrationsbilder från BSS och Sverigepartiet, och som även hängde kvar en tid under sd:s tidiga historia? Vad hände med de svenska flaggorna, de blonda kortklippta trumpojkarna inspirerade av 30-talets parader och skyddskårerna med sköldar som flankerade demonstrationstågen?

Ju längre tiden går ju fler prydliga unga män i kostymer och slipsar har synts vid partiets sammankomster. Samtidigt växer antalet kvinnor, både yngre och äldre. Men det är fortfarande ett betydligt mer mansdominerat parti än något av riksdagspartierna. Den skillnaden tycks bestå även bland väljarna. I augusti 2007 presenterades siffror som visar att 5,2 procent av männen stöder sd men bara 1,5 procent av kvinnorna.

Jonas Åkerlund har varit med sedan 1994. Han talar om en i stort sett utbytt medlemskår.

–Av det parti som fanns vid årsmötet 1995 finns i stort sett ingenting kvar. Det partiet är helt enkelt borta. Av det parti som ställde upp i riksdagsvalet 2002 är inte heller mycket kvar. Vi har behållit några av skrivningarna, partiet har en viss struktur, du kan tala om en själ och den finns väl i någon mån kvar.

Med detta i minnet är det värt att notera att partiledaren Jimmie Åkesson ser en obruten linje från det att partiet startade till i dag när det gäller vilka åsikter partiet står för. Detta berättade han i en intervju i TV4:s Kalla fakta 2007. Hur går detta ihop? Går det ens ihop?

Det finns alltså två traditioner inom sd som håller på att smälta samman till en, den skånska och den mellansvenska (Norrland är fortfarande ett oplöjd mark för Sverigedemokraterna).

De sydsvenska missnöjespartierna hade sällan genomarbetade politiska program utan nöjde sig oftast med kortfattade handlingsprogram. De samarbetade emellanåt med andra partier i kommunerna, och då i regel borgerliga partier. En tydlig effekt av det skånska inflytandet är att partiet har glidit åt höger i ekonomiska frågor.

Sd:s partiprogram har bearbetats många gånger, bitar har tillkommit och andra har lyfts bort. Det mest påtagliga är att kontroversiella formuleringar och uppfattningar i vissa fall försvunnit. Ibland kan detta gå fort. Inför valet 2002 gjorde Sverige Radios Eko-redaktion en genomgång av sd:s politik och lade ut en text om detta på Internet. Det dröjde inte länge förrän flera av de formuleringar som lyfts fram i reportaget försvunnit från Sverigedemokraternas hemsida.

Detta skulle kunna ge vid handen att partiet, som Jonas Åkerlund hävdar, har lätt för att byta fot och ändra uppfattning när det behövs. Men det är ingen åsikt som verkar delas av andra i partiet. Jag söker Jimmie Åkesson upprepade gånger men får till sist ett samtal med pressekreteraren Mattias Karlsson, anställd som politiskt sakkunnig för partiets representanter i Malmö. Hans bild är i likhet med Jonas Åkerlund att mycket av det som stod i tidigare program inte var så genomarbetat, men att man i dag betar av område för område och gör ordentliga handlingsprogram av ett slag som inte fanns tidigare. Diskussionerna leder, enligt Mattias Karlsson, fram till en fördjupad bild av vad partiet står för.

Bland de kontroversiella uppfattningar som försvunnit ur partiprogrammet genom åren finns en tidigare precisering av att de som kommit till Sverige efter 1970 borde skickas hem, förbud mot adoptioner av utomeuropeiska barn samt återinförande av dödsstraff för särskilt grova brott. Även formuleringar mot ”förhärligande av en homosexuell livsstil” hör till historien.

Kvar finns den egenheten att vilken fråga som helst i partiprogrammet (och de har blivit fler med åren) på ett eller annat sätt går att härleda till invandringen och det mångkulturella samhället. Nästan ingen enda fråga som sd väcker står helt på egna ben. Det har varit särskilt tydligt till exempel i de TV-debatter som bland andra Jimmie Åkesson deltagit i.

Kulturrasism – en ny slags rasism

Dokumenten genomsyras av en gammaldags nationalism som hämtad ur det tidiga seklet rasideologisk propaganda. Men utan att man direkt hänvisar till rastillhörighet. Snarare är det så att begreppet kultur förses med egenskaper som liknar hur man tidigare talade om raser.

Kultur ses som något djupgående och mer eller mindre permanent, människor med olika kultur helst bör hållas separerade. Inte för att det finns rashygienska skäl utan för att deras livsmönster och värderingar är så olika att det leder till problem när de blandar sig. I forskarvärlden talas ibland om kulturrasism. Kulturrasismen är en efterkrigskonstruktion och har möjligen ett samband med att FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna så tydligt brännmärkte just rasistiska uttryck.

