Nordens högerradikaler

I Ordfront nr 5:2015 fanns en lång artikel där jag skrev om högerpopulistiska partier i Norden. Här kommer en längre version av texten innan den redigerades. Det är möjligt och även troligt att den tryckta versionen är bättre, men jag tänkte att för den som söker information om partierna finns en del fakta i ursprungsversionen som kanske kanske kan vara bra att ha tillgång till:

***

Samtidigt som vi tar emot allt fler flyktingar, och ser ett historiskt starkt stöd för detta, röstar allt fler väljare på främlingsfientliga och nationalistiska partier. SD:s systerpartier sitter i regeringen i två nordiska länder, och kunde ha gjort det i även ett tredje om inte partiet i fråga tackat nej. Vilken roll spelar de i nordisk politik, och hur rädd ska man vara för att de växer sig starkare?

De hör till en lös grupp auktoritära och djupt konservativa partier med en främlingsfientlig agenda, som säger sig tala för folket och mot det politiska etablissemanget. Numera görs ofta skillnad mellan dessa och mer öppet antidemokratiska och våldsamma partier som grekiska Gyllene gryning och Ungerska Jobbik. Vi talar om partier som i regel underviker judehat, öppen rasism och uppmaningar till våld. De balanserar skickligt på gränsen till det acceptabla vilket gjort att de lyckats skaffa sig en position i nordisk politik som annars hade varit omöjlig.

En vanlig beteckning är radikala högerpopulister. Redan 2013 hamnade Fremskrittspartiet i den norska regeringen som juniorparti tillsammans med konservativa Höyre, och tidigare i år bjöds Sannfinländarna in till en regering med Centerpartiet och Samlingspartiet. Dansk Folkeparti blev störst på den borgerliga sidan i senaste valet och bjöds in att sitta i regeringen med liberala Venstre, men partiet tackade nej. Även SD, som ju är ett mycket mer marginaliserat parti, har ökat legat långt över senaste valresultatet på 12,9 procent i de senaste opinionsmätningarna, flera har noterat partiet över 20 procent.

De tycker att det ska vara en stram auktoritär hantering av nyanlända, som ska veta att det inte är någon semester att försöka skaffa sig en ny tillvaro i de nordiska länderna. Hårdare bevakade gränser och hjälp på plats lyfts fram som lösningar på flyktingkrisen av de högerpopulistiska partierna. Ofta nämns EU:s Dublinförordning som slår fast första land-principen, d v s att asylrätten ska prövas i det första land någon anländer till. En princip som är svår att tillämpa mot bakgrund av det enorma trycks som vissa EU-länder ställs inför för tillfället.

Vi lever i en tid när även Hans Rosling tycker att vi i första hand ska satsa på hjälp i närområdena, en åsikt som SD alldeles nyss hade mer eller mindre monopol på. Men att flyktingkrisen gör tidigare tabubelagda ståndpunkter möjliga förändrar inte det faktum att de högerpopulistiska partiernas syfte inte alls är att hjälpa flest på bästa sätt. Deras motiv är att värna det egna landets kultur och förhindra en utveckling till mer mångkulturalism.

Måltavlorna för deras politik varierar. I en nära dåtid var det ett tag tiggarna som sågs som det stora problemet, alltså invandrare från EU. Bland utomeuropeiska invandrare är det främst muslimer som de vänt sig emot. Att bekämpa muslimsk invandring lyfts fram som en rättighetsfråga, religionen likställs med militant jihadism som ses som ett hot mot yttrandefrihet och kvinnors rättigheter. Det är anmärkningsvärt att det senare är ett så vanligt argument hos Nordens mest antifeministiska partier.

Rädslan för mångfald kan yttra sig i kritik även av inhemska minoriteter. Sannfinländarna vill få bort svenskan som andraspråk, och SD har lyft frågan om att minska samers rättigheter i norra Sverige.

