En amerikansk tragedi

Den här recensionen skrev jag i Respons 2020:

Johan Hilton: ”Vi är Orlando – En amerikansk tragedi”, Natur & Kultur.

Klockan två på natten söndagen en helg i juni 2016 tog sig en tungt beväpnad man in på en gayklubb strax utanför Orlando och började skjuta rätt in på dansgolvet. 49 människor dog i den dittills dödligaste masskjutningen i USA:s historia. Om de som drabbades av detta dödliga våld, utfört av en ensam islamist, handlar Johan Hiltons bok ”Vi är Orlando – En amerikansk tragedi”. 

Johan Hilton har medvetet valt att flytta fokus från gärningsmannen, han inte ens namnger honom. Det finns något djupt sympatiskt i detta. Den som utför den här typen av dåd är ofta en narcissistisk personlighetstyp som till varje pris, även i döden, söker uppmärksamheten. Johan Hilton skriver: ”Eftersom gärningsmannens viktigaste drivkrafter tycks ha varit att göra sitt namn världsberömt och eftersom ingen i Orlando därför vill ta det i sin mun, har även jag bestämt mig för att inte fördjupa mig i vare sig honom eller hans bevekelsegrunder.” 

Detta val betyder också att Johan Hilton tagit på sig en betydligt större berättarteknisk utmaning. Det är svårt med kollektiva berättelser. Risken är överhängande att engagemanget från läsaren minskar i takt med att nya namn adderas eftersom det till sist blir omöjligt att leva sig in i så många olika öden. Johan Hilton ställer i det avseendet läsaren inför en extrem utmaning när han inleder med drygt nio sidor med namn på hela 84 individer som vi ska möta i hans bok. Allt som sägs i boken förmedlas av någon av dessa 84 individer, som senare ofta bara presenteras med namn och ett direkt anförande.  

Jag ger upp rätt omgående och struntar i vem som talar, utom i de fall där personen återkommer så frekvent att den får en tydligare kontur. Jag tänker att det här är som en orkestersats där det inte spelar någon roll om det är en oboe eller en fagott som jag hör, bara jag kan utskilja en melodi. Fast egentligen är ett körverk en bättre liknelse, och det är så Johan Hilton beskriver sin avsikt i efterordet. Läsaren befinner sig i ett flöde av röster som vävs in i varandra, ibland håller de en egen stämma, andra gånger sjunger de samma fras som någon annan. Samtidigt är deras vittnesmål om själva attacken märkvärdigt jordnära och sällan särskilt känsloladdade. De berättar rätt upp och ner var de befann sig och vad de såg och hörde, nästan som i ett polisförhör, och eftersom de gått igenom något så ofattbart traumatiskt behövs egentligen ingenting annat. 

Det här är en typ av berättarteknik där författaren gör sig i princip osynlig, vilket förstås är skenbart eftersom det finns ett medvetet urval och redigering bakom varje uttalande. Men det betyder att även triviala men nödvändiga fakta måste förmedlas ur någons mun, liksom att det blir oundvikliga upprepningar. Ibland längtar jag efter att Hiltons berättarröst skulle bryta in ibland, även om det förstås skulle upplevas som ett stilbrott. Jag tänker på hans debutbok ”No tears for queers” (Atlas 2005) där han berättade om tre brutala kriminalfall som förenades av att samtliga offer var homosexuella män. Där använde han sig av ett mer traditionellt berättarsätt, vilket gav en större frihet åt Hilton som författare att kasta sig mellan olika brottstycken av information och associationer.  

Bristen på information om de som uttalar sig gör att jag även längtar efter att se dem, eller åtminstone höra deras röster. De flesta som drabbades hade latinamerikansk bakgrund. Samtidigt hade en dokumentärfilmare som velat skildra attentatet i Orlando frestats till bildlösningar som inte nödvändigtvis varit till fördel för skildringen av offren. Det är lätt att föreställa sig vilken frestelse det hade varit att till exempel korsklippa Orlandos stora ytliga och överdrivna turistattraktion Disney World med det blodiga dådet. Hiltons spartanska berättelse är förunderligt ren och oanfrätt, och han vinner över mig vartefter. Monotonin och upprepningen, och att jag inte distraheras av yttre element, gör vartefter berättelsen starkare och mer berörande. Identifikationen stärks paradoxalt nog av att jag inte ser det som gör mig och offren olika.   

Hiltons bok påminner mig om offren vid Utöya-dådet 2011 som gett upphov till flera böcker, filmer och TV-serier, alltifrån rent dokumentära skildringar till den senaste TV-serien ”22 juli” där man dramatiserat historien om ett antal individer och vad de gjorde den här dagen (inte bara offer). Längst i sin stilisering går den svenska filmen ”Rekonstruktion Utöya” som på ett avskalat sätt försökte få några av de överlevande att återuppleva skeendet inför en kamera. Alla sätt att framställa mötet med en terrorist har sina för- och nackdelar. I det norska fallet var de flesta av offren barn som kunde varit våra egna. 