Det handlar om att sätta det egna folkets intressen först. Minoriteters intressen får ofta gå för att vara någon form av särintresse. Nationsbegreppet är förstås centralt. Om inte just svenskheten går att definiera så kan man ändå tala om det kollektiva intresset, nationens/folkets intressen. En vägledning till hur nationalismbegreppet används inom sd kan man få av ett uttalande av Johan Rinderheim, kommunrepresentant i Nynäshamn och en av partiets äldsta medlemmar. Han har varit med och formulerat flera av partiprogrammen:

Det är en politisk strävan att, givet den för varje land unika politiska kultur och unika historiska erfarenheter, utan chauvinistiska överdrifter, sätta det egna folkets intressen främst.

Rinderheim anser att detta inte utesluter ett internationellt engagemang, och att det inte handlar om att vi är ”förmer” än någon annan. Snarare att var och en passar bäst där han hör hemma, i sin egen gemenskap. Att avgränsa vem som hör till och vem som inte gör det blir förstås viktigt. Men kan man avfärda den frågan så lätt som Jonas Åkerlund gjorde inledningsvis?

Mattias Karlsson anlägger ett filosofiskt perspektiv på frågan. Han går tillbaks 100 år i tiden och striderna kring vilken nation området Elsass-Lothringen (på franska Alsace-Lorraine) i nuvarande nordöstra Frankrike på gränsen till Tyskland skulle höra till. Frankrike fick lämna ifrån sig området till Tyskland efter det fransk-tyska kriget 1870-1871, området återgick till Frankrike efter Versaillfreden 1919. Den tyska inställningen var att det är börd och historia som bör avgöra nationaliteten, de som bodde i området var att betrakta som tyskar. Den franska inställningen var att eftersom invånarna uppfattade sig som fransmän och talade franska var det i Frankrike de hörde hemma.

Sverigedemokraterna företräder den franska linjen i denna konflikt enligt Mattias Karlsson.

–En persons ursprung och hudfärg är inte avgörande. Det är hur han lever, talar och tänker och var han har sin lojalitet, förklarar Mattias Karlsson och ger trots allt någon slags förklaring på vad han menar med svenskhet. Fast en högst personlig sådan, sd har inte någon officiell uppfattning i frågan.

Synen på mänskliga rättigheter

Sd:s företrädare skryter med att deras parti är det enda partiet som nämner FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna i sitt program. Må så vara, om det nu stämmer (andra partier tar möjligen detta för givet). Den konkreta betydelsen av hela dokumentet om de mänskliga rättigheterna är inte helt lätta att fånga in, i praktiken kan olika rättigheter kollidera med varandra. De mest uppenbara invändningarna man kan ha mot sd:s syn på mänskliga rättigheter är att de inte fullt ut respekterar religionsfriheten. Att muslimer ska berövas rättigheten att bygga moskéer där de bor måste ses som en kränkning av religionsfriheten.

Asylrätten tolkas väldigt snävt, en riktig flykting enligt sd omfattas av FN:s Genévekonvention. Att det finns andra som har skyddsbehov och att detta dokument av många anses förlegat lämnas därhän.

Sd vill som nämnts inte stoppa all invandring. Det handlar om att de ”rätta invandrarna” ska få komma, de som verkligen har asylskäl (vilket inte sd tror att alla flyktingar har). I realiteten handlar det i alla fall om betydligt färre än i dag. FN:s Genévekonvention omfattar bara en liten del av de vi tar emot, till exempel inte krigsflyktingar som inte kan bevisa att de är personligen förföljda. Dessutom tycker inte sd att vi ska se flyktingar som permanenta invandrare utan de ska förväntas resa tillbaks till sina ursprungsländer när så är möjligt. Även om det kan bli fråga om en lång vistelse i Sverige bör vi utgå från att de endast är besökare.

Jag försöker diskutera vilka konsekvenser det kan få för familjer och flyktingbarn som flyttar med sina föräldrar och växer upp i ett nytt land med ett nytt språk. Men det är svårt att få konkreta svar, sd:s företrädare diskuterar gärna principer men sällan praktisk verklighet.

Ett ord som försvunnit ur partiprogrammet är repatriering (återvandring). I dag talar man om ”frivillig återvandring”. Men inga närmare preciseringar ges om hur detta ska gå till. Hur angeläget det är för sd att människor verkligen reser hem visar sig i hur mycket man faktiskt är beredd att lägga ekonomiskt på att så sker. Mattias Karlsson talar om återvandringsstöd månadsvis i upp till flera års tid, tills personen i fråga kan försörja sig. Men bara till dem som säger upp sina permanenta uppehållstillstånd.

–Jag tror det är fler som vill återvända än som gör det i dag. Stödet är för dåligt. Man får max 10 000 per familj, det är inte mycket om man vill bygga upp ett nytt liv.