Det lilla antal invandrare som partierna säger sig kunna acceptera bör mer eller mindre utplåna sina kulturella särdrag, det handlar inte om integration utan om assimilation. Dessutom bör de inte ligga samhället till last ekonomiskt, partierna laborerar med allehanda regler om krav på försörjning, att tidigare anlända invandrare ger garantier etc.

Olika historia

Den här typen av partier är numera ofta är väl sedda i våra grannländer. Det är en vanlig uppfattning att det nationella högerpopulistiska partiet inte ska buntas ihop med partier i andra länder. Framför allt vill inte de andra partierna blandas ihop med SD, främst på grund av partiets historia.

Finansministern i den finska regeringen, Samlingspartiets partiledare Alexander Stubb, tillrättavisade intervjuaren i det svenska TV-programmet Agenda när han fick frågor om samarbetet med Sannfinländarna, som han menar arbetar konstruktivt ” i den svåra situation vi befinner oss i”.

– Sannfinländarna och SD har ingenting med varandra att göra! slog han fast.

När SD:s dåvarande partisekreterare Björn Söder gick ut och jämförde SD med Fremskrittspartiet före det svenska valet 2014 bjöds han in till en TV-debatt i norsk statstelevision där han läxades upp av alla de andra partierna som, oavsett vad de tyckte om varandra, var ense om att Söder hade fel om Fremskrittspartiet.

Men samtliga av de partier som berörs i den här artikeln har diskutabla inslag i sin historia. Dessutom består inte SD:s historia bara av nazism och fascism, det finns också långa trådar bakåt till den sydsvenska missnöjespolitiken som inspirerats mycket av främst den danska populismen. Frågan är också hur viktig historien är. Partierna låter allt mer lika varandra, och det är idag ingen större skillnad på de förslag de lägger fram och hur de agerar.

En skillnad är att några av partierna har en längre historia, och att de i början var populistpartier som fokuserade på andra frågor än att minska invandringen. Invandringsfrågan blev inte central förrän mitten av 1980-talet då flyktinginvandringen ökade i hela Norden. SD däremot har ju haft invandringsfrågan i centrum ända sedan starten 1988, och den har varit något viktigare för SD än för de andra partierna.

Dansk Folkeparti är på många sätt fortfarande urtypen för ett populistiskt parti, startat av insändarskribenten Pia Kjaersgaard som arbetade med gamla i hemtjänsten, och några män som fortfarande styr partiet med järnhand. De hade träffats i det närmast liberalanarkistiska Fremskridtspartiet med sin färgstarka ledare Mogens Glistrup, men tröttnat på extrema utspel och ett program som krävde avskaffande av i stort sett alla skatter och offentliga utgifter utom polis och brandkår. De startade därför ett nytt mer resonabelt populistiskt parti kring mitten av 1990-talet. Det hade redan från starten hade en mer värdekonservativ inriktning och siktet inställt på att växa och skaffa sig en position i dansk politik.

Anders Lange, som grundade Fremskrittspartiets föregångare Anders Langes parti, tog tidigt ställning för olika former av rasism och fascism. Det finns starka belägg för att han fick stöd av den sydafrikanska apartheidregimen under partiets första år. Men det parti han grundade i Mogens Glistrups efterföljd fokuserade också främst på skatteprotester. Efter Langes plötsliga död kom partiet att döpas om till Fremskrittspartiet och det samlade breda skikt av människor i opposition mot makten.

Längs vägen skedde uppgörelser både med den liberala ytterkantshögern som krävde fri invandring och den mer gammaldags rasistiska extremhögern. Resultatet blev ett liberalkonservativt parti med tydlig invandrings- och islamkritisk agenda som steg för steg placerade sig i det etablissemang det kritiserade.