Att USA har en så radikalt annorlunda situation än den i Europa blir särskilt tydlig i diskussionerna kring ett museum eller monument för offren (en fråga som ju också har tagit tid att lösa i Norge). Personer Hilton talat med har svårt att se att det skulle behöva byggas monument på varje plats där någon galning mejat ner andra med vapen. Eller som Christine Leinonen, vars son dog i massakern, säger i boken: ”Om Amerika öppnade museer varje gång det har skett en masskjutning skulle vi snart bli ett land fullt av masskjutningsmuseer, det skulle finnas tusentals, överallt. Ett Parklandmuseum, ett Fort Lauderdale Airport-museum, ett Sandy Hook-museum, ett Waffle House-museum i Nashville, ett Las Vegas-museum…” Jag inser att jag inte ens längre minns alla dessa skjutningar.  

Omar Mateen, som begick dådet i Orlanda, är betydligt mer anonym i medierapporteringen än till exempel Anders Behring Breivik. Jag kan se flera skäl till detta: Mateen överlevde inte attacken, och han efterlämnade inga dokument, filmer eller annat där han redogjorde för sitt motiv. Men framför allt tror jag det beror på dådet ägde rum i USA, och förutom att skjutningar är så vanliga, ägde det rum i en miljö bestående av företrädesvis homosexuella invandrare, latinos, afroamerikaner och papperslösa. Det finns en klassaspekt som är svår att bortse ifrån. Efter dådet var all information på sjukhuset på engelska, ett språk som många av offrens anhöriga inte talade. Det fanns också problem med att fastställa identiteten på en del av de drabbade eftersom deras identitetshandlingar var ofullständiga.

Hiltons bok blir en påminnelse om den bisarra politiska situation som USA befinner sig i. Efter attentatet besökte president Obama, vicepresident Joe Biden och dåvarande presidentkandidaten Hilary Clinton i hemlighet Orlando, utan närvaro av journalister. Att idag läsa Obamas TV-sända uttalande är att kastas tillbaka till en tid då det satt en statsman och humanist i Vita huset: ”Det är en hjärtslitande dag i synnerhet för alla våra vänner – våra amerikanska medmänniskor – som är homosexuella, bisexuella eller transpersoner. /…/ Det här är en dyster påminnelse om att angrepp mot vilken amerikan som helst – oavsett ras, etnisk eller religiös tillhörighet och sexuell läggning – är ett angrepp mot oss alla och mot de grundläggande värderingar om jämlikhet och värdighet som kännetecknar oss som nation. Och att varken hat eller terror någonsin kommer att förändra vilka vi är eller de värderingar som gör oss till amerikaner.” 

Dåvarande presidentkandidaten Donald Trump besökte inte Orlando, men medverkade i TV-programmet Good Morning America där han framför allt betonade vikten av att USA stoppade invandringen: ”Vi måste hindra människor från att komma hit, vi har ingen dokumentation, vi vet inte var de kommer ifrån, de kan tillhöra IS. Faktum är att somliga av dem faktiskt har mobiler med IS-flaggor på.” Men Omar Mateen var född i New York, om än av föräldrar som invandrat från Afghanistan. Däremot var många av offren invandrare. Hilary Clinton var den som hårdast gick ut och kritiserade Trumps och menade att det finns en komplex utmaning som handlar om att spåra upp ensamma terrorister, motverka globala nätverk som arbetar med radikalisering samt strama åt vapenlagarna. 

En stor tillgång är att Hilton inte släpper taget direkt efter dådet, eller inte ens efter rättegången mot gärningsmannens hustru (som friades från anklagelser om inblandning). Jag gissar att han haft svårt att färdigställa manuset mot bakgrund av sitt enorma material, och dessutom tvingades han hantera avslöjandet att det förmodligen inte rörde sig om ett hatbrott. Valet av plats för attacken var av allt att döma slumpmässig. Vi får möta de överlevande och offrens anhöriga flera år senare då livet rullat vidare. De kommer att för alltid att bära det med sig. Dådet har ikoniserats, och allt fler skaffar sig tatueringar med logon för klubben där det skedde. De drabbade känner en slags gemenskap som ju ofta blir konsekvensen när människor går igenom något traumatiskt tillsammans. En del har blivit aktivister, och gaymiljön i Orlanda stärktes, inte minst den som består av homosexuella med latinsk bakgrund. Andra gick under. Någon vill hålla fast minnet, andra vill försöka glömma och gå vidare. Inför terrorn är vi alla lika men också djupt olika.