Erbjudandet ska gälla alla första generationens invandrare, oavsett hur länge de varit i landet. Alla, utom de som kommer från de nordiska grannländerna.

–Det handlar om att avveckla den mångkulturella samhällsordningen. Det var inte tänkt så. Ingen har frågat folket i landet. Det fungerar inte i längden.

Men samtidigt är det förstås uppenbart även för Sverigedemokraterna inte alla kommer att återvända om de inte tvingas till det. Och så långt säger sig inte partiet vilja gå. Återstår ett annat nyckelord: assimilering. Den invandrare som lever som svensk, som anpassar sig och kanske till och med uppfattas av sig själv och andra som svensk ska få stanna. I synnerhet om han eller hon klarar sin försörjning och inte ligger samhället till last.

–Vi måste sluta uppmuntra folk att behålla sin gamla identitet. I stället ska vi stärka den nationella svenska identiteten.

Sd vill satsa på historieämnet i skolan och vill ställa krav på invandrares svenskkunskaper. Dessutom talar Mattias Karlsson om att vi måste ha en mindre tolerant inställning till vissa inslag som han tycker sig se i invandrares kultur, som till exempel kvinnoförtryck.

Kultur är som sagt ett nyckelord i sd:s retorik. Kultur kommer med rötterna, någon enstaka kan bryta mönstret och bli assimilerad. De flesta klarar det inte. En viss roll spelar även närhetsprincipen. Ju längre bort ifrån någon har kommit, ju svårare att anpassa sig enlig sd:s logik. Lättast går det för dem som kommer från nordiska grannländer, där de som har störst skyddsbehov ju knappast finns.

Svaret lyder hjälp i närområdet. När det ”kostsamma” invandringen krymper finns pengar att kanske till och med öka biståndet. Detta sker redan i dag, men ändå kommer vissa människor hit, och det har de rätt att göra. Det tar sd ingen hänsyn till.

Mot adoptioner – för barnets skull?

En kontroversiell fråga i sd:s program har alltid varit att partiet tidigare motsatte sig adoptioner av utomeuropeiska barn. Det är svårt att inte se en rasistisk grund för en sådan åsikt, ett barn som oftast kommer hit som spädbarn kan knappast ses som en representant för det mångkulturella samhället. Sd-are försöker oftast att framställa frågan som att det handlar om omtanke om barnet, att adoptivbarn mår dåligt av att de ser annorlunda ut till exempel genom att de har annan hudfärg..

Ett ofta citerat uttalande i frågan fälldes av det dåvarande ”språkröret” Ola Sundberg i samband med ett partimöte i Linköping 1990:

Det är onaturligt och osvenskt med främmande barn på dagis. Jag vill inte använda ordet ras, men det ser äckligt ut när man ser två föräldrar med en indisk unge mellan sig. (citat Östgöta Correspondenten).

Så väl BSS som Sverigepartiet ville förbjuda adoptioner av utländska barn helt och hållet. Sverigedemokraterna duckade något i frågan och talade lite vagt om att: kopplingen mellan abortönskemål och adoptionsbehov bör utredas för att komma till rätta med onaturliga inslag i befolkningspolitiken.

I sd:s familjepolitiska handlingsprogram från 2004 står följande:

Det nuvarande statliga adoptionsstödet skall slopas vid utländska adoptioner och delar av detta bör istället användas till insatser i syfte att ge föräldralösa barn i utlandet en möjlighet att växa upp med en far och en mor i sitt eget land eller kulturella närområde.

2005 uteslöts en partimedlem (Jimmy Windeskog) bland annat för att han hade riktat kritik mot att en annan företrädare hade adopterade barn från Indien. En åsikt som i dag inte tolereras, åtminstone inte om den framförs offentligt. Jag har diskuterat frågan med åtskilliga sverigedemokrater och bilden är ganska klar: ingen anser att utomeuropeiska adoptioner är positivt för Sverige. De ska därför inte uppmuntras. Däremot talar man inte längre om förbud.

Mattias Karlsson förklarar sin inställning:

– Partiet förstår vikten av att ha en identitet. Det är viktigt att ha rötter och en historia. Min egen far var adopterad, fast inom Sverige. Men det är svårare om man kommer från utomeuropeiska länder.

Jonas Åkerlund är i stort sett inne på samma linje:

– Men vi har påpekat hur adopterade barn utseendemässigt avviker. Det finns dystra erfarenheter, många mår psykiskt dåligt. Jag tror att man ska ha en viss försiktighet, det får aldrig vara en hjälp mot barnlöshet utan ett svar på föräldralöshet. De måste få föräldrar som de kan identifiera sig med. Vi är flockvarelser. Vi har ett behov av att höra till flocken.