Sannfinländarna har rötter i det populistiska Landsbygdspartiet som slogs för arbetande män både på landet och i staden, och mot ett konsensustänkande som de ansåg dominerat finsk politik under hela efterkrigstiden. Sannfinländarna, som bildades 1995, bjöds in att sitta i regering redan efter förra valet då partiet oväntat fick nästan en femtedel av rösterna. Men den gången föll samarbetet på att Sannfinländarna inte ville gå med på stödpaketet till Grekland inom ramen för eurosamarbetet. I valet 2011 rankade partiets väljare EU-frågan som absolut viktigast, därefter ekonomin, och först på tredje plats kom invandringen. Men samtidigt tycks det finnas en större tolerans för rasism och extremism i SF än i något motsvarande parti i Norden, SD inräknat.

Ett tecken på detta är att en politiker som EU-parlamentarikern Jussi Halla-aho kan sitta kvar i partiet, trots domar för hets mot folkgrupp – han hade pekat ut profeten Muhammed som pedofil. Halla-aho är långtifrån ensam, det finns en speciell slags ”svart humor” i partiet och som ligger bakom mängder av flitigt citerade uttalanden. Ett återkommande exempel är riksdagsledamoten Teuvo Hakkarainen som talat om att ”negergubbar” borde sättas i arbete i skogen, och att homosexuella och somalier borde deporteras till Åland.

Partiernas utveckling präglar förstås deras relationer inbördes. SD och Dansk Folkeparti har numera inga problem med att samarbeta och umgås. Men Sannfinländarna ratar SD, och väljer att samverka bara med Dansk Folkeparti i EU-parlamentet och Nordiska rådet. Fremskrittspartiet söker sig hellre vänner utanför kretsen av högerpopulistiska partier och ser liberala Venstre som sitt systerparti i Danmark. Venstre har å andra sidan fört en politik som ligger nära Dansk Folkeparti i invandringsfrågan, och bjöd ju även in Dansk Folkeparti att sitta i samma regering.

Men det vore fel att säga relationerna mellan SD och de övriga nordiska högerpopulisterna är bottenfrysta. Sannfinländarnas Jussi Halla-aho uppge ha haft ett möte med Sverigedemokraternas Kent Ekeroth i Åbo i april i år, och numera uteslutna ungdomsförbundet SDU har haft kontakt med sin finländska motsvarighet. Även om Fremskrittspartiet inte vill ha någonting med SD att göra finns enstaka partirepresentanter som pratat om en mobbning av SD som är ett eko av hur Fremskrittspartiet bemöttes på 1980-talet.

Vad händer när de får makt?

Den populistiska strategin gör det knepigt för den här typen av partier att förvalta olika maktställningar. I opposition lovar de mer av allt åt alla, vilket leder till underfinansierade budgetar och en mer eller mindre verklighetsfrånvänd politik. Får de makt måste de spela dubbelt: både ta ansvar för landets politik och kritisera den.

De blir kameleontiska, och det krävs starka personligheter med karisma för att hålla ihop partierna och motivera väljarstödet. Det krävs också närmast diktatorisk disciplin internt i organisationen för att partiledningarna inte ska förlora greppet. Inte bara SD utesluter folk på löpande band, värst i klassen torde vara Dansk Folkeparti som förutom att utesluta många även går igenom varje enskild medlemförfrågan på högsta nivå i partiet.

SD:s ständiga svar på hur de ska finansiera sina förslag är att det räcker att minska invandringen. Fremskrittspartiet har i stället krävt att man ska spendera oljepengarna på välfärd, och inte samla så mycket i ladorna. Men sedan partiet hamnade i den norska regeringen har intäkterna från oljan minskat ytterligare, och nu väntas Siv Jensen slakta spargrisen och ta av den oljefond som partiet inte lade många strån i kors för att bygga upp.

– De har i princip inte infriat ett enda vallöfte, säger Hege Ulstein, journalist och krönikör på Dagsavisen och en av partiets flitigaste kritiker i den norska debatten.

Hon säger att partiet har mest fått igenom symbolfrågor, de stora reformerna lyser med sin frånvaro. I vissa frågor tycks Fremskrittspartiet dessutom agera i strid med vad man lovat, så har exempelvis antalet byråkrater ökat kraftigt sedan landet senast bytte regering. Väljarna visade sitt missnöje i kommunvalet i år där Fremskrittspartiet fick under 10 procent, det sämsta resultatet sedan tidigt 1990-tal.

Timo Soini gjorde förmodligen ett taktiskt riktigt drag som inte krävde att få bli finansminister. Finlands ekonomi är nämligen katastrofalt dålig, en av de sämsta i norra Europa. Men regeringen står samlat bakom att Finland sannolikt kommer att tiodubbla sitt flyktingmottagande, från 3 000 till över 30 000 i år. Statsminister Juha Sipilä, Centerpartiet, har valt att går före och öppna familjens ena fastighet utanför Uleåborg för flyktingar. Soini smiter genom att försöka fokusera på annat, i sitt tal vid partiets 20-årsjubileum i början av hösten uppehöll han sig länge vid att partiet fått igenom sänkt bilskatt, nedskärningar i biståndet och höjd garantipension. Frågan är om väljarna i längden låter sig nöjas med detta.

Dansk Folkeparti satt som stödparti till en borgerlig regering från 2001 till 2011, en gynnsam position som gav frihet men ändå inflytande.

− Friheten är viktig för Dansk Folkeparti, säger Susi Meret, dansk statsvetare vid Århus universitet och expert på högerpopulism. Hon tycker att det är underligt att ett så stort parti – det största borgerliga – väljer att hellre vara i opposition. Fördelen är att de kan fortsätta kritisera den politiska eliten.

Partiledaren Kristian Thulesen Dahl har rankats som landets duktigaste partiledare flera år i rad, långt före alla andra. Mer än var femte dansk kan se honom som statsminister. Från sin position lite vid sidan av har Dansk Folkeparti lyckats påverka hela debatten om migration och flyktingmottagande, och dessutom de andra partierna. Men Dansk folkeparti vill mer än så. Hösten 2014 föreslog de att de asylsökande skulle skickas till något land i Afrika, till exempel Kenya, och att pengar för detta skulle tas ut biståndsbudgeten.

Bron till friheten

Den restriktiva danska flyktingpolitiken har gjort att flyktingvänliga danskar ibland väljer att skjutsa asylsökande över Öresundsbron, så att de kan få sin sak prövad i Sverige eller i deras nya favoritland Finland. Sannfinländarna har kanske mer än något av de här partierna bitit sig fast vid Dublinförordningens tal om första land. Skälet är uppenbart, Finland ligger i Europas periferi och innan finska gränsen har oftast otaliga andra gränser korsats.

På norska Fremskrittspartiets hemsida framförs förslag om att ordna lokala folkomröstningar om flyktingmottagandet, något som prövats en enda gång i Sverige i det kritiserade valet i Sjöbo 1988. Flyktingmottagandet ökar nu kraftigt även i Norge, men skillnaden mellan det antal som migrationsmyndigheterna vill placera och det antal som de norska partierna kan gå med på – Fremskrittspartiet är inte det enda partiet som håller emot – växer.

Den kanske mest kontroversielle av Fremskrittspartiets politiker är justitieminister Anders Anundsen. Han arbetade hårt för att driva igenom ett förbud mot tiggeri, och i det ingick inte bara förbud mot själva handlingen att tigga utan även mot att hjälpa tiggare med husrum, respengar och mat. Förslaget föll, men sedan 2014 finns en möjlighet för kommunerna att införa ett lokalt förbud.

Det finska flyktingmotståndet har synts i medierna i samband med mänskliga kedjor av flyktingmotståndare i Torneå, kastade fyrverkeripjäser mot en förläggning i Lahti och attacker på Röda korsets hjälparbetare. En enskild person tog även på sig en Ku Klux Klan-kostym. Bakom protesterna fanns även extremare organisationer som Finnish Defence League, men enligt Marianne Lydén, journalist på finlandssvenska Hufuvdstadbladet som skrivit en bok om Sannfinländarna, deltar även detta partis medlemmar på lokal nivå.