Islam, det största hotet enligt sd

Av allt det ”främmande” som Sverige som nation kan drabbas av framstår islam som det värsta av allt. På hemsidan för Örkelljungas lokala sd-avdelning fanns tills helt nyligen en bild på en röd stuga och en överkorsad Usama bin Ladin och följande text:

Låt inte denna man ta över våra stugor och vårt land stoppa invandringen och moskeé byggandet i Sverige och se till att Sverige får vara svenskt.

Terrorattacken den 11 september 2001, delar av den islamska världens reaktioner på de danska Muhammedteckningar, de pågående hoten mot konstnären Lars Vilks som avtecknade Muhammed som en rondellhund och många andra händelser på senare år har gjort att det finns en grogrund för att diskutera negativa effekter av islam.

Den officiella linjen är att muslimer, i likhet med invandrare i allmänhet, mycket väl kan bli svenskar. Men en praktiserande muslim lär få det svårt i sd:s Sverige. Partiet vill förbjuda import av halal-slaktat kött (den rituella slaktmetod som används bland rättrogna muslimer, metoden får inte användas i Sverige av djurskyddsskäl, men köttet får importeras från andra länder). Moskéer får inte byggas, möjligen kan någon diskret gudstjänstlokal t ex i en lägenhet få förekomma.

Mattias Karlsson vill se att samhället markerar hårt mot islam på olika sätt, och går i viss mån längre än den officiella partilinjen:

– Vi ska inte ge stöd till muslimska kulturföreningar, och de ska granskas hårdare av myndigheterna, friskolor, vad som sägs i moskéerna etc. Vi har inte skrivit det i några texter, men det finns en vilja att införa regler att predikningar måste hållas på svenska så att vi kan kontrollera vad som sägs. Polisen måste få ökade befogenheter att utreda brott som terrorism.

Att detta skulle innebära inskränkningar i religionsfriheten vill han inte gå med på.

– Religionsfrihet handlar inte om att man ska får göra vad man vill i religionens namn.

Jonas Åkerlund fokuserar framför allt på islam som maktfaktor i arabvärlden, han menar att människors privata tro och relationen med gud är något vi bör bemöta med största respekt.

– Den muslimska invandringen är precis som den kristna, det finns massor som är mer eller mindre sekulära. Men yttre tryck kan göra att även de sluter sig ihop. Det kan hända oavsett religion. Religion är något som huvudsakligen är mellan dig och din gud, kanske även en gemenskap i församlingen. Men det är inte överordnat samhällslivet.

Jonas Åkerlund menar att delar av islam inte kan betraktas bara som en religion eftersom islam innehåller regler och anvisningar för alla livets skeenden. Det handlar om gudomliga påbud som står över staten, guds lag över människans lag, där de ”rättrogna” ställs mot staten som representerar ”de otrogna”. Detta vänder sig sd mot, liksom förmodligen de flesta svenskar. Den som visas i Sverige har att följa lagar som finns här, oavsett religion och härkomst. Vi godtar inte att muslimska fundamentalister bryter mot lagen, lika lite som att andra människor gör det.

Sd försvarar sitt motstånd mot muslimska gudstjänstlokaler genom att hänvisa till att där sker andra aktiviteter än rent religiösa ceremonier. Men vid närmare diskussioner visar det sig oftast att det också finns inslag av att se moskéer som störande inslag i gatubilden, en slags parallell till de adopterade barnen som genom sin blotta uppenbarelse uppenbarligen väcker negativa känslor hos människor. Eller åtminstone hos vissa Sverigedemokrater.

Moskén får ett slags symbolvärde. Jonas Åkerlund formulerar det på följande vis:

– Religionsfriheten handlar om rätten att manifestera sin tro, inte om rätten att ha stora byggnader som inte används bara som religiösa lokaler, där det hålls även andra sammankonster. De kanske inte ska få ha rätt att själva avgöra hur de ska se ut.

–De får be fem gånger om dagen, men de måste inte ha en byggnad som symboliserar muslimsk överhöghet. Moskén utgör ett tecken på att deras hållning är ok.

Jimmie Åkesson säger till Sydsvenska Dagbladet (april 2007) att moskéer får svenskarna att känna sig främmande i sitt eget land.

Om moskéerna skulle vara i röda stugor med vita knutar, då tror jag attityderna skulle förändras.

Mattias Karlsson är också inne på linjen att det är själva byggnaden, minareter och torn och i värsta fall även böneutrop (vilket inte brukar förekomma i Sverige) som är problemet. Han kan tänka sig ”religiösa samlingslokaler”.

– Men om någon insisterar på att de ska ha ett klassiskt arabiskt utseende så passar det inte i stadsbilden. Det väcker upp känslor hos svenskar och andra grupper, jag tror det väcker motsättningar som redan finns. Det kan vara farligt i det läge vi befinner oss. Vad jag förstår finns det inte regler och anvisningar hur en moské ska se ut, de ser olika ut i olika delar av världen

Jonas Åkerlund talar om de band som spelades in i Södermalmsmoskén där det hade framförts jämförelser mellan judar och djur i predikan. Han talar om bomberna i Londons tunnelbanor. Allt detta är väl känt, ingen skulle säga emot honom. Men frågan är: handlar det om själva byggnaden, skulle något bli bättre bara för att alla andra vanliga muslimer som inte hatar judar blev av med sin gudstjänstlokal. Det är ju knappast själva väggarna och stenarna som skapar fundamentalism utan människorna som finns där.

Höger eller vänster – det är frågan

Björn Fryklund, professor vid IMER (Internationell Migration och Etniska Relationer) vid Malmö högskola, berättade när jag intervjuade honom inför valet 2002 att det klassiska mönstret för ett populistparti är att en tredjedel av väljarna kommer från Socialdemokraterna, en tredjedel från högerpartier och en tredjedel är tidigare partilösa (förstagångsväljare, soffliggare eller hoppjerkor). När Ny demokrati slog igenom var andelen före detta socialdemokrater något högre, förmodligen eftersom Socialdemokraterna då hade en så stark ställning i Sverige.

Det här betyder inte att Ny demokratis politik var mer vänster än höger. Några sådana slutsatser kan inte dra. Bara att partierna uppenbarligen attraherar väljare från olika politiska läger. Det samma gäller förmodligen sd. Inte minst attraherar partiet sannolikt väljare som tidigare känt sig hemlösa i politiken, oavsett vad de röstat på.

De flesta inom sd vill helst att partiet ska framstå som ett mittenparti, eller som ett parti som inte går att placera alls på höger- och vänsterskalan. Men sd har även mycket tydliga drag av högerparti, framför allt framstår partiet som värdekonservativt, som den gamla högern. Sd vill visserligen ha en stark stat, och förespråkar en välfärd som bygger på solidariskt inbetalda skatter. Men det anser å andra sidan även högerpartierna, det är snarare nivåerna man diskuterar i den svenska politiken.

Sd talar i dag mer om att sänka skatter, underlätta för anställningar och satsa på företag, och mindre om en stark välfärdsstat som stöttar medborgarna socialt och ekonomiskt. Inget parti ägnas lika ambitiösa motkampanjer som Socialdemokraterna. På sd:s hemsida finns flera omfattande dokument som går ut på att svartmåla socialdemokratin utifrån olika utgångspunkter.

Samtidigt vill sd framställa sig som en annan slags Socialdemokrater och talar gärna om att man vill skapa ett nytt folkhem. Men termen används inte som den gjorde när Per Albin myntade uttrycket. Då handlade det om klassutjämning, att samhället skulle skapa möjligheter för människor att bli mer jämlika. Sverigedemokraterna pratar om ett etniskt homogent folkhem, där tryggheten skapas av att vi alla är lika.

Jonas Åkerlund, som själv suttit i kommunfullmäktige i Ockelbo för Moderaterna och även varit medlem i Socialdemokraterna, menar att sd huvudsakligen består av ”gråsossar”.

-Vi ligger åt mittenhållet. Och åt det ekologiska hållet. Vi är ett gammaldags socialdemokratiskt parti, men också lite som centern. Vi vill ju bland annat förbättra villkoren för småföretagare. Socialdemokraterna har en politik som skräddarsydd för storföretagen, småföretagen behöver bättre villkor, det vet jag själv av egen erfarenhet.

Jonas Åkerlund har ägt ett antal begravningsbyråer på västkusten, men har senare arbetat på Fonus.

­–Det finns ett stort borgerligt inslag i vår politik. Men det Erlanderska perspektivet känns närmast för våra medlemmar. Folkhemmet.

Han refererar till ett av sd ofta använt uttalande av Tage Erlander apropå raskravaller i USA 1965. Jag har förgäves letat efter ursprungskällan, och tvingas citera uttalandet på det sätt som det förekommer hos sd. Enligt sd ska Erlander ha sagt:

Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.

Om Erlander uttryckte sig exakt på det här sättet vet jag inte, men det är symptomatiskt att sd gärna citerar en respekterad socialdemokrat för att uppnå sina egna syften.

Sd vill värna om nationen, kyrkan och kärnfamiljen och en skola som lär ut svenska traditioner och värderingar. I mångt och mycket tävlar partiet med kristdemokraterna, som i vissa opinionsmätningar tycks förlora mer än någotannat parti på att sd växer. I likhet med kd pläderar även sd för färre aborter och mot homosexue lla äktenskap.

Sd vill gärna också framställa sig som ett parti för kristna värderingar, eftersom kristendomen funnits i Sverige i 1 000 år bör kyrkan ha en särställning framför andra religioner. Partiet satsar mycket även i kyrkovalen. 2005 fick partiet 1,7 procent i valet till kyrkomötet vilket gav fyra mandat, en fördubbling jämfört med närmast tidigare val.