Timo Soini fördömer attackerna på förläggningarna, något annat hade varit omöjligt. Men nog finns det ett gap mellan det parti han leder och de två andra regeringspartierna.

I samband med EU-förhandlingarna om flyktingkvoter passade Soini på att skälla ut Sverige för att bidra till kriminalitet, människosmuggling och terrorism är mot EU:s Dublinförordning. Han skäller inte ut sina kollegor i regeringen. Men en mild protest, som även de andra stod bakom, var att Finland lade ner sin röst i omröstningarna kring flyktingöverenskommelsen.

Dubbelkommunikation

Typiskt för högerpopulistiska partier är också parallella argumentationslinjer: en mer friserad och en som ”säger vad folk tänker”. Hege Ulstein kallar detta för ”dubbelkommunikation”. Varje land har sin egen Kent Ekeroth, den SD:are som verkar ha frikort för kontroversiella kontakter och uttalanden som ofelbart hade förpassat många andra i kylan.

I Norge heter ”fritänkaren” framför alla andra Per Sandberg, Fremskrittspartiets vice partiledare som får skicka ut testballonger för att se om det finns stöd för att skärpa flyktingpolitiken. Han har t ex föreslagit att man ska förse asylsökande med elektronisk id-märkning för att underlätta identifieringen och kunna avslå fler, att man ska låsa asylmottagningarna så att ingen rymmer och börjar vistas illegalt i landet och skapa särskilda B-fängelser för utländska medborgare som är så dåliga att de inte ska fresta någon att begå brott bara för att få stanna i Norge. Det säger något om Fremskrittspartiets desperation att Siv Jensen i början av oktober uttalar sig positivt om att Per Sandberg nu säger att han vill sitta med i regeringen (vilket vare sig han själv eller partiledaren tidigare velat).

Siv Jensen har inkorporerat dubbelkommunikationen i sig själv genom att hålla sig med två roller: partiledaren och finansministern. Som finansminister är hon korrekt och ganska osynlig. Men när valrörelsen drog igång före årets kommunval uppmanade hon i ett eldigt valtal de norska kommunerna att inte tacka ja till att ta emot flyktingar. För att förstå allvaret i ett sådant uttalande måste man förstå att norska flyktingar med uppehållstillstånd måste stanna på förläggningar till dess att en kommun gett klartecken för dem att flytta. Redan innan flyktingkrisen kulminerade satt över 5 000 flyktingar och väntade på att få en kommunplacering.

Man skulle förvänta sig att statsminister Erna Solberg skulle betrakta ett sådant uttalande som en ren sabotagehandling. Men hon konstaterade bara att det Siv Jensen sagt var en del av valrörelsen.

Inte säkert att makt förminskar

Receptet på att mota högerpopulism är inte enkelt. Att kasta in ett högerpopulistiskt parti i maktens centrum och hoppas på att det spricker framstår som en riskabel strategi. Visserligen rasar alltså stödet för Fremskrittspartiet, och det gjorde det även för Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet när det satt i den finska regeringen 1970 och 1983 . Jörg Haiders Frihetspartiet rasade också kraftigt när de satt i regeringen i Österrike 1999 med konservativa katolska ÖVP efter att ha lockat hela 27 procent av väljarna. I samtliga dessa fall återkom dock väljarna när partiet åter stod friare i sin relation till makten.

Men Italienska Lega Nord led inte någon skada av att partiet satt i regeringen under fyra längre eller kortare mandatperioder från mitten av 1990-talet fram till 2011 tillsammans med Berlusconis Forza Italia och Alleanza Nazionale, ett parti med fascistiska rötter. Så länge har inte någon regering hållit ihop under hela efterkrigstiden i Italien. Inte heller Schweiziska folkpartiet tycks ha lidit någon skada mätt i väljarstöd genom att sitta i regeringsställning.