Tittar man på var partiföreträdarna tidigare varit med i för partier märks en övervikt för borgerliga partier, även om det som nämnts finns undantag (främst socialdemokrater). Förre partiledaren Micke Jansson var som nämnts tidigare centerpartist, den nye partiledaren Jimmy Åkesson var tidigare med i moderat skolungdom. De fyras gäng förefaller samtliga ligga långt åt höger.

Även i kommunerna märks det tydligt att det är de borgerliga partierna som står närmast. Ingenstans har det gått ut några inbjudningar till ett direkt samarbete. Men i Växjö och Karlskrona har sd informella träffar med de borgerliga partierna. Även i Landskrona har de sökt visst stöd, enligt sd:s egna uppgifter.

I Trelleborg försökte även Socialdemokraterna att inleda ett samarbete. Men det stoppades efter intern kritik.

­– Socialdemokraterna hycklar mer än borgarna gör, säger Mattias Karlsson. De attackerar oss hårdare från en moraliskt upphöjd position, som om de vore felfria. Dessutom försöker de profilera sig på att få invandrarväljare. Då måste de ta strid med de ”otäcka rasisterna”.

Är sd verkligen demokrater?

En framträdande medlem i sd gjorde ”hitlerhälsningar” på en fest och uteslöts 2005, för övrigt samma person som uttryckt sig nedsättande om adopterade barn. Detta är ett av flera exempel på att det även på senare år förekommit enstaka avslöjanden kring sd-representanter med grovt rasistiska uppfattningar, obskyra politiska förbindelser och tveksam vandel. Sd har inget intresse av att associera sig med sådana personer, och när sådant avslöjas brukar han eller hon omedelbart bli föremål för uteslutning.

Förre partiledaren Micke Jansson skriver i sin bok ”I fädrens spår” (eget förlag 2005) att felet helt och håller är mediernas (enligt honom) felaktiga bild av partiet som ett förtäckt nazistparti. Det gör att enstaka människor med den typen av uppfattningar lockats till partiet. Mediernas bild blir en självuppfyllande profetia.

En minst lika trolig förklaring kan vara partiets svårigheter att rekrytera representanter. Något som förmodligen beror både på att det handlar om ett ungt och relativt litet parti som vuxit snabbt och en rädsla hos många för att stämplas som rasister och en rädsla för repressalier, t ex problem på jobbet och i bostadsområdet. Ett år efter valet 2006 hade en tredjedel av alla kommunvalda representanter hoppat av och det fanns personer som representerade partiet som inte ens var partimedlemmar. Dessutom fanns redan från början ett flertal tomma stolar som man inte förmådde att fylla.

Sd nämns ofta som ett problem för demokratin, men om det stämmer är det knappast på grund av att partiet har en dold agenda att införa diktatur i Sverige. Sd agerar inom ramen för demokratin och accepterar fullt ut de demokratiska spelregler.

Möjligen kan man föra ett resonemang att sd är ett parti som är demokratiskt till formen men inte alltid till innehållet. En viktig hörnsten i en demokrati är FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Som nämnts finns en rad rättigheter som partiet inte fullt ut respekterar, t ex religionsfriheten och asylrätten. Den typen av kritik brukar partiets företrädare bemöta genom att hänvisa till att de också utsätts för kränkningar av sina demokratiska fri- och rättigheter.

Sd utsätts systematiskt för våld och trakasserier från den yttersta vänstern. Grupper som Antifascistisk Aktion, AFA, vandaliserar lokaler som partiet har möten i och hotar och riktar fysiskt våld mot partiets företrädare.

Våldet gör det också möjligt för sd:s företrädare att framställa sig som martyrer och förtryckta av systemet, en roll som är en viktig del i partiets retorik. Länge uppmärksammades våldet mot sd sällan av medierna, i stort sett inga av de brott som riktats mot partiet har klarats upp och inga domar har fallit. Samtidigt är det säkert så att attackerna avskräcker en del som tänkt sig att gå med från att göra det. Partiets tillväxt har troligen hämmats, så långt har förmodligen AFA:s strategi lyckats. Å andra sidan får sd en chans att vinna sympati för sin sak, de flesta motsätter sig trots allt politiskt våld.

Det bör betonas att det finns få kända fall av sd:are som begått våld mot meningsmotståndare eller grupper som partiet ställer sig negativt till. De flesta av dessa fall ligger långt tillbaks i tiden. Framför allt finns inga kända fall av angrepp på vänsteraktivister, frånsett en incident 1995 då en styrelseledamot i sd tog ifrån en vänsteraktivist hans kamera i samband med ett sd-möte.

Att inte ta till våld är lika viktigt för sd som att inte associeras med nazism och andra antidemokratiska ideologier. Däremot finns kritik mot hur vårt representativa system fungerar och förslag på till exempel mer direkt demokrati (som folkomröstningar och liknande).

Ett populistiskt parti

På senare år framstår sd som nämnts alltmer som ett populistiskt parti, liknande de som finns i våra nordiska grannländer. En viktig del av argumentationen är att måla upp ett gap mellan eliten och folket. Folket ses som en homogen grupp som har en tydlig gemensam vilja klart åtskild från elitens önskningar. Populistpartiet säger sig företräda denna vilja som är så självklar att det går att ta ”genvägar” förbi demokratin.

De förespråkar ofta snabbare beslutsvägar, mindre byråkrati, en försvagad stat och mindre makt åt politikerna och politiken (vilket betyder mer makt åt näringsliv och lobbyister vilket oftast inte är något som de direkt talar om). Politiken ska vara enkel och begriplig, det ska vara snabba beslut och enkla processer. Allt för att den ”lilla människans” åsikter ska komma till tals.

Tanken på det homogena folket bygger förstås på att det finns en uppfattning om vem som tillhör folket och vem som inte gör det. Att exkludera människor av annat etniskt ursprung i begreppet ”folket” är vanligt för populistpartier i många länder. Men man kan tänka sig även andra exkluderingar, det centrala är att det finns ett sådant ”vi och dom”, att någon står utanför och någon befinner sig inuti cirkeln. Sverigedemokraternas retorik underblåser ett sådant ”vi och dom”-tänkande och låser fast motsättningar mellan olika grupper i samhället.

Sd sätter ofta fingret på ömma tår, problemen med till exempel fundamentalistisk islamism, hög brottslighet bland invandrare, kulturella sedvänjor som kvinnlig omskärelse och barnäktenskap är uppenbara för alla och en var. Bilden att det finns förtryckta sanningar som inte får sägas stämmer knappast längre, även om många tycks tro det. Problemen behöver självklart diskuteras, men sd:s förslag till lösningar är direkt kontraproduktiva och skapar bara ännu större splittring och mer hat och bristande oförståelse mellan människor med olika etnisk och kulturell bakgrund.

Ofta diskuteras problemen på ett försåtligt sätt. Det genomförs kampanjer mot våldtäkter, och i kampanjmaterialet underförstås det hela tiden att de som våldtar kvinnor oftast är av utomeuropeiskt ursprung. Vid riksdagens högtidliga öppnande genomförs en gudstjänst och 2007 leddes den första gången av en muslimsk imam. Sd protesterade mot detta och kallar det för ”en skymf mot Sveriges kvinnor”, underförstått att islam är en religion som är kränkande för kvinnor.

Mot riksdagen?

Sd fick alltså nästan tre procent av rösterna i det senaste riksdagsvalet 2006 och drygt 280 kommunala mandat fördelade på nästan hälften av Sveriges kommuner. Sd är ett parti som mycket väl kan komma in i riksdagen 2010.

Det typiska för den typ av partier som Sverigedemokraterna brukar räknas till (ofta används termer som högerradikaler, högerpopulister, nationalistpartier etc) har ofta karismatiska ledare. Vi har vant oss genom åren vid politiska personligheter som Jean Marie Le Pen, Jörg Haider, Carl I Hagen och Pia Kjaersgaard, för att nämna några. Sverigedemokraterna har alltid saknats sådana ledarämnen, vilket alltid av medierna beskrivits som en brist.

Om den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson kan sägas att han möjligen är mer karismatisk än sin föregångare Micke Jansson. Men någon stor agitator är inte heller han.

När Micke Jansson tillträdde 1995 befann sig partiet i kris, den tidigare partiledaren Anders Klarström hade avgått och det fanns ingen som var beredd att ersätta honom. Micke Jansson blev aktuell trots att han var relativt ny i partiet. I sin bok ”I fädrens spår” skriver han:

Den typ av starkt karismatiska och inom organisationen helt dominerande personligheter med yviga gester och svulstigt språk som är så utmärkande i andra demokratier har aldrig riktigt fungerat i Sverige, snarare väcker de folks misstänksamhet. Jag tror svenska väljare har större förtroende för ledare de kan identifiera sig med snarare än se upp till och imponeras av.

Micke Jansson nämner Torbjörn Fälldin som ett exempel på en sådan ledare som han själv respekterat. Möjligen har han rätt. Det som ofta framhålls som en brist hos sd kanske i själva verkat också kan vara en tillgång. Den lille mannens röst, som sd gärna vill framställa sig, får kanske till och med större trovärdighet om den som talar är en smula försagd och mer som folk är mest. Micke Jansson lyckades inte nå ut på de tio år han höll i rodret, men frågan är om inte Jimmie Åkesson trots allt har en chans.

Partiet växer nu snabbt. Enligt Jonas Åkerlund växer partiet snabbast i Värmland, men också i Stockholm, Göteborg och i södra Sverige. Partiet kommer att satsa på storstäderna inför nästa val. Enligt Mattias Karlsson ligger resten av Sverige en mandatperiod efter Skåne och Blekinge, i nästa val kan resultatet i resten av landet bli det samma som i landets södra delar i valet 2006. Frånsett Norrland där sd fortfarande är långt ifrån ett genombrott.

Vad talar för att partiet lyckas? En sak är att partiet, till skillnad mot andra, inte är lika beroende av medierna för att nå ut till sina väljare:

–Vi har fått hitta arbetssätt som gör att vi kan växa trots att vi blir illa behandlade i medierna. Vi har lärt oss att arbeta vidare oavsett vad de skriver. Oavsett hur mediala vindar blåser, förklarar Jonas Åkerlund.

Missnöjet med Alliansen öppnar upp för andra högeralternativ, de små högerpartierna riskerar att åka ut. Värst ute är sannolikt kd som delvis har samma hjärtefrågor som sd. Men även liberalerna som med krav på språktester och andra nya inslag förflyttat sig från den tydligt flyktingvänliga linjen som partiet drev under Bengt Westerbergs tid till en position betydligt närmare de mer etnocentriska danska systerpartiet Venstre (som trots namnet är ett liberalt parti).

Det finns socialdemokratiska väljare som inte känner igen sig i sitt parti, som drömmer sig tillbaks till hur det var förr. De kan lockas av sd:s försök att framstå som ”de nya gråsossarna”. Det gäller att sticka hål på den bilden.

Sd framställer sig som dagens socialdemokrater, originalet. Men det är falsk varudeklaration. De är huvudsakligen ett värdekonservativt högerparti med betydligt fler förslag som hör hemma i högern än i vänstern. Facket och arbetarrörelsen har all anledning att fortsätta bekämpa sd.

Att vrida klockan tillbaks är inget alternativ. Världen blir allt mer global, handel, politik, miljöfrågor, ingenting löses numera enbart på nationell väg. Vi kan inte stå utanför, och vi har inte heller råd att göra det. Det Sverige som fanns på 50-talet kommer aldrig tillbaks. Det är en viktig drivkraft hos människor att söka bättre villkor, både att förbättra sin säkerhet och undfly förtryck och att skaffa sig bättre ekonomiska förutsättningar.

I FN har länderna enats kring milleniumdeklarationen vars huvudsakliga syfte är att minska fattigdomen i världen med hälften till år 2015. Invandrare som arbetar i andra länder skickar hem flera gånger så mycket som världens samlade bistånd, pengar som hjälper till att bygga upp länderna och skapa bättre villkor för människor som lever där. Detta är ett viktigt bidrag för att skapa en fredlig och demokratisk utveckling i världen.

Samtidigt tillför många invandrare våra länder välfärd genom att de går in och arbetar i sektorer där det finns underskott på arbetskraft eller tar jobb som många svenskar ratar. Vi har en åldrande befolkning som arbetskraftsbristen väntas öka i t ex vårdsektorn.

Om vänstern ska ha en chans att återta regeringsmakten gäller att också att markera tydligt mot sd. Det gäller att berätta för väljarna att det är ett högerparti som inte är för en politik som gynnar arbetare. Det gäller att tala om att invandrare också är arbetarklass, faktiskt oftare än svenskfödda. Att vara invandrare handlar ofta om social utsatthet. I en allt mer global tid krävs en enig front av alla slags arbetstagare.

Det gäller inte minst för facket att se att de arbetare som kommer hit för att arbeta måste få kännedom om vilka rättigheter de har, och få hjälp att försvara dessa. Annars skapar vi ett ännu tydligare A- och B-lag på arbetsmarknaden. Om facket ska kunna försvara kollektivavtalen och den svenska modellen måste invandrad arbetskraft tas med, både tillfälliga gästarbetare och de med ett mer permanent förhållande till svensk arbetsmarknad.

Men framför allt gäller det att se upp med sd:s populistiska försök att måla upp alla de andra partierna som förstörda av makten. Sd är inte folkets sanna företrädare, som de gärna vill framstå som. Populistiska partier har udden riktad inte bara om partierna utan mot partisystemet och i grunden mot demokratin. I så måtto liknar sd Ny demokrati på sin tid. Partiet kommer med enkla lösningar, som inte är några lösningar, på komplicerade problem. Att skapa ett fungerade mångkulturellt samhället är något som kräver omsorg och eftertänksamhet. Att peka ut syndabockar och stänga ute människor ur gemenskapen leder inte till ett bättre Sverige utan ett utarmat Sverige, både kulturellt och ekonomiskt.