Vissa länder fryser ut högerpopulistiska partier, andra bjuder in dem. I det första fallet spelar partierna ut martyrkortet och säger att de står för en tystad sanning och att de utgör det enda alternativet, i det andra fallet tar de till dubbelkommunikationen som beskrivits i texten: de utnyttjar möjligheten till makt samtidigt som de fortsätter att försöka agera ”folkets röst”.

Utfrysningen av SD är fortfarande en realitet, även om det märks sprickor i muren, som att näringslivet haft möten med SD om vinster i välfärden. Frågan är hur länge den här strategin fungerar om partiet fortsätter att växa, nästa val lär bli avgörande för SD:s framtid i svensk politik. Dubbelkommunikationen är redan på plats, och den blir nog bara viktigare när partiet växer och om det får mer makt.

Det viktigaste kan inte vara om partierna vinner på en strategi eller inte utan om de högerpopulistiska partiernas politik genomförs. Det kan också vara andra partier som genomför förslagen, för att de hoppas ta väljare eller, som i det danska fallet, hela politiken glidit i de högerpopulistiska partiernas riktning.

Mycket tyder på att den ökande flyktingströmmen gör många mer toleranta , nästan 44 procent av svenskarnas vill ta emot fler flyktingar enligt Ipsos/DN, en ökning med nästan 18 procentenheter på bara ett halvår. Även norrmännen tycks som nämnts ha blivit mer flyktingvänliga. Arbeiderpartiet fick makten i Bergen och flera andra stora städer i årets kommunval. I Oslo, som styrts av borgerliga partier i 18 år, fick blocken samma resultat med Miljöpartiet som vågmästare (partiet ökade totalt med 3,4 procentenheter, i Oslo fick partiet hela 8 procent).

Den starka vänstervinden har tolkats som en önskan om en annan flyktingpolitik. Hege Ulstein talar entusiastiskt om hur mängder av norrmän hjälper flyktingar och skänker pengar, mat och kläder på samma sätt som vi sett i Sverige. Även i Finland och Danmark har många människor demonstrerat och agerat till stöd för flyktingarna, men ännu märks inte deras ställningstagande i politiken i dessa länder. Vad vi ser tycks vara en polarisering: de som är solidariska i tider av flyktingströmmar blir mer hängivna, men de som är främlingsfientliga blir också de mer triggade av att frågan seglar på upp dagordningen.

Oavsett hur man ser på de högerpopulistiska partierna är det svårt att tänka sig att de skulle försvinna inom överskådlig framtid. Enskilda partier kommer säkert att växa och krympa beroende på hur de agerar och hur debatten ser ut, men sett över tid har de stabiliserat sig som det tredje blocket, mellan det röd-gröna och det blå. Erfarenhetsmässigt röstar de oftare med högern, men inte heller högern kan vara säkra på deras stöd. De utgör en irrationell kraft i politiken som alla partier måste räkna med och förhålla sig till. Resultatet om de blir lyssnade på är en politik som knappast gynnar demokrati och mänskliga rättigheter.

Fakta om högerpopulism i Norden:

Finland

Parti: Sannfinländarna (på finska Perussuomalaiset)

Partiledare: Timo Soini, utrikes- och EU-minister

Status: I regeringen sedan 2015 tillsammans med Centerpartiet och Samlingspartiet

Övriga ministerposter: Sannfinländarna fick också tillsätta försvarsminister, justitieminister samt hälsovårdsminister.

Valresultat: 17,65 procent av rösterna i riksdagsvalet 2015.

Norge

Parti: Fremskrittspartiet

Partiledare: Siv Jensen, finansminister

Status: I regeringen sedan 2013 med konservativa Höyre. Regeringen sitter med stöd av Venstre och Kristelig Folkeparti.

Övriga ministerposter: Arbetsmarknads- och socialminister, minister för transport och infrastruktur, barn- jämställdhet- och integrationsminister, olje- och energiminister samt jordbruksminister.

Valresultat: 11,4 procent i senaste Stortingsvalet 